Att ta efter Washingtonmodellen, ett taktiskt återtåg – om ett oansvarigt retoriskt publikfrieri…

25 juli, 2011 § 3 kommentarer

[Postning uppdaterad under eftermiddagen].

Fortsätter att blogga om Tony Judts bok ”Illa far landet” strax efter dramat i Norge. Se inlägg om samhälleligt bifall angående det Robert Aschberg säger i länkad video, angående att det finns politiker som har samma åsikter som den som utförde dåden i Norge. Åsikter som de torgför på nätet, i bloggar och på twitter. Och vad kan dessa åsikter göra i en person som skadats tidigt i livet och haft få eller inga hjälpande vittnen senare i livet? Dessa tidiga upplevelser är dock på inga sätt någon ursäkt, bara en förklaring. Se vad Jordan Riak säger nedan (slutet av postningen). Det spelar ingen roll hur misshandlad man blivit tidigt i livet (fysiskt, psykiskt/känslomässigt, sexuellt). Man har som vuxen fortfarande ansvar för sina handlingar.

Judt skriver (s. 7 i den amerikanska utgåvan) att vi idag har ett partiellt uppvaknande.

För att avstyra nationella konkurser och kollapser i bankväsendet i stor skala, så

…har regeringar och centrala bankirer verkställt anmärkningsvärda omkastningar i politik, generöst spritt offentliga pengar på jakt efter ekonomisk stabilitet och tagit kontroll över bankrutta företag utan närmare eftertanke”

…och det är häpnadsväckande att amerikaner i så hög grad inte ifrågasätter kostnaderna för att ha militär ute i världen, i krigsaktioner, medan de samtidigt ifrågasätter Obamas sjukvårdsreform. Se bloggen Det progressiva USA om amerikansk medias intressa för massakern på  Utöya).

Nej, politiker är måna om att inte göra bort sig? De är måna om att rädda den nyliberala modellen? Inte erkänna att den inte håller, rädda att förlora sina privilegier, samt att inte längre tillhöra någon slags inre krets?

Judt fortsätter ungefär som följer:

Ett slående antal frimarknadsekonomer, dyrkare vid fötterna av Milton Friedman och hans Chicagokolleger, har ställt sig på rad för att ikläda sig säck och aska och bekänna tro till John Maynard Keynes minne.

Det är väldigt glädjande. Men det handlar knappast om en intellektuell revolution. Snarare tvärtom: vilket Obamaadministrationen låter ana, återgången till Keynesiansk ekonomi är bara ett taktiskt återtåg. Detta kan också sägas om Nya Labour [New Labour], som har lika stort förtroende som någonsin för den privata sektorn i allmänhet och Londons finansiella marknad i synnerhet. Glöm inte att en effekt av krisen har varit att dämpa glöden hos fastlandseuropéer för den anglosaxiska modellen; men huvudförmånstagare har varit samma center-höger-partier som en gång var så passionerade att ta efter Washingtonmodellen.”

Ja, det fåtal som tjänar på nuvarande politik och ekonomiska modell strider med näbbar och klor för att vi alla (även vi i medelklassen) ska tro att denna modell är den enda, trots alla tecken på att den inte är det.

Och detsamma gäller fortfarande för socialdemokratin? De har svårt att släppa högerorienteringen som genomsyrar ALL politik över hela det politiska fältet? Vänsterpartiet håller också på att falla i den gropen? Vänsterpolitiker har tappat självförtroendet? Och de är så hjärntvättade med nyliberala idéer för att kunna tänka i andra banor? Väljarna blir inte mindre förvirrade utan mer och detta gynnar bara högern, därför att det späder på politikerföraktet. Politiker följer bara med strömmen kan det nog kännas för ganska många, som inte har tid att ge sig ut på nätet istället för att bara se på högerinriktad TV (även SVT) och läsa tidningar och inse att många är upprörda över det som sker.

Fältet lämnas fritt för galningar, som den i Norge?

Han fortsätter (s. 8):

Det finns en påfallande motvilja mot att försvara den offentliga sektorn i namn av kollektivt intresse eller principer. Det är slående att i en serie av europeiska val som följt på den finansiella kraschen så har socialdemokratiska partier genomgående gjort dåligt ifrån sig; trots marknadens kollaps visade de sig på ett iögonenfallande sätt oförmögna att visa vad man duger till [oförmögna att visa sig situationen vuxen].

Om den ska bli tagen på allvar igen så måste vänstern hitta sin röst. Det finns en massa saker att vara arg över: växande ojämlikhet i välstånd och möjligheter/chanser; klass- och kastorättvisor; ekonomiskt utnyttjande hemma och utomlands; korruption och pengar och privilegier som täpper till demokratins artärer/blodådror./…/

Det oansvariga retoriska publikfrieriet under gångna decennier har inte tjänat vänstern väl.”

Så sant!

Man vill inte ta tag i systemets tillkortakommanden menar han.

En ung, kvinnlig kollega, skrev till Judt sen han publicerat essän ”What Is Living and What Is Dead in Social Democracy?” i New York Review of Books i december 2009:

Det som är mest slående i det du säger är inte så mycket innehållet, som formen: du talar om att vara arg på vårt politiska lugn; du skriver om behovet att avvika i åsikt med vårt [nuvarande] ekonomiskt drivna sätt att tänka, vikten av att återvända till ett etiskt välinformerat allmänt samtal. Ingen talar [dock] så här längre.”

Judt skriver:

Därav denna bok.”

Att fortsättas i senare postning…

Uppdatering 27 juli: se ”Människors otrygghet är en bra marknadsplats”, ”Live fra Oslo”, Ali Esbati i ”Efter Utöja” samt kommentarer efter terrorangreppet (norska). Amerikanen Jordan Riak, som kämpar för att förbjuda barnaga i USA i skolor och hem skriver apropå “The Childhood Origins of Terrorism” :

”Sanningen om misshandlande barnuppfostran och alla dess fula, farliga biverkningar behöver frankt redogöras för utan att man ber om ursäkt för det.”

§ 3 svar till Att ta efter Washingtonmodellen, ett taktiskt återtåg – om ett oansvarigt retoriskt publikfrieri…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Att ta efter Washingtonmodellen, ett taktiskt återtåg – om ett oansvarigt retoriskt publikfrieri…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: