För att slippa säga att man vill skapa ett tjänarsamhälle har alliansen satsat på skattesänkningar…

10 maj, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad 11 och 12 maj, se slutet].

Nationalekonomen Niklas Jakobsson skriver i ”Nationalekonomi för vänstern” i kapitlet ”Externaliteter. Varför ska man beskatta bilism och subventionera vaccinationer?” s. 48 angående vidare läsning:

Robert H. Frank argumenterar i boken Frånsprungen (Falling Behind) på ett underhållande sätt för hur USA:s ojämlikhet har drivit fram en utgiftskapprustning där medelklassen utarmas i sina försök att hålla jämna steg med sina grannar.”

Han skriver vidare, också på sidan 48:

”Oavsett vilka politiska bedömningar man gör är kontentan med externaliteter relevant att diskutera – och det är uppenbart att dess existens gör det svårt att försvara en klassisk låt-gå-inställning [förlitandet på den osynliga handen, som leder till passivitet – och i värsta fall uppgivenhet. Vadå, ge framtidstro?].”

Anledningen till att jag äntligen bloggar om detta är Göran Greiders ledare nu på morgonen ”Det här landet är inte längre mitt”:

”Det börjar bli outhärdligt att leva i detta land. För inte så länge sedan kunde vi litet till mans känna den där speciella stoltheten över att skillnaderna mellan fattiga och rika trots allt inte var himmelsskriande i Sverige. Ja, fram till början av åttiotalet minskade rentav skillnaderna och hade gjort det sedan åtminstone efterkrigstiden.

Nu går det inte längre att känna den stoltheten. Och den förlusten är förstås inte bara svensk: i land efter land finns den där gnagande obehagskänslan av att något är fel, när klassklyftorna ökar överallt. Och den känslan gnager nog långt in i de bättre ställda skikten. Allt tyder nämligen på att människor mår bättre i mer jämlika samhällen. När klyftorna är stora ökar statushetsen, stressen och jakten på det som ger prestige: resor, dyra bostäder, bilar. Den amerikanske ekonomen Robert H Frank ser i en bok som kom för ett par år sedan hur ett slags konsumistisk kedjereaktion startar när de översta skikten i samhället beviljas skattesänkningar eller våldsamma löneökningar. Det leder till att skikten därunder också vill skaffa sig större hus och bilar och så vidare neråt i samhället – där de nedersta lånar till konsumtion eller helt kapas loss från samhället.

Dagens Eko sände igår ett bra inslag om just fattiga och rika. Man drog fram statistik som visar att de som har högst inkomster har fått det mycket bättre de senaste tio åren och dragit ifrån ytterliga i jämförelse med dem som har lägst. Och inte bara det: Av de 100 postadresser där de högsta inkomsttagarna bor återfinns 96 i Stockholm. Och då talar vi förstås om förorter som Bromma eller Saltsjöbaden.

Vad betyder det? För det första är det ett ytterligare bevis på att klyftorna rusar iväg. Men det är också bra att det klargörs att Stockholm håller på att bli ett reservat för just höginkomsttagare – eller rättare sagt: delar av Stockholm. I Rinkeby eller Tensta bor det inte många rika. Men dessa siffror kastar onekligen ett avslöjande ljus över hela den politiska debatten där ett av de absolut vanligaste temana är: Hur ska partierna locka medelklassen i storstäderna? Det är de som kallas mittenväljarna. Men det som gömmer sig bakom denna mytiska grupp i den politiska debatten är just intressena hos de bäst ställda i samhället.

En politisk debatt som fixerar sig vid den frågan har kört fast i ett blint klasstänkande, där de redan välbeställda hamnar i fokus för den politiska viljebildningen och görs till föremål för alla tänkbara omsorger. I själva verket är delar av Stockholm helt enkelt extremt. Andelen höginkomsttagare i de mest prestigefyllda delarna av denna maktstad är extremt. De redan rikaste hushållen har de senaste åren gödslats med jobbskatteavdrag, borttagen fastighetsskatt samt RUT – och ROT-avdrag (dessa två bidrag kostar idag uppåt 20 miljarder!). 

Hur är det möjligt att den politiska debatten allra mest värnar om dem som redan har det väldigt bra? Delvis beror det tyvärr på att en del av den nyrika klassen också består av den mediala klassens bäst betalda skikt. Dessa skickar gärna ut reportrar till problemtyngda, invandrartäta förorter för att exploatera etniska frågor – men de skickar inga undersökande reportageteam till de verkliga problemförorterna, dvs sådana som Bromma eller Saltsjöbaden. Ty där bor de ofta själva. I ojämlika samhällen blir investeringarna ofta ganska irrationella, eftersom resursstarka grupper kan ropa högre på bidrag eller skattesänkningar.

Naturligtvis beror denna utveckling mot större klassklyftor även på globaliseringen – i  vart fall tas den som intäkt och ursäkt för att öka ojämlikheten.

Men det finns inhemska aktörer som arbetar hårt på att segregera detta land. Några dagar innan Ekots reportage sändes publicerades en debattartikel av tjänsteföretagens organisation Almega. Där krävde man att ingångslönerna för unga borde frysas i tio år. Syftet enligt dem själva är att skapa fler jobb åt ungdomar. Men som bland annat LO påpekat, finns inget sådant samband. Syftet med Almegas utspel är i själva verket ett annat: att skapa ett tjänarsamhälle. Också finansminister Anders Borg har varit inne på detta, att få ner löneökningarna för dem som redan har ganska dåligt betalda arbeten. Det kan han dock inte säga rakt ut hursomhelst, och därför har han och Alliansen satsat på skattesänkningar. Jobbskatteavdragen tjänar precis detta syfte: att dämpa lönekraven. Särskilt hos låg- och normalinkomsttagare./…/

Landet tillhör de rikaste skikten i samhället och deras politiska representanter heter Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Det fantastiska är att de har lyckats med denna omvandling av Sverige utan att kalla den vid dess rätta namn.”

Och de allra längst ner i samhället bidrar inte till konsumtionen, för de har helt enkelt inte råd att konsumera! Detta är vad jag med egna ögon ser i USA. Dessa har inte heller råd med mat som är hälsosammare. Frukt bland annat är dyrt för dem!

Se återigen Elizabeth Warren om medelklassens kommande kollaps. Se övriga inlägg under kategorin Elizabeth Warren.

Ja, de enda som vinner på den politik som förs är de som redan har allra mest! Vi i medelklassen och därunder vinner inget på den.

Jag skulle vilja skriva mer om externaliteter. Vad dessa teorier visar är i korthet att vi påverkar varandra på en rad olika sätt vare sig vi vill det eller inte. Det innebär att det som är frihet för en kan vara ofrihet för en annan.

Jakobsson skriver att (s. 47):

”När vi tänker efter finns det mängder av saker som påverkar andra utan att någon form av betalning eller kompensation utgår.”

Nej, inget är ofrånkomligt.

Jag kommer också att tänka på vad George Monbiot har skrivit om att det kanske är de rika som bidrar mest till miljöförstöringen på denna jord. Inte de allra, allra fattigaste, för de har inte chans att göra detta. Se övriga inlägg under kategorin George Monbiot.

Se artiklar av Robert H. Frank i New York Times.

Tillägg 11 maj: se Kjell Rautio i ”Medelklassens växande fallandeångest – en allt viktigare politisk faktor.”

Tillägg 12 maj: se ”Vip-kortet ger dig snabbare vård.” Se också ledaren ”Tudelad vård – vi är på väg att få a- och b-sjukvård.” Och Alliansfritt Sverige i ”Det är ju bara tre chipspåsar!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande För att slippa säga att man vill skapa ett tjänarsamhälle har alliansen satsat på skattesänkningar…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: