Vad händer när de förtryckta inte orkar ge efter längre?

5 december, 2010 § Lämna en kommentar

Klicka på bilderna om de behöver bli lättare läsbara!

[Något uppdaterad på kvällen, samt 6 december, se andra halvan av postningen].

Ja, vad händer när de förtryckta inte orkar ge efter längre och inte reser sig upp och lämnar plats åt dem över i status/klass?

Och tycker att nu får det vara nog! Något kanske de (mer) privilegierade också skulle kunna tycka:

”Nu får det vara nog! Vi måste ta hand om varandra, vara solidariska med varandra!”

Och tycker att det femte jobbskatteavdraget SKA stoppas! Något jag håller med om! De enda som tjänar (ekonomiskt) på skattesänkningarna är de som har det allra, allra bäst ställt ekonomiskt. På sikt kommer dessa skattesänkningar att tvinga fram förändringar i samhället, som kommer att drabba även tjänstemän och medelklass. Och inte minst hela samhället och samhällsklimatet där.

Bra sagt!

Ja, läs amerikanen Arthur Silber i ”Killing Wikileaks, and Making Collaborators of Us All”, där han skriver om makten som alltid skapat allianser antingen med individer eller delar av samhället, vilka får förmåner osv.

[Tillägg på kvällen samt 6 december: läs Olle Svenning i ledarktönikan ”Urbans Ahlins lojalitet läcker –  Sverige har blivit en del av den av George W Bush konstruerade antiterror-ideologi som urholkar demokratin och de mänskliga fri- och rättigheterna.”

Tack nyabrittas för tipset. Se också hennes ”En massiv kampanj mot vår grundläggande ideologi pågår..” Håller med henne, varför talar högerväljare/politiker om vilken politik (s) och (v) bör föra och inte föra och vilka partiledare de bör ha och inte? Nej, de till vänster (inte heller mp) håller på så om de borgerliga.

Läs Paul Krugman i ”Not Crass, Class” där han bland annat skriver att social trygghet är avgörande/central för de flesta amerikaner – men inte alls för eliten. Och se också hans blogginlägg ”Class and Social Security”. 

Daniel Suhonen skriver i ledare ”Inte ett nytt 30-tal!” i Västerbottens folkblad:

” …[den] insikt som skapade ett relativt drägligt Europa [har] fallit i glömska. Krisen 2008 har många likheter med 1929 års kris. Den verkar bli utdragen och /…/ kommer [att] leda till bestående skador.

Men tillfälliga nedskärningar kan folk klara om de upplever att bördorna fördelas rättvist. Så är det inte nu. Likt trettiotalskrisen står vi i en ny maktbalans. De ekonomiska eliterna drar ifrån.

[se Medelklassens kommande kollaps apropå USA. Men inget är ödesbestämt.

Se också boken “Fault Lines: How Hidden Fractures Still Threaten the World Economy” eller ungefär ”Felaktiga vägar: hur gömda sprickor fortfarande hotar världsekonomin” av Raghuram G. Rajan från Princeton University Press.

Om denna bok kan man läsa:

‘Rajan shows how the individual choices that collectively brought about the economic meltdown–made by bankers, government officials, and ordinary homeowners–were rational responses to a flawed global financial order in which the incentives to take on risk are incredibly out of step with the dangers those risks pose.

He traces the deepening fault lines in a world overly dependent on the indebted American consumer to power global economic growth and stave off global downturns.

He exposes a system where America’s growing inequality and thin social safety net create tremendous political pressure to encourage easy credit and keep job creation robust, no matter what the consequences to the economy’s long-term health; and where the U.S. financial sector, with its skewed incentives, is the critical but unstable link between an overstimulated America and an underconsuming world.

In Fault Lines, Rajan demonstrates how unequal access to education and health care in the United States puts us all in deeper financial peril [fara], even as the economic choices of countries like Germany, Japan, and China place an undue [otillbörlig] burden on America to get its policies right.

He outlines the hard choices we need to make to ensure a more stable world economy and restore lasting prosperity.’].

Vi känner till statistiken om hur VD:ar idag tjänar 15, 20 gånger mer än sina anställda. I ojämlikhetens hemland USA 490 gånger mer. Dessa eliter, så sammantvinnade med detta finansiella system har räddats av nationalstater som satsat tusentals miljarder på att hålla kapitalismen vid liv.

[och nu är dessa rädda att de ska måsta vara med och betala kalaset och kräver åtstramningar av vanligt folk, som via skattepengar räddat bankerna].

Men när det gäller välfärden och jobben – kräver istället de finansiella eliterna avhållsamhet och nedskärningar för att som man säger: staterna skall ‘återvinna sitt förtroende från marknaden’./…/

Dessutom bäddar man för en farlig smältdegel av klasshat och motsättningar när nedskärningarna rullar in, arbetslösheten biter sig kvar på rekordnivåer och det sociala livet slås sönder ytterligare när sparpaketen likt offergåvor till nedstigna gudar skall bevisa folkets fortsatta underkastelse inför det finansiella systemet.

Människors villkor blir alltmer olika när inkomstskillnaderna ökar. När årets julklapp för somliga blir ett hemmabiosystem eller en läsplatta för 7000 kr medan andra just utförsäkras från a-kassa eller sjukförsäkringen.”

Tack igen nyabrittas i ”Suhonen angående Höger-Monas sista tal samt farhågor om 30-talet åter” för tipset om Suhonen ledaren.

Se Daniel Suhonen i ”Färdplan för marginalisering” om Mona Sahlins sista tal. Han är, med rätta, oerhört kritisk till hennes högerinriktning.

Ingvar Persson på ledarbloggen skriver i ”Den svenska tragedin”

”Klyftorna i det svenska samhället har ökat länge, men de fyra senaste åren har det skett som ett resultat av en medveten politik. Köerna på landets härbergen är ‘jobbpolitikens’ skuggsida.

Det säger något om det Sverige vi alla ska leva i.

Utförsäkring, fattigdom och utslagning. Det är inte problem som begränsar sig till en liten, nästan osynlig, grupp i samhällets utkant. När klyftorna växer drabbar det oss alla, för vi kommer alla att känna rädslan för att hamna på den förlorande sidan.

Det är det som är tragedin i det svenska samhället.

Inte att det skulle löna sig för dåligt att arbeta.”]

Läs Maria-Pia Boëthius i ”Femte folkmakten granskar de styrande” .

Jag skulle också vilja länka Johan Ehrenbergs senaste ledare ”Banker bakom finanskris 2.0 – farliga myter om Irland-krisen från både vänster och höger”, han menar kortfattat att bankfolk i andra EU-länder är oroliga att bubblan de bidragit till ska spricka. ETC:s artiklar om Irland är VÄL värda att läsa. Om hur ilskan är stor där, samt om att de som nu sker där är klassisk chockpolitik.

Läs också Ulf Lundén i ”När politik förvandlas till trolleri” :

”I landet bortom den gemensamma drömmen om ett samhälle i jämlikhet är allt uppstyckat i tunna strimlor. Här skall var och en gnugga på sin egen framtid, sin stora dröm. Landet är numera förvandlat till spelhåla, där platt-tv-tänkarna sprider sina floskler om att ’leva i nuet, tänka positivt och inte vara så förbannat negativ’.

Utanför rasar den ekonomiska krisen men det vill man inte låtsas om. Det finns människor som till och med anser att man inte skall kritisera den sittande regimen efter en valförlust. Ungefär som om politik skulle handla om en ishockey- eller fotbollsmatch.
Jag vägrar bli en del av detta syrefria och antiintellektuella kosmos som är skapat av PR-byråer och reklamagenter.

Politik; det vill säga statskonsten, är numera en konst för dem som främst kan trolla med språket. När alla politiska motsättningar har kokats ned till en kamp om olika skattesatser och väljare i marginalen i medelklassmiljöer är framtidens valrörelser dömda att utspelas i medierna och avgöras av PR-byrårer, reklamföretag och opinionsinstitut.

I senaste numret av tidskriften RE: Public skriver Magnus Linton hur det gick till när Moderaterna lyckades erövra Sverige på obestämd framtid. Den praktiska politiken är i grunden densamma, det vill säga skattesänkningar, men man har lyckats etablera en helt annan mediebild av partiet och dess företrädare. I Moderaternas partihögkvarter pratas det inte längre om skatter utan om ’ljussättning’ och ’bilder’. De kallar sig det ’nya arbetarpartiet’ men genomför klassisk moderat politik. Det är en mycket tydlig strategi som även omfattar politikernas val av klädsel. De nya moderaterna har lämnat pärlhalsbanden, de strikta kostymerna och slipsarna hemma.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: