De som moraliserar mest över andras överutnyttjande av sociala försäkringar är de som är mest benägna att utnyttja dessa – och de som försvarar de sociala försäkringarna är de som är minst benägna att utnyttja dem?

7 november, 2010 § Lämna en kommentar

Om jag förstått Björn Johnson rätt så tyder forskning på att, med min vokabulär, de som moraliserar mest över andras förmodade fuskande med bland annat sjukförsäkringen är de som är mest benägna att utnyttja den själva. De som inte moraliserar, utan anser att dessa trygghetssystem är viktiga är de som är minst benägna att utnyttja dem? Jag tror att det kan finnas korn av sanning i detta.

Brist på tillit i samhället kan leda till att människor samarbetar mindre, trots att de skulle tjäna på det skriver han på sidan 183 i boken ”Kampen om sjukfrånvaron”.

Något som kännetecknar de mest ojämlika samhällena är just bristen på tillit och sociala relationer, samt samhällsliv.

Och detta ligger i högerns intresse? Även om de inte alltid är medvetna om det?

Britten George Monbiot (som lever i ett av de mest ojämlika länderna bland de rika utvecklingsländerna) har skrivit om de ledande klassernas paranoia och klasskrig (men från de ledande klasserna).

Johnson sticker hål på myten om överutnyttjande, men skriver på sidan 184:

”Problemet med den här typen av föreställningar [om överutnyttjande] är att de – alldeles oavsett deras sanningshalt – riskerar att bidra till en omfattande ’stämpling’ av människor. Med stämpling menar jag att en person eller grupp blir socialt marginaliserad eller bortstött på grund av en avvikelse från samhällets normer om vad som är önskvärt, ormalt och acceptabelt.

Överutnyttjandediskursen beskriver vissa samhällsgrupper på ett sätt som gör att de människor som ingår i grupperna riskerar att framstå som överutnyttjare, eller åtminstone potentiella överutnyttjare. Sjukskrivna kvinnor, sjukskrivna arbetslösa och personer boende i norra Sverige är sådana grupper, liksom sjukskrivna med psykiatriska eller andra symptombaserade diagnoser. Genom överutnyttjandediskursen kopplas de här grupperna till fenomen som inbillningssjuka, suspekta sjukskivningskulturer och strategiskt agerande för ekonomisk vinning./…/

Ytterligare grupper som riskerar stämpling är läkarna och Försäkringskassans personal, som i övernyttjandediskursen har framställts som medskyldiga till den höga sjukfrånvaron, eftersom de inte klara av att hantera sina uppgifter som grindvakt. Den sjukskrivningsdebatt som har förts i Läkartidningen under senare år tyder på att många lakare känner olust inför vad de uppfattar som förväntningar om att de ska fungera som ett slags statlig ’försäkringspolis’. Olustkänslorna accentureas av att många läkare anser att de inte har någon möjlighet att påverka sjukskrivningarna.”

Den samordnade rehabilitering som existerat tidigare, det som kallades ’anpassningsgrupperna’, havererade slutgiltigt under 1990-talet. Och detta ledde till att sjukskrivningarna blev längre och orsakade kostnadsökningarna (som i förhållande till BNP-ökningen var ganska små, något Johnson visar i sin bok). Det har egentligen inte skett någon boom i antalet sjukskrivna, trots ekonomiska kriser i samhället. Undantaget är nedskärningarna i skola, vård och omsorg, som resulterade i fler sjukskrivningar.

Och vad gäller psykiatriska diagnoser så fanns dessa också på bland annat 70-talet, men de var bara en del i en annan och ”större” diagnos/symtombild och människor då sjukskrevs inte för sina psykiatriska krämpor, utan för sina andra krämpor, där de psykiatriska/psykologiska var en del av symtombilden (men som redan då ingick, något som Johnson påpekar).

Så att människor skulle ha blivit mycket svagare idag är troligen inte riktigt sant. Man hade psykologiska problem då också, liksom stressproblem, men dylika pratades inte om då, man hänvisade till andra diagnoser som också fanns (redan då!!!! Att man hade sådana besvär var inte riktigt ”opportunt” att prata om då).

Vad som däremot skett är att dylika krämpor är betydligt mindre ”skämmiga” idag. Något som borde anses väldigt bra. Vilket innebär att man också kan ta itu med dem och inte döljer dem. Om man låtsas som om problem inte existerar eller t.o.m. förnekar dem är sannolikheten att man tar itu med dem betydligt mindre och följden är att man kanske inte heller utvecklar metoder för att ta itu med dem (inom sjukvården t.ex., något man skulle kunna bli betydligt bättre på???). På 70-talet teg man t.ex. fortfarande i högsta grad med om man gick i terapi. Och var man sjukskriven då (och inte minst ännu tidigare) så höll man sig inomhus (något som knappast är hälsobefrämjande för diverse olika sjukdomar).

En terapeut (som är sjuksköterska i botten, dvs. som är medicinskt kunnig) berättade att hon på 70-talet (som ung sköterska) fick kraftiga och invalidiserande hjärtproblem efter stressig arbetsperiod och ingen kunde förklara dessa. Ingen av de läkare hon jobbade med eller hon själv drog några paralleller till stress på jobbet, trots att alla borde varit vittne till hur ambitiöst hon jobbat. Av någon anledning kom hon i kontakt med en terapeut, eller om hon läste en annons om en viss terapiform, och började i denna terapi. I och med detta fick hon bukt med sina hjärtproblem.

I efterhand har hon reflekterat över vad som kunde ha skett om hon INTE hade gått i terapi. Hade hon blivit arbetsoförmögen resten av sitt arbetsliv? Hade åkomman läkt ut, men hon fått återfall gång på gång?

Jag skulle önska att jag hade mer tid att skriva överhuvudtaget, kolla fakta och kolla i böcker som Johnsons bok (som har en enorm referenslista i slutet av varje kapitel) och annan litteratur så jag refererar korrekt, samt att kunna hitta ord litet bättre och uttrycka mig ännu bättre (fast samtidigt blir jag ganska arg på något som jag uppfattar som snobbism hos vissa bloggare angående hur andra medbloggare uttrycker sig! Att deras språk brister, att de skriver för långt osv. Ingen är tvungen att läsa vad någon annan skrivit och jag tycker att även dessa röster ska få höras och de kan ha oerhört viktiga saker att bidra med, även om de får kämpa oerhört för att uttrycka sig! Och jag ser hur vissa i min omgivning drar sig för att skriva just för alla regler de lärt sig i skolan och alla hämningar de av olika anledningar dragit på sig vad gäller att uttrycka sig, trots att de egentligen inte har några problem att uttrycka sig vare sig i tal eller i skrift).

Men jag jobbar med helt andra (icke skrivmässiga), ”time-consuming things”. Skulle behöva ägna mig mer åt det, skulle vilja ägna mig mer åt det, men reagerar oerhört över det som sker i samhället idag. Polariseringen av människor med allt vad detta innebär. Den uttalade arrogans och cynism från många bland våra ledande politiker (inte minst bland högern; alliansen).

Och apropå privata försäkringslösningar: min pojkvän X i USA berättade igår igen om terapeuten, som han och hans dåvarande fru sökt upp för familjeterapi (på 80-talet), som konstaterade att hans (privata sjuk-)försäkring inte täckte terapin, vilket innebar att de skulle måsta betala ganska stora summor för terapi.

”Men,”

föreslog terapeuten

”jag skulle kunna ge dig (till min pojkvän) en diagnos och då täcker försäkringen terapin.”

X sa ganska spydigt och ironiskt, och använde uttrycket ”phoney diagnosis” (=bluffdiagnos), att denne terapeut tidigare berömt sig för hur moraliskt högtstående han var och här satt han nu och föreslog att de skulle (screw up) lura (den privata) försäkringen. Men X och hans dåvarande fru  tackade nej. Och vad hade det kunnat innebära; att ha en psykiatrisk diagnos hängande med sig senare?

Så att privatisering av sjukförsäkringen (och andra sociala försäkringar) skulle råda bot på (förment) överutnyttjande är inte sant. Kanske kan det till och med bli tvärtom?

”Här har vi betalat enorma summor i sjukförsäkring, då ska vi väl ha rätt att utnyttja denna???”

Dessutom; hur är det när unga inte har privata sjukförsäkringar, därför att de kalkylerar med att de inte ska behöva dessa, med finansieringen av sjukvården? Kan det vara en poäng i att vi alla solidariskt finansierar den? Är det säkert att egna privata försäkringar blir billigast eller ens bättre? Om jag förstod Elizabeth Warren rätt så upptäcker människor i USA att den/de försäkring/ar de har inte ger det skydd de trodde när de till slut behöver utnyttja dem.

Kommer förmodligen att återkomma till Johnsons bok. Se hans långa referenslista rörande egna artiklar recensioner, ledare m.m. där hans bok ”Kampen om sjukfrånvaron” tas upp. De ger en ganska god bild sammantaget om vad han skriver i boken. Boken rekommenderas verkligen.

Se ”Ännu mer om ojämlika samhällen, om att lyda och hålla tyst – samt om den ledande klassens paranoia…”, ”Repression (förtryck) och integritetskränkning….”, ”Herrskap och tjänstefolk…” där amerikanen (USA är ett annat av de mest ojämlika länderna i den rika västvärlden) Arthur Silber citeras där också han skriver om de ledande klassernas paranoia, samt slutligen se ”De fattiga och rika och miljön…”

Anledningen att socialdemokratin är så flat i sjukförsäkringsfrågan kan vara att de startade de förändring, som alliansen nu med rasande frenesi har genomfört.Vore det möjligt att stå för detta och medge att saker vad gäller sjukförsäkringen skedde som nu visat sig vara tveksamma grunder?

Katrine Kielos är inne på liknande tema angående finanskrisen, se hennes ledare ”Jakten på finansspöken”. Hon skriver:

”Finanskrisen är på riktigt. Värden för 50 biljoner dollar förstördes på 18 månader. 53 miljoner människor pressades ner i fattigdom [hon refererar till en artikel i Dagens Arena. Denna, tror jag]..

Grundproblemet är att finansmarknaderna inte har fyllt sin funktion. De flesta investeringar i ny vetenskap kommer från stater (inte marknader). Stora företag hämtar kapital till ny teknologi internt. Inte från finansmarknaderna. Dessa har förvandlats till ett separat kasino där spökena härjar (se ovan hur de kan bekämpas).

Nästan ingen tror att det går att gå tillbaka till den typ av ekonomi som fanns förut.

Det behövs ett nytt ramverk som kan ersätta de senaste decenniernas marknadsfundamentalism och de internationella institutioner som är sprungna ur efterkrigstidens verklighet.

Socialdemokratin hade behövts i de diskussionerna.

Den brukade vara en intellektuell rörelse.”

Klicka på bilden för att göra den större och lättare läsbar.

Tillägg på kvällen: Och det är skillnad på fusk och fusk. För det handlar om olika sorters människor och olika saker. I ena fallet vidtar man kraftfulla åtgärder (som kanske gjorts på ganska tveksamma grunder visar det sig) och i andra ser man mellan fingrarna…

Se:

Björn Johnson om sjukfrånvaron – debattartiklar, samt om problemformuleringsprocessen runt sjukförsäkringen och dess resultat i praktisk politik,

Björn Johnson – ledare, opinionsartiklar etc. om hans bok ”Kampen om sjukfrånvaron”,

Björn Johnson – recensioner över hans bok ”Kampen om sjukfrånvaron”,

Björn Johnson – intervjuer, nyhetsartiklar, reportage etc om hans bok ”Kampen om sjukfrånvaron”,

Björn Johnson – sjukregler bygger på fel underlag, om hans bok ”Kampen om sjukfrånvaron”,

Björn Johnson om en modern arbetsmarknadspolitik.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande De som moraliserar mest över andras överutnyttjande av sociala försäkringar är de som är mest benägna att utnyttja dessa – och de som försvarar de sociala försäkringarna är de som är minst benägna att utnyttja dem?reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: