Slutet på en era eller strävan efter balans eller om att känna sig väldigt ensam i sin syn på fenomen i samhället…

25 oktober, 2010 § 1 kommentar

[Uppdaterad 26 oktober, se texten nedan].

Bild ovan från seminarium med professor Anne Bamford från Storbritannien i helgen.  Klicka på den för att göra den större och lättare läsbar (tyvärr blev den något suddig!).

Se artikeln ”Alliansens skolpolitik- det stora återtåget”:

”Behöver industrin folk som kan stava eller risktagare och problemlösare? Den retoriska frågan ställer forskaren Anne Bamford som studerat skolor i hela världen för FN-organet Unescos räkning.

Det finns skäl att känna sig skeptisk till Anne Bamford, internationellt erkänd skolforskare som anlitas av FN-systemet för världsomspännande studier inbjuden till Sverige som hon är av Adobe, företaget som säljer några av de mest använda datorprogrammen. Vilket gör att en informatör från företaget sitter med som förkläde under hela intervjun.

Men när hon börjar berätta om hur hon ser på skolorna runt om i världen är det svårt att inte se att hennes slutsatser går att överföra till vad som händer i Sverige efter det senaste riksdagsvalet [2006?].

Hon aktar sig dock noga för att kritisera regeringen i något enskilt land. Men det hon säger är en svidande kritik av de förslag till skolpolitik som alliansen lagt fram.

[Hon var dock igår ännu tydligare i sin kritik av skolpolitiken som förs i Sverige och oviljan att lyssna till några invändningar mot dess politik, från skoldepartementet, än hon kanske varit tidigare? Ett skoldepartement som säger sig inte ha tid att lyssna om jag uppfattade henne rätt].

Nu ska det bli ‘ordning och reda i klassrummen’ med allvetande lärare, och elever som lyssnar och fogar sig.

Den gamla gymnasieskolan gör sitt återtåg med en uppdelning mellan linjer för dem som ska vidare till högskolan och rena yrkeslinjer, betygsliknande omdömen redan i ettan och kanske även betyg i ordning och uppförande. Åtminstone hyllar skolminister Jan Björklund Stockholmsmoderaternas tilltag som ännu inte är någon del av alliansens politik.

Ledordet är att ‘säkra kunskapsmålen’. Sverige framställs som ett land där det är färre läxor och färre prov än i något annat land i världen, och där eleverna skolkar och kommer för sent.

‘Ingenstans är det stökigare i klassrummen än i Sverige’, skriver Lars Leijonborg och Jan Björklund på DN debatt 30 maj 2006. Men frågan är om man kan göra sådana jämförelser.

Det relativa stöket ökar i klassrummen om eleverna arbetar självständigt jämfört i mer auktoritära länder, det säger sig självt. Frågan är om det påverkar studieresultaten, och det verkar det inte göra.

Tvärtom presterar svenska elever betydligt bättre än genomsnittet i OECD-länderna, enligt undersökningar som gjorts.”

Anne Bamford sa att vi fortfarande är i topp vad gäller innovationer i Sverige, men hon befarar att vi kommer att rasa  i och med att musik (bland annat) tas bort som kärnämne i gymnasieskolan och görs till ett frivilligt ämne. Man har visat att barn vars mödrar är musikintresserade och kan förmedla detta till sina barn får barn som är högre presterande i skolan. Barn som saknar detta hemifrån kan dock bli kompenserade genom att framförallt musik är ett obligatoriskt, inte frivilligt, ämne.

Men för alliansen så gäller det att spara på utgifterna och dessutom undrades det i paneldebatt, som följde på Bamfords föreläsning, om politikerna är rädda för emotioner och människor som är äkta kreativa – och kanske levande?

Nu till själva detta blogginlägg.

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i kapitlet ”The end of an era” eller ”Slutet på en era” i The Spirit Level om forskning från Harwood Institute for Public Innovation i USA som visat att människor känner att ”materialism” på något sätt kommer mellan dem och tillfredsställelsen av de sociala behov de har.

En rapport med titeln ”Yearning for Balance” eller ”Längtan efter balans”, baserad på en nationell kartläggning av amerikaner, kom fram till att de som tillfrågats i denna nationsvida kartläggning var djupt ambivalenta över välstånd och materiella vinningar. Wilkinson och Pickett skriver i min amatöröversättning från engelskan:

”En stor majoritet människor ville att samhället skulle röra sig bort från girighet och överdrifter mot ett sätt att leva som är mer centrerat på värderingar, gemenskap och familj. Men de kände att dessa prioriteringar inte delas av de flesta av medamerikanerna, som, trodde de, hade blivit i ökande grad sönderdelade [i enskilda enheter, där var och en är sig själv nog, inte i sammanhang av olika slag, ‘atomized’ är ordet i texten], själviska och oansvariga.

Som ett resultat av detta kände de sig ofta isolerade och ensamma.

[se artikeln ‘Självklart att han skjuter i Malmö’ där ‘Timbuktu’ skriver:

‘I en tid då vi röstar med plånboken och sätter jaget i främsta rummet kommer saker som medmänsklighet, kollektivism och hänsyn att bli allt dyrare.’

Hur många vill egentligen ha det så här, dock?]

Dock, säger rapporten, när människor fördes tillsammans i referensgrupper för att diskutera dessa saker blev människor förvånade över att upptäcka att andra delade deras syn på saker och ting!

Snarare än att förena oss i en gemensam sak, så upplevs ofta den olust vi känner över förlusten av sociala värderingar och sättet som vi dras in i jakten på materiell vinst som en helt privat ambivalens som skär av oss från andra.

[Tillägg 26 o0ktober: se bloggen Do nothing day i inlägget ‘Rasismen – alla ska med?’:

‘… jag anser att rasismen som problem skiljer sig på många punkter från patriarkatet som problem också. Jag anser att rasismen drabbar vita såväl som icke-vita på samma konkreta, kännbara sätt.

Patriarkatet har vinnare och förlorare på ett annat sätt, även om man också kan påstå att männen förlorar i slutändan genom att vinna makt, status och pengar men samtidigt förlora sin själ, sitt känsloliv och sina relationer (och det senare är mycket mycket viktigare än det tidigare, så djupast sett är även män i patriarkatet förlorare).

Men rasismen har inga vinnare, inte ens kortsiktigt, eller ‘å ena sidan, å andra sidan’-vinster.

Jag anser nämligen att rasismen är, om inte ett högerprojekt på det sättet att högern uppfunnit rasismen (för så enkelt tror jag inte det är), så någonting som högern har allt att vinna på, och därmed har vanligt folk allt att förlora på rasismen.

Men vita drabbas av rasismen bakvägen, på ett lurigt sätt.

Rasismen är nämligen ett sätt att söndra och härska. Att ställa klass mot klass, att förhindra förening och solidaritet över klassgränser och att helt blanda bort klassbegreppet genom att göra om klass till ras.

Rasismen drabbar alltså vita människor genom lägre löner och sämre levnadsvillkor allmänt, för vad rasismen konkret gör är att skapa en acceptans för sämre levnadsvillkor och sämre ekonomiska villkor, eftersom att den vita underklassen har en ännu lägre underklass under sig i den icke-vita underklassen.

Och när man har fått den vita underklassen att slå neråt och koncentrera all sin kraft och energi på människorna de har under sig, istället för att sparka uppåt i samhällshierarkin, då har makten fri inkörsport i samhället.

Då väntar snabb nedmontering av allt som kan monteras ner och bäras bort. Alla våra gemensamt ägda tillgångar riskerar att smygflyttas över i kapitalisternas fickor.

Rasismen i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet kan också bli den dimridå som alla andra politiker kan dölja sina fula förehavanden bakom. Sverigedemokraterna tjänar som det dåliga exemplet, alla andra politiker blir goda och samhällsuppbyggliga i jämförelse. Och alla älskar att jämföra sig med dom].”

Den där känslan att man är ensam i sina reaktioner på det som ske i samhället har George Monbiot och Pierre Gilly också skrivit om.

Bo Degerman skriver i ”Att linda upp Marx i Falun” i kulturdelen (inte utlagd på nätet än):

”De borgerliga bedriver hetsjakt på sjuka. A-kassan försämras. Socialbidragen ökar men har sänkts som straff för att folk behöver dem när andra trygghetsanordningar skurits ner.

Marx talar om att arbetarna skall bryta sina bojor. Det kan i modern välfärdspolitisk tappning översättas till att alla har rätt till trygghet och att våra handlingsmöjligheter inte är förbi när vi ställs inför skiftande problem i livsförloppet.”

Och som Motvallsbloggen skriver refererande till bloggen Do nothing day, om det där med ”Incitament och sånt”:

”På bloggen Do Nothing Day (jag hittar tyvärr ingen permalänk till inlägget, tipsa mig gärna om jag är blind) hittar jag en genial tanke

’Fattiga företag är dåligt för samhället, men fattiga människor är bra? Tänk om man hade tänkt tvärtom. För jag kan inte riktigt förstå varför man inte lika gärna skulle kunna säga att – äh, företagen behöver väl inte gå med vinst heller. Ju fattigare företag vi har desto mer anstränger dom sig! Och då löser dom våra världsproblem, klimatkrisen och ekonomikrisen och allting, när dom får lite piska på sig!’

Frågan är alltså varför arbetslösa och sjuka behöver fattigdom som incitament att anstränga sig och vilja arbeta medan företagen antas fungera bäst och bli effektivast om de gör enorma vinster.”

§ Ett svar till Slutet på en era eller strävan efter balans eller om att känna sig väldigt ensam i sin syn på fenomen i samhället…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Slutet på en era eller strävan efter balans eller om att känna sig väldigt ensam i sin syn på fenomen i samhället…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: