Om känsla för anständighet och sociala normer…

20 september, 2010 § Lämna en kommentar

[Tillägg 21 september: se artikeln ”klasskamp – Åsa Lindeborg och Daniel Suhonen varumärkesskyddar klasskampen och tar tillbaka den från högern” i Aftonbladet där står det:

”Aldrig i modern tid har de välbeställda haft så många nyvunna privilegier att försvara, som i går.

Borgarnas valseger är frukten av en välorganiserad klasskamp®.

Stora skattelättnader, pigavdrag, ökad privategendom, massarbetslöshet som pressar ner lönerna, segregerad utbildning, differentierad a-kassa… det fanns förmåner att strida för.

För några dagar sen konstaterade Dagens Nyheter att klassröstandet fortfarande är starkt i Sverige.

Är inte det odemokratiskt? undrade reportern, och avslöjade därmed en gängse liberal fördom: att det bara är LO-kollektivet som försvarar sina ekonomiska och sociala intressen med röstsedeln.

Men klassröstandet – som omfattar alla – är bara ett av flera sätt att driva igenom kollektiva intressen. Klasskampen® tar sig mycket sällan uttryck i strejker och blodspillan – den pulserar i facklig vardag, gråtrista riksdagsdebatter och i ledarkommentarerna.

I går stadfästes i fria val den högerrevolution som i ett par decennier successivt förskjutit makt från arbete till kapital: från gemensamt ägande till privat, från folkvalda politiker till marknaden, från kollektiva lösningar till individuella, från dem som har lite till dem som har mycket.

Alltihop en medveten klasspolitik uppifrån.

’Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp’ skrev Karl Marx och Friedrich Engels 1848. ’Varje klasskamp är emellertid en politisk kamp’, fortsätter de.

Översatt till vår tid: Ska produktionsöverskottet – som aldrig varit så stort som nu – gå till höjda löner och sociala reformer eller till skattesänkningar och ökade vinster i den privata sektorn?

Det var det valet handlade om.

Klassamhället ser annorlunda ut i dag mot när Marx och Engels skrev sitt manifest. Tvärtemot vad de förutspådde, har medelklassen vuxit, även om den har stratifierats.

Stora tjänstemannagrupper har proletariserats, samtidigt som det välbeställda mellanskiktet tagit sig en nyckelposition i utformandet av politiken och samhället.

Med den generella välfärdspolitiken formulerade arbetarrörelsen ett solidaritetsprojekt som band samman LO-kollektivet med tjänstemannagrupperna.

Till ett av borgerlighetens mest strategiska moment hör just att man slagit in en kil mellan dessa grupper.

I dag är inga välfärdsreformer möjliga om inte den mest välmående delen av medelklassen tror sig ha eget intresse av dem.”]

Det är ganska ja, vad är det rätta ordet? Kul? Uppfriskande? En tröst? att läsa Paul Krugman en dag som denna.

Några kronor mer i plånboken är viktigare än att värna om vård, skola och omsorg, de områden som är de som drar mest pengar och är en av de saker som förmodligen måste dras ner på för att kunna ge de utlovade skattesänkningarna till oss som har jobb och är friska – än så länge.

Och om vi får börja använda dessa extra kronor i minskad skatt för att i allt högre grad måsta ta allehanda privata försäkringar, hur mycket har vi då kvar i plånboken så småningom?

Går vi kanske i många fall till och med på minus?

Som grädde på moset har vi fått ett nedmonterat gemensamt trygghetsnät, vilket jag tycker är ännu värre. Sämre sjuk- och arbetslöshetsförsäkring.

Och vad skapar ökande och ökande ojämlikhet för sorts samhälle och klimat?

Krugman skriver i sitt blogginlägg ”Har ni inte kvar någon känsla för anständighet?” om förhållandena i USA, men jag tror gränserna här också håller på att tänjas ganska rejält.

”Låt mig än en gång rekommendera Brad DeLongs superba diskussion om hur det kommer sig att människor i den 99 percentilen känner sig fattigare än de gjorde då trots att de gör två gånger så mycket som sina motsvarigheter gjorde 1980.

Efter att ha funderat på det (och i diskussion med Robin [vet inte riktigt vem det är]) verkar det för mig som om det är någonting Brad inte säger som är värt att nämnas – förändringen i sociala normer.

Även 1980 fanns det helt visst många människor i eller nära den 99:e percentilen som tyckte synd om sig själva, åtminstone delar av tiden.

Det händer alla, trots allt: jag lever ett mycket privilegierat liv (ja, jag är väl inom den krets som kommer att få betala högre skatter under Obama-planen), likväl, till och med nu finner jag mig själv i upplevelser av tillfälliga grönglödande blixtar av avund (Vad? Du kör mig tillbaka till flygplatsen i Sao Paolo, i all denna trafik? Förtjänar jag inte en helikopter?).

Men för 30 år sedan kände sig människor med höga men inte superhöga inkomster vanligtvis skamsna över sig själva över att gnälla – eller åtminstone, kände de att de skulle bli förlöjligade om de gav uttryck för sitt gnäll.

Idag finns inget som håller tillbaka.

Ståhejet över Messrs, Henderson och Stein [fler som gnäller trots enorma inkomster?] är undantaget som bekräftar regeln: de skulle inte tillhandahålla detta spektakel om de inte normalt rörde sig i sociala cirklar där klagande att du bara har 9 eller 10 gånger medianfamiljeinkomsten ses som acceptabelt.

Ganska snart kommer vi att ha allvarliga, komplett icke självkritiska diskussioner i de större magasinen om tjänstefolksproblem.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: