Om så kallade ”dynamiska effekter” – det som också kallats ”trickle-down” – samt om chockterapi och ”förändring”…

16 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

Ur Kyrkomusikernas tidning. När jag började läsa denna ledare började det krypa i mig. Det är ju inte den första ledare jag läser i denna tidskrift.

Det pratas om ”förändring” i denna ledare, om att förhålla sig till förändring och hur svårt det kan vara att förhålla sig till den efter många år i en organisation där man kört på i samma hjulspår. Enligt min tolkning.

Min poäng här är inte att diskutera arbetsmiljön i kyrkan. Men är inte ledare av detta slag ungefär som det där positiva tänkandet Ehrenreich skriver om?

[Tillägg 18/8: Hur skapar man verklig förändringsvilja och är all ”förändring” som genomförs den rätta eller alltid av naturen nödvändig? Eller opartisk, dvs. inte följande en agenda? Och i så fall vilken agenda? Och vems agenda?

Förändring von oben utan förankring? Sådan förändring blir inte långsiktigt god, kanske inte kortsiktigt god heller.

Makten använder auktoritära medel (och/eller arrogans, som vissa av våra politiker) därför att den saknar förmåga att verkligen förklara eller motivera sin förändring. Och ledare som den ovan går subtilt maktens ärenden, litet pekpinneaktigt (ironiskt: det där nyauktoritära – och småmoralistiska).

Tyvärr verkar många kyrkliga arbetsplatser inte vara bra, men det är ett annat blogginlägg som jag förmodligen inte kommer att skriva. Det får andra ägna sig åt].

[Tillägg 17/8: se artikel om Ehrenreichs bok som på svenska kallats ”Gilla läget – hur allt gick åt skogen med positivt tänkande” samt artikel här också].

Börjar du ifrågasätta så riskerar du att kallas förändringsobenägen? Alternativt gnällig och negativt tänkande.

Sådana här ledarskribenter gå maktens ärenden? Bara?

Är all förändring naturgiven? Är all förändring bra? Kan man göra den mindre dålig osv.? Kan det finnas de som har konstruktiv kritik som skulle bidra till att åstadkomma en förändring som VERKLIGEN är bra och längre räckande?

Ledarskribenten rekommenderar också en bok av en svensk psykiatriker. Jag vet dock ganska litet om denne, utom genom enstaka texter, artiklar och kanske från TV, men någonstans så har jag för mig att jag reagerade över hans idéer – också.

Och det är också ytterligare en sak som jag funderat över de senaste tjugo åren: går MÅNGA psykiatriker, psykologer och terapeuter maktens ärenden? Dem som söker sig till dem får ofta än mer bekräftat att det är deras eget fel att de har problem i allehanda relationer (privat, på jobbet, med personer de är beroende av osv.)? Även om det var just för att de anser sig behöva hjälp som de först sökte sig till dem.

Så kommer nu det som var huvudtemat i denna postning, apropå ett valutspel (Reinfeldt i Slussen häromdagen) om dynamiska effekter av ökade inkomstskillnader, påståendet att

”… den kortsiktiga och dynamiska effekten av jobbskatteavdragen är att de minskar inkomstskillnader”:

Hittade återigen artikeln ”Greenspan and the Myth of the True Believer” av Naomi Klein från 2007 , vars rubrik jag översätter till “Greenspan och mytbildningen hos den sanne troende” vilken är en artikel jag tyckte var intressant apropå de påstått dynamiska effekterna av ökande och/eller stor ojämlikhet.

Greenspan var den som trodde på och envist försökte bevisa trickle-down-effekten, men Reinfeldt använder inte rakt på sak det begreppet, för det är trots allt litet utdaterat och trots att han börjat tala klarspråk alltmer och tala det språk vi förknippar med högern! ”Dynamiska effekter” låter mycket finare och vetenskapligt!? Ja, det var det där med (moderaternas) nyspråk).

Har använt artikeln av Klein ovan och översatt det hon skriver nedan.

Hon börjar sin artikel med att skriva om den långe svenske forskarstuderande som besökte USA och som inte blev tillfredsställd med konstigheter. Som undrade apropå Kleins bok ”Chockdoktrinen,” som då precis kommit ut:

”De kan inte bara vara drivna av girighet och makt [de här männen med makt, som använt och ordinerat chockterapi]. De måste vara drivna av något högre. Eller hur?”

Racka inte ner på makt och girighet, försökte Klein föreslå ironiskt, men med en stor portion allvar – dylika människor har byggt imperier. Men han ville ha mer, nöjde sig inte med detta.

”Men tron att de bygger en bättre värld då?”

Hon hade då haft ett antal liknande utbyten som rörde sig kring samma grundläggande fråga: när ledare (extremt åt höger: om vi tar bort detta med extremt till höger, som jag nu gör genom att sätta det i parentes, så…) och deras rådgivare tillämpar brutal ekonomisk chockterapi, tror de ärligt att trickle-down-effekterna kommer att bygga rättvisa samhällen – eller skapar de [bara] avsiktligt [rentav. Ja, gör de detta avsiktligt, till och med, för att skapa] förutsättningar för ännu ett galet utfodrande av bolag?

För att fråga rent ut; har världen blivit förvandlad över de tre senaste årtiondena av upphöjd ideologi – ELLER av lågt stående girighet?

Ett definitivt svar skulle kräva att man kunde läsa det inre hos män som Dick Cheney och Paul Bremer, så Klein passar.

Ideologin ifråga gör anspråk på att självintresset är motorn som driver samhället mot de högsta höjderna.

Ja, är inte strävandet efter deras eget självintresse (och det hos deras kampanjdonatorer) överensstämmande med den filosofin undrar Klein ironiskt. Det är det fina i kråksången skriver hon: de behöver inte välja.

Tyvärr så tillfredsställer detta inte forskarstuderande som söker efter en djupare mening. Tack och lov har hon nu en ny lucköppning: att citera Alan Greenspan.

Hans självbiografi ”The Age of Turbulence” ungefär ”Den turbulenta tiden” har marknadsförts som lösning av mysteriet: mannen som bet sig i tungan i arton år som chef för Federal Reserve (eller det som är USA:s centralbank, som är privat upptäcker jag nu i Wikipedia, vilket också min amerikanske pojkvän upplyste mig om idag), skulle äntligen tala om för världen vad han verkligen trodde på.

Och Greenspan har levererat, användande sin bok och publiciteten omkring den som en plattform för hans ”frihetsivrande republikanska” * ideologi, tillrättavisande George W. Bush för att han övergav korståget för en liten regeringsmakt (stat). Så Greenspan ville gå ÄNNU längre än Bush?

Och han har också avslöjat att han blev policymaker därför att han trodde att han kunde främja sin radikala ideologi effektivare ’som insider snarare än som en kritisk stridsskriftsförfattare’ i marginalen. *(men kan andra vara för ”frihet” också? Finns det bara en sorts sann frihetskämpe? Har bara en sort monopol på att kämpa för frihet? Kan man ha olika syn på vad frihet är?)

Mycket av debatten runt arvet efter Greenspan har cirklat kring frågan om hycklande; om en man som predikar laissez-faire och som upprepat grep in i marknaden för att rädda de rikaste spelarna.

I boken skriver han om regeringsledare som rutinmässigt söker individer och företag i privata sektorn för att få politiskt stöd och skänker fördelar åt dem, då kan samhället sägas vara i ”kapitalismens polares grepp” (the grip of ’crony capitalism’). Här pratade han om Indonesien under Suharto, men Klein tänkte genast på Irak under Halliburton. Se också denna skakande video om Halliburton.

Greenspan varnade världen då 2007 för den farligt uppdykande backlashen mot kapitalismen. Tydligen har detta ingenting alls att göra med den politik om likgiltig avreglering som varit hans varumärke.

Har ingenting att göra med de stagnerande lönerna beroende på fri handel och försvagade fackföreningar, inte med pensioner som förlorats genom Enron- eller dot-com kraschen, eller hem som skakas i den nuvarande hypotekskrisen.

Enligt Greenspan så är den våldsamma ojämlikheten orsakad av en usel gymnasieutbildning (vilket alltså inte har någonting att göra med hans ideologiska krig mot den allmänna sektorn [han klankar ner på skolan, som trots ökande privatisering inte presterar bättre. Motsäger han inte sig själv?]).

Klein debatterade med Greenspan i ’Democracy Now! nyligen och blev slagen av häpnad att denna man som predikar doktrinen om personligt ansvar vägrar att ta något sådant alls själv.

Så upptäckte han Ayn Rand.

’Det hon gjorde /…/ var att få mig att tänka varför kapitalism inte bara är effektivt och praktiskt, utan också moraliskt,’

sa han redan 1974.

Rands idéer om ’girighetens utopi’ tillät Greenspan att fortsätta det han gjorde, den inpräntades ytterligare i hans [s.k.] service till företag med en kraftfull ny känsla av någon slags mission: att göra pengar var inte bara bra för honom [rationalisering av hans egen girighet?]; det var också bra för hela samhället [ja, tala om rationalisering?].

Naturligtvis så är ju den andra sidan av detta mynt det grymma ringaktandet av dem som utesluts.

”Parasiter som envist undviker antingen föresatser eller anledningar går under precis som de ska.”

Menar han att vissa helt enkelt inte förtjänar att finnas eller leva för att de ”inte försöker”?

Klein undrar om det var detta inrotade tänkesätt som tjänade honom när han stödde chockterapi i Ryssland (med 72 miljoner utfattiga) och i östra Asien efter den ekonomiska krisen 1997 (med 24 miljoner som kastades in i arbetslöshet).

Klein skriver att Rand har spelat sin roll som girighetsmöjliggörare för ett otal disciplar.

Enligt New York Times så står hennes bok ”Och världen skälvde”, romanen som slutar med att hjälten spårar ett dollartecken i luften som en tacksägelse, som ett av de mest inflytelserika dokument för företag som någonsin skrivits.

Ja, om Rands syfte nu verkligen var gott borde hon ha förstått hur användandet av begrepp som egoism skulle användas av skadade individer för att rättfärdiga deras handlingar, om inte för andra så för dem själva menar jag.

Kanske det sanna syftet för hela litteraturen om trickle-down-teorin handlar om att befria entreprenörer för att de ska kunna följa de smalaste, närmaste fördelarna [fördelar som inte gäller stora flertalet, utan bara dem själva? Dvs. särintressen! Inte gäller det breda folket?] hävdande globala altruistiska motiv – inte så mycket en ekonomisk filosofi som en omsorgsfullt utarbetad, retroaktivt logik, något rationellt skriver Klein [ja, rationaliseras i efterhand till något som är så bra, så bra?].

Det Greenspan trots allt lär oss är att trickle-down inte är en ideologi. Det är mer som vännen som vi ringer efter någon skamfylld utsvävning, en vän som kommer att tala om för oss ’Slå inte på dig själv; du förtjänar det.” Dvs. som rättfärdigar det vi gjort, som vi snarare borde skämmas över förmodligen.

Se också ”Låt oss börja snacka politik” av Röde Orm om bland annat Bengt Göranssons nya bok, ”Reinfeldt har ingen humor” av Olle Svenning som börjar som följer:

”Strax före det moderata sammanbrottet i Almedalen skrev den självhögtidlige Fredrik Reinfeldt en artikel riktad till folket. Han förklarade att Moderaterna ska bli landets statsbärande parti.”

Alliansfritt Sverige i ”M går till val på skattesänkningar för höginkomsttagare.”

Ledaren ”Välfärdsmoderna Sahlin” av Robert Sundberg, ”Samhällsbäraren Reinfeldt” av Göran Greider och ”Ekonomisk politik i privata händer” av Jan-Åke Blomqvist.

”Bloggarna är en maktfaktor – vad än makthavarna säger.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: