Otidsenlig kontroll, nivågruppering i skolan och dess nackdelar och faror, samt om att vara lagom duktig…

3 maj, 2010 § Lämna en kommentar

Ja, det är de stökiga, utagerande som får uppmärksamhet, inte de tysta, inåtagerande. De senare förlorar sin röst helt. Det där med att ha ”psykiska problem”! Men har inte den förra kategorin också ”psykiska problem”?

Elin Grelsson i artikeln ovan varnar för en skolpolitik som premierar duktighet. En större grupp tjejer borde ställa rimliga krav på sig själva, kring skolarbete och utseende. Inte större. Var är de i skoldebatten kan undras? Och var i Jan Björklunds och hans stabs tankevärld?

Elin menar att nu är ytterligheterna tydligast; de som siktar på att bli ”bäst”och de som givit upp. Och det är risk att denna tendens stärks med de trender vi har i skolpolitik och samhälle. Vinner någon på detta? Varken den stark- eller den svagpresterande? Eller samhället i slutänden?

I debattartikeln ”Otidsenlig kontrollnit – Många rektorer är inte lärare. Det ökar knappast förtroendet mellan lärare och ledning” skriver Lennart Hertzberg (ja, nog är det märkligt: kontrollen för lärare har ökat de senaste 20 åren, som ska redovisa sin arbetstid i högre grad än nånsin tidigare, medan andra kategorier kan sitta hemma och jobba på distans och via sina datorer. Förtroendet i många yrken har ökat, men i andra minskat och fortsätter minska. Ja, se Equality Trust nedan om ”Förtroende och samhällsliv” *):

Det är 20 år sedan folk började jobba hemifrån, det kallades distansarbete. Att många rektorer vill veta vad lärarna gör under hela arbetstiden känns därför udda och är ytterst ett tecken på bristande förtroende * för de anställda. Avsaknaden av förtroende är på många skolor ömsesidigt./…/

Skolledare behöver med dagens regler inte vara behöriga att undervisa på den nivå de är satta att leda. Det räcker med att en rektor anses ha tillräcklig pedagogisk kunskap. Hon/han behöver inte ens någonsin ha stått inför en klass./…/

Utredningen pekar på bristen på modern ledningsstruktur i svenska skolan. Om det i stället handlat om biltillverkning skulle radikala saker ha hänt tidigare.

Kraven på bättre resultat i skolan blir nu allt tydligare. Tillsammans med bristen på systematiska utvärderingar i skolan leder det till att en­skilda medarbetare i stället kontrolleras alltmer, att rektorer funderar på vad lärarna egentligen gör.

Ett annat tecken på ökat kontrollbehov är att alltmer dokumenteras skriftligt och antalet interna möten har blivit fler. Det har ökat arbetsbördan.

Skolan har nu också många mål: ämnesmål, kursmål, programmål, lokala mål, mål pålagda av rektor eller kommunen osv. Dessa diskuteras nu i allt högre grad.

Men det mesta i skolan styrs ännu i kvantiteter i stället för kvaliteter./…/

Varför kan man inte diskutera att arbetsbördan i en klass med studiemotiverade elever ofta är mindre än i en strulig klass?/…/

Stumheten inför denna problematik bland skolledare ökar inte heller förtroendet mellan skolledning och personal.”

”Skolpolitiken” idag handlar om ”enkla” och kanske framför allt populistiska lösningar (arrogans från make och elit, samt empatiunderskott, även om de nog hävdar motsatsen). Varför inte lösa de problem som finns, och alltid kommer att finnas, inom ramen för den skola som skapades för alla. Där man ser till ALLA elever, de ”svagaste”, ”starkaste” och alla dem däremellan.

Se också artikeln ”Nivågruppering åter på banan – Skolinspektionen slår ned på skolor som delar upp elever efter kunskapsnivå. Men den nya skollagen öppnar för ökad sortering av elever”:

Det var 1962 som den starka visionen om en skola för alla resulterade i att den sammanhållna grundskolan infördes, även om den inte blev riktigt sammanhållen förrän med Lpo94. Länge fanns den gymnasieförberedande klassen 9G och först när nuvarande läroplan trädde i kraft togs de allmänna och särskilda kurserna i matte och språk bort.

När det gäller nivågruppering säger varken Lpo94 eller nuvarande skollag något uttalat vare sig för eller emot. Det finns formuleringar om individualisering, inkludering, rätt till stöd och att utvecklas som öppnar för olika tolkningar om vad man får och inte får göra.

Det är uppenbarligen svårt att hantera elevers olikheter och att undervisa i dagens hetero­gena klassrum. Många lärare vittnar om att de inte mäktar med att individualisera inom klassens ram.

I stället lägger de undervisningen på någon sorts medelnivå i förhoppningen att det ska nå en majoritet av eleverna. De svaga har inte en chans att hänga med — de starka får klara sig själva.

Det måste vara så man ska förstå det faktum att systemet med allmän och särskild kurs i praktiken lever kvar på många håll.

Av Skolverkets forskningsöversikt »Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?» framgår att fyra av tio grundskoleelever går nivåindelat i ett eller flera ämnen, oftast på högstadiet och oftast i matte, engelska och/eller svenska.

Även läromedel kan vara sorterande. I Sverige anpassas läsmaterial till olika elevers nivå i mycket större utsträckning än i andra länder. Det är vanligt att samma läsebok finns i tre olika varianter — med en och samma story men olika svårighetsgrad på texten. Följden kan, enligt Skolverket, bli att svaga elever får för lite utmaningar och inte utvecklar sin läsförmåga så mycket som de skulle kunnat./…/

Grupperna undervisas i skilda klassrum och har var sin lärare. Det råder olika uppfattningar om placeringen är ett erbjudande eller om eleverna måste gå i en viss grupp för att få godkänt. I basgrupperna kan eleverna inte få högre betyg än så.

Skolverket slår fast att nivågruppering är en ifrågasatt och ytterst tveksam indelningsmodell./…/

Utbildningsminister Jan Björklund har sagt att i målkonflikten mellan en sammanhållen skola och individualisering, så drar han mot det senare.

Han tycker att det är viktigare att samtliga elever får utmaningar utifrån sin förmåga än att alla har nått exakt lika långt på slutet.

Vad säger då forskningen? De flesta studierna har gjorts i USA och Storbritannien. /…/

Risker:
Svaga elever går miste om den stimulans och draghjälp som när­varon av starka elever kan ge.
Lärare ställer för låga krav på de långsammare grupperna.
Felval/felplacering. Svaga elever hamnar med stökiga, omotiverade och omogna elever som inte nödvändigtvis är svaga.
De svagare eleverna stämplas som
dumma och får dåligt självförtroende.
Framtida valmöjligheter begränsas.
Elever i högpresterande grupper blir sönderstressade och får svårare att få bra betyg.

Peter Nyström är universitetslektor vid institutionen för beteendevetenskapliga mätningar vid Umeå universitet och har studerat nivågrupperingar i matematik.

Hans studie ’Lika barn leka bäst?’ ger inga belägg för att de svagare eleverna skulle gynnas av att gå för sig. Det krävs väldigt mycket av läraren för att undvika att en sådan grupp hamnar i en nedåtgående spiral.

Det finns starkt stöd i forskningen för att det inte är bra med en generell nivågruppering, i alla ämnen. De flesta elever är inte så jämna i sin profil, säger han.

Och den ’svaga’ gruppen är inte homogen. Det kan finnas en lång rad anledningar till att en elev inte presterar, som inte be­höver ha ett smack med begåvning att göra.

Man kanske inte har vanan att studera eller tänker på sig själv som en sådan person, trots att man har goda förutsättningar egentligen.

Det stämmer inte heller att elever kan byta grupp, som ofta sägs. Det kan de inte alls för efter två månader har den snabba gruppen sprungit ifrån, säger Peter Nyström.

’Cp-gruppen’ och ’snillena’, ’geparderna’ och ’sköldpaddorna’. En koll i tillsynsrapporter från Skolverket och Skolinspektionen avslöjar att eleverna hittar på egna namn på grupperna — i stället för skolans neutrala ’röd’ och ’grön’.

En av de stora farorna, menar ­Peter Nyström, är att de svagare eleverna identifierar sig med den grupp de placeras i, möts av låga förväntningar från läraren och presterar därefter./…/

Amerikanska och brittiska forskare har visat att lärare ofta föredrar att undervisa högpresterande grupper.

Peter Nyströms slutsats blir att om några gynnas av nivågruppering så är det de starka eleverna.

— Elitklasser i grundskolan kan säkert vara bra för de starka eleverna, men frågan är vad som händer på de skolor och i de klasser där det inte finns några sådana kvar, säger han./…/

Både EU-kommissionen och OECD har gett ut rapporter som avfärdar det i många länder vanliga antagandet att ett likvärdigt och sammanhållet skolsystem är ineffektivt eftersom högpresterarna hålls tillbaka.

På OECD:s utbildningsavdelning anser man att Kanada och Finland är bevis för att blandade klassrum, där eleverna har olika bakgrund och förutsättningar, leder till bäst prestationer.

En tidig uppdelning förstärker de skillnader som beror på socioekonomisk bakgrund — den överlägset viktigaste påverkansfaktorn för hur det går för en elev i skolan. Följden blir bortslösade begåvningar, utanförskap och högre kostnader för samhället. Därför bör elever inte delas upp på olika spår före gymnasiet, tycker OECD:s utbildningsavdelning./…/

Hur ska det då gå för Perstorp? Skol­inspektionen var på Centralskolan i februari och klassindelningen var en av de frågor man borrade i. De elevintervjuer som inspektörerna har gjort på skolan visar att det finns mycket olika uppfattningar om modellen.

Det finns elever som känner sig kränkta av att placeras i basklass och det finns andra som är stolta över att ha hamnat i det de själva kallar ’elitklassen’.

I beslutet från den 30 mars riktas hård kritik mot skolans indelning i förkunskapshomogena klasser. Den är inte förenlig med bestämmelserna om en likvärdig utbildning.
— Enligt skrivningarna i lagtexten ska hjälp ges inom klassens ram.

Det finns inget lagstöd för att göra andra grupper som är alltför fasta och långtgående.

I så fall handlar det om en särskild undervisningsgrupp, ett beslut som ligger på den politiska nämnden och är ett av få beslut i skolan som går att överklaga, säger Lotta Kårlind, enhetschef på Skolinspektionen i Lund.

När Skolinspektionen är ute och inspek­terar brukar man titta på vilken tilltro skolan har till elevernas kapacitet och om lärarna undervisar utifrån strävansmålen.

Även på denna punkt får Centralskolan anmärkning.

— Om man förväntar sig att vissa elever inte ska klara mer än ett G så sker undervisningen utifrån G-nivån.

Men eleverna är i utvecklingsfas allihop och som skola och lära­re måste man kunna ifrågasätta sina egna meto­der och inte bedriva samma undervisning för alla jämt, säger Lotta Kårlind.

Lotta Kårlind tycker att det finns mycket man kan göra inom klassens ram — i form av individanpassning och flexibla grupper.

En tillfällig nivågruppering kan fungera — under förutsättning att den görs med pedagogisk medvetenhet, i dialog med elev och föräldrar, är begränsad och följs upp efter en kort tid.

* Om tillit och samhällsliv från Equality Trust i min översättning:

“Samhällen hänger ihop mer [är mindre sönderdelade] och människor litar på varandra mer i mer jämlika samhällen./…/

Kvaliteten i sociala relationer är sämre i mindre jämlika samhällen. Belägg för ojämlikhet i relation till tillit, samhällsliv och våld berättar alla samma historia.

[Nämligen] Ojämlikhet delar upp människor genom att öka den sociala distansen mellan oss och vidga skillnaderna i levnadsstandard och livsstilar.

[och] Genom att öka boendesegregationen mellan rik och fattig, så ökas också den fysiska distansen.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Otidsenlig kontroll, nivågruppering i skolan och dess nackdelar och faror, samt om att vara lagom duktig…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: