Det där med klass och ojämlikhet, samt om ”arbetslinjen” och förakt för svaghet…

12 mars, 2010 § 1 kommentar

Ur veckans ETC bland annat: De som inte får plats i dagens Sverige är många. Vi har en höger med förakt för svaghet.

Det ökade kravet på information från olika register, från Försäkringskassan, brottsregistret, kronofogden osv. kan öka den strukturella arbetslösheten.

En stor del kan komma att trängas undan från att söka vissa jobb i och med att arbetsgivarna vill slippa anställda med till exempel ohälsa (men hur är det nu; när sjukskrivna tvingas söka nytt jobb?), lägre produktivitet eller ett obefläckat förflutet.

Godkännande krävs från den arbetssökande, utom i vissa fall, som om man söker jobb i barnomsorgen t.ex., men hur många säger nej till en sådan begäran från presumtiv arbetsgivare?

I samhällen med större grad av tillit så mår människor bättre och lever längre.I mer ojämlika samhällen så är kvalitén i de sociala relationerna sämre. Skapar ökad social distans. Och tilliten påverkas negativt av ökande skillnader. Så detta med fler och fler kontroller är kanske ganska symtomatiskt!?

Se Dan Anderssons rapport ”Ögonbindlar i stället för mer öppenhet? – Integriteten och informationen om de arbetssökande”.

Se även ”Ekonomiprofessor dömer ut jobbskatteavdraget”:

Regeringen har försökt omsätta den moderata jobbpolitiska teorin i praktisk politik; resultaten har till en del uteblivit, till en del fått förfärande effekter, som exempelvis stupstocken i sjukförsäkringen.”

Klasskillnaderna i England är oerhört stora, ett samhälle byggt efter väldiga hierarkier.

Hade socialdemokraterna under 00-talet fastnat i myten att man inte kan vara samhällskritisk när man haft makten länge?

Det förutses att människor styrs av egenintresse, att man röstar efter sina individuella behov. Man kan tycka att hemlöshet är oacceptabelt även om man inte är hemlös själv.

Och en politik som bara vilar i sakernas tillstånd saknar existensberättigande. Ska viktiga samhällsfrågor dealas vid köksbordet och lösas på individplanet? Eller ska de beslutas om gemensamt? Dvs. lösas gemensamt och där vi ser hur olika frågor hänger ihop.

Att våga leda, bilda opinion – inte bara sticka ut ett jättestort öra och lyssna till majoriteten. Nej, våga ha något man tror på och brinner för oavsett om väljarkåren stöttar detta eller inte. Kanske upptäcker fler att detta är något de också tror på! Ja, politikerna skulle kanske snarare vinna röster på detta sätt, än att som nu sätta upp fingret och se var vinden blåser!

Se Arne Kjönsberg om, som han benämner det, samvetsspecialisten Lennart Sacrédeus i ”Lön och pension ska beskattas lika”.

Om boken ”Jämlikhetsanden” av Richard Wilkinson och Kate Pickett i artikeln ”Mindre klyftor ger längre liv.”

Läs också ”Privatiseringen av välfärden – ’Jag känner inte till några undersökningar som visar att det blir billigare för kommuner och landsting att låta privata aktörer ta över verksamheter,’ säger Kent Werne.”  Se också ”Jackpot i vård”:

”Idag är en stor del av den skattefinansierade välfärden privat. Den drivs av företag som Carema, Attendo Care, Capio och AcadeMedia. De vet hur man undviker höga skatter och gör stora vinster. Det mesta försvinner ut ur Sverige, skriver Kent Werne som har kartlagt riskkapitalbolagen bakom den svenska välfärden.

’Omsättning 500 miljarder. Betalningssäkra kommuner, landsting och myndigheter. Hur mycket vill du växa?’

Frågan ställs av konsultbolaget OPIC, som specialiserat sig på att locka vinstsugna företag till en växande marknad. Kodorden är ’offentlig upphandling’ och ’valfrihetssystem’. Det handlar om skolan vi skickar barnen till, vårdcentralen vi kollar leverfläcken på och äldreboendet där våra föräldrar avslutar sina liv.

Det kallas offentlig sektor. Men idag är en betydande del av den skattefinansierade välfärden privat. 25 procent av primärvården och 14 procent av äldreomsorgen drivs av andra aktörer än de offentliga. 20 procent av gymnasieeleverna och 13 procent av grundskoleeleverna går i friskolor. Längst har det gått i stor­städer­na – i Stockholm drivs mer än hälften av alla vårdcentraler och gymnasieskolor av ’alter­nativa utförare’.”

Annonser

§ Ett svar till Det där med klass och ojämlikhet, samt om ”arbetslinjen” och förakt för svaghet…

  • Rolf Nilsson skriver:

    Varje hemlös person i Sverige kostar skattebetalarna omkring 600 000 kronor per år, vilket innebär en årlig kostnad för våra cirka 18 000 hemlösa vi har i vårt land slutar på i runda tal 11 miljarder. Detta är uppskattade siffror ur en rapport från Lunds socialhögskola.
    Som jämförelse skulle 11 miljarder räcka till att köpa in11 000 lägenheter i miljonklassen till de människor som idag lever utan eget tryggt hem och därefter kunde det stöd och den hjälp som krävs sättas in för att behålla dessa till de människor som vill och behöver det. Det skulle innebära att hemlösheten skulle vara löst på ett par år. En tanke bara!
    Men verkligheten ser både dystrare och helt annorlunda ut, för idag verkar istället dessa pengar användas till att vidmakthålla och bygga in hemlösheten i samhället. Det görs helt enkelt genom att vi bygger upp en särskiljande sekundär bostadsmarknad för hemlösa och fattiga människor, där härbärgen, stegboenden, referensboenden, träningsboenden, korttidsboenden och 10 talet andra uppfinningsrika boendedefinitioner finns att tillgå. Inom denna boendesfär finns sedan en arbetsmarknad för ett mycket stort antal problemorienterade och ”kontrollfreakade” människor som tycks vara avlönade endast för att förminska och diagnostisera redan utsatta människor. Helst så mycket att ett eget tryggt hem med ett fungerande privatliv aldrig ska behöva komma på tal.
    Med mina över 30 års långa självupplevda erfarenhet av olika ”uppfostringsboendelösningar” är jag övertygad om svårigheten att finna en mer hopplös, mer verkningslös eller dyrare lösning än denna. Finns det överhuvudtaget en vilja i vårt land att leva upp till vår egen regeringsform och allas våra mänskliga rättigheter vi skrivit under på? Om så var fallet skulle vi då inte av denna diskriminering som dagligen pågår och allas ”rätt till bostad”, avsatt några miljarder för uppbyggnad av små billiga integrerade hyresrätter där folk har råd att bo och sedan bo kvar i?
    Vi ska strax läsa några utdrag ur vad våra mest ansedda forskare på hemlöshet har kommit fram till om denna snabbt växande sekundära bostadsmarknad (boendetrappor). Denna lukrativa boendemarknad våra politiker, tjänstemän, frivilligorganisationer och privata aktörer förespråkar och bygger vidare på. Utöver de nedanstående forskare finns många fler som kommit fram till liknande slutsatser.
    Hans Swärd, professor i socialt arbete och forskar om hemlöshet säger: ” Hemlöshet är ett strukturellt problem, där bostadspolitiken är central. Skulle det finnas tillräckligt många bostäder, så skulle antalet hemlösa vara färre. Men eftersom det finns ett hårt tryck på bostäderna i storstäderna kan hyresvärdarna välja och vraka. De utslagna väljer man bort i ett sådant läge. Dagens verksamheter för hemlösa är en upprätthållandestrategi där landsting, kommun och frivilligorganisationerna arbetar utan tydligt mål. Det är ett resultat av den avreglering av bostadspolitiken som skedde under 1990-talet. Nödbostäder eller tillfällighetsboenden är en dålig lösning på bostadsproblemen. De har en tendens till att bli permanenta. Och när de finns så blir det lättare att vräka människor. Varken hyresgäster eller socialtjänst tycker att de behöver göra så mycket, nödbostäderna finns ju där. Lösningen på problemet är att få en mera långsiktig planering i kommunerna. Det är ingen omöjlighet att lösa problemen om man verkligen vill det, men det krävs uppoffringar”.

    Ingrid Sahlin, forskare säger: ”Jag påvisade redan för tio år sedan att i kommuner som använder boendetrappor är helt hemlösa avsevärt fler än i kommuner som inte gör det”.
    Cecilia Löfstrand, forskare säger så här: ”På den sekundära bostadsmarknaden har andrahandskontraktet konstruerats enbart för att begränsa den boendes rättigheter. De boendelösningar som kommunerna erbjuder hemlösa är vanligtvis andrahandsupplåtelser som är kombinerade med specialvillkor som innebär betydande begränsningar i hyresgästens möjligheter att disponera och förfoga över bostaden. Dessa går ofta långt utöver dem som gäller för övriga, ”vanliga”, hyresgäster och är inte så sällan integritetskränkande, i vissa fall direkt olagliga (SOU 2001:95, SOU 2004:3). De kan bl.a. innebära förbud mot att ha övernattande gäster eller sällskapsdjur i bostaden. Bostaden är för socialtjänsten ett medel för att uppnå en viss målsättning som formulerats i en s.k. arbetsplan. För att få ett andrahandskontrakt måste klienten underkasta sig tillsyn och kontroll, ett uttryckligt villkor från socialtjänsten och fastighetsägaren, vilket bland annat innebär oanmälda hembesök med hjälp av en extranyckel ”.
    Vad säger Socialstyrelsen och Boverket? Jo, ”Socialstyrelsen och Boverket menar att det till och med kan vara en belastning att ha en bostad genom socialtjänsten, eftersom risken finns att man efter det aldrig blir godkänd som hyresgäst med eget förstahandskontrakt. Dessa kommunala boendelösningar för hemlösa blir därför ofta en separat bostadsmarknad, med helt egna regler och förutsättningar”.
    Maria Larsson (kd), ansvarig minister i hemlöshetsfrågor tycker så här: Det behövs mer evidens, då jag anser det finns för lite forskning på området?? ”Jag tycker socialtjänsten och våra frivilligorganisationer samarbetar mycket bra och gör ett ovärderligt jobb för att hjälpa våra hemlösa”.
    Vad Maria Larsson verkar söka efter i sin desperation, är snarare ett sätt att försöka köpa tid för att förhala sanningen och samtidigt utnyttja och cementera hemlösheten ytterligare i hjälplösa organisationer på grund av deras bidragsbehov. Vidare handlar det kanske även lite om att för hennes egen trovärdighets skull fortast möjligt försöka hitta en forskare som är villig att stödja denna vidriga människosyn mot våra hemlösa och fattiga medborgare med en ”evidens”. Men skulle det funnits någon mening med alla hyllmeter av evidens som finns och åter efterfrågas i den här frågan, varför har vi då inte agerat tidigare utifrån de forskningsresultat som redan presenterats?
    Om denna egoistiska och giriga samhällsuppbyggnad ska gälla i framtiden så kommer även kostnaderna för fler väktare och ytterligare poliser att skjuta i höjden, då vi istället för att bygga de bostäder som efterfrågas arbetar utifrån någon tro om att fler och fler batonger ska kunna lösa hemlösheten genom segregation.

    Rolf Nilsson
    Föreningen Stockholms hemlösa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Det där med klass och ojämlikhet, samt om ”arbetslinjen” och förakt för svaghet…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: