Fuskdebatter eller ”vart är vi på väg?” ELLER om behovet att verkligen bredda perspektiven…

10 mars, 2010 § Lämna en kommentar

Peter Hultqvist (s) reagerar i sin debattartikel ”Satsa på teknikjobb i stället för städtjänster” över att en så marginell sektor har lyfts fram när arbetslösheten ökar drastiskt och den breda sysselsättningspolitiken har havererat. Och menar att för att dölja detta haveri så låter man nu slaget stå kring några tusental starkt skattefinansierade jobb i hushållsnära tjänster.

”Det är paradoxalt att högerregeringens stora innovation när det gäller jobben är att statssubventionerna vissa typer av tjänster, och då främst sådana vars efterfrågan styrs av plånbokens tjocklek hos köparen. Normalt sett brukar högern sky statssubventioner som pesten. Men nu går det plötsligt bra.

Förklaringen till det är förmodligen att de välbeställda grupper som högern företräder rent intressepolitiskt gynnas av avdraget för hushållsnära tjänster. Det är helt faktamässigt belagt att möjligheten att använda avdraget ökar med stigande inkomst. Betalningsförmågan är det som styr.

Som politiker måste man ta ställning till en grundläggande fråga : Ska samhällets pengar användas där behoven är som störst? Eller ska friska och ekonomiskt välbeställda människors städning subventioneras ? I en prioritering så anser jag att pengarna ska gå till hemtjänst, äldreomsorg, skola och förskola.

Där kan många nya arbeten skapas som baseras på tydliga behov. Ett annat alternativ kan vara att som en erfarenhet av snökaosets effekter anställa cirka 2000 personer inom Banverket för att sköta bangårdar och järnvägar.

Vi kan inte göra en prioritering som innebär de som fått de största skattesänkningarna därefter ska subventioneras ytterligare för att de ska klara grunderna för sin vardag. Bara det förhållandet att det går att dra av för städning i en sommarvilla i Spanien eller hyra av grillkock vid ett privat party visar hur absurda dessa regler är./…/

Istället för att fixera debatten om framtidens sysselsättning på en statssubventionerad nisch i näringslivet måste perspektiven bli bredare.”

Ett hjärta RÖTT undrar också hur denna fråga med RUT har kunnat bli så viktig:

”Efter veckor av (o)organiserad RUT-propaganda i media av borgerliga politiker, journalister och näringslivsorganisationer kan man lätt få bilden av att alla svenskar älskar RUT och tycker att det är den absolut viktigaste politiska frågan idag… men så gjorde LO en liten opinionsundersökning….”

Anne-Marie Lindgren utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja, tycker ”Höjt barnbidrag är bättre!” än subventionering av städning.

Och apropå sjukförsäkringsfusk läs Ingvar Persson i Ledarbloggen i ”Fuskdebatten om sjukförsäkringen”:

”Räkna med ännu en debatt om svenska folkets fuskande. Den kommer nämligen alltid när den här sortens siffror presenteras.

Vad vi däremot inte får är en diskussion om de krångliga regler som gör att både försäkringskassans handläggare och de försäkrade själva gör fel. Och det trots att de misstagen kostar betydligt mer än det medvetna fusket./…/

En diskussion om krånglet skulle avslöja nedrustningen av trygghetssystemen och politiska missgrepp. Och en sådan debatt vill i alla fall inte regeringen ha. Då är det enklare – och billigare – att prata om folkets brist på moral.

Att sedan verklighetsbeskrivningen är ett fuskverk är en annan sak.”

Samt artikeln ”Gissa fusket! – Petter Larsson om Försäkringskassans siffror”:

”’Fusk och fel kostar F-kassan miljarder’, basunerade Dagens Nyheter ut i går. ’Fel och fusk för 16,4 miljarder’, meddelade TT./…/

Det är naturligtvis inte fel att försöka utvärdera inom vilka system det förekommer mycket respektive lite fel. Men politiskt är det ett jätteproblem om folk – på dessa lösa boliner – får för sig att det fuskas för miljarder. Risken är att man hamnar i vad Bo Rothstein kallat en ’social fälla’ – att fler börjar fuska för att de tror att alla andra fuskar.

Och så är det inte. Om man trots allt accepterar Försäkringskassans egna siffror, så handlar det rena fusket om knappt sex miljarder. Eftersom det vare år utbetalas 449 miljarder, blir det 1,3 procent. Det vittnar snarare om svenska folkets hederlighet än om motsatsen.”

Se ”Anders Utbult om RUT-avdraget – Svar till Uvell och Lindberg” och bloggen Storstad om att trixa med siffror och Nina Lekander i ”Barbara Ehrenreich: Karnevalsyra + Bright-sides”:

”…sökandet efter individuell lycka kan få förödande konsekvenser både på ett individuellt och kollektivt plan. I sin senaste bok – Bright-sided – i Europa kallad Smile or die: How positive thinking fooled America and the world – argumenterar Barbara Ehrenreich för en hälsosam skepticism som hon hävdar har trängts undan i framför allt USA av en aggressiv, under ytan kalvinistiskt resultatorienterad, marknadsföring av positivt tänkande de senaste decennierna.

Det började med hur hon efter att ha diagnostiserats med bröstcancer för snart tio år sedan, fann sig översköljd med råd om att tänka positivt, se möjligheter i stället för kris och bära det ‘infantiliserande’ rosa bandet för att hylla såväl sjukdomen som dess tappra ‘överlevare’.

Sjuk eller fattig, drabbad av bostads- eller arbetslöshet: sluta gnälla, skyll dig själv, ryck upp dig och konsultera en coach (mycket känns igen från vår svenska ‘arbetslinje’).

Ehrenreich hade trott att den kapitalistiska ekonomin byggde på rationalitet, det handlar ändå om siffror. Men hon upptäckte att den vilade på en närmast blind optimism, lik den nationalistiska variant som rådde i Vita huset under George W Bush – en obligatorisk optimism av närapå sektkaraktär som gjorde att inte ens Condoleezza Rice kunde uttrycka oro eller tvivel på utrikespolitiken inför presidenten. Och att ingen tordes tolka varningstecknen före 11 september, Irakinvasionen eller finanskrisen.

Och kan ni tro: det är jätterolig läsning. Till exempel kapitlet om positiv psykologi där Ehrenreich intervjuar ämnets patriark Martin Seligman, som Johan Norberg gärna refererar till i sin bok Den eviga matchen om lyckan (Natur & Kultur 2009).”

Och slutligen, den naive medborgaren Magnus Bäckström skriver i insändaren ”Bespara mig sanningen” bland annat:

”Offentlig förvaltning har på motsvarande sätt tolkat termen spara och väljer att säga upp personal, stänga avdelningar och upphöra med tjänster för att minska kostnaden. Dessa fantastiska insatser för att rädda våra skattepengar gör mig rörd.

Tänk vilken insats att spara minst 20 % varje år i 20 år.

Ja slår man ihop de planerade besparingarna för en specifik organisation under ett antal år får man säkert en roande läsning. Att de uppsagda ska få ersättning av skattemedel ändå, tänkte vi inte på.

Problemet med att försöka lura medborgare och skattebetalare är bara det faktum att vi har facit. Hur mycket sänktes din skatt förra året?”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Fuskdebatter eller ”vart är vi på väg?” ELLER om behovet att verkligen bredda perspektiven…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: