Ingo Schulze: ”Det handlar om de enkla frågorna: ”Vem har nytta av det? Vem tjänar på det? Är det bra för det gemensamma? Till sist skulle frågan lyda: Vilket samhälle vill vi ha? Det är vad jag menar med demokrati”…

Bra svarat av Greider!:

”Riskkapitalisterna behöver inte ta några större risker, eftersom kommun och landsting kommer att köpa tjänster även när marknadsekonomin sviktar – en riskfri verksamhet för riskkapitalister. 

Så sent som i veckan hade t ex Sydsvenska Dagbladet ett väldigt bra reportage, ”Assistans en guldgruva” om branschen som pekade på de mycket höga vinstnivåerna, som delvis möjliggörs för att företagen kan välja sina kunder [läs denna artikel! Det är knappast synd om assistansbolagen alls! De har möjligheter att plocka russin ur kakan ser det ut!].

Du, Anne Bohman,agerar säkert med de bästa avsikter. 

Men vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda avsikter och genom att verka i branschen så som den ser ut bidrar du till att välfärden på sikt undermineras och ger ett alibi till dem som berikar sig.”

Någon skrev i ett annat sammanhang:

”Högern har länge ”ägt” frågor om ekonomi och har tryggt kunnat luta sig mot ekonomiska doktriner som levererats av fina titlar.”

Nej, högern behöver liksom inte rättfärdiga sig idag. Högern kritiserar man inte, till skillnad från vänstern känns det. Den försöker framställa sig som opolitisk på något vis? Den representerar det sakliga, objektiva och alltså rätta.

Men får alternativ syn på riktigt allvar och bred front komma fram inom ekonomin (då får man ta till utmarch som studenter gjorde från föreläsning på prestigetyngda Harvarduniversitet i USA, i protest mot en undervisning man anser icke opartisk, en ekonomiundervisning man anser politisk och inte visar på alternativa synsätt – vilka faktiskt finns anser man)? Gör den ens det i ”Nationalekonomi för vänstern”?

Högern äger problemformuleringsföreträdet.

Vi är inga isolerade öar, det vi gör påverkar andra i större eller mindre grad. Från mycket stor till mycket liten.

Tysken författaren Ingo Schulze:

”Demokratins förfall – Vinsterna privatiseras, förlusterna socialiseras. Socialstaten förfaller. Blindhet för högerextremismen”:

”Jag har inte skrivit en enda artikel de senaste åren för jag vet inte längre vad jag ska skriva.

Allt är så uppenbart: avskaffandet av demokratin, den tilltagande sociala och ekonomiska uppdelningen i rika och fattiga, socialstatens förfall, privatiseringen och därmed förvandlingen av alla livets områden till marknad (utbildningen, sjukvården, kollektivtrafiken), blindheten för högerextremismen, medierna där man pratar oavbrutet för att slippa tala om de verkliga problemen, den öppna och dolda censuren (ibland som ett rakt nej, ibland under förevändningarna ”tittarsiffror” och ”format’) och, och, och …

De intellektuella tiger. Från universiteten hörs ingenting, här och där flammar något upp, sen sänker sig mörkret igen. Jag kan bara upprepa truismen: vinsterna privatiseras, förlusterna socialiseras. Och jag önskar att jag kunde nämna exempel på motsatsen.

Strax innan jul var jag med på ett arrangemang i Berlin med rubriken: Angreppet mot demokratin. Jag tackade ja till att vara med för jag ville göra något åt min känsla av isolering. När man dag efter dag får vansinnet serverat som självklarheter är det bara en tidsfråga innan man uppfattar sig själv som sjuk och abnorm. Jag har sammanfattat en del av det jag sa.

1 Det är en eufemism [ungefär 'förskönande omskrivning' eller understatement i detta sammanhang] att tala om ett angrepp mot demokratin.

Ett läge i vilket en minoritet av minoriteten tillåts, alltså har laglig rätt, att skada det offentliga för att berika sig själv, är redan postdemokratiskt.

Skulden bär det offentliga självt, eftersom det inte värjer sig mot utplundringen, därför att det inte är i stånd att välja företrädare som skyddar dess egna intressen.

2 Varje dag får vi höra att regeringarna måste ”lugna marknaderna” och ”återvinna marknadernas förtroende’. Med marknader avses framför allt börserna och finansmarknaderna, alltså de aktörer som spekulerar i eget eller andras intresse för att nå maximal vinst.

Är inte det samma personer som undandragit ofattbara miljardsummor från det offentliga? Och deras förtroende ska våra folkvalda kämpa för?/…/

6 Efter Östeuropas sammanbrott uppnådde några ideologiska föreställningar en sådan hegemoni att de uppfattades som självklarheter. Privatiseringen kan vara ett exempel.

Privatisering uppfattades som något enbart positivt. Allt som inte privatiserades utan förblev offentligt och inte underkastades privata vinstintressen, ansågs ineffektivt och kundovänligt.

Så uppstod en allmän stämning som förr eller senare måste leda fram till att det offentliga avväpnar sig självt.”

Privatisering är undermedlet, mirakelmetoden som löser alla problem. Och tros dessutom visa på handlingskraft och tros därmed ingjuta förtroende? Se bara om LSS-tjänster som läggs ut på entreprenad i Falun, i en kommun som styrs av de rödgröna. Jag tycker oerhört illa om detta!

Likaså ogillar jag starkt att sjukhuset i Bollnäs privatiserats och tagits över av Aleris. Det gör INTE Bollnäs eller Ovanåkers kommuner attraktiva att flytta till längre! För jag tror INTE servicen blir bättre, i alla fall inte på sikt.

Vad tror politikerna egentligen att de åstadkommer med detta? En bättre eller åtminstone lika bra tjänst, men till ett lägre pris? Hur ska den kunna bli det? Blir den vare sig bättre eller effektivare? På ingens bekostnad i så fall?

Men det finns inga belägg för att privatiseringarna leder till större effektivitet eller mindre kostnader. Om så vore och dem som behöver utnyttja tjänsten verkligen får minst lika bra service, samt att tjänsten fortfarande gäller alla dem den tidigare gällde, ja, då kanske det vore okej, inklusive om den är lika bra för de anställda.

Men om det inte finns belägg att det blir så borde man inte vara försiktigare med att privatisera då? Om man betänker vilka konsekvenser det kan få och kostnader för att återta sånt som privatiserats?

Se rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” där man på s 272 bland annat kan läsa:

”Valet ofta oåterkalleligt

Till sist, att välja skola eller sjukhus är inte samma sak som att välja frisör eller sophämtningsföretag. Förutom alla skillnader som redan diskuterats – till exempel att välfärdstjänsterna är mer komplexa och kvaliteten mer svårdefinierbar – är valet i många fall närmast oåterkalleligt.

I och med att det tar tid att bilda sig en uppfattning om tjänstens kvalitet, kan det ofta vara för sent att byta när man skaffat 
sig kunskap om alternativen.

Det är knappast ett attraktivt alternativ att gå om en klass i skolan om det visar sig att ens första val var fel eller mindre bra. 

Det går oftast heller inte att korrigera ett felaktigt vårdval eller att radera bort en lång sjukskrivning som beror på felaktig eller utebliven vård.”

Bengt Silfverstrand (s) i nätverket ”Välfärd utan vinst” skriver i ”Ut med vinst och munkavlen i den gemensamma välfärden”:

”Den nyliberala praktiken syftar till att politiker ska styra mindre och marknaden mer [se boken 'Managementbyråkrati' nedan].  Detta underminerar demokratin.  Vi får kunder på en marknad i stället för upplysta medborgare.  Vi förbereder samtidigt en landsomfattande budkavle mot privatiseringspolitiken.”

Mer om ”Välfärd utan vinst.”

Schulze fortsätter:

”8 Våra politiska företrädares språk är inte längre i stånd att fånga verkligheten (jag upplevde något liknande i DDR). Det är ett självrättfärdighetens språk som inte längre mäter sig mot eller tar intryck av alternativ.

Politiken har förvandlats till ett redskap, till en blåsbälg för att elda på tillväxten.

Medborgaren reduceras till kund. Samhällsidealet blir en playboy som konsumerar så mycket som möjligt så fort som möjligt.

9 De enkla frågorna ”Vem har nytta av det?’, ”Vem tjänar på det?” har blivit pinsamma. Den sociala och ekonomiska polariseringen i samhället har ägt rum under högljudda besvärjelser om att vi alla har samma intresse.

Det räcker med en promenad genom Berlin. I de finare kvarteren utgörs de få icke renoverade husen i regel av skolor, daghem, äldreboenden, förvaltningar, simhallar eller sjukhus. Idag lyder demagogin: vi har alla levt över våra förhållanden, alla är ju giriga..

10 Pengarna som den ene får, fattas för den andre. Pengarna som därigenom hopas hos de förmögna har inte, om man får tro statistiken, gått till investeringar utan till lukrativa affärer på finansmarknaden. I motsvarande grad avskaffas välfärdsprogram överallt i Europa för att bli till räddnings­paket åt banker som spekulerat bort sig.

11 En historia: det som en gång såldes in till oss som en motsättning mellan Öst- och Västtyskland framställs nu som en motsättning mellan länder.

I mars besökte jag Porto i Portugal för att tala om en av mina böcker som hade översatts. En fråga från publiken gjorde att hela den vänligt intresserade stämningen slog om på ett ögonblick.

Med ens var vi bara tyskar och portugiser som fientligt stirrade på varandra. Frågan var inte snygg – var det inte så att vi – och man menade mig, tysken – nu med hjälp av euron gjorde det som vi inte lyckades göra med våra stridsvagnar. Ingen ur publiken sa emot.

Och jag reagerade – vilket var illa nog – plötsligt som man hade hoppats, nämligen som tysk: det är ju ingen som har tvingats att köpa en Mercedes, sa jag förolämpat, och ni ska vara glada om ni får lån som är billigare än privatlånen. Jag formligen kände hur tidningspappret prasslade mellan mina läppar.

Under det oväsen som följde på min invändning, kom jag till sist till sans. Och när jag hade mikrofonen i handen stammade jag på min bristfälliga engelska fram att jag skulle ha reagerat lika idiotiskt som de, att vi alla gick i samma fälla när vi uppför oss precis som åskådare på en fotbollslandskamp.

Som om det handlade om tyskar och portugiser och inte om de där uppe och de därnere, alltså om dem som i Portugal och i Tyskland har framkallat denna situation, tjänat på den och fortsätter att tjäna på den?

12 Demokrati skulle innebära att politiken genom skatter, lagar och kontroll grep in i de bestående ekonomiska strukturerna och tvingade aktörerna på marknaderna, framför allt på finansmarknaderna, in på en väg som är förenlig med det allmänna intresset.

Det handlar om de enkla frågorna: ”Vem har nytta av det? Vem tjänar på det? Är det bra för det gemensamma? Till sist skulle frågan lyda: Vilket samhälle vill vi ha? Det är vad jag menar med demokrati.”

Artikeln ovan på engelska här.

Vadå ansvar? Eller ens ansvarsskyldighet? Politikerna har abdikerat. Även (s)-politiker har abdikerat. Och slår sig de också för bröstet med att de minsann tar ”ansvar för ekonomin”.

Ja, de tar ansvar för ”ekonomin”, men… Vadå människorna? Tar de ansvar för människorna? Dvs de som kanske röstade fram dem? 
Jag har precis börjat läsa denna bok. Den rekommenderas. Ur första kapitlet:  Några tankar apropå ekonomer som debatterar:

Det där med att ”Hungriga vargar jagar bäst” var finns forskning på det? Kan man hänvisa till någon sån? Och om den skulle finnas och visa att tesen stämmer: finns det särskilda miljöer som främjar detta fenomen? Samhällsklimat t.ex.? Finns negativa sidoeffekter för samhälle, arbetsplatser osv? Kan de betyda något nationalekonomiskt? Och hur värderar man det? I reda pengar? Bara?

Samt vad innebär det om man är ”hungrig” under ett längre tag? Medan man jagar och jagar, kämpar och kämpar? Grips man då så småningom av utmattning, apati, uppgivenhet osv om ens ansträngningar ger väldigt litet i utbyte? Naturligt urval, survival of the fittest gäller? De som inte tar för sig eller kan ta för sig förtjänar att gå under? Eller leva betydligt mindre välbeställt?

Gagnar detta samhället eller egentligen någon? Kan det dessutom vara något bra med att människor INTE konstant hävdar sig eller försöker flytta fram sina positioner? 

Vad slags samhälle vill vi ha: en massa egoister, som bara ser till sitt? Vill vi ha såna som lärare åt våra barn? Som personal i vård och omsorg?

Men vi är inte heller betjänta av människor som helt ger upp sig själva!

Och hur rationellt beter sig människor?

Ja, finns det människor som hellre lever som fattigare än blir rika på att andra diskrimineras.

Ravitch: ”Överbetoningen på testpoäng och uteslutandet av andra viktiga mål med utbildning kan faktiskt underminera kärleken att lära sig liksom önskan att få kunskap, båda viktiga ingredienser när det gäller inre motivation”…

Alan B. Kreuger.

Diane Ravitch s. 229-230:

”Om det är något alla utbildare vet och som många studier har bekräftat i decennier, så är det det inte finns ett enda, enstaka svar på hur utbildning ska förbättras.

Det finns ingen ”silverkula’, ingen magisk fjäder, inget universalmedel som mirakulöst kommer att förbättra elevers prestationer.

Det finns ingen grund för det påstående som gjorts under det senaste decenniet att ansvarsskyldighet i sig självt är någon slags ”silverkula’, inte heller att det ofta hävdade argumentet att [skol]val i sig själv är en universalmedicin.

Ansvarsskyldighet och [skol]val kan höja eller inte höja testpoäng, men ingendera är ett bombsäkert sätt för att förbättra undervisning.

Högre testpoäng kan eller kan inte vara en pålitlig indikator på bättre utbildning. Överbetoningen på testpoäng och uteslutandet av andra viktiga mål med utbildning kan faktiskt underminera kärleken att lära sig liksom önskan att få kunskap, båda viktiga ingredienser när det gäller inre motivation.

Att investera överdrivna mängder tid i testförberedande aktiviteter kan mycket väl driva upp poängen. Det vore förvånande om poängen inte gick upp när så många ansträngningar lagst ner för att pusha dessa [exakt!].

Men ändå [vilket kan få oanade konsekvenser för samhälle och demokrati] kan de unga på samma gång som poängen går upp vara okunniga om aktuella händelser, vår och andra regeringars strukturer, ekonomins principer, grundprinciperna i vetenskap, nyckelverken i vår och andra kulturers litteratur, praticerandet och uppskattningen av konsterna [de estetiska ämnena] eller de större händelserna och idéerna som påverkat vår nation och världen.

Även när deras poäng går upp kan de vara i avsaknad av varje önskan att fördjupa sitt förstående och sitt kunnande och kan sakna intresse att läsa någonting [överhuvudtaget] för sin egen upplysning och sitt eget nöje.

Och så kan vi finna att vi har erhållit ett paradoxalt och hemskt utfall: högre testpoäng och sämre utbildning.”

Dessutom så börjar man mer och mer diskutera att stor ojämlikhet påverkar social rörlighet i USA. Se ”Forskning för möjligheternas land”:

”Alan Krueger, ordförande för USA-presidenten Obamas ekonomiska råd, har väckt uppmärksamhet och debatt genom att diskutera sambandet mellan inkomstojämlikhet och social rörlighet, mätt som hur starkt en mans inkomster är knutna till hur mycket hans far tjänat [se hans 'Rising Income Inequality Causing Unhealthy Division In Opportunity' eller 'Ökande inkomstojämlikhet orsakande ökande uppdelning gällande möjligheter']./…/

Vi ser att bland dessa nio rika länder så finns det ett mycket starkt samband mellan inkomstojämlikhet och social rörlighet: mer inkomstojämlikhet associeras med mindre social rörlighet.

Vilka är då kanalerna genom vilka ojämlikheten upprätthåller sig själv? Familjen, skolsystemet och grannskapet i vilket man växer upp är tre centrala arenor för reproduktion av ojämlikhet. Jag ska exemplifiera dessa utifrån ny forskning av nationalekonomen Elizabeth Washbrook med kollegor samt kulturgeografen Lina Hedman.

Washbrook och tre kollegor studerar i en ny artikel femåringars kognitiva utveckling i Australien, Kanada, Storbritannien och USA. De konstaterar att USA och Storbritannien har de starkaste kopplingarna mellan föräldrars utbildningsnivå och inkomster och barnens kognitiva förmågor, medan kopplingen är svagast i Kanada.

Washbrook och kollegor förklarar detta med att Kanada har relativt generös familjepolitik – såsom tillgång till dagis – och lägre inkomstojämlikhet än vad USA och Storbritannien har.

I ett mer ojämlikt land som USA kan höginkomsttagare investera väldigt mycket mer än vad medel- och låginkomsttagare kan i sina barns utbildning (inklusive förskola), vilket gör att höginkomsttagarnas barn får ett stort försprång socio-ekonomiskt, vilket minskar den sociala rörligheten i samhället.

Den forskning som Waldbrook med flera gör sätter fokus på att ojämlikhetens reproduktion börjar tidigt och att politik för lika möjligheter – ”möjligheternas land” för att hämta ett begrepp från Mona Sahlin4 – också måste göra det.”

Se också ”Den kompensatoriska skolan är förstörd”:

”Professor KG Karlssons från Mittuniversitetet och vetenskaplig ledare för PISA i Sverige konstaterade att likvärdigheten i skolan kan mätas på flera sätt. Ett mått är den totala variationen i kunskap mellan olika elever.

Ett annat mått är variationen i kunskapsnivå mellan olika skolor.

Ett tredje är betydelsen av elevernas sociala bakgrund för hur eleven lyckas i skolan.

Och ett fjärde är betydelsen av elevernas sociala bakgrund på en skola för hur skolan lyckas. Enligt alla dessa fyra mått har den svenska skolan drastiskt försämrats under perioden 2000-2006.

När det exempelvis gäller variationen mellan olika elever tillhörde Sverige 2000 ett av de bättre länderna inom OECD. Numera tillhör Sverige den sämre halvan.

KG Karlssons slutsats var klargörande:

– Tidigare förmådde den svenska skolan att till en del kompensera för elevernas bakgrund, det vill säga föräldrarnas utbildningsnivå. Den förmågan har upphört.

Den kompensatoriska skolan har försvunnit.”

Tidigare bloggningar under kategorin Diane Ravitch.

Ännu mer om amerikansk skolpolitik: ”Alarmerande gap gällande kunskap och förståelse av politiska saker, vetenskapliga fenomen, historiska händelser, litterära anspelningar och nästan allt annat man behöver veta för att man ska kunna förstå världen”…

Snabbloggning och -översättning.

”Vi har i många år vetat att vi behöver förbättra våra skolor. Vi fortsätter dock stappla/göra misstag, därför att det finns en vitt spridd oenighet över vad som behöver förbättras, vad vi menar med förbättring och vem som ska göra det.

Starka bevis för behovet av förbättring kom med ”A Nation at Risk” [eller 'En nation som står på spel'], som 1983 varnade att våra elever och vår skola inte höll måttet jämfört med internationella gelikar.

Efter det har många rapporter och undersökningar visat att ett stort antal elever lämnar skolan vetande litet eller inget om historia, litteratur, utländska språk, konsten/estetiska ämnen, geografi, samhällskunskap eller naturvetenskap.

Konsekvenserna av bristfällig utbildning har väldigt nyligen dokumenterats i böcker som Mark Bauerlins ”The Dumbest Generation” [ungefär 'Den dummaste generationen, se hemsidan om denna bok här och om Mark Bauerlin här], Rick Shenkmans ”Just How Stupid Are We” [ungefär 'Exakt hur dumma är vi?] och Susan Jacobys ”The Age of American Unreason” ['fritt översatt 'Amerikansk dårskaps tidsålder', se video med henne om denna bok och om antiintellektualismen i USA, samt om henne och om två av hennes böcker, scrolla ner för att läsa om 'The Age of Unreason'].

Dessa författare beskriver i detalj de alarmerande gapen gällande amerikaners kunskap och förståelse av politiska saker, vetenskapliga fenomen, historiska händelser, litterära anspelningar och nästan allt annat man behöver veta för att man ska kunna förstå världen.

Utan kunskap och förståelse så tenderar man att bli en passiv åskådare snarare än en aktiv deltagare i de stora besluten i vår tid.

Utbildning är nyckeln till att utveckla mänskligt kapital. Utbildningssystemets natur – vare sig mediokert eller excellent – kommer att påverka samhället långt in i framtiden. 

Det kommer att påverka inte bara vår ekonomi, utan också vårt medborgerliga och kulturella liv.

Ett demokratiskt samhälle kan inte länge tåla belastningen av sig självt om dess medborgare är ickeinformerade/okunniga och likgiltiga när det gäller historia, hur nationen styrs samt hur ekonomin fungerar. 

Inte heller kan det blomstra om det underlåter att utbilda barn i principerna rörande vetenskap, teknologi, geografi, litteratur och konsterna [estetiska ämnen]. 

Den stora utmaningen för vår generation är att skapa en renässans i utbildning, en som går långt bortom grundläggande färdigheter, som till nu varit det enda i fokus för federal aktivitet, en renässans där vi försöker lära ut det bästa som har tänkts och förståtts och gjorts i varje fält av strävanden. 

Den politik som vi följer idag kommer sannolikt inte att förbättra våra skolor. Faktiskt så kommer mycket av det skaparna av politik nu kräver troligen att göra skolorna mindre effektiva och kan få den intellektuella kapaciteten hos våra medborgare att försämras ytterligare.”

… skriver Diane Ravitch på s. 223-224 i kapitlet ”De lektioner som lärts” i boken ”The Death and Life of the Great American Scholl System – How Testing and Choice Are Undermining Education.”

Och jag kan inte låta bli att undra hur många barn och ungdomar undrar om det är någon idé att anstränga sig i ett samhälle som kanske lämnat dem i sticket?

Ravitch påpekar att barn i botten av samhället (beroende på ekonomiska svårigheter eller för att de kommer från spansktalande familjer, om jag förstått det senare rätt) har svårt att prestera bra i skolan av mycket väl förståeliga anledningar. Det räcker inte bara att göra skolan bättre, ett samhälle med stora klyftor mellan människor kommer inte att kunna göra mirakel.

Och hur ska man kunna förbättra skolan om man (skolinspektionen) ger människor tillstånd att starta skolor och utbildningar, personer som saknar pedagogisk erfarenhet (annat än att vara ridinstruktör?) med allt vad det innebär, inklusive en massa annat kunnande?

Kanske har de dock kunnat göra en så bra ansökan att skolinspektionen inte kunnat göra annat än godkänna denna eller så är skolinspektionen inte kompetent att bedöma? Vilket är kanske ännu mer skrämmande?

Det känns nästan som en skymf mot alla oss som har både långa utbildningar och en massa erfarenhet av att verka i skolan. Jag jobbar dock inte inom lantbruk och är varken agronom eller lantmästare.

Samtidigt håller en lärare på att utreda start av naturbruksgymnasium i samma kommun, med planerad start hösten 2013. Dvs denne vet att det inte bara är att starta en skola så där! Och det vet denne utifrån sin erfarenhet.

Jag tänker också på alla de föreläsningar och studiedagar vi har haft det gångna året angående betygssättning och min erfarenhet från utkanten av skolan hur viktigt det är att rektorer och studierektorer förstår skolverksamheten och verkligheten där, inifrån! Och hur dåligt det kan bli när de inte gör det. Och jag känner detta än mer när jag fortsätter läsa och översätta (snabbt) ur Ravitch bok och andra texter över skol- och samhällsförhållandena i USA (jag föreslår att den som är intresserad skaffar Ravitch bok och läser den själv, på engelska, den är inte översatt till svenska).

Vadå flum?

Och jag begriper inte hur en friskola ska klara en ekonomi som kommunen inte anser sig klara?

Och samtidigt undrar jag vilka lärare är beredda att söka till en skola som ska starta redan kommande höst med så många saker olösta, som jag tror de är? Vilka vill sätta sina barn i en sådan skola? Tyvärr finns det nog såna, som inte kan avgöra om skolan är bra, om det som lärs ut är ”riktigt” osv.

Och samtidigt skär regeringen ner på högskolorna ute i landet därför att de inte når upp till kvalitetsmått (som jag dock inte känner till). Är inte detta ganska motsägande?

Ravitch fortsätter:

”Denna konstanta reformröra [som hon kallar det ironiskt] är inte det angreppssätt som man typiskt nog hittar hos skolor som verkligen lyckas [hon skriver på ett annat ställe om 'reformtrötthet' hos lärare]. 

I november 2006 så var jag med på ett möte hos ”the International Association för the Evaluation of Educational Achievement”, en organisation av vetenskapsmän som har studerat skolprestationer i många nationer sedan 1960-talet. 

Två respekterade experter, Ina V.S. Mullis och Michael O. Martin från Bostonuniversitetet,  beskriver den läxa som har lärts från decennier av uppskattningar av mattekunnnandet i ett dussintal nationer. 

Medan jag lyssnade på deras presentation så kopierade jag denna lista på de ingredienser som är oumbärliga för att man ska få ett lyckosamt utbildningssytem: ”En kraftfull läroplan, erfarna lärare, villiga elever, adekvata resurser/tillgångar och ett samhälle som värderar utbildning.”

I den essä som de publicerat så summerar Mullis och Martin sina fynd:

”Utbildning är en mödosam/krävande process. Olika länder använder olika angreppssätt, men effektiv utbilding kräver alltid enorma ansträngningar [både från samhälle och enskilda individer och kanske också en känsla av att det finns någon idé med att lära sig; att det tjänar något till, är viktigt och kul?]. 

Framgång kräver utveckling av en ytterst noggrann och progressiv läroplan och att man förser eleverna med en jämlik möjlighet att lära denna. 

Framgång hänger också på ekonomiska resurser, och ett samhälle som verkligen vill, är viljestarkt, för att försäkra att elever är beredda att lära och att lärare är väl förberedda att handleda, likaväl som att man har de nödvändiga faciliteterna (hjälpmedel, lokaler etc) och materialen.”

Så kanske det att vi är solidariska med varandra är det som skapar allra bästa grogrunden för att göra skola, vård och omsorg – och därmed också samhället – utmärkt!? Trenderna idag är dock snarare de motsatta?

Mer om skolpolitik i USA: ”skapare av utbildningspolitik har ägnat otillräcklig uppmärksamhet åt liknande erfarenheter inom andra fält och upprepar misstag som andra gjort”…

Om Richard Rothstein här och fler texter av honom.

Och så vidare ur ”The Death and Life of the Great American School System: How Testing and Choice Are Undermining Education” av den amerikanska skolforskaren Diane Ravitch, s. 156:

”Att lotta om vilka elever som ska antas tenderar att rensa bort omotiverade elever från mängden sökande därför att det är mindre sannolikt att de lägger manken till [vet inte vad hon menar riktigt: om man gör en slumpmässig dragning, som i ett lotteri, av de sökande så är chansen stor att man rensar bort dem man inte riktigt vill ha? För de anstränger sig inte?

Och sen kan man fundera: vem vill ha dem? Tänk om deras föräldrar inte heller vill ha dem? Och vad händer med dem? Vilken syn får de på samhället? Eller vilken syn på samhället kan detta förstärka?].

Rektorer vet att det finns ett brett spektrum av förmågor inom varje ras- och etnisk grupp, lika väl som bland låginkomstelever [så chansen är ganska stor att man kan sortera bort de lägst presterande, vilket gör att ens skolas resultat ser fint ut - utan att man förbättrat undervisningen ett enda dugg! Och de minst motiverade tenderar att inte söka, så... Man rensar fint bort de som riskerar dra ner ens testresultat?].

En skola kan [således] omsorgsfullt rensa bort de lägst presterande och ändå skryta med att de flesta av deras elever är afro-amerikaner, latinamerikaner och låginkomstbarn. 

Utbildningsforskare kallar detta skummande eller att skumma grädden/ta det bästa [plocka russinen ur kakan].

Detta är ett väldigt effektivt sätt för skolan att generera höga testpoäng utan hänsyn till kvaliteten i dess program.”

Men vad vill föräldrar ha för sina barn? Egentligen?

Se också ”The Charter-School Dust-Up: Examining the Evidence on Enrollment and Achievement” eller ungefär ”Charterskolbråket : att granska bevis rörande inskrivning och prestation’. Se även Richard Rothstein: ”Holding Accountability to Account: How Scholarship and Experience in Other Fields Inform Exploration of Performance Incentives in Education” eller ungefär ”Göra upp räkningen med ansvarsskyldighet: hur vetenskap och erfarenhet inom andra fält kan ge värdefull information rörande [effekten av] prestationsincitament i utbildning” (ge indikationer om hur incitament fungerar i andra verksamheter och hur de då också kan komma att fungera inom undervisning och därmed kan man undvika misstag som andra har gjort) i min ganska fria översättning:

”Ansvarsskyldighet och incitamentsplaner för prestationer i utbildning äventyras av förvrängning av mål, spel och dobbel (=fuskande) och korruption. Skapare av utbildningspolitik som utformar sådana planer har ägnat otillräcklig uppmärksamhet åt liknande erfarenheter inom andra fält [vadå, flum?]. 

Detta arbete av Richard Rothstein beskriver institutioner inom sjukvård, jobbträning och välfärdsadministration samt inom privat sektor som använder sig av incitamentsplaner för prestationer och de perversa konsekvenserna av dessa.”

Hade man kunnat spara både tid, pengar och kraft på att undvika att göra samma misstag som andra redan har gjort?

Och är det BARA pengar och karriär som driver oss? Kan det finnas andra motiv som får oss att prestera väl? Men jag tror att under en viss gräns så presterar vi inte bättre (av flera anledningar) och över en viss gräns så börjar vi prestera sämre också. Något forskning har visat.

Ravitch vidare:

”Skolvalsskolor kan förbättra sina testpoäng genom att råda de elever som inte passar in bland de andra tillräckligt väl presterande att flytta till en annan skola eller genom att kugga lågpresterande elever, som då kan besluta sig för att lämna skolan [en form av att mobba bort elever!? Och hela detta program kallas så fint för 'No Child Left Behind', dvs att 'inget barn ska lämnas efter'!]. 

Det är inte bara det att skolvalsskolor ser bättre ut om de utesluter slöfockar, utan den tradionella offentliga skolan ser sämre ut, därför att den genom lag måste ta emot dessa som inte togs emot eller sparkades från skolvalsskolan.”

Diane Ravitch om skola (och sjukvård!): ”Konfronterad med krav att tillfredsställa ett enstaka mått så strävar folk att tillfredsställa detta mått och negligerar de andra, kanske viktigare, målen i organisationen”…

Diane Ravitch på s. 160 i kaptitlet ”Problemet med ansvarsskyldighet” i boken ”Den fantastiska amerikanska skolans uppgång och fall – Hur testande och (skol)val underminerar utbildning” (i min översättning):

”[Daniel] Koretz visar hur högspelstestande [high-stakes testing] – dvs ansvarsskyldighet baserad på tester-  förvränger tester som mått på elevers prestationer.”

Se hans ”Att hålla måttet: vad testande i utbildning verkligen säger oss” (i min översättning från engelskan). Och se vidare sida med hans videor och texter om skola och utbildning i USA.

Ravitch fortsätter:

”Koretz citerar en välkänd aforism i socialvetenskapen, känd som Campbells lag [se bloggpostning mellan Deborah Meier och Diane Ravitch om 'Campbells lag och testande' samt wikipedia om Campbell's law]: ”Ju mer en kvantitativ social indikator/mätare används för socialt beslutsfattande, ju mer kommer den att lyda under korrputionspress och ju mer benägen blir den att förvränga och korrumpera de sociala processer det var meningen att den skulle kontrollera/övervaka.”

Skriven av sociologen Donald T. Campbell 1975 så har detta tänkespråk blivit legendariskt som en beskrivning av sättet organisationer inom varje fält förändrar sitt beteende på för att möta yttre mått. 

Som Koretz visar så förvränger de förändringar som ansvarsskyldighet pressar fram själva syftet med skolgång, genom att göra så att praktiker fokuserar på måtten snarare än målen för utbildning.

Koretz erbjuder många exempel på förvrängning av målen dragna från medicinen, jobbträning, industrin och andra fält. 

De flesta hjärtspecialister i New York slutade [t.ex.] att utföra operationer på kritiskt sjuka hjärtpatienter, sedan staten började släppa ut poängkort som rapporterade dödlighetstalen skriver han. För att undvika dåliga poäng så vägrade många doktorer att operera riskpatienter: vissa patienter visades bort som kunde ha överlevt operation [se artikeln 'Hjärtlöst - för att manipulera den avgörande personliga klassificeringen rörande utgångar av behandling, så avvisar New York kirurger behövande patienter'].”

Se ”Är högkvalificerade kirurger mindre benägna att operera högriskpatienter jämfört med lågkvalificerade?”

Det där med att ingen vill ha Svarte Petter, alla vill försöka bli av med honom, vare sig han är skolelev eller patient osv (för att ens verksamhet ska se mer lyckosam ut, jag som lärare ska se skickligare ut, läkare se duktigare ut, skola, vårdcentral och sjukhus se bättre ut osv). Även om de i toppen (makten, regeringen) gör olika skrivningar att man MÅSTE ta sig an även dessa, så hittar man kringvägar för att bli av med dem på flera olika fina sätt.

Dessutom så har man visat att privatsjukhus tenderar att satsa på sånt som fina rum för patienterna, medan själva vården inte förbättrats. Pengarna läggs på det yttre mer än på själva verksamheten. För människor tenderar att tro att det som ser bättre ut också ÄR bättre!

Så har vården eller skolan blivit bättre? Eller ens effektivare? Kanske i många fall tvärtom? Ja, vad vet vi?

Jag kommer att skriva mer om det senare; mer om alla de olika sätt rektorer kan ta till i fuskvägen för att höja statusen på sin skola/utbildning, vilket inte alls behöver innebära att själva verksamheten förbättrats ett enda dugg! Så i slutänden blir alla elever (och vissa, kanske alla patienter inom vården) förlorare!

”Richard Rothstein har beskrivit hur testbaserad ansvarsskyldighet har förvanskat utbildning, inskränkt läroplanen och förvrängt målen för skolgång [se 'Richard Rothstein om vad som är fel med skolreform']. Genom att hålla lärare ansvariga bara för testpoäng i läsande och matte, så ägnar skolorna mindre uppmärksamhet åt elevernas hälsa, fysiska utbildning [idrott], samhällskunnande, estetiska ämnen och [andra] berikande aktiviteter, skriver han [se 'Grading  Education: Getting Accountability Right' eller "Att gradera utbildning: att få ansvarsskyldighet rätt']. 

Konfronterad med krav att tillfredsställa ett enstaka mått så strävar folk att tillfredsställa detta mått och negligerar de andra, kanske viktigare, målen i organisationen.”

Se Patrik Hall i Managementbyråkratin. Ja, politiker har delegerat bort sitt ansvar! Vadå, ansvarsskyldighet?

”Han har ställt frågan om management- eller så kallade ”företagiseringsreformer” inom offentlig förvaltning kan leda till byråkratisering. I arbetet har han studerat och jämfört organisationsstrukturer i en kommunstadsdel, ett landsting samt ett universitet.

– Konsekvensen av managementreformerna när det gäller Sverige, är att alltför mycket som tidigare var politiska beslut har blivit organisatoriska beslut, att man har system som ersätter politik, säger Patrik Hall.

– Det är en konsekvens som ingen har velat ha, möjligtvis en del tjänstemän och konsulter som gör karriär av det här. När offentlig sektor svällde mycket ville politikerna delegera ansvar, som när skolan blev kommunal till exempel, men auktoritetsfrågor och konflikter blev kvar. Frågan är vem som ska bestämma om politiker lämnar över besluten till skolan, läkarna eller vilka det nu gäller.

Han tycker att alla som arbetar i offentlig sektor bör läsa boken, men framförallt politiker – som han kritiserar för att ducka för det ansvar som åligger dem.”

Han menar, som jag tolkar honom, att utvärderingar och rapporter nu tenderar att ersätta det ansvar som politiker faktiskt har, under annan fin retorik (om t.ex. ”delegering”?). Samtidigt har vi i skola och vård osv (i alla fall den offentliga) tvingats skriva rapporter och utvärderingar osv. Och ta allt mer av tiden med eleverna till detta. Till vad nytta? Politikerna anser att de tvått sina händer med det? De lägger liksom ansvaret på oss – det ansvar DE borde ta? Naturligtvis har varje arbetstagare ett ansvar för det han/hon gör, men vi kan inte ta det för resurser som saknas t.ex. Detta med rapporter och utvärderingar borde inte bli ett sätt att avsäga sig ansvaret för dem som faktiskt HAR det högsta ansvaret. För de som har ansvaret på alla nivåer i den politiska trappan, ända upp till regeringsnivå.

Ja, återigen: vissa politiska partier pratar om ”frihet” och förespeglar oss att om vi röstar på dem då kommer de att skapa detta frihetens (och valfrihetens) lyckorike, men som sagt, upplever jag det inte som om jag blivit friare i mitt jobb (eller kanske ens liv), utan snarare tvärtom. Signalerar misstro till mig som arbetstagare (om inte medvetet eller avsiktlig, så omedvetet och oavsiktligt)? Och hur kan arbetstagare tendera att svara på detta? Ett samhälle med allt större misstro och avsaknad av tillit? Hur blir detta samhälle? 

Se också ”Den kompensatoriska skolan är förstörd.” 

Dagens Diane Ravitch-citat: ”Våra utbildningsproblem är uttryck för vår avsaknad av utbildningsvisioner, inte ett företagsledningsproblem som kräver värvning av en armé av konsulter”…

S. 225 i kapitlet ”Lektioner som lärts” i ”The Death and Life of the Great American School System – How Testing and Choice Are Undermining Education” eller ungefär ”Det fantastiska amerikanska skolsystemets uppgång och fall [död och liv] – hur testande och (skol)val underminerar utbildning”** i min snabböversättning från engelskan:

”Grundförutsättningarna för bra utbildning hittar man i klassrummet, samhället och kulturen, men vår tids reformerare fortsätter titta efter genvägar och snabba svar. Frigjord [släppt lös} från varje äkta utbildningsfilosofi så kommer våra nuvarande reformer att göra oss besvikna, precis som andra i det gångna [har gjort]. 

Vi kommer så småningom se dem som distraktioner [som hindrade oss från att se klart], urspårningar och förlorade möjligheter [och vad har de kostat på vägen, inte bara i reda pengar, utan också för elever, lärare, samhället, ja, hela världen?].

Det är dags att ta sig en ny funderare på inte bara detaljerna i dagens reformer, utan också själva definitionen av [vad] reform [egentligen och verkligen är. Ja, just det: vad är det egentligen? Inte bara i skola, utan också i vård och omsorg?]. 

Våra skolor kommer inte att förbättras om vi fortsatt omorganiserar deras struktur och management/skötsel/ledning* utan att ta hänsyn till deras grundläggande syfte [och tror att 'management' kommer att lösa allt: även det innehållsliga!].

Våra utbildningsproblem är uttryck för vår avsaknad av utbildningsvisioner [djupare sådana], inte ett företagsledningsproblem som kräver en enrollering [=värvning] av en armé av konsulter [vad kostar dessa? Och har de verkligen löst så värst många problem, om man skulle skärskåda det de gjort några år senare?]. 

Helt visst ska vi mobilisera experters talanger vad gäller företagsledning för att säkerställa att skolfaciliteter [lokaler, hjälp- och läromedel] underhålls väl, att lärare har adekvata tillgångar [materiellt osv], att service som inte rör själva utbildningen fungerar smidigt och att skolorna använder sina resurser klokt. 

Men organisationsförändringar kan inte i sig själva skapa ett sunt utbildningsprogram eller höja utbildningen till de höjder där vi skulle vilja att den befann sig.”

Så bra sagt och applicerbart på svensk skolpolitik! Tyvärr även på (s) skolpolitik.

”I och med kommunaliseringen [av svensk skola och kommunpolitikers intåg i skolvärlden] kom en massa okunniga in och alla de problem som redan gjorts gjordes igen.”

eller något i den stilen har skolforskaren Gerhard Arfwedson sagt så klokt. Man tror att man hittat det som kommer att lösa alla problem och skapa den där ultimata skolan. Och så genomdriver man något som på sikt kan visa sig ha kostat en massa och inte förbättrat själva undervisningen ett jota.

Ravitch skriver om

”… avsaknaden av sunda utbildningsvärderingar.”

Bra sagt! Och skriver också ett helt kapitel (förutom notiser i andra kapitel) om alla de förståsigpåare, med ingen personlig erfarenhet av att ha jobbat i skola eller utbildning, som nu styr skola och utbildning och förändrar den ovanför huvudet på dem som är verksamma i den, tyvärr alltför ofta (läs: väldigt ofta?) utan att rådfråga dem med erfarenhet. Man agerar liksom över huvudet på dem. Vilka effekter får det inte minst för de i skolan verksamma (som avprofessionaliseras)? Med detta inte sagt att det inte funnits eller finns saker att förbättra!

Låter som någon slags form av storhetsvansinne: bara för att någon har varit extremt lyckosam som entreprenör och nu är miljardär betyder inte det att denne har svaret på alla samhällets problem.

Hon skriver inte minst om en av Microsoftgrundarna och tillika filantrokapitalisten Bill Gates, som också gett sig in i skolans och utbildningens värld med tonvis med pengar, vars användning han dock vill styra och öronmärka över huvudet på dem som får den stora äran att ta emot hans pengar (om jag ska vara litet sarkastisk).

Och med detta fenomen följer åtminstone två problem: ett demokratiskt; att en eller några få (det finns fler miljardärer som skänker pengar till skola och utbildning och får dra av för detta i sina deklarationer) styr den skola barn och ungdomar går i, och ett annat är att de inte verkar (in)se sina begränsningar vad gäller hela det komplex som en skola och utbildning är.

Dessutom funderar jag hur vi tenderas att ses i denna nya sköna skola, sjukvård, omsorg, samhälle? Som ting, varor: objekt att investera i eller inte? Svarte Pettrar som man försöker bli av med på mer eller mindre fina sätt, hur mycket än politiker försöker förhindra det. Ravitch skriver om sluga rektorer som hittar vägar…

Kommer att skriva om det senare också. Om ett system som inbjuder till fuskande, därför att sanktionerna är så hårda. Ja, vadå  tillit? Och ledande klassers paranoia?

*Wikipedia:

”New Public Management (NPM) avser den samling av styrnings- och ledningsmetoder som gradvis introducerats inom offentlig sektor sedan 1980-talet. NPM är en bred term för flera olika managementidéer där många filosofier lånas från den privata sektorn. NPM kom både som ett krav på ökad effektivitet på offentlig sektor genom marknadsanpassning av verksamheterna.

Appliceringen av NPM ledde till att flera modifierade marknadslösningar applicerades inom offentlig sektor. Exempelvis decentralisering av beslutanderätt, interndebiteringssystem, målstyrning, ansvarsutkrävande och upphandling. Brukare och patienter inom systemen och medborgare i möte med offentliga institutioner beskrivs som kunder som konsumerar tjänster.”

**Om Ravicth bok kan man läsa:

”En passionerad vädjan att bevara och förnya offentlig utbildning, så är boken ”Det fantastiska amerikanska skolsystemts uppgång och fall”  en radikal hjärtats förändring hos en av USAs mest kända utbildningsexperter.

Diane Ravitch tidigare biträdande skolminister [former assistant secretary of education] och ledare i drivkraften att skapa en nationell lärplan. granskar sin karriär rörande utbildningsreform och förkastar ståndpunkter som hon en gång starkt förespråkade.  

Ösande ur över fyrtio års forskning och erfarenhet, kritiserar Ravitch dagens populäraste idéer om hur man ska rekonstruera skolor, inkluderande privatisering, standardiserade tester, straffande ansvarsskyldighet och det fåfänga mångfaldigandet av skolor drivna på skolpeng [privatskolorna blir fler och fler och fler, i den tydligen världsvida tron att privatiseringar är metoden som löser ALLA problem, hokus pokus, och också låter alla problem förbli lösta i all evighet].   

Hon visar slutligen hur businessmodellen inte är en passande väg att förbättra skolor. Genom att använda exempel från stora städer som New York, Philadelphia, Chicago och San Diego argumenterar Ravitch för att offentlig utbildning svävar i livsfara.”

Och detta förlorar inte minst de av olika anledningar svaga barnen på.

”Ravitch inkluderar klara ordinationer för hur man kan förbättra Amerikas skolor:

• Lämna beslut om skolor till utbildare, inte politiker eller företagsmän.
• Planera en verklig nationell läroplan [nu skiftar dessa från stat till stat?] som lägger fram vad barn ska lära i varje klass.
• Förvänta att skolor på skolpeng utbildar de ungar som behöver mest hjälp, inte tävlar med offentliga skolor.
• Betala lärare en rättvis lön för sitt arbete, inte meritlön baserad på djupt bristfälliga och opålitliga testpoäng [på årliga test barn gör i skolan i matte och engelska].
• Uppmuntra familjeengagemang i utbildning från tidig ålder.

”Den fantastiska amerikanska skolans uppgång och fall” [min översättning] är mer än bara en analys av statusen hos det amerikanska utbildningssystemet.

Den är också en måste-läsa för varje intressent i framtiden för amerikansk skola.”

Vår nuvarande skolminister borde också läsa den!

Mer om amerikansk skolpolitik, om dess testande och ansvarsskyldighet och resultaten av denna politik…

Diane Ravitch skriver i kapitlet ”Problemet med ansvarsskyldighet” på s. 155 i ”The Death and Life of the Great American School System – How Testing and choice Are Undermining Education” att…

”Många av de sätt som man kan trixa med systemet [programmet No Child Left Behind och med ansvarsskyldighet, med risk att rektor eller lärare blir avskedad, skola stängd] är inte direkt olagligt, dock är dessa vanligtvis inte öppet erkända. De flesta rektorer vet att nyckeln till att få högre testpoäng är att begränsa intagningen av lågpresterande elever, därför att de sänker skolans testpoäng.

Eftersom skolval blir allt vanligare i tätorter, kan rektorer i små skolor och friskolor – av vilka båda sorter har begränsade inskrivningar – utestänga de elever som är de svåraste att utbilda. 

De kan göra detta genom att begära en intervju med föräldrar till de sökande eleverna, vetande att det är mindre sannolikt att föräldrar till de lägst presterande kommer att dyka upp jämfört med föräldrar till mer framgångsrika elever.”

Du sköna, nya värld! Jag tror att ALLA barn, från hög- till lågpresterande behöver en på alla sätt bra skolgång om de sen ska fungera bra i livet, bli produktiva medlemmar av samhället, som också känner lojalitet mot det och de vuxna de hade omkring sig när de växte upp.

Tyvärr tror jag också att lärare tenderar att söka sig till skolor där risken att inte råka ut för utmattningssjukdomar är mindre.

Men vi har ju inte råd! Har vi inte? Har vi råd att inte ge ALLA barn den bästa start vi kan åstadkomma? Ja, vad är viktigt i detta liv?

Ravitch fortsätter:

”De [rektorer och skolor] kan göra detta genom att kräva att elever skriver en essä där de förklarar varför de vill gå i skolan. 

De kan be att få rekommendationsbrev från elevens lärare.

De kan utesluta elever med låg närvarostatistik, eftersom dålig närvaro korrelerar med låga akademiska prestationer.

De kan begränsa antalet elever de tar in som håller på att lära sig engelska [många är spansktalande?] eller som behöver specialundervisning. 

Alla sådana fordringar tenderar att rensa bort de lägst presterande.

Så snart det finns någon slags tävlan för att antas så har sluga rektorer lärt sig hur man ska upptäcka/känna igen de ungar som kommer att minska skolans poäng och hur man ska utestänga dem utan att det ser ut som om man gör så.”

Ja, och hur är det här i Sverige?

Jag kommer att fortsätta blogga om det Ravitch skriver i kommentarer nedan.

Se tidigare inlägg under kategorin Diane Ravitch, skolpolitik i USA, Sven-Eric Liedman.

Om videon i inledningen kan man läsa:

””Vi ljuger för våra ungar,” säger professor och f.d. skolförespråkare och -supporter till No Child Left Behind, Diane Ravitch.

Hög-spels-testande och att straffa lärare för barn som får låga poäng [i de årliga testerna] håller enligt hennes forskning på att svikta [det angreppssätt fungerar inte och har fått en massa negativa konsekvenser, samtidigt som det inte alls förbättrat själva undervisningen, vilket var ett av motiven att privatisera skolan i USA, precis som här i Sverige]; dessutom så är friskolor framgångsrika när de är det därför att de kan välja ut de bästa eleverna från sviktande distrikt i vilka de är lokaliserade.  

I en ny artikel i The Nation och i sin nya bok, The Death and Life of the Great American School System: How Testing and Choice Are Undermining Education, gör hon upp med den politik hon en gång stöttade. Hon kommer samman med Laura i studion för att diskutera problemen med utbildning – och hur Obama och Arne Duncan [skolminister] kan komma att göra saker värre, inte bättre.”

Ja, detta kan man misstänka kan bli fallet också om (s) skulle komma i regeringsposition vid nästa val 2014 med (s) högervridning och för-vinst-skola/vård/omsorg. Vilka incitament ger vinstdriven verksamhet? 

Och som Lena Sommestad bland annat skriver i debattartikeln Riskfyllt att inte stoppa vinsterna”:

”… är det verkligen de som väljer bäst som ska ha den bästa skolan? Är det inte en social rättighet som tillkommer alla barn?”

Så bra skrivet!

Men skolan kan inte göra underverk! I ett samhälle med stor ojämlikhet kan inte skolan kompensera. 

Indränkt med Ayn Rands filosofi har den nya högern på båda sidor Atlanten fortsatt med sina krav på tillbakadragande av staten, trots att vrakspillrorna av denna politik ligger runt omkring oss…

George Monbiot skriver frankt om ”Hur Ayn Rand blev den nya högerns version av Marx. Hennes psykopatiska idéer gjorde att miljardärer känner sig som offer och gjorde miljoner anhängare till dörrmattor för dessa [miljardärer],” i min snabba översättning:

”Det kan med rätta hävdas att det är den otäckaste filosofin som efterkrigsvärlden har producerat.

Egoism, påstås det, är bra, altruism/oegennytta är irrationellt och destruktivt.

De fattiga förtjänar att dö; de rika förtjänar omedelbar/direkt makt [inte indirekt].

Den har [dock] redan testats och den har misslyckats spektakulärt och katastrofalt.

Trots det har detta trossystem, som konstruerades av Ayn Rand som dog för 30 år sedan, aldrig varit populärare eller mer inflytelserikt än idag.

Rand var ryska och kom från en välbärgad familj vilken emigrerade till USA. Genom hennes romaner (som ”Och världen skälvde”) och hennes icke skönlitterära böcker (som ”Egoismens dygd” [i min översättning]) så har hon klargjort den filosofi som hon kallade objektivism.

Denna slår fast att den enda moraliska kursen är rent och skärt självintresse.

Vi är inte skyldiga någon någonting, hävdar hon, inte ens medlemmar i vår familj.”

Man kan verkligen fråga sig hur hon växt upp och i vad slags förhållanden. Det finns också psykologer som spekulerat över dylika saker rörande politiker som drivit viss sorts politik. Så att fråga sig såna här frågor är långt ifrån ovederhäftigt eller hur man ska uttrycka det.

”Hon beskrev de fattiga och svaga som ”drägg” och ”parasiter” och kritiserade skoningslöst dem som försökte hjälpa dessa.”

Se Haralds Ofstad i ”Vårt förakt för svaghet.” Och var hittar vi rötterna till förakt för svaghet?

Vidare om Rand:

”Frånsett polisen, domstolarna och militären skulle staten inte ha någon roll: ingen välfärd/inga trygghetssystem, ingen offentlig sjukvård eller skola/utbildning, ingen offentlig infrastruktur eller transporter, ingen brandkår, inga regleringar, inga inkomstskatter.

”Och världen skälvde, som publicerades 1957, framställer/beskriver ett Förenta Staterna som lamslagits av regeringsinterventioner i vilka miljardärer heroiskt kämpar mot en nation av parasiter.

Miljardärerna, vilka hon porträtterar som dem som håller Atlas [USA] uppe, slutar [dock] med sina ansträngningar, vilket resulterar i att nationen kollapsar.

Den räddas [dock] genom oreglerad girighet och egoism, av en av de heroiska penningfurstarna [plutokraterna; plutokrati=de rikas välde], John Galt.

De fattiga dör som flugor på grund av statliga program och sin egen slöhet och svaghet. De som försöker hjälpa dem gasas ihjäl.

I en beryktad passage så hävdar hon att alla passagerare på ett tåg, fyllt med giftiga avgaser/gaser, förtjänade sitt öde.

En, t.ex., som var en lärare som lärde barn att bli teamspelare; en annan var en mamma som var gift med en statstjänsteman som brydde sig om sina barn; en var hemmafru ”som trodde att hon hade rätt att välja politiker, om vilket ”hon inte visste något’.”

Tala om förakt för svaghet!

”Rands filosofi är psykopaternas filosofi…”

skriver Monbiot helt frankt.

”… [en] människofientlig fantasi om grymhet, hämnd och girighet.”

Hur hade Rand fått dessa idéer och fantasier och vad har de som känner sig hemma och anammar detta slags filosofi varit med om?

”Men, som Gary Weiss, visar i sin nya bok, ”Ayn Rand-nationen” har hon för högern blivit det Karl Marx en gång var för vänstern: en halvgud i spetsen för en kiliastisk kult [kiliastisk=läran om det tusenåriga riket].

Nästan en tredjedel av amerikanerna har läst ”Och världen skälvde’, enligt en opinionsundersökning, och den säljs nu i hundratusentals exemplar varje år.”

Riktigt skrämmande! 

En massa människor som lider av megalomani i större eller mindre grad? Och här har de nu givits en lära som innebär något slags samhälleligt bifall/godkännande.

Gary Weiss kommenterar Monbiots artikel på sin blogg här. 

Monbiot vidare:

”Ignorerande Rands evangeliska ateism [religiöst, men inte troende på någon gud] så har tepartyrörelsen tagit henne till sitt hjärta [trots att högern till största delen är just kristen, dvs tror på Gud]. Inga av deras samlingar är kompletta utan plakat där man kan läsa ”Vem är John Galt?” och ”Rand hade rätt’. Weiss argumenterar att Rand förser dem med den enande ideologi vilken har ”destillerat/renat den vaga vreden och olyckligheten till en känsla av syfte’.”

Ja, förmodligen. Den vrede som man inte kan rikta mot dem som ursprungligen förtjänar denna. Istället riktar man den mot betydligt ofarligare syndabockar?

Och hur är det med de svenska politiker som hyllar Rand och/eller poltiker som Thatcher och Bush, vilka i sin tur hyllar Rand?

”Hon puffas aktivt av radio- och TV-folk som Glenn Beck, Rush Limbaugh och Rick Santelli. Hon är den vägledande anden för republikanerna i kongressen.”

Likt alla filosofier, så har objektivism anammats i andra hand av människor som aldrig har läst den [boken].”

Monbiot skriver vidare om

”… hånleende, spydiga bloggare som skriver för The Telegraph och The Spectator,/…/ [vilka] förlöjligar medkänsla och empati och attackerar försöken att göra världen till en snällare plats.”

Och vidare att

”Det är inte svårt att förstå varför Rand appellerar till miljardärer. Hon erbjuder dem någonting som är avgörande för varje lyckosam politisk rörelse: en känsla av att vara ett offer.”

Nejmen, vi får ju inte känna oss som offer! Fast det är kanske, återigen, vissa som får medan andra inte får?

”Hon talar om för dem att de parasiteras på av de otacksamma fattiga och förtrycks av inkräktande, kontrollerande regeringar.

Det är svårare att se vad den ger de ordinära tepåseanhängarna, som skulle lida mycket smärtsamt av statens bortdragande.”

Ja verkligen! Det är synnerligen märkligt att de stöttar detta! Någon slags självdestruktivitet, som jag inte kan låta bli undra över rötterna till också.

”Men sådan är graden av felaktig information vilken genomdränker denna rörelse och så vanligt förekommande är Willy Loman-syndromet i USA (klyftan mellan verklighet och förväntningar) att miljoner bekymmerslöst frivilligt erbjuder sig som miljardärernas dörrmattor [mer om Willy Loman-syndromet här].

Jag undrar hur många som skulle fortsätta be vid Ayn Rands tempel om de visste att mot slutet av hennes liv så skrev hon kontrakt med både Medicare och socialförsäkringar.

Hon hade rasande raljerat mot båda programmen, eftersom de representerade allt det hon avskydde hos den påträngande [hemska] staten. [Men] hennes trossystem matchade inte de realiteter som kommer med ålder och dålig hälsa.

Men de har ännu kraftfullare anledningar att förkasta hennes filosofi: som Adam Curtis BBC-dokumentär visade förra året, så var den mest hängivna medlemmen av hennes inre cirkel Alan Greenspan, tidigare högsta hönset för the US Federal Reserve [Adam Curtis blogg kan man läsa här. Läs hans porträtt av Rupert Murdoch].

Bland de essäer som han skrev för Rand finns de som publicerades i en bok han gav ut tillsammans med henne kallad ”Capitalism: the Unknown Ideal”.

Här kommer du att finna den filosofi skarpt förklarad som han tog med sig in i regeringen. Det finns ingen anledning att reglera företag – inte heller byggmästare eller läkemedelsimdustrin – hävdade han, eftersom ”girigheten” hos en företagsman eller, mer passande, hans vinstsökande … är den oöverträffade försvararen av konsumenten.”

Precis som med bankmän; deras behov av att vinna sina klienters förtroende garanterar att de kommer att agera med heder och integritet. Oreglerad kapitalism, hävdar han, är ett ”överlägset moraliskt system’.

När han väl satt i regeringen tillämpade han sin gurus filosofi bokstavligen, skar ner skatter för de rika, avskaffade de lagar som hindrade banker, vägrade att reglera det rovgiriga utlånandet och derivathandeln som så småningom fick systemet att falla ihop.

Det mesta av detta är redan dokumenterat, men Weiss visar att i USA så har Greenspan lyckosamt ”sprutmålat historien” [som han uttrycker det].

Trots alla de år som han tillbringade vid hennes sida, trots hans tidigare medgivande att det var Rand som övertygade honom att ”kapitalism inte bara är effektivt och praktiskt utan också moraliskt’, så nämner han henne i sina memoarer bara för att antyda att det var ett ungdomligt snedsprång – och det, verkar det, är nu den officiella versionen.

Weiss presenterar kraftfulla bevis att till och med idag så förblir Greenspan hennes lojala lärjunge/…/

Indränkt med hennes filosofi, så har den nya högern på båda sidor Atlanten fortsatt med sina krav på tillbakadragande av staten, trots att vrakspillrorna av den politiken ligger runt omkring. De fattiga stupar, de ultrarika överlever och frodas.

Ayn Rand skulle ha samtyckt.”

Och Rand är guru för bland annat nya centerledaren Annie Lööf.

Intolerans, sätta sig på höga hästar, snobbism och förakt för svaghet växer i dagens högervridna samhälle…

Ja, är det så?

Vet inte vad jag ska sätta för rubrik på detta inlägg. Har precis läst ETC från förra fredagen och ville blogga om det som jag läste. Därav denna bloggning.

När man jobbar med barn och ungdomar vad är det som är ”häftigt” där (som i den verksamhet jag jobbar: instrumentalmusik)? Bara en stilla undran… Jag tror barn kan prestera häpnadsväckande saker, men…

Det finns en massa förståsigpåare, som själva inte jobbar i verksamheten. En ökande intolerans, snobbism, att sätta sig på höga hästar? Vad handlar detta att skämmas om? Av skam tiger offret. Ja, människor tystas!? Mer eller mindre medvetet. Man får människor att känna sig dumma och därmed får man dem att tiga och inte berättigat ifrågasätta kanske? Litet i det som förmedlas idag ger människor råg i ryggen och insikt att de inte är ensamma om att ifrågasätta förhållanden?

Bodil Malmsten lär visst skriva i sin nya bok ”Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag” om uppgivna medelklassmänniskor i Sverige i dagens samhällsklimat. Hon reagerar på det?

Om hennes bok kan man läsa:

”Så kom fler uppbrott; det från Finistère till atlantkusten och därefter återkomsten till Sverige. Det är den resan vi läser om i den nya bloggboken Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. En fysisk och mental resa som gör att Bodil Malmsten ser allt som förändrats här hemma med klara ögon. Hon registrerar med skarp blick och kommenterar med skärpa företeelser som vi själva inte längre orkar uppröras över.” 

Och vidare:

”Tillbaka i Sverige är det Posten och sjukvården. Hon häpnar över institutionaliserad idioti, men ännu mer över att hennes vänner och bekanta är så uppgivna. Jaja, säger de. Det är så det är.”

Ja, finns det ett offerklandrande synsätt som passar fint med den rådande ekonomiska konservatismen de senaste två decennierna?

Och ta bort de negativa incitamenten med vinst i skola, vård och omsorg!

Här kommer ”En lärarskildring”, men det är bara en aspekt av förhållandena i skolan och något jag bloggat om tidigare och kommer att fortsätta blogga om.

Hur är politikers kontakt med verkligheten kan undras? Lööf tjänar 10 gånger så mycket (och mer) än det hon själv förespråkar för andra.

Hur är det med friheten egentligen? Finns det en osynlig diktatur också? Som är nästan lika dålig och skadlig? Var är toleransen och medkänslan/empatin och de glada skratten, njtningen i tillvaron?

Fetma (grav övervikt) är vanligare i ojämlika samhällen.

En usel kvinno- OCH därmed också människosyn! Undra på att rasistiska organisationer växer? Snobbism, intolerans och att sätta sig på höga hästar blir allt vanligare på alla nivåer.

Fuskdebatter (som högst medvetet förts) vad har de bidragit med? Bristande tillit? Se Equality Trust om tillit och samhällsliv. Jo, det påverkar samhällslivet om vi litar på eller misstror varandra. Man kan också spekulera i om de i maktposition har drag av paranoia?

“Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”

Howard Zinn

Britten George Monbiot skriver i artikeln ”Unsentimental education” eller ”Osentimental utbildning” om skola, utbildning och överklass i Storbritannien:

”Om bara regeringen ville rättfärdiga (dvs. försvara) paranoian hos de ledande klasserna. De tror, som de alltid har trott, att de är under exempellös (ny och enastående) attack. Hela förra veckan rasslade högerns tidningar av klagosånger från de privilegierade, jämrande sig över ett nytt klasskrig. Om bara.”

Se tidigare inlägg i kategorin paranoia – leding classes eller de ledande klassernas paranoia.

Och om vilseledning av debatten:  Borde man hänvisa till SCB istället till exempel? Se mer i senare kommentar nedan; om krav på fakta i internationella affärstidningar!

Företag gynnas av flera saker som vi alla gemensamt finansierar via skatt, som infrastruktur och utbildning för att ta några exempel. Kanske gynnas inte minst de mindre företagen av dessa saker! Småföretagare i Sverige lever ett tryggare liv än småföretagare i USA. Betydligt tryggare skulle jag vilja påstå. Även om det nog finns saker som kan förbättras för småföretagare i Sverige vad gäller trygghet och välfärd, men jag tror inte på högerns lösningar där.

Kan det vara så att största delen av befolkningen missgynnas av de skattesänkningar som skett och som kommer att fortsätta ske med de politiker vi har i makten nu? Effekterna kommer att visa sig så småningom. Vi kanske har litet mer i plånboken NU, men på sikt kommer dessa pengar att ätas upp av ökade avgifter. Något som bara gynnar dem med allra högsta inkomsterna och missgynna de flesta andra. Missgynna inte bara ekonomiskt, utan också i samhällsklimat (och i vår miljö). Monbiot har en poäng i videon ovan!

Kommer att addera debattarikel av Lena Sommestad i kommentar, samt kommentera vidare angående trådar ovan.

Och apropå det med svenskt näringsliv och deras site ekonomifakta, så skriver Johan Ehrenberg i ledaren ”Världens dummaste artikel?” om en utredning beställd av Borg vars uppgift är att stoppa varje förslag på en hårdare klimatpolitik. Se också Monbiot igenb i videon ovan!

Ehrenberg skriver:

”Så vem kan ha beställt en sån utredning? Vem betalar för att denna ”detaljerade genomgång av den vetenskapliga litteraturen” ska göras.

Jo, Anders Borg såklart.

Utredningen är gjord på finansdepartementets uppdrag.”

Den artikel Ehrenberg refererar till är ”Ingen effekt av att Sverige går före i klimatpolitiken.”

I Dagens Arena kan man i artikeln läsa om ”Den talangfulle herr Borg”:

”Medan Anders Borg rider på utnämningen ”EU:s bästa finansminister” får hans dogmatiska politik kritik från borgerliga ekonomer och ärrade tjänstemän. Borg talar som en keynesian men alla siffror visar att hans politik innebär motsatsen: idel åtstramningar. Paul Frigyes talar med en politiker som är expert på att byta ämne och kollra bort de ekonomiska reportrarna.

Vi börjar med ett trolleritrick. Ett mynt hålls i en näsduk i nypan över ett halvfullt vattenglas. Trollkarlen släpper myntet, det klirrar till, sen tas näsduken bort och publiken får se slanten på glasets botten. Glaset täcks åter, trollkarlen gör en gest och rycker sen bort näsduken. Myntet är borta. Hur det gick till? Som vid andra illusioner förstås. Det ser ut som om en sak görs, i själva verket sker något annat. Vi ska vara ofina nog att avslöja tricket senare. Inte minst av symboliska skäl, för finansminister Anders Borg bör känna igen sig väl i det.

Nya Moderaterna gick till val på löften om att skapa fler jobb och att bekämpa utanförskapet. Men arbetslösheten ligger i dag på 8 procent – över dubbelt så högt som de nivåer som rådde på 70- och 80-talen. Inkomstskillnaderna har ökat mer i Sverige än i andra länder.

Ändå har Anders Borg korats till Europamästare bland finansministrar, och åtnjuter ett enormt förtroende på hemmaplan. Vart tog myntet vägen?”

Om privatiseringsförespråkande hos (M), men också hos (S), med personligt intresse av att verksamheter privatiseras (sånt vi gemensamt bekostat, men som nu säljs och reas ut)…

 Göran Greider i ledaren ”Kanske finns det ett annat berg att bestiga”:

”…de rödgröna partierna erövrar tillsammans hela 50,6 procent – medan Alliansens fyra partier segnar till 44,1. Än värre för Alliansen är att kd idag skulle åka ur riksdagen.

Mest glädjande är att Sverigedemokraterna går tillbaka och att en eventuell rödgrön regering inte skulle vara beroende av dessa högerextrema röster, vilket Alliansregeringen är idag.

Vad är det då som händer? Antagligen äger två saker rum samtidigt: Granskningen av regeringen i medierna har tilltagit på ett hälsosamt sätt och denna regering har inte bara problem med vapenexporten utan också med idéexporten. De har inte mycket att komma med helt enkelt.

Det är det ena.

Det andra är att det blivit stabilitet i det socialdemokratiska partiet och att Stefan Löfven har en sympatisk karisma. Så är det: man gillar den där mannen när man ser och hör honom.

Allt bra alltså - ur de rödgrönas synvinkel? Hm. Inte så säkert. Socialdemokraternas framgångar bygger mycket på att partiet har sagt ganska litet och undvikit att ta klar ställning i avgörande frågor kring välfärd och skatter.

Istället har partiet i hög grad förhållit sig med samtycke till den borgerliga dagordning som sedan ett bra tag gäller i svensk politik. Nya moderater och Löfvensocialdemokrater försöker således bestiga samma berg från två håll.

Men det är ett borgerligt berg. Och man fruktar att när de möts på toppen så har de picnic. Och sitter där och ser ut över det vidsträckta gemensamma landskapet.

Hur ska berget förflyttas? Ja, vad är det för mening med att socialdemokratin vinner nästa val om inga större förändringar i välfärd och ekonomi egentligas följer av det?

Kanske finns det en annan bergshöjd att bestiga.”

Ja precis! men det är inte BARA borgerliga politiker som personligen tjänar på privatiseringar, utan också S-politiker!  I ”Politiker tjänar på privatisering” kan man läsa:

”Riksdagsstödet för vinstdrivande företag i välfärdssektorn tycks orubbat, trots den senaste tidens skandaler. Arbetarens sammanställning visar på många ledande S- och M-politiker med kopplingar till branschen.

Vanvårdsrapporter från företaget Carema, skandal kring utförsäljningen av vårdcentralen Serafen, uppmärksamhet kring vinster som göms i skatteparadis, allehanda skildringar av betygsfusk och andra missförhållanden i friskolor.

Trots detta verkar riksdagsstödet för vinstdrivande företag inom vård, skola och omsorg vara orubbat.

Detta i motsats till exempelvis likaledes högerstyrda Storbritannien, där regeringen nyligen förklarade att vinstutdelningar inom vården ”inte är aktuellt under den här mandatperioden’.

I Sverige finns stödet både till höger och vänster, och många politiker har själva intressen i branschen.

Detta även hos Socialdemokraterna./…/

Han säger också att ju fler kopplingar politikerna har till enskilda näringsidkare desto högre blir risken för jäv.

– Det skulle kunna bli en orimligt gynnande av en viss näringsidkare, vilket inte är i samklang med något som demokratin i Sverige ska handla om. Det är ju i högsta grad olämpligt om man är med och fattar beslut om något man sedan själv gagnas av.

Ägaren till en av Sveriges största friskolekoncerner, Kunskapsskolan, heter Peje Emilsson och förtjänar troligen titeln som landets främsta privatiseringslobbyist – han var aktiv redan under de första stegen åt det hållet som togs under 1980-talet.

Emilsson har också intressen inom vård och omsorg; bland annat lanserade han 2008 företaget Silver Life som utvecklat modeller för en (än så länge inte laglig) ”premium-äldreomsorg’, där det allmänna ska finansiera en grundstandard och de gamla sedan med egna pengar kunna köpa fler eller färre ’tilläggstjänster’, så som olika antal duschar i månaden beroende på hur mycket man betalar.

[Det som Maria Larsson, KD, kallar att köpa tilläggstjänster som ger en guldkant för de som bor på serviceboenden, ingick tidigare i de tjänster som erbjöds i offentligt driven verksamhet, men den smygtasbort på detta sätt, genom att man förspeglar äldre personer och deras anhöriga att man erbjuder något extra som inte fanns förr.

Är detta uttryck för brist på kunnande eller? Och vilket det är så är det skrämmande när det handlar om en minister som är ansvarig för dessa saker.

Och det kommer inte att finnas någon ålderschock i framtiden, den idé vilken alla nedskärningar bygger på!].

Emilssons mest kända företag är dock pr-byrån Kreab (numera Kreab Gavin Andersson), som under många år hade Moderaterna som en av sina viktigaste kunder./…/

Men även socialdemokrater återfinns i den privata välfärdssektorn. Widar Andersson har gjort sig känd som högerprofilerad ledarskribent och chefredaktör för socialdemokratiska Folkbladet.

Men han har också haft uppdrag som ”rådgivare” för Carema (tillsammans med Axén Olin) och sitter i dag som ordförande för utbildningsföretaget Academedias ”advisory board’.

Academedia äger bland annat Eductus, som anordnar åtgärder för arbetslösa och sjukskrivna. Årsarvodet från har varit 25 000 kronor från respektive företag, enligt Norrköpings Tidningar, NT.

Widar Andersson har sagt till NT att han alltid varit öppen med uppdragen och att rollen som ”rådgivare” inte krockar med hans journalistiska uppgift – däremot skulle han inte kunna sitta i en styrelse.

NT avslöjade dock att han också är styrelseordförande i företaget Familjeläkare i Dalarna AB.

– Ja, men det är ju i Borlänge. Jag menade att det vore omöjligt att sitta med i styrelser inom företag som är verksamma här (i Norrköping, reds. anm.), försvarade han sidouppdraget i NT. 

I februari lämnade Stefan Stern, tidigare biträdande partisekreterare och Mona Sahlins närmaste medarbetare, partiet och gick över till Peje Emilssons bolag Magnora, som äger friskole- och omsorgsföretag. Bara två veckor tidigare hade han publicerat en debattartikel i DN som var starkt positiv till vinstdrivande välfärdsföretag./…/

Även om Ylva Johansson är kritisk till Moderaternas täta koppling till Carema, ser hon inte något problem i att socialdemokrater engagerar sig i vinstdrivande privata välfärdsföretag.

– Att socialdemokrater i roller som medborgare eller företagare finns på många olika ställen i samhället tycker jag inte är ett problem. Jag tror heller inte att det är någon stor sak.”

Jo, jag tror att det visst har betydelse. Bara misstanken är inte bra? Jag tycker att Greider har i högsta grad rätt! Sverige är i (ny)liberal världselit!

Göran Greider vidare i ledaren ”Tolgfors avgång är bara början”:

”Presskonferensen när Tolgfors och Reinfeldt gemensamt meddelade hans avgång kändes som en rätt genomskinlig uppvisning i så kallad krishantering.

Tolgfors ville ge ett intryck av att det egentligen inte alls var av politiska eller moraliska skäl han avgick utan snarare av personliga skäl.

Och Reinfeldt spädde med några inkännande ord på den bilden.

Men bakom denna akt av politisk krishantering dolde sig en ganska skamlös flykt från ansvaret.

I själva verket har denna krishantering nu sparkat den stora frågan om vapenexportskandalen ett avgörande snäpp upp i den politiska ansvarshierarkin: Nu vilar den ju än tydligare hos statsministern själv.

Vad visste egentligen regeringen om hela denna process? Vad visste försvarsministern? Båda frågorna landar i slutändan i en undran över i vilken mån det är statsministern som styr landet eller inte?

En statsminister som är ovetande om att så märkliga saker pågår i Försvarsdepartementet och i olika myndigheter är ingen trovärdig statsminister.

Och en statsminister som å andra sidan skulle känna till vad som pågår är ju heller inte trovärdig – i så fall skulle han igår ha behövat sparka sig själv och inte sin minister.”

Politiker avsäger sig ansvaret, som statsvetaren Patrik Hall påpekar.

Och vad innebär privatisering av skola, sjukvård och omsorg? Att dessa verksamheter slås sönder? Med vilka konsekvenser som följd?

Dessutom så är inte privat skola i USA bättre än offentlig… Istället leds blickarna bort från de verkliga problemen.

Se tidigare inlägg under kategorin Diane Ravitch.

Och att avundsjuka bara skulle vara svensk är fel. Jag hör ju hur människor i USA reagerar över bland annat tandläkare som skär guld och som tar obegripligt höga arvoden för det de gör. Som bara behöver jobba tre dagar i veckan för att kunna vara hemma med sina barn, men som ändå har råd att ha en SUV (och troligen är det inte enda bilen), ett stort hus, råd att åka på semestrar som en väldig massa andra inte har råd med osv.

Ungefär som det var på 50-talet i Sverige? Och vi är på väg tillbaka dit?

Och även vi i medelklassen har anledning att ifrågasätta det som sker. Jag tror att det som sker inte gynnar den största delen av oss heller! Det är bara de med de allra högsta lönerna och de största tillgångarna som gynnas. Fast gynnas egentligen de heller? I det slags samhälle som skapas.