Då kostade den strax under 80 dollar dvs strax över 500 kronor.

Hans gamla grill kan troligen repareras, men han vet inte av vem och förmodligen skulle dessa reparationer kosta mer än vad grillen ursprungligen kostade. Så plötsligt finner han sig i funderingar över en ny.

Nu upptäcker han att marknaden för grillar är radikalt annorlunda än för bara 10 år sedan. Han kommer vagt ihåg modeller då med finesser som hans nuvarande grill inte har, men priset var trots detta bara några få hundra dollar (kanske litet drygt 1 000 kronor).

Men som han skriver, det fanns ingenting, absolut ingenting som motsvarar dagens Viking Frontage Professional grillar (se inledande bild)! Och den grillen kostar idag knappt 7 000 dollar, dvs ca 45 500 kronor. Jag antar att det finns ÄNNU dyrare grillar och en hel del människor som har råd med en sådan grill idag, också i Sverige. Framförallt om man avstår från annat och exklusivt satsar på den.

Frank reagerar dock emot denna trend och skulle nog helst vilja behålla sin gamla grill, men få den fixad, som jag uppfattat honom.

Och precis som man kan läsa nedan, så satsar man mer på att köpa (och köpa dyrt och exklusivt) än på att spara, att köpa mer än man egentligen bekvämt har råd med. Se om detta fenomen nedan och pressen på människor i ett allt mer ojämlikt samhälle. En press som ökar (på en massa negativa sätt) när ojämlikheten ökar.

Som min pojkvän i USA sa nyligen att

”… många nog visar mer än de egentligen har.”

Här kan man läsa om Franks reflektioner i denna bok, ”Lyxfeber”, och på temat grillar, på engelska.

När jag sökte på ”Luxury fever” så nämndes den i boken “The narcissism epidemic: living in the age of entitlement” eller “Den narcissistiska epidemin: att leva i en era av [själv]berättigande” (men självberättigande kan vara mer eller mindre sunt och mer eller mindre skadande för en själv och andra), en bok om vilken man kan läsa:

“I en verklighetsshow på TV så vill en flicka som planerar sin ’sweet sixteen’ [en tradition i USA där framförallt flickor särskilt firar sin 16-årsdag] blockera en väg så att en musikkår kan marschera på en röd matta förbi huvudingången till hennes hus.

Fem gånger så många amerikaner genomgår plastikkirurgi och [andra] kosmetiska åtgärder idag jämfört med för tio år sedan och vanligt folk hyr paparazzis som följer dem runt för att de ska se berömda ut.

Gymnasieungdomar attackerar klasskamrater fysiskt och lägger ut youtube-videor av misshandeln för att få uppmärksamhet.

Och i åtskilliga år har amerikaner köpt stora mansions [s.k. McMansions] och dyra bilar på en kredit som de inte har råd med.    

Fastän detta ser ut som en slumpmässig samling av trender idag, så bottnar alla i ett enda underliggande skifte i amerikansk kultur: den obevekliga ökningen av narcissism, en väldigt ‘positiv’ och uppblåst syn på självet [en falsk, inte genuin, tro på en själv, på ens självvärde? För ens värde är grundat på det yttre och grundas fortsatt på det yttre? Något som man kanske inte ska moralisera över, utan som bara är oerhört sorgligt? Se också Barbara Ehrenreich om positivt tänkande och dess effekter och hur detta med 'positivt tänkande' missbrukas av dem med makt och används skrupelfritt av guruer, sådana som vill sälja böcker, coacha andra för dyra pengar osv. Och se Åsa Lindborg i artikel 'Kvinnor med stil' från 2007 om Linda Rosing och Carolina Gynning].

Narcissister tror att de är bättre än andra, de saknar känslomässigt varma relationer som är präglade av omtänksamhet, söker konstant uppmärksamhet och värdesätter [därför] materiellt välstånd och fysiskt yttre.

 I ’Den narcissistiska epidemin: att leva i en era av [sjäv]berättigande’ så drar professorerna i psykologi Jean Twenge och W. Keith Campbell slutsatser från empirisk forskning och analys av kulturen för att visa på den destruktiva spridningen av narcissism.”  

Dessa två personer verkar intressanta att döma av deras hemsidor. Och det finns ett ”självberättigande” som skulle vara sunt: att fler människor inser att de faktiskt har vissa rättigheter!? Rättigheter till vissa grundläggande saker! Att de av skam inte måste tiga.

För att återgå till Frank och hans bok ”Lyxfeber”:

”Spenderandemönstrens utveckling vad gäller gasgrillar är del i en mycket bredare förändring som har skett de senaste decennierna.

Det handlar inte bara om spektakulärt spenderande hos de rika eller superrika, utan också om spenderandet hos medel- och t.o.m. låginkomstfamiljerna.” 

Spenderandet i toppen har blivit ett virus som fortplantat sig neråt, men man jämför sig inte riktigt med de superrika, utan med sina grannar. Även om man visst sneglar på de superrika och faktiskt kan känna avund mot dem, men denna känsla är inte riktigt opportun (är litet förbjuden, men dock en känsla man känner).

”Husen som medelamerikanen bor i idag är dubbelt så stora som dem de levde i på 50-talet.

Oberoende av var du befinner dig på inkomstskalan så påverkas du av vad andra gör, ingen kan ha flytt från effekterna av de senaste förändringarna i omgivningen vad gäller spenderande.

Bland mycket annat så påverkar dessa mönster vilka presenter du ger på bröllop och födelsedagar och hur mycket du spenderar på middagar vid diverse högtider, priset du måste betala för ett hus i ett grannskap med en bra skola, storleken hos det fordon du måste ha för att du och din familj ska färdas säkert, den sorts gympadojor/sportskor dina barn kräver, universiteten som de behöver gå på om du vill att de ska ha goda framtidsutsikter efter examen [men idag har man inga verkliga garantier där heller, vilket man kan läsa om i Barbara Ehrenreich bok 'Bait and Switch'], det sorts vin som du vill servera för att markera speciella tillfällen och det sorts kostym/klädsel som du väljer inför en jobbintervju.”

Frank skriver:

”Men det finns också en mörk sida i vårt nuvarande spenderandemönster.

Medan de i toppen av den ekonomiska ‘totempålen’ [som han kallar det!!] har klarat sig spektakulärt bra, så har medelamerikanen knappt vunnit någon terräng alls under de senaste två decennierna och femtedelen i botten har faktiskt lidit inkomstförluster på mer än 10 procent i verkligt värde.

Liknande förändringar har skett i Storbritannien och detta mönster har börjat spridas på andra ställen också.  

Med statiska och sjunkande inkomster, så har medel- och låginkomstfamiljer fått finansiera sitt höga spenderande genom mindre sparande och kraftigt ökande skuldsättning.

I denna process så har vårt personliga sparande fallit stadigt och är nu påtagligt lägre än i någon annan större industrination.

Personliga konkurser ligger på en högre nivå än någonsin.”

Ja, precis det Elizabeth Warren sagt apropå det hon kallar ”medelklassens kommande kollaps.” Personliga konkurser är vanligare än skilsmässor, men de förra är mer pinsamma och något man döljer. Därför blir många förvånade när man påpekar att konkurser är vanligare och man säger också att man inte tror att detta är sant. Förnekar att så allvarliga problem med privatekonomin är vanligare än antalet skilsmässor.

Och som Frank fortsätter:

”Även bland dem som lätt har råd med dagens lyxerbjudanden, så har det funnits ett pris att betala.

Alla – rika som fattiga, men i synnerhet de rika – tillbringar mer tid på kontoret och tar kortare semestrar; vi tillbringar mindre tid med våra familjer och vänner och vi har mindre tid för sömn, träning, resande, att läsa [!!!] och andra aktiviteter som kan hjälpa till att hålla kropp och själ i trim.

På grund av nedgången i graden av sparande, så har den ekonomiska tillväxten saktat ner och ett ökande antal familjer känner sig oroliga för sin förmåga att bibehålla sin levnadsstandard när de pensionerar sig.”

Och han tillägger:

”I en tid när vårt spenderande av lyxvaror växer fyra gånger så fort som de offentliga utläggen, så förfaller våra landsvägar, broar, vattentillförsel/tillgång och andra delar av vår offentliga infrastruktur, vilket sätter liv i fara.”

Hur borde detta kännas för dem med enorma hus, bilar, pooler – och som i Sverige RUT-avdrag för att städa sitt stora hus, så de ”kan vara med barnen”?

”Våra parker och gator blir smutsigare och vägar mer överbelastade.

Fattigdom och drogmissbruk ökar och våldsbrott /…/ ligger kvar på höga nivåer.

Ett ökande antal medel- och övreinkomstfamiljer söker tillflykt till inhägnade och bevakade bostadsområden.”

Och att hålla efter våra gemensamma vägar, järnvägar, skolor, sjukhus, sjukvård och omsorg gemensamt/tillsammans skulle skapa jobb och efterfrågan, på  både varor och tjänster, men delvis av annat slag.

Och allt detta är sådant som vi ju alla faktiskt tjänar på, direkt och indirekt och i större eller mindre grad? Och sådant som i slutänden är viktigare än den där supergrillen, enorma bilen, jättehuset osv.? Undrar om inte en majoritet tycker så, om de insåg att man faktiskt kan välja där!? Insåg att det inte finns något ofrånkomligt i detta sakernas tillstånd.

från chatt med Göran Greider.

Samhället skulle på en massa sätt bli trevligare att leva i? För alla! Inte bara för dem som har små eller inga inkomster, utan också för medelklass och även de som har mest i inkomst. Alla skulle slippa den där stressen och tävlan och kunna använda sin energi, kreativitet och fantasi kanske mycket bättre, på saker med mer verkligt värde?

Se ”Paul Krugman om rat race och allas kamp mot alla …”:

Paul Krugman skriver i ”Rat Race in America” om Chicagoprofessor med en inkomst på ca 3,15 miljoner svenska kronor som klagar över denna:

”… statusängslan som skapats av stor ojämlikhet betyder att de rika-men-inte-tillräckligt-rika ofta lever sämre liv än deras tämligen mycket fattigare motsvarigheter levde för några få decennier sedan: de arbetar längre dagar, tar färre semestrar och spenderar mer på saker som inte ger dem tillfredsställelse, men som de hoppas ska imponera på andra.”

Ur ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i”:

”… den sociala stressen [är] mer utbredd ju större den ekonomiska ojämlikheten i ett samhälle är. /…/

Rädslan för att förlora positionen i den branta samhällshierarkin tvingar oss till ständiga uppoffringar som vi inte mår bra av.

Samlandet av pengar och ägodelar blir något mycket centralt.

Det är nödvändigt att se bra ut i andras ögon, många drömmer om att bli rika och berömda, och vi oroar oss ofta för att misslyckas. Statusstressen blir en ständig oro som riskerar att förstöra våra liv.

Om vi misslyckas med att behålla vår position i hierarkin så känner vi en stark skam oavsett om vi rent materiellt har alla förutsättningar att leva ett bra liv.

Ekonomen Robert Frank kallar detta fenomen lyxfeber.

När ojämlikheten växer och de superrika spenderar mer och mer på lyxvaror, så sipprar behoven nedåt i inkomsttrappan och leder till att resten av oss upplever att vi måste kämpa ännu mer för att behålla vår position eller komma i kapp.

Reklammakarna spelar på detta genom att försöka göra oss missnöjda med vad vi har, och genom att uppmuntra oss att skämmas för vår sociala position.

Inkomster blir i den här typen av samhällen inte bara något vi behöver för att kunna leva ett bra liv, utan också en typ av drog.

En annan ekonom, Richard Layard, talar rent av om ‘inkomstmissbruk‘:

Ju mer vi har, desto mer känner vi att vi behöver, och desto mer tid spenderar vi på att försöka skaffa oss statushöjande ägodelar.

Vi hetsas att offra familjeliv, relationer och livskvalitet. Människor i mer ojämlika samhällen tenderar till och med att se social status och ekonomi som viktigare än kärlek när de väljer partner.”

Barbara Ehrenreich skriver också apropå ”Glada hembiträden” om ytterligare något som tjänstefolksekonomin lär dess förmånstagare och inte minst barnen som växer upp i dessa hem, nämligen:

”Spruta toxiner ut i atmosfären från dina fabriksskorstenar och de filtreras genom allmänhetens lungor.

En tjänstefolksekonomi avlar hårdhet och okänslighet och solispism* [fint ord för egoism] hos dem som betjänas och den gör det än effektivare när tjänsten utförs nära och rutinmässigt där de [som betjänas] lever och reproducerar sig.”

”Jag tror att bilden av fem svarta som rånar tre vita är provokativ, eftersom den påminner oss om en social och ekonomisk obalans. Den påminner om en historisk orättvisa som fortfarande pågår. Tidigare har jag sagt att människan inte gillar obalans, att det är den som gör oss provocerade.

Nu vill jag vara hårdare och säga att vi inte gillar att bli avslöjade med att vi deltar i en obalans.

Vi kan leva med orättvisa så länge som vi slipper konfronteras med den. Just därför tycker jag att provokationen kan vara viktig, den tvingar oss att hålla kvar blicken. ‘Play’ kretsar, bland annat, kring händelser som vi har svårt att närma oss.

Att av rädsla eller välvilja titta åt ett annat håll är ett sätt att bevara problemet.

Det är inte att ta ansvar.”

I wikipedia kan man bland annat läsa om socialrealism:

”Socialrealismen kritiserar samhällsstrukturen genom att skildra misären i samhället.”

Se om detta nummer av Filter:

”I Filter #24 kan du läsa om varför Sverige är det bästa landet att bo i när den globala ekonomin rasar samman. Vi berättar om Ingmar Bergmans alla neuroser under inspelningen av Fanny och Alexander. Den en gång så vilde författaren Carl-Johan Vallgren spelar tennis på Gotland.”

Varför skulle jag läsa och titta på något bara för att jag måste eller borde – om det inte rör mitt jobb?

Jag är ganska övertygad om att jag läser mer än väldigt många och försöker sätta mig in mer än ganska många. Som också jobbar heltid.

Men det finns säkert de som läser mer än jag, men fortfarande jag läser ganska mycket. Och skriver mycket.

Ovanpå allt annat så hinner jag inte läsa allt det jag skulle vilja läsa. Något min pojkvän kan intyga!

I USA köpte jag fem böcker, av vilka jag börjat läsa i 2-3.

Bok 1 (när jag berättade för kollega om delar av dess innehåll sa hon, argt: ”Detta skulle våra skolpolitiker idag behöva läsa (OCH vara öppna för att ta del av, apropå vad man väljer att läsa/se och inte läsa/se)!”), bok 2, bok 3, bok 4 och bok 5.

Jag fick också den jättebra serieboken ”Ja till liv” av Liv Strömquist i julklapp av en kär vän, en bok som jag ännu inte läst ut heller.

Jag köpte också denna bok och denna, när jag kom tillbaka från USA via en bokklubb jag är med i.

Jag skulle snarare behöva bara njutläsa och titta på filmer bara för njutningens skull. Ja, unna mig mer av sådant.
Och med all rätt kan jag unna mig lyxen att läsa och se det jag vill och känner för och strunta i det jag inte vill se, läsa. Vägra låta mig matas.

Jag jobbar i ett jobb som kräver sin lilla man och som också är mitt yrke, dvs. jag behöver – och vill – hålla igång mitt eget spelande, kanske mer egentligen än jag hinner.

Jag har också väldigt många intressen utöver min musik, att läsa, skriva… Och en ganska ansenlig mängd tid går åt till att hålla kontakten med min pojkvän i USA…

Så, ja, jag kan verkligen unna mig rätten att välja när jag kan! Under livet så har jag tvingats lyssna på sådant som jag inte håller med om – och dessutom inte haft så mycket ”say so” om det.

Jag skulle snarare önska jag hade mer tid för det jag brinner för, är verkligt intresserad av, känner för.

PS. Och de uppräknade böckerna är bara några av de böcker som ligger olästa i min lägenhet eller står olästa i bokhyllan… Jag skulle också vilja sitta vid flygeln mycket mer än jag gör.

Apropå det nyligen införda skatteavdraget för välgörenhet som alliansregeringen genomfört, se “Small Changes Why Business Won’t Save the World” eller ungefär ”Små förändringar. Varför företag inte kommer att rädda världen”:

”En kraftfull kritik av den till synes välgörande trend som faktiskt underminerar ansträngningar för social förändring.

Boken ’Small Changes’ är skriven av en insider – en tidigare befattningshavare rörande icke vinstdrivna fonder och [andra?] donationsfonder.

En ny rörelse som kommer med löftet om att rädda världen genom att applicera marknadsmagin på den stora utmaningen rörande social förändring.

Dess supporters argumenterar att det är mycket mer effektivt att använda företagsprinciper för att lösa globala problem än att använda mer traditionella angreppssätt.

Vad kan vara fel med det?

Jo, nästan allting, säger tidigare styrelsemedlem för Ford Foundation Michael Edwards.”

Ja, förändringarna som åstadkoms är alltså små. Och vilka är avigsidorna? Om Ford Foundation på Wikipedia.

I länkad artikel kan man läsa i min snabböversättning från engelskan:

”I detta hårt slående, kontroversiella avslöjande, så ställer han [Edwards] upp en mängd bevis att i verkligheten så skadar ett angreppssätt som marknadens mer än det hjälper.

Verklig förändring kommer när företag agerar mer som civilsamhället, inte tvärtom [dvs. när samhället agerar som företag åstadkoms ingen verklig förändring].   

Trots goda intentioner och en hoppfull retorik [från supporters av företagsangreppssättet rörande social förändring i världen], visar Edwards att det helt enkelt inte finns några bevis för att företagsangreppssättet är bättre.

Snarare tvärtom.

Han citerar exempel från sina många år i den sociala sektorn för att demonstrerar att företagande genom sin blotta natur inte fungerar för att attackera grundorsaken till stora problem, som fattigdom, ojämlikhet, våld och diskriminering.

För att åstadkomma en grundläggande social förändring så krävs det andra värderingar för arbetet [än företagsvärderingar] – samarbete snarare än tävlan, kollektivt agerande mer än individuella ansträngningar och tålmodigt, långsiktigt stöd, för att åstadkomma systemlösningar snarare än omedelbara resultat.

Edwards argumenterar att människor ger sina pengar och tid till organisationer för social förändring för att tjäna ett syfte, [de ger?] inte ett balanserat kalkylprogram en gång i kvartalet.

Om dessa organisationer dagtingar med sitt högre syfte i namn av en inskränkt version av ’effektivitet,’ kommer de att undergräva själva basen för sitt inflytande och sin betydelse.

Och att förlita sig på business som motorn för förändring kommer att sluta med att makt koncentreras i händerna på ett fåtal spelare, vilket speglar själva de orättvisor som dessa organisationer skulle [behöva] försöka korrigera/rätta till.

Med egenintresse i status quo, så är allt som företag kan lova bara begränsade framsteg: [alltså] små förändringar [’Small Changes’, som boken heter].

Det är dags att vända sig bort från det falska löftet hos marknadsmodellen och göra förnyat anspråk på oberoendet i globala medborgares agerande.”

Robert B. Reich, Professor of Public Policy, University of California, Berkeley, säger om denna bok:

”[Edwards bok blottlägger] mytologin som omger filantropin vilken visar sig vara precis vad den är – en väsentlig del i vårt kapitalistiska system, med alla de brister och svagheter som hittas på annat håll [i denna ideologi?], bra på vad den gör bäst men dålig på vad den ibland förväntas göra.

Var och som vill veta sanningen bakom filantropin i USA bör läsa denna bok.”

I artikeln “Varför företag inte kommer att rädda världen” kan man läsa:

”Det är dags att ställa generositeten rörande utvecklingsfonder hos ’filantrokapitalister’ under demokratisk kontroll.

Bill and Melinda gates har rättmätigt blivit lovordade för donationen av ytterligare 10 miljarder dollar för utveckling av vaccin och immunisering i fattiga länder tidigare denna månad.

Mycket mindre uppmärksamhet har getts deras försvar för genetiskt modifierad mat vid det senaste World Economic Forum i Davos, som del i en andra ’grön revolution’ i Afrika, kritiserad av många som en onödig risk för jordbrukare, men högst lönsamt för företag som Monsanto.

Ännu mer utländsk hjälp kommer från privata donatorer som dessa, ofta med en bakgrund i företag som kräver mer kontroll och kortsiktiga avkastningar på investering.

Vad borde göras med de ’filantrokapitalister’, som har uppriktiga avsikter, men ingen allmän ansvarsskyldighet för de val som de gör, val som berör miljontals liv?

I en värld som desperat söker resurser så är det begripligt att man inte förkastar miljarder dollar i nya, friska pengar, men allvarliga frågor ställs rörande privatiseringen av sökandet efter lösningar på globala problem.

Om inte annat, vem bestämmer vilket problem som ska ges uppmärksamhet?

Att investera i vaccin mot malaria är jättebra, men det finns inget vaccin mot fattigdom, ojämlikhet, våld eller korruption, områden inom vilka det inte finns några ’kortsiktiga avkastningar på investering’, bara en lång, svår och mödosam väg genom politik och social förändring.

Innebär detta att bara de lättaste sakerna blir kapitaliserade?

Forskning vid Centre for Global Development [Centret för global utveckling] i Washington visar redan att nationella sjukvårdssystem i Afrika har blivit förstörda av för mycket fokus på medicin till människor med HIV – ett vitalt problem, det är förvisso sant, men inget som borde få ensamrätt på utländsk hjälp [vad har befolkningen i Afrika själva för syn på vilka behov de har???].

Som historien visar så ligger vägen till verklig utveckling i att bygga starka lokala institutioner – brett baserad kapacitet för nyskapande, inte nyskaparprojekt som aldrig kan hållas ut, bli [be]ständiga.

Filantrokapitalistens önskan om data och kontroll riktar också lejonparten av resurserna till de största och mest tillgångliga ickestatliga organisationerna som kan fånga upp stora mängder utländskt fondkapital, inte de sociala rörelser som kan pressa sina egna regeringar att handla i allmänhetens intresse och mobilisera ett stort antal människor för att försvara sina rättigheter.

Det som är ännu mer oroande är att företagsfilantropin avleder uppmärksamheten från behovet att ändra kärnan i företagspraxis så att utvecklingsländer kan fånga mer av värdet som adderas genom ekonomisk utveckling – att ta bort patentskydd från Monsanto och andra företag till exempel, som har för avsikt att lägga beslag på marknaden för nytt utsäde eller att stoppa igen hålet som lämnats företagsskatteplanering/smitning som kostar Syd nästan 400 miljarder dollar per år i förlorad inkomst, mycket mer än de får i utländsk hjälp.”

Ja, det låter så fint, men…

“Fördelning av resurser är alltid fullt av kompromisser och motsägelser, men att lösa dem borde inte bli överlåtet åt teknokrater eller hugskotten hos miljardärer.

Det är dags hälla generositeten hos de rika och berömda i nationella fonder under demokratisk kontroll, kompletterad med internationella skatter på bankvinster och valutatransaktioner.

Ansvarsskyldighet, inte räkenskapsföring/bokföring, är vägen framåt för utländsk hjälp.”

Hur mycket pengar får man in via personer med privata sjukvårdsföräkringar, som går före kön, där alla de utan privat försäkring står?

Problemet i USA verkar vara att premien på sjukvårdsföräkring blir så hög därför att så många inte har dylik, av olika anledningar. Unga chansar, för de hoppas de inte behöver använda den, även om premien för dem är låg. Fenomenet är liknande det att börja spara för sina pension? Sjukdom, åldrande m.m. ligger så långt borta.

Och en stor, stor andel har inte råd. Dessutom verkar det som om medelklassen i ökande grad inte anser sig ha råd heller.

Johan Ehrenberg skriver bra i ledaren ”Varför så svårt med att ‘äga’?”:

”Jag är inte säker på när den verkligen uppstod bland rörelsens ledare, jag tror mitten av 80-talet är en bra utgångspunkt, innan dess diskuterade socialdemokrater makt och ägande som en självklarhet som hängde ihop.

Den som äger saker har också makt över hur saker sköts. Det vet ju varje privat ägare. Man äger för att styra och för att kunna utveckla något på det sätt man gillar. Om det blir bra eller dåligt handlar om motivet man har för makten. Snöd vinning? Vilja att förändra? Idealitet? Lite av varje?

Motivet till gemensamt ägande är att styrandet ska kunna ske utifrån en folklig vilja, vi ska med röster och hot om att flytta våra röster kunna tvinga politiker att styra vårt ägande så att de flesta blir nöjda. Gemensamt ägande ger ett enormt ansvar till de politiska valda men det ger också en enorm makt åt ägarna – oss – att byta ut ledningen om den missköter sig.

Kanske var det därför mitten av 80-talet blev en period där S-ledningen började testa tanken att det där ansvaret kanske inte var så bra att ha. De stora privatiseringarna började rulla igång, avregleringar och friskolor och bolagisering av statliga verk så att bit för bit alltmer hamnade utanför politikens ansvar och blev en fråga om att sätta upp regler och ‘krav’ på ‘utförare’.

Varför ska staten äga till exempel en hamburgerrestaurang? sa Mona Sahlin till mig i en intervju när det begav sig.

Det kan man ju undra. Exemplet användes flitigt därför att staten via ett dotterbolags dotterbolag råkade vara ägare till hamburgerrestaurangen Clock.

Idiotdiskussionen gick så här: Om staten inte måste äga en hamburgerrestaurang, varför måste den då äga köket i sjukhuset och varför måste den äga organisationen som hjälper de sjuka att äta, eller städar deras rum eller tar hand om de smutsiga kläderna, eller tar hand om blodproven eller tar hand om…

Ja, varför ska staten överhuvudtaget äga något? Varför ska kommunen vara arbetsgivare?

Stat och kommun ska äga när det är viktigt med makt. Det är inte speciellt viktigt att göra politisk makt kring vilken hamburgare som är godast. Men det är väldigt viktigt att göra politik av rätten till garanterad och likvärdig äldreomsorg över hela landet.

Ägande är dock ett ord som inte existerar i Sterns artikel. Lustigt nog är just det som historiskt skiljde socialdemokrati från liberaler, nämligen behovet av gemensamt offentligt ägande av skola, vård och omsorg, helt borta i hans vokabulär. Det heter istället ‘utförare’. För Stern är det ingen skillnad på hur något ägs, vem som äger eller varför det ägs. Det enda som finns är ‘utförare’. Som har olika ‘driftsform’.

För man över det till övriga delar av samhället så är ju alla företag ‘utförare’, varje bank en ‘utförare’ av finansiella tjänster, och det är en propagandamyt att detta ‘utförande’ är neutralt styrt och ägandet i sig inget viktigt. Om det var så skulle ingen kapitalist äga en bank. ‘Utförandet’ kan ju vilken byråkrat som helst klara av.

Nu är inte kapitalägare lika naiva som före detta S-ledare. De gillar ägandets makt. Om vi äger vård och skola gemensamt betyder det inte alls att vi tar ifrån människor möjlighet att välja eller personal möjlighet att styra och prova alternativ. Ägandets makt betyder nämligen att vi kan välja hundratals olika former av ‘utövande’ och ‘driftsform’.

Det enda vi gör är att tar bort en dålig drivkraft för skötseln – vinsten.”

Läs ”Välgörenhet – en god affär för USA. Skatteplanering genom donationer. Bara 10 procent av gåvorna går till landets fattiga.”

Elizabeth Warren påpekar också att ”Ingen blir rik på egen hand”:

”Detta är klasskrig. Ingen i det här landet har blivit rik på egen hand – ingen.

Du byggde en fabrik därute? Bra för dig. Men jag vill vara tydlig: du transporterade gods till marknaden på vägar som resten av oss betalat. Du hyrde/anställde arbetare som vi andra betalat för att utbilda. Du var trygg i din fabrik därför att vi alla betalade för polisstyrkor och brandskydd. Du behövde inte vara rädd för att plundrande band skulle komma och slita åt sig allt i din fabrik – och du slapp hyra någon att skydda dig mot detta – därför att resten av oss gjorde detta [åt dig].

Titta nu, du byggde en fabrik och den blev något fantastiskt, en fantastisk idé. Gud välsigne dig – behåll en stor bit av den. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är; du tar en stor bit av detta [för egen del] och betalar [en liten del av detta] vidare för nästa unge som kommer där på vägen.

Dvs du betalar [tillbaka] för utbildning till denna unge, för vägar som man kan transportera gods på, för polis och brandkår m.m.”

Göran Greider skriver i ledaren ”En kort haiku från partisekreteraren”:

”… kan ett parti som har som syfte att bli statsbärande verkligen bli samhällskritiskt? Nej. Men det är just det som socialdemokraterna måste bli i en borgerlig era.

Ännu en Juholtdag förflöt under fredagen. Ännu en dag gick när landets borgerliga makthavare – den ekonomiska eliten, den mediala eliten och den politiska eliten – klarade sig undan all kritik och granskning.”

Vadå, prata politik? Eller hårdgranska andra politiker?

Och vad sker medan alla är fullt upptagna av denna affär och Juholts avgång?

Se Daniel Suhonen om ett bottennapp för medierna. Ja, det kan man verkligen säga att det är!  Och se ETC om Juholts avgång.

Kommer Lena Mellin och Jan Helin m.fl. att sova gott inatt? Kan någon av dem komma att dras med i fallet?

Den som lever får se.

Snabbloggning igen [ja, det var det: nu kollade jag över texten och uppdaterade den efter en lång jobbdag]. Vad ska jag sätta för rubrik?

Ja, vad sysslar också (s) med? Och vad har de sysslat med? Kerstin på Motvallsbloggen undrar också.

Är det också segregerad vård vi vill ha?

Återigen apropå det sjukförsäkringssystem de har i USA. Inte minst större arbetsgivare kan hålla sina anställda med sjukförsäkring, dvs. försäkring för sjukvård. Nu håller vi på att få detta med? Se tidigare postning om privat företag i Sverige för personliga assistenter, som har försäkring för sina anställda, så de går före i dem som inte har någon försäkring i vårdkön. Jag gillar det INTE!

I USA så har t.ex. lärare dylik försäkring genom sin arbetsgivare och om nu någon trodde att det bara är svenskar som reagerar över ”orättvisor” som en sådan (med hänvisning till den kungliga svenska avundsjukan), så kan jag tala om att amerikaner också reagerar över vad andra har som de själva inte har.

Jag funderade vidare: kan småföretagare hålla sina anställda med dylik? Innebär detta en konkurrensnackdel för småföretagaren? Hur var det nu med USA som företagarens förlovade land? Och människor ska tvingas bli egna företagare här i Sverige vare sig de är lämpade eller inte. Se ”Den ofrivilligt frivillige företagaren av Christer Johansson.” Är det ”frihet”?

Alliansfritt Sverige skriver att ”Krogmomssänkningen fiasko i Frankrike”.

Ja, de pengarna kunde ha gått till vård, skola och omsorg i företag som är icke vinstdrivna och som ger samma vård, skola och omsorg till alla som använder deras tjänster. Inte sämre skola, vård eller omsorg (eller annan samhällsservice) till dem utan pengar och bättre till dem med pengar – och som kanske också, som grädde på moset, har försäkring.

Försäkringsbrev/avtal har också blivit rejält mycket tjockare, i USA. Min pojkvän visade ett sådant på hans småföretag, tror jag, och konstaterade det. Jo, de (försäkringsbolagen) måste gardera sig i dagens USA!?

Han berättade också om postservicen: nyligen kom post neddimpande i brevlådan vid sju på kvällen. Förmodligen hade den blivit felutdelad och granne kom med den. Och igår fick han en massa post – med de var egentligen adresserade till flera av grannarna runt verkstaden. Håller postväsendet på att ramla ihop där p.g.a. nedskärningar?

”Men tänk om post man inte vill att andra ska få i händerna kommer fel!”

sa jag.

”Ja, just det!”

svarade han.

Ja, man kan ju få post med all slags konfidentiellt innehåll.

”Nu ska vi tänka efter, vilka tjänar på det här?
det finns en speciell grupp av människor som är
glada åt att häxbålen flammar då och då
och nöjda när vi andra jagar spöken i det blå
det finns dom som gnuggar sina händer med ett skratt
när syndabockar pekats ut och bränts en valborgsnatt
medan dom går fria som har smutsigt mjöl i påsen
fria att se om sitt hus och reparera låsen” /Kjell Höglund

Knyckte videotipset ovan från vän…
Återigen en snabbloggning, i en period av en massa på jobbet.

Jag tror att det vi kanske bevittnar är självbedrägeri från medelklassens sida, understött av media och dess individers kortsiktiga självintresse.

Medelklassen har det definitivt tufft i USA till exempel.

Vilka parasiterar på vilka? Se tidigare inlägg, där den pappa jag refererar till också säger att när de för dryga 10 år sedan flyttade till USA från ett baltiskt land så var det bättre där (i USA) än det är idag, bara 10 år senare.

Han sa också flera gånger att det är mycket bättre i Sverige än där. Inte minst för deras barn, men också för dem som vuxna.De hade visst en egen rörelse med last- och taxibilar, som lönade sig allt mindre och mindre. Man hade mindre och mindre råd att anlita dem.

Än så länge är det bättre här skulle jag vilja tillägga. Och det beror på att vi fortfarande i den grad vi gör stöttar alla.

Denna pappa påstod också att barnen inte fick göra något alls på skolgården, för om de skadar sig kan det bli oerhört kostsamt, advokater dras in. Han menade att detta ju gör barnen väldigt försiktiga och ängsliga, de vågar knappt röra sig. Han visade detta också med kroppen genom att ställa sig i givakt med armarna utefter sidorna.

Ovanpå detta kommer bevakningskameror och ID-kort som föräldrar måste ha när de ska hämta sina barn i skolan. Påverkar inte detta barn, om inte direkt så indirekt? Vad skapar detta i barn? Att man inte kan lita på varandra eller på andra? Ja, hur var det med tillit och samhällsliv?

Och hur var det nu med vår påstådda trygghetsnarkomani (se om ”Mannen som är rädd för trygghet”)?

Och här kan man se skylt i kälkbacke i park i USA. Vadå, överdriva?

Det amerikanska samhället är inget jag önskar för oss här – och inte för dem där heller, ett enda dugg. Har man kämpat ett helt liv i den falska drömmen att lyckas så kan man gripas av apati, med allt vad det kan innebära.

Jag tror på vår modell, som man nu håller på att rasera i rask takt innan människor inser vad som håller på att ske.

Men den politik som förs är inte ofrånkomlig eller den enda vägen. Jag tror inte vi behöver acceptera ett ”svinn”. Politiken borde utgå från att vi undviker ”svinn”.

Den sociala välfärdstaten i vår skandinaviska form är inte oförenlig med blomstrande marknadsekonomi. Och det tål att upprepas och upprepas och upprepas.

Göran Greider i ledaren ”Det är nog bara att inse att Juholt är körd”:

”Han är ohjälpligt skadeskjuten av medierna, av krypskyttar på den högra kanten i sitt eget parti – samt av sig själv.

Nej, jag tycker inte det är rättvist. Det är inte rättvist att en politiker betraktas som handikappad på grund av att han kommer från landsorten och inte passar medieeliten.

Inte heller är det bra att en politiker för ett större parti numera måste vara en hundraprocentig broiler för att klara sig undan mediernas jakt på minsta misstag. Juholt hade ingen erfarenhet från toppolitiken och inte heller från den hårda kommunalpolitiken.

Därför får vi från och med nu nöja oss med fabrikskläcka politiker, helst uppvuxna i Stockholm.”

Samt i ledaren ”Sammanbitet och helt utan humor” angående gårdagens partiledardebatt, där han talar om…

”.. en symbolisk bild av vad Reinfeldt sade: han trampade på men kom ingenstans.

Han har ett enda budskap numera – sedan skattesänkarvägen till stor del stängts – och det är att han tar ansvar. Det enda vi behöver vara nervösa för är vad som sker i omvärlden.”

En av våra räddare!? Han spelar på en psykologisk mekanism, medvetet eller omedvetet. Spelar på mindre friska drag hos oss människor.

”Han har som bekant till och med varnat för visioner.”

För det kan leda till kostnader. Vadå, vara kreativa? Befolkningen ska vandra runt som robotar förlitande sig på guruer, sådana som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg framställer sig själva och framställs i media (tidningar och TV, inte minst SVT)?

”Och det kan inte hjälpas, men när jag hör statsministern tala står det ju ganska klart att vi lever i en värld av mer eller mindre avskaffad politik. En antipolitisk värld, där lugn och ro för den privata människans ekonomi anger horisonterna för allt tänkande, det är vad långa årtionden av politisk högervridning mynnat ut i.”

Men som sagt, jag tror att det är självbedrägeri. Vi behöver bry oss om varandra, miljön m.m. Vi kommer att stå inför utmaningar som vi måste lösa tillsammans, tror jag. Som hela världens befolkning måste lösa tillsammans. För allas vår överlevnad.

Och de som har inte minst små barn och barnbarn borde vara oroliga inför vad som sker i världen. Ganska ironiskt. Själv behöver jag iute vara orolig för vare sig barn eller barnbarn, eftersom jag inte har någondera…

”Den politiska offentligheten har på något underligt vis nästan somnat in och det underblåses av närsynta medier som är långt mer intresserade av personfrågor än av idépolitik.”

En medieelit som är rädd om sina RUT-avdrag.

”Så är vi där igen: När Juholt får minsta chans att tala politik, ja då vinner han poäng och jag tror att han då gör Reinfeldt orolig.”

Och det gör också media orolig. Tänk om de förlorar sina RUT-avdrag!

”Samtidigt vet vi att allt det han säger kommer att filtreras genom i förväg extremt negativa medier och mycket litet av det han säger kommer att nå ut till allmänheten./…/

Jag kliver av motionscykeln och gör det i känslan av att jag inte fått någon som helst intellektuell motion av att lyssna på partiledardebatten.”

Om Juholt skulle klara detta kanske det i slutänden kan ha stärkt både honom och en politik som värnar om individer, människa, miljö osv.!? Kanske bidrar media snarare till att stärka det de vill sänka? Och stärka det rejält?

Barbara Ehrenreich skriver apropå sin bok ”Barskrapad” bland mycket annat (tidigare inlägg under kategorin B. Ehrenreich):

”En kvinna i Florida skrev till mig att innan hon läst den blev hon alltid irriterad över de fattiga för det som hon såg som deras självförvållade fetma.

Nu förstod hon att en hälsosam diet inte var en möjlighet.”

I postningen ”Mer lycka för pengarna, vi har hela listan” skriver Peter Gerlach:

”Daniel Gilbert, lyckoforskare på Harvard, har släppt boken Stumbling upon happiness där han listar 8 sätt som vi kan använda våra pengar på för att göra oss lyckligare.
1. Köp mer upplevelser än varor
2. Spendera dina pengar på andra
3. Köp många små nöjen istället för ett stort
4. Undvik tilläggsförsäkringar och förlängda garantier
5. Fördröj konsumtion
6. Tänk dig in i hur ditt köp påverkar dig i framtiden
7. Jämför inte för mycket när du handlar
8. Var uppmärksam på andras lycka”

Hemsida om boken ”Stumbling on happiness.”

Bra med nej till Carema! Heder åt dessa politiker. Hoppas att de står för detta bara.

Se ”Sänkt restaurangmoms – en present till höginkomsttagarna.”

Ja, de där pengarna kunde ha gått till att anställa fler i vård, skola och omsorg istället. Tveklöst!

”Människor som avfärdar de arbetslösa och beroende som ‘parasiter’ misslyckas med att förstå ekonomi och parasitism.

En framgångsrik parasit är den som inte blir igenkänd av dess värddjur, en som kan få dess värddjur att jobba för en utan att se ut som en börda.

Sådan är den härskande klassen i ett kapitalistsamhälle.”

Tips från Ali Esbati.

En man som bott i USA (Chicagotrakten) i dryga tio år berättade att barn inte får gratis skollunch där, man får betala skolböckerna, man måste ha ID-kort när man ska hämta barnen, det är bevakningskameror överallt.

På skolgården får barnen inte göra det ena med det andra, för om de skadar sig kan advokat dras in.

”Det gör ju att barn blir rädda för allt!”

var hans kommentar.

Ja, och undra på om de blir överviktiga, om de inte får röra på sig ordentligt!?

Hans frus universitetsstudier skulle ha kostat 12 000 dollar per år och till det kommer 1 000 dollar för kurslitteratur. Och ovanpå detta boende m.m.?

Snabbloggning (jag blev så upprörd av det jag fick veta att jag satte mig ner och bloggade innan jag kröp i säng inför helg med jobb varenda dag, så, ja, det blev en verklig snabbloggning!).

Fick just höra om nära anhörig som har ”vissa hälsobesvär.” Hon bor i Östersund och jobbar åt privat företag inom vårdsektorn.

Det visar sig att hennes arbetsgivare har försäkrat sina anställda så att de ska kunna få åka och få specialistvård på annat håll och få en vård som sker omedelbart.

Är det verkligen så här vi vill ha det?

Vill vi inte ha en högkvalitativ vård, med korta vårdköer som gäller ALLA! Där varken man själv eller ens arbetsgivare ska ha måst försäkra en!

Hur blir det för de som inte har någon försäkring från arbetsgivare? Ja, hur blir det för de som är sjukskrivna och kanske mist sitt jobb till råga på allt? Får de möjligen ÄNNU svårare att komma tillbaka, för nu måste de också stå i kö, medan andra går före dem som kanske är betydligt friskare.

Och vad innebär detta för småföretagare? Har de råd med denna försäkring? Borde det inte ligga i företagarnas intresse (kanske inte minst småföretagarnas) att deras anställda har tillgång till en högkvalitativ vård om de behöver, så de förhoppningsvis blir friska snabbt?

Vill vi verkligen ha det så här: en gräddfil för dem med pengar? Där mindre bemedlade ska vara tacksamma att de får ”åka snålskjuts” på dem som kan betala för sig, antingen ur egen ficka eller via försäkring de själva betalat eller arbetsgivaren betalat?

Där vissa är värda liksom mer? Beroende på om man kan betala för sig eller att någon annan kan betala för en?

Vad håller vi på att få för land?

Har vi verkligen inte råd med bästa möjliga vård som är helt likvärdig för alla?

Jag tycker detta är SKIT! Men naturligtvis önskar jag ju att min anhörig ska få hjälp…

Läkaren Ingrid Eckerman i blogginlägget ”Följ USA: rasera välfärdssystemen”:

”Sjukvården verkar ha börjat krackelera. Långsamt – men säkert. Lite i taget så det är svårt att se helheten.

Stora sparbeting i Skåne.

Ransonering av behandlingar har börjat – vissa läkemedel får inte längre användas. Alltfler vakanta distriktsläkartjänster för att fler går i pension och för att arbetsförhållandena gör att man flyr.

Allt större press på dem som ‘producerar’, dvs vårdar sjuka – öka ‘produktionen’! (Vad är produktion i sjukvården? Bot, lindring tröst? eller betalda patientavgifter? eller antal personer som sovit i en säng?)

Den ökade produktionen [dras inte också 'produktionen' ner alternativt privatiseras???], utan ökade resurser (kanske snarare minskade resurser) ger lägre kvalitet – mest synligt inom äldrevården.

Nej, det känns inte alls roligt att lägga pussel. Så dimper det ner en julartikel i BMJ (British Medical Journal) som beskriver precis det samma – i Storbritannien. The assault on universalism: how to destroy the welfare state. Martin McKee and David Stuckler watch aghast as American examples are followed to destroy the European model of the welfare state [eller 'Angreppet på universalism (allmäntillgängligheten): hur man förstör välfärdsstaten. Martin McKee och David Stuckler ser med bestörtning när man följer amerikanskt exempel och förstör den europeiska välfärdsstatsmodellen']. Författarna är folkhälsovetare.

Och vad ska jag säga om detta? Tja, det verkar bara verifiera mina misstankar om vart vi är på väg. Ett samhälle som blir svårare att leva i för många. Där kapitalism ersätter solidaritet. Där den kortsiktiga egennyttan tillåts gå ut över det gemensamma.

Där tilliten minskar och samhället blir mer människofientligt”

Man kan läsa om ”Växande klassklyftor” här också.