Ravitch: ”Överbetoningen på testpoäng och uteslutandet av andra viktiga mål med utbildning kan faktiskt underminera kärleken att lära sig liksom önskan att få kunskap, båda viktiga ingredienser när det gäller inre motivation”…

Alan B. Kreuger.

Diane Ravitch s. 229-230:

”Om det är något alla utbildare vet och som många studier har bekräftat i decennier, så är det det inte finns ett enda, enstaka svar på hur utbildning ska förbättras.

Det finns ingen ”silverkula’, ingen magisk fjäder, inget universalmedel som mirakulöst kommer att förbättra elevers prestationer.

Det finns ingen grund för det påstående som gjorts under det senaste decenniet att ansvarsskyldighet i sig självt är någon slags ”silverkula’, inte heller att det ofta hävdade argumentet att [skol]val i sig själv är en universalmedicin.

Ansvarsskyldighet och [skol]val kan höja eller inte höja testpoäng, men ingendera är ett bombsäkert sätt för att förbättra undervisning.

Högre testpoäng kan eller kan inte vara en pålitlig indikator på bättre utbildning. Överbetoningen på testpoäng och uteslutandet av andra viktiga mål med utbildning kan faktiskt underminera kärleken att lära sig liksom önskan att få kunskap, båda viktiga ingredienser när det gäller inre motivation.

Att investera överdrivna mängder tid i testförberedande aktiviteter kan mycket väl driva upp poängen. Det vore förvånande om poängen inte gick upp när så många ansträngningar lagst ner för att pusha dessa [exakt!].

Men ändå [vilket kan få oanade konsekvenser för samhälle och demokrati] kan de unga på samma gång som poängen går upp vara okunniga om aktuella händelser, vår och andra regeringars strukturer, ekonomins principer, grundprinciperna i vetenskap, nyckelverken i vår och andra kulturers litteratur, praticerandet och uppskattningen av konsterna [de estetiska ämnena] eller de större händelserna och idéerna som påverkat vår nation och världen.

Även när deras poäng går upp kan de vara i avsaknad av varje önskan att fördjupa sitt förstående och sitt kunnande och kan sakna intresse att läsa någonting [överhuvudtaget] för sin egen upplysning och sitt eget nöje.

Och så kan vi finna att vi har erhållit ett paradoxalt och hemskt utfall: högre testpoäng och sämre utbildning.”

Dessutom så börjar man mer och mer diskutera att stor ojämlikhet påverkar social rörlighet i USA. Se ”Forskning för möjligheternas land”:

”Alan Krueger, ordförande för USA-presidenten Obamas ekonomiska råd, har väckt uppmärksamhet och debatt genom att diskutera sambandet mellan inkomstojämlikhet och social rörlighet, mätt som hur starkt en mans inkomster är knutna till hur mycket hans far tjänat [se hans 'Rising Income Inequality Causing Unhealthy Division In Opportunity' eller 'Ökande inkomstojämlikhet orsakande ökande uppdelning gällande möjligheter']./…/

Vi ser att bland dessa nio rika länder så finns det ett mycket starkt samband mellan inkomstojämlikhet och social rörlighet: mer inkomstojämlikhet associeras med mindre social rörlighet.

Vilka är då kanalerna genom vilka ojämlikheten upprätthåller sig själv? Familjen, skolsystemet och grannskapet i vilket man växer upp är tre centrala arenor för reproduktion av ojämlikhet. Jag ska exemplifiera dessa utifrån ny forskning av nationalekonomen Elizabeth Washbrook med kollegor samt kulturgeografen Lina Hedman.

Washbrook och tre kollegor studerar i en ny artikel femåringars kognitiva utveckling i Australien, Kanada, Storbritannien och USA. De konstaterar att USA och Storbritannien har de starkaste kopplingarna mellan föräldrars utbildningsnivå och inkomster och barnens kognitiva förmågor, medan kopplingen är svagast i Kanada.

Washbrook och kollegor förklarar detta med att Kanada har relativt generös familjepolitik – såsom tillgång till dagis – och lägre inkomstojämlikhet än vad USA och Storbritannien har.

I ett mer ojämlikt land som USA kan höginkomsttagare investera väldigt mycket mer än vad medel- och låginkomsttagare kan i sina barns utbildning (inklusive förskola), vilket gör att höginkomsttagarnas barn får ett stort försprång socio-ekonomiskt, vilket minskar den sociala rörligheten i samhället.

Den forskning som Waldbrook med flera gör sätter fokus på att ojämlikhetens reproduktion börjar tidigt och att politik för lika möjligheter – ”möjligheternas land” för att hämta ett begrepp från Mona Sahlin4 – också måste göra det.”

Se också ”Den kompensatoriska skolan är förstörd”:

”Professor KG Karlssons från Mittuniversitetet och vetenskaplig ledare för PISA i Sverige konstaterade att likvärdigheten i skolan kan mätas på flera sätt. Ett mått är den totala variationen i kunskap mellan olika elever.

Ett annat mått är variationen i kunskapsnivå mellan olika skolor.

Ett tredje är betydelsen av elevernas sociala bakgrund för hur eleven lyckas i skolan.

Och ett fjärde är betydelsen av elevernas sociala bakgrund på en skola för hur skolan lyckas. Enligt alla dessa fyra mått har den svenska skolan drastiskt försämrats under perioden 2000-2006.

När det exempelvis gäller variationen mellan olika elever tillhörde Sverige 2000 ett av de bättre länderna inom OECD. Numera tillhör Sverige den sämre halvan.

KG Karlssons slutsats var klargörande:

– Tidigare förmådde den svenska skolan att till en del kompensera för elevernas bakgrund, det vill säga föräldrarnas utbildningsnivå. Den förmågan har upphört.

Den kompensatoriska skolan har försvunnit.”

Tidigare bloggningar under kategorin Diane Ravitch.

2011 väntande

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2011 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

A New York City subway train holds 1,200 people. This blog was viewed about 7 000 times in 2011. If it were a NYC subway train, it would take about 6 trips to carry that many people.

Click here to see the complete report.

Vad är ”arbete”?

[Uppdaterad 27 december, se slutet].

Liv Strömqvist i ”Ja till liv!” om hur man kanske skulle kunna se tillbaka om 1000 år på det som sker i samhället idag och om varför moderaterna dog ut (på samma sätt som neandertalarna gjorde långt tillbaka).

Se Johannes Björk i recension av hennes bok:

”… vad passar då bättre som utgångspunkt än Sven-Otto Littorins Arbetslinjen? Denna målning som korsar en Mondrianpastisch med dagisbarnets illustration av ”mitt sommarlov’, men som ändå får betraktaren att tänka på regressionsanalyser och riktningskoefficienter.

I Strömquists version blir den en ideologisk extas som kanske kan kallas moderat potlatch; den är baksidan på det mynt som skapar full sysselsättning – inte där det behövs, utan där någon kan betala för det.”

Och i Efter arbetet kan man läsa bland annat detta om Strömqvists bok:

”Boken är uppbyggd som ett ABC och dina serier innehåller ofta hänvisningar till böcker och forskare. Har du en folkbildande funktion?

– Jag tror inte att jag tänkte så från början, men nu tänker jag ofta: ”det här borde lyftas upp” eller ”varför skriver ingen om det här’. Det finns en hegemoni om vad man får och inte får säga idag. Det enda politikerna pratar om är ”man ska jobba’.

Vad är det du saknar i diskussionen?

– De djupare dimensionerna har fruktanstvärt låg status i dag, det visades till exempel när Svenskt Näringsliv ville sänka studiebidraget för filosofi- och humaniora-studenter.

Samhället blir urlakat, det är livsfarligt att bara tänka i ekonomiska termer.

Jag kan bli skräckslagen när man inte tar klimathotet på allvar till exempel.

Man säger ofta att vänstern består av utopister, men jag tycker att högern är utopisk om man tror att grön tillväxt ska lösa allt.”

Ja, se Sven-Eric Liedman, Diane Ravitch m.fl. om just detta (ytlighet och brist på allmänbildning).

”Varför tror du att det ser ut så här?

– Jag tittade på tv-programmet Sommarkväll där de frågade Fredrik Reinfeldt vad han skulle läsa på semestern. Han svarade Camilla Läckberg, och det får han väl gärna göra.

Men kunde det inte vara intressant att läsa något annat, något som kunde få honom att fundera över vårt samhälle?

Han kunde ju läsa Marjaneh Bakhtiari, eller Brott och Straff av Dostojevskij. Det finns inget intresse av att fördjupa sig inom politiken.

– Alla partier måste prata om det här med jobb.

Man får inte säga något annat, att man inte tror på oändlig tillväxt eller att man vill kämpa för sex timmars arbetsdag.

Men man gör en missbedömning där. Jag läste en undersökning före valet i tidningen Amelia där de hade frågat sina läsare om den viktigaste valfrågan.

Svaret blev sex timmars arbetsdag, en fråga som över huvud taget inte debatterades [otänkbart i dagens politiska liv?]. Istället pratar man bara om att kvinnor ska jobba heltid.

Men kvinnor jobbar halvtid för att kunna vara med sina barn, en prioritering även män borde inspireras av.

Man borde inse att det skapar problem som kostar pengar om barn måste växa upp med extremt stressade, frånvarande vuxna.

Män borde alltså jobba mindre istället?

– Ja, särskilt män inom vapenindustrin. De borde sluta jobba över huvud taget.”

Jinge bloggar om att ”Utanförskap skapar farligt hat”:

”När Reinfeldt och Borg övertog makten i landet så skedde det delvis därför att de hävdade att de skulle minska utanförskapet.

Hur det gick med det vet vi, vi har aldrig haft så många i utanförskap som vi har idag, vi har aldrig haft så många drop outs från skolan som idag.

Sjuka, arbetslösa och pensionärer har fått sänkta realinkomster, och det utifrån en låtsaspolitik som de döpt till arbetslinjen.

Det handlar egentligen om en förklädd politik, en politik avsedd att sänka den allmänna välfärden på bekostnad av de tre nämnda grupperna i första hand.

I praktiken handlar det om en rejäl omfördelning från dem som inte har till dem som har.

Kortsiktiga ekonomiska fördelar för dem med hyfsade inkomster har lyckats befästa ett opinionsmässigt övertag för moderaterna.

Borgerligt ägda och styrda tidningar gör sedan sitt till för att demonisera Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, allt för att befästa högerns makt i Sverige.

Vi utmärker oss dessutom som extremt USA-vänliga. Vi krigar i Afghanistan och i Libyen, dessutom vägrar den svenska regeringen – som ett land av tre (!) på hela planeten, lämna ut uppgifter om hur CIA:s hemliga flygplan transporterar hemliga fångar mellan olika lika hemliga fängelser.”

Strömqvist referar till boken ”Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin” vilken verkar väldigt intressant. Om den kan man läsa:

”Behovet av arbete har tack vare den teknologiska utvecklingen aldrig varit mindre än idag. Ändå arbetar vi mer än vad man gjort under större delen av den mänskliga historien.

I arbetssamhället arbetar man inte för att producera något i första hand. I arbetssamhället är arbetet ett självändamål. Som en följd av denna arbetsideologi töms arbetet på innehåll och mening.

Arbetssamhället är en bok ämnad att uppmuntra till kritisk reflektion kring arbetets historiska betydelse för samhälle och ekonomi.

Den ger en utmärkt introduktion till arbetskritisk litteratur och vänder sig både till den breda allmänheten och till studenter inom sociologi, ekonomisk historia, samhällsvetenskap och andra discipliner där människan och arbetet står i fokus.

Roland Paulsen är doktorand i sociologi vid Uppsala universitet.”

Och läs slutligen Lars Pålsson Syll i ”Radikal?” Ja! Neoklassiker? Nej!”

En vän (i 60-årsåldern) på Irland rekommenderade videon ”Prosperity Without Austerity – Sweden” eller ”Blomstrande/framgång/välgång utan åtstramning.” Hans mamma var svenska, men gifte sig med schweizare och fick barn med honom. Min vän beundrar Sverige (inte minst för förbudet mot barnaga). Jag kunde dock inte förmå mig att säga att detta håller nu på att monteras ner här. Tyvärr!

Tillägg 27 december: Lars Pålsson Syll i ”Näringsministern är sin järnlady trogen”:

”När näringsminister Annie Lööf först besökte Trollhättan för att ”lyssna in” de Saab-anställda hade hon inget besked att komma med. Dagen efter presenterade regeringen ett krispaket som legat på lut i två år, visserligen med en rejäl satsning på utbildning, men bara 75 miljoner till näringslivsutveckling, något som knappast lär hejda strukturomvandlingens konsekvenser.

Jag tror inte att de Saab-anställda hade väntat sig så mycket mer av regeringen – och speciellt inte dess närings¬minister. Det här landet har nämligen utrustats med en nyliberal näringsminister som med inspiration från Margaret Thatchers manchesterliberala konservatism, Milton Friedmans monetarism och Ayn Rands iskalla egoism, tycker att marknaden klarar allt mycket bättre än stat och kommun.

Föga överraskande har Lööf litet eller ¬ intet till övers för statligt industristöd och andra former av offentliga marknadsinterventioner.
I hennes värld är offentliga stöd¬åtgärder för att skapa syssel¬sättning, innovationer, kunskaps-kapital och tillväxt i grunden fel. I stället ska ”fri konkurrens” vaska fram det bästa alternativet.

Men ekonomi i den verkliga världen handlar ju också till exempel om makt och fördelning. Om alla andra ser om sina hus – med strategiskt stöd av sin industri och forskningsverksamhet – så måste vi också se om vårt hus.

Att det i drömmen om den perfekta marknaden skulle se annorlunda ut är en klen tröst för ett land som kanske förlorar arbetstillfällen, välfärd och tillväxtskapande kunskaps¬kapital.

Det är inte alltid och undantagslöst fel med offentliga engagemang i ekonomin. Existensen av kollektiva varor, odelbarheter, externa effekter och andra former av marknadsmisslyckanden gör att laissez-faire inte alltid är den bästa policyn.

I den moderna tillväxtsteorin läggs stor vikt vid kunskapsteknologi och innovationsbenägenhet. Om vi ur detta perspektiv ser på exempelvis svensk industri, kan vi snabbt konstatera att denna omfattande sektor haft en inter¬nationellt sett mycket hög forsknings¬intensitet.

Om vi i dagens och den snara fram¬tidens ofrånkomliga ”reningsbad” ska kunna få till stånd en hållbar omställning är det också viktigt att staten slår vakt om sysselsättningen”

Läs också ”Skärpta regler slår hårt mot skolkares familjer”:

”Enligt dagens regler ska skolor rapportera skolkare till CSN när den olovliga frånvaron är 20 procent eller mer under en studieperiod, vanligen en månad.

Från och med årsskiftet ska skolor rapportera skolk när den olovliga frånvaron bara är några timmar och inte är av engångskaraktär.

Reglerna för skolk och indragna bidrag gäller även elever på folkhögskolor.
Om barnen skolkar kan familjen få en oväntad ekonomisk smäll. Inte bara studiestödet utan även pengar från För¬säkringskassan kan stoppas.

Nya regler för skolk gör att den här risken ökar kraftigt vid årsskiftet.

Förra läsåret fick 16 200 gymnasieelever studiebidraget indraget på grund av att de hade skolkat. Det antalet lär med största sannolikhet öka nästa år eftersom reglerna för skolk har skärpts betydligt när vårterminen startar.”

Jag tror inte på detta. Nyauktoritärt och moraliserande. Jag jobbar bland annat med gymnasieungdomar som lärare och kan föreställa mig vad detta kan innebära för ungdomar. Gillar det inte. Familjen borde inte drabbas, inte minst för den unges skull! Om det är så här är det dåligt.

Och varför skolkar ungdomar?

Det hjälper inte med att bara behandla symptomen.

Ur amerikanskt magasin för företagare…

Detta, med stora skillnader mellan människor, skapar definitivt inget bra samhälle.

Sakta börjar man inse fördelarna med att studera utomlands? Därför att det kostar så enormt mycket att studera på (privata) college i USA.

Uppdatering 1 augusti: Göran Greider skriver i ledare om ”Det pinsamma USA”

”Vad USA behöver är naturligtvis ingen kompromiss i budgetfrågorna, utan ett förnuftigt sätt att tänka. Eländet är att amerikansk politik sedan många år drivits så extremt långt åt höger. Tea Partyrörelsen, en i det närmaste fundamentalistisk rörelse, har på många sätt satt agendan för vad som får kan göras. Och dess inflytande har gjort det omöjligt att ens knysta om skattehöjningar för de välbeställda. USA faller helt enkelt sönder. Det tycks inte längre existera någon samhällssolidaritet som kräver av de översta skikten att de är med och betalar för problemen.”

Bra skrivet! Och sant!

Och ”Om den kristna högerns framfart i USA”. ””Kulturmarxisten” är en kvinna.”

Nykonservativa idéer slår igenom i klassrummen…

Ja, ”skolan delar blodomlopp med samhället i övrigt”. Man kan hålla på med en massa kosmetiska åtgärder, men de kommer att få begränsad effekt om samhället i övrigt är ojämlikt och blir allt mer ojämlikt. I mer ojämlika samhällen är läsförmåga och kunskapoer i matematik lägre: i USA så har man samma problem som vi påstås få i högre och högre grad vad gäller läsande och matematik (de s.k. basfärdigheterna), se tidigare inlägg ”No Child Left Behind kommer inte att ge den påtagliga förbättring i amerikansk utbildning som alla hoppas ska ske menar en kritisk Diane Ravitch…”

Kan det påverka att vissa t.ex. har gräddfil till vård bland andra gräddfiler (mer värda till det?), se notis ovan om lärarförsäkringar (en vårdförsäkring som dock inte bara lärare kan ta via facket). Påverkar inte dylikt hur vi ser på oss själva och varandra? Om vi solidariskt delar både framgångar och svårigheter eller inte. Kan ett dylikt samhälle (som gör sådan skilland på människor och människor) bidra till att motivera människor att bidra och jobba på (om de inte har en rimlig chans att leva någorlunda lika liv som andra i samhället)? Och göra att de flesta presterar bättre? Även bland oss i nedre- och övre medelklass? Vi behöver verkligen ta tillvara allas resurser.

Och nu privatiseras allt fler sjukhus… Vilket innebär att de med privata vårdförsäkringar får företräde.

Se också Alliansfritts alla inlägg om privatiseringar och om vårdval.

Ulf Lundén skriver i ”Läsning – lust eller tvång”:

”Sverige är i dag sämst i Norden på läsförmåga. Utan språk inget inflytande. Orättvisorna ökar mellan olika samhällsklasser. Det handlar i grunden om demokrati, rätten att kunna göra sin röst hörd. Det är spännande att se vilka helt olika utgångspunkter arrangörerna för Läsfestivalen och regeringen har.

Festivalen skall locka fram lusten, glädjen och det euforiska i att ta del av olika berättelser. Barnen sätts nämligen i centrum./…/

…  forskningen kan berätta på området. Att barns njutning med läsning minskar om de upplever att läsandet är kopplat till tvångsmässiga krav på prestationer.

När känslan av krav infinner sig drabbas man inte av lästörst – tvärtom. Det var katederundervisningen på gymnasiet som släckte min lust att läsa Shakespeares dramer och flera andra klassiker. Först vid vuxen ålder återkom intresset och det skedde i en känsla av att ta revansch.

Den skola som byggs upp nu kommer att misslyckas fullständigt eftersom man bara fokuserar på snabba faktainlärningar och mekaniskt lärande. Något som snabbt kan mätas av och graderas. Hela människan förvandlad till ett slags produktionsapparat./…/

Det går inte att kommendera fram ett intresse. Det måste lockas fram på ett lekfullt och kreativt sätt.”

Och jag fortsätter att läsa Dan Pinks bok ”Drivkraft.”  Om mänsklig drivkraft, vad som motiverar oss och får oss att göra ett bra jobb, prestera bra.

Se också tidigare blogginlägg om Sven-Eric Liedman och hans bok ”Hets!”

Ja, vi är ”På väg tillbaka till 50-talet – Nykonservativa idéer slår tillbaka ända in i klassrummen enligt avhandling”:

”… dagens resonemang [påminner] om hur man beskrev lärare och elever i 1940-talets och 1950-talets skolpolitiska utredningar. Också då handlade det om personliga egenskaper som skulle mätas. Det är nästan som om man lagt karbonpapper mellan dessa texter och dagens utredningar.

Skillnaden är att då betonades också demokrati och solidaritet som mål för utbildningspolitiken. I dag hänvisas i stället till den globala konkurrensen.— Men från 1970-talet och fram till nu beskrev man i stället den ideala eleven och läraren som en utvecklingsbar person för vilken skola och lärarutbildning hade stor betydelse. Fokus låg på att alla kan lära, inte på att olika personer har olika förutsättningar att lära.

Lena Sjöberg kallar de nya idealen för nykonservativa. Hon menar att det som händer nu är att dessa ideal samverkar med det dominerande nyliberala marknadstänkandet på ett för många grupper exkluderande sätt.— Sådana här ideal får stor genomslagskraft genom att de definierar det normala och åtråvärda och därmed också det onormala och mindre åtråvärda.

Idealen slår också igenom ända in i klassrummet med hjälp av alla de tekniker för kontroll som nu är i bruk. De kan vara tydliga som skolinspektion eller subtila som individuella utvecklingsplaner.Hon skriver också om hur lärarprofessionaliteten påverkas av utvecklingen med allt tydligare detaljstyrning.Lärares professionalitet skulle fixa kvaliteten i skolan när den decentraliserades och kommunaliserades i början på 1990-talet”

 Men se vad testande och kontrollerande har lett till i USA. Lena Sjöbergs avhandling ”Bäst i klassen” kan läsas här.

Nej, man kan inte beordra fram intresse eller lust som Ulf Lundén påpekar i sin artikel ovan.

Och ”Lärarna fick aldirg makten över skolan”, något kommunaliseringen skulle råda bot mot, vilken enligt Göran Persson skulle stärka lärarnas ställning. Istället tog politikerna makten – och en massa okunniga kom in och upprepade alla de misstag som redan tidigare gjorts i skolan – och vad orsakade det i skolan, för elever och lärare? Se om Johanna Ringarps doktoravhandling ”Lärarkårens kommunalisering. Vunnen eller förlorad autonomi?” 

Och apropå privata förskolor: ”Tillsyn av förskolor hänger på föräldrar”.  Och ”Indraget bidrag hotar – igen”:

”För fyra år sedan hotades Vittra Luma Parks förskola av indragna bidrag. Nu är det dags igen. Nio barn per anställd och krav på medhavd frukost får underkänt.”

Utspel om kateder väcker het debatt, se Pedagogiska magasinets chefredaktör Leif Mathiasson i ”Åter till katedern! Basta!”  Ja, tala om nykonservatism! Jan Björklunds debattartikel ”Dags för läraren att åter ta plats i skolans kateder” kan läsas här. Som sagt. ”Björklund verkar själv vilja sitta bakom katedern”!

Men vad motiverar arbetstagare – och elever? Vad får dem att göra ett bra jobb och känna lust? Och hur är det med tillit och förtroende? Vad får oss att prestera bra? Vad slags människosyn råder?

Men både tidigare och nuvarande universitetslärare, som t.ex. idéhistorikern Sven-Eric Liedman och lektorn i socialt arbete med inriktning socialpolitik Daniel Ankarloo menar båda att studenter också behöver utmaningar, Och detta tror jag också på, men dessa utmaningar borde anpassas efter individen.

Professor Tim Jackson om välstånd utan tillväxt…

 

[Uppdaterad 3 mars, se slutet].

Läs här om videon. Samt se här om honom och hans föresläsning samt också om en skiftesföreläsning med Jackson på Malmö högskola rätt nyligen.

Tillägg 27 februari: och om girighet se Vänsterekonomer i ”Forskare varnar: privat vårdfinansiering kan leda till att du slänger pengarna i sjön”. I postningen kan man läsa:

”Att det krävs skatteutgifter för att höja befolkningens hälsa är kanske egentligen inte så konstigt (även om jag är osäker på om jag sett någon visa det statistiskt förut). Sjukvård är ett klassiskt exempel på en vara och tjänst med hög sannolikhet för moralisk risk (typ: efter att man tecknat en försäkring glömmer man att låsa bilen, eller i det här fallet att använda säkerhetsbälte) och snedvridet urval (typ: de som inte behöver en försäkring vill inte teckna en och de som behöver försäkringen vill, vilket medför att försäkringsbolaget går i konkurs) och dylika problem.

R&H [Bo Rothstein och Sören Holmberg] menar att effekten av skattefinansierad vård även hänger ihop med att tredjepartsfinansiering är vanligare i länder med mer privat vårdfinansiering. Alltså: att varken läkaren eller patienten känner något ansvar kring vad varje ingrepp kostar. Detta är en vanlig kritik för det amerikanska vårdsystemet. Många patienter har dyra privata sjukvårdsförsäkringar, som de vill ha ut så mycket som möjligt av. Läkarna får mer betalt om det utförs någon form av behandling. Och dessutom vill läkarna inte bli stämda för underbehandling. Om det kommer in patient med huvudvärk har alltså många läkare större incitament att skriva ut en magnetröntgen än att rekommendera en Ipren, oavsett vad läkaren egentligen tror om patientens tillstånd.”

Se också den lilla notisen i Aftonbladet ”Privatläkare synas för miljardfusk: kan ha tagit 500 kronor för mycket betalt vid varje besök” om privatläkare som tar betalt för normalbesök som egentligen är enkelbesök. Det förra ger 735 kronor och det senare 235 kronor. En skillnad på 500 kronor per besök alltså. Dvs. mer än två gånger så mycket som de har rätt att ta ut. Vad kostar kontrollapparaten för att komma tillrätta med dylikt?

Tillägg 3 mars: Tim Jacksons kommentar om Tobinskatten inför omröstning i EU-parlamentet:

”Unrestrained financial expansion was an undeniable contributory factor in the near collapse of the financial system less than three years ago. And it’s driving unsustainable expansion of the material economy. A Tobin tax would promote both ecological and financial sustainability. And Europe is well-positioned to take a global lead.”

Tillbakablick på 2010 angående min blogg…

The stats helper monkeys at WordPress.com mulled over how this blog did in 2010, and here’s a high level summary of its overall blog health:

The Blog-Health-o-Meter™ reads This blog is doing awesome!.

Crunchy numbers

A Boeing 747-400 passenger jet can hold 416 passengers. This blog was viewed about 5,400 times in 2010. That’s about 13 full 747s.

 

In 2010, there were 129 new posts, not bad for the first year! There were 321 pictures uploaded, taking up a total of 514mb. That’s about 6 pictures per week.

The busiest day of the year was October 14th with 63 views. The most popular post that day was Iskallt Sverige och om hur människor förmodligen skulle rösta om de verkligen fick veta sanningen i media om hur det verkligen är….

Where did they come from?

The top referring sites in 2010 were etc.se, ilsemarie.wordpress.com, reflektionerochspeglingar.blogspot.com, fjardeinternationalen.se, and slashingtongue.com.

Some visitors came searching, mostly for kronblom, vad vill moderaterna, nivågruppering i skolan, greider, and tepartyrörelsen.

Attractions in 2010

These are the posts and pages that got the most views in 2010.

1

Iskallt Sverige och om hur människor förmodligen skulle rösta om de verkligen fick veta sanningen i media om hur det verkligen är… October 2010

2

Vad vill egentligen moderaterna? Det är de ganska förtegna om? Men alla partier har en ideologisk grund som vägleder deras ställningstaganden… September 2010

3

Otidsenlig kontroll, nivågruppering i skolan och dess nackdelar och faror, samt om att vara lagom duktig… May 2010

4

About me March 2010

5

Om vikten av återhämtning och förutsättningarna för kreativitet… June 2010

Elitens avvikande beteende eller ett samhälle med inga skatter alls – åt helvete med de fattiga – hur vore det?

”Ska vi fortsätta bygga palats efter palats för de rika? Eller anständiga bostäder åt de fattiga? Hur röstar senaten?”

Ett rungande enigt:

”Åt helvete med de fattiga!”

Ja, vi behöver verkligen livsstilsexperter!? Fast vad kostar dessa? Kommer människor i gemen att ha råd med dem? Har människor ens idag råd med dem? Vi offrar integriteten på hälsans altare. Ja, och det finns ”minskat förtroende för forskning – ökat förtroende för vidskepelse.” I chatt med Göran Greider igår skrev en kvinna ungefär:

”Även om jag fick ut hela min lön helt obeskattad [dvs. om vi inga skatter hade alls] så skulle den inte räcka till en bråkdel av all den samhällsservice jag skulle vara tvungen att betala för.”

Och, ja, hon har rätt. Allt lägre skatter kommer att göra att vi får betala mer och mer, direkt ur våra egna fickor. Så mycket att de extra slantar vi nu för tillfället får har ätits upp – och kanske med råge inom några år, när pengarna inte räcker för att med allmänna medel finansiera skola, vård, omsorg, försäkra sjuka och arbetslösa osv. Men inget är ödesbestämt! Att vi måste dra ner på detta allmänfinansierade är inte skrivet i sten.

[Tillägg på kvällen: Se Daniel Suhonen i sin första ledare i Västerbottens folkblad, där han skriver om (s) och "förnyelse" (vad den nu är) och Suhonen är bra:

"Analyserar man Socialdemokraternas valresultat sen Kjell Olof Feldts nya ekonomiska politik inleddes 1982 är det lätt att se att högerorienteringen inte varit gynnsam för partiet. Denna förnyelse är alltså inte ens ny.

Med de nya moderaterna är också utrymmet i mitten begränsat. Risken är att man med förslag som Thomas Östros och Ilja Batljan presenterar placerar sig höger om moderaterna.

Istället borde en ny vänstermitt presenteras och den måste ta sitt avstamp i den misslyckade väg socialdemokratin valt. En linje som fått arbetarklassen att i manfall lämna partiet och medelklassen som inte är egoistisk men anpassar sig till ett hårdare samhälle där urgröpta
skyddsnät inte ger dem ett bra skydd.

[ja, man borde lyssna på gräsrötterna, både inom och utom partiet, utan dem når man ingen bred framgång].

Socialdemokratins nedbrytande högerposition gör att förnyelse idag måste gå mot mitten – alltså åt vänster.”

Den andra nya ledarskribenten i Västerbottens folkblad skriver också väldigt bra i ”Ett samhällskontrakt – en klok (s) politik för medellassen gynnar även de svagare grupperna.” Vad bra!]

Bra vård kostar pengar (se Ylva Johansson i ämnet. Men svensk sjukvård är än så länge billigare än den privatiserade amerikanska??), och som Göran Greider skriver i ledaren ”Vinter med SJ och filmfantaster i Leksand”:

”… Vem vågar ta tåget till Arlanda för en chartersemester om det är så osäkert att komma fram?
Eländet med kollektivtrafiken gör inte bara livet i landsort och landsbygd svårare. Det privatiserar också våra liv. Bilen går tyvärr segrande ur detta.

Men en så här vacker dag struntar jag i det.

Så läser jag nyheten: Ekonomin snart i balans. Det är Riksgäldens Bo Lundgren som har det glada evangeliet. När jag ser det blir jag nästan rasande. Varför ställer sig då inte alla upp och säger: Vi har överskott i statens finanser därför att vi underskott i infrastrukturen.

Tacka fan för att det offentliga utarmas och för att tågtrafiken fungerar allt sämre, när skattenivån i det svenska samhället oavbrutet sänks och nödvändiga investeringar skjuts upp!

Förmodligen skulle det kosta ett halvt jobbskatteavdrag att slippa tågkaoset. Det vore det värt.

Men så är det: Borgerligheten har lyckats privatisera själva vårt sätt att se på oss själva och samhället: Hellre en extra hundralapp i handen än ett punktligt tåg, en skolvaktmästare eller kort väntetid på akuten.”

Men nu skär högerregeringen ner på underhållet med 700 miljoner kronor. Så saker lär knappast bli bättre.

Göran Greider svarar en annan läsare i sitt chattande med läsare igår:

”Det tragiska är att vi har kommit att tala om sociala rättigheter som om det just bara vore bidrag.

[och hur kan det bli med privata utförare, t.ex. inom privata assistansbolag. Apropå 'fusk'.

'I ett fall hade två döttrar i Sverige till en påstått handikappad person bildat ett privat assistansbolag och fått ut pengar - men pappan bodde i Spanien och hade inget behov av hjälp.

Detta är inte bara fullkomligt otroligt. Det är mer upprörande än något annat fusk - eftersom det i sista hand går ut över dem som verkligen behöver hjälp och som inte alltid får det.’ Exakt!].

Nu tror jag att det är viktigt att berätta att en bra a-kassa eller sjukförsäkring är saker som stärker alla löntagares makt – ju svagare dessa välfärdssystem blir, desto mindre kaxiga blir löntagarna. Men det räcker inte heller för att väcka liv i arbetarrörelsen. Den måste skaffa sig en idé om vart detta samhälle ska röra sig – och det har man inte nu.”

Och det handlar inte bara om oss löntagare utan också om småföretagare, som också gynnas av trygghetsnät.

Och han avslutar sin chatt igår med:

”… det är bättre att definiera en stor och bred arbetarklass från de fattigaste till de som rentav har hyggliga löner [!!!!!!] – för alla dessa har i slutändan gemensamma intressen.”

Och han har också rätt, tror jag!!! Medelklassen i USA har det tufft idag och riskerar en kommande kollaps menar somliga (där ena halvan går åt de fattigas sida och den andra åt de rikas, samhället blir tudelat, polariserat och vad kan DET innebära?); med belånade upp över öronen för sitt boende, därför att det är dyrt om man vill bo i hyfsade områden (med bra skolor för sina barn, ja, boendet är klart segregerat i finhet och inte minst i stökighet eller icke stökighet), eftersom man behöver två försörjare måste man ha två bilar och det kostar pengar, sjukförsäkringen drar massor av pengar och (när man behöver använda den så visar det sig att den inte täcker ditten och datten och många i 30-årsåldern med familj chansar att inte ha någon för att alls få ekonomin att gå runt), barnens utbildning kostar skjortan (vilken är ett halmstrå för att, möjligen, ta sig in i medelklassen).

USA, Storbritannien och Portugal är de mest ojämlika av de rika västländerna och med detta följer en rad problem; vad gäller

1. fysisk och
2. mental hälsa
3. drogmissbruk
4. utbildning (vadå, ta tillvara alla de resurser vi har? Skulle vilja blogga om detta också), i Storbritannien demonstrerade ungdomar mot höjda avgifter för sin utbildning. Men de skildras som våldsverkare och beskrivs som ”riff-raffs” eller ”slödder’, misskrediteras av media.
   
5. fängelsestraff
6. fetma
7. social rörlighet
8. tillit och samhällsliv
9. våld
10. tonårsfödslar
11. barns välmående

Se recensionen ”När Sverige var framtidens land”.

På The Global Sociology Blog kan man läsa i blogginlägget ”Don’t Mess With The Dominant Class” eller ”Djävlas inte med den dominerande klasen”:

”… det är lustigt hur någonting blir kränkande/upprörande bara när det påverkar de vita, medel/övre, professionella/yrkesklasserna.

’Det som nu händer på flygplatserna [i USA] är helt enkelt en form av statlig förödmjukelse som har slagit till mot de professionella/yrkesklasserna.’”

Men vadå, en massa andra människor som blivit förödmjukande behandlade (ja, direkt utsatta för övergrepp), bland annat

”… interner i fängelse [som utsatts för våld, våldtäkter m.m., men de får skylla sig själva?] /…/

Unga afroamerikaner blir illa behandlade om de inte underkastar sig auktoriteter fort nog, en massa bruna/färgade i Irak och Afghanistan har blivit torterade, lemlästade, dödade och misshandlade, för att inte tala om bombade från luften”

Men så länge något

”… bara påverkar utlänningar, minoriteter och lägre-klass-människor, då förtjänar de troligen det, gjorde något för att förtjäna det och ska inte klaga. Och om de [ändå] gör detta, låt dem uppleva ännu mer statligt våld.

Så snart detta dock når de övre samhällsskikten, då är det upprörande kränkning av privatlivet [integriteten].

Problem definieras som verkliga problem [bara] om de berör de ’rätta människorna’. Då [plötsligt] handlar det om att staten går för långt.”

En kommentator skriver (i min något fria översättning):

”… staten går för långt när den ber eliterna att betala sin beskärda del av skatterna precis som alla andra [tycker de, somliga i eliterna]. Deras omedelbara girighet betyder mycket mer än befolkningens allmänna hälsa … ironiskt nog skulle landets allmänna hälsa på lång sikt också höja deras lägsta nivå [dvs. de skulle också gynnas hälsomässigt bland annat]. Men detta är ett ämne vi inte diskuterar tillräckligt ofta (men det är inte förvånande när man beaktar att elitklassen äger staten och media). Termen ’elitens avvikande beteende’ behöver vara på var mans läppar.”

Samme kommentator skriver senare (se inledande video):

”Två Mel Brooks-citat verkar alltid passa när vi diskuterar dynamiken hos eliterna.

[ur 'History of the World' eller 'Det våras för världshistorien':] ’Det är bra att vara kung.’

’Åt helvete med de fattiga!’”

Om den hemska staten som styr(t) allt, men hur är det med vårt individualiserade samhälle? Är vi mindre styrda idag? Eller styrs vi rentav än hårdare idag, men av andra krafter? Så hur fria är vi egentligen?

[Uppdaterad på kvällen, se slutet av postningen]

Maria-Pia Boëthius undrar om TV övertagit uppfostran av folket på livets olika ”avpolitiserade” områden och skriver i sin senaste ledare ”Efterlyses: En svensk Jon Stewart” i ETC:

”Medieprofessor Jeff Cohen bloggade [hans artiklar/blogg här]: ’Det är ett sorgligt faktum att de två viktigaste nyhetsprogrammen i USA återfinns på Comedy Central.

Med sitt komiska format gör de vad journalisterna borde göra… De granskar obevekligt mainstream-medierna och anklagar dem för lättja, elitism och maktslickeri och utpekar dem som ansvariga för fördumningen av livet i Amerika.’/…/

… vi alltså låter av kommersiella tv-bolag utsedda människor och ’experter’ tala om för oss hur livet bör levas och vad det är som gäller. Det är tv (och i förlängningen den kommersiella världen, storföretagsamheten, det ekonomiska systemet) som förvandlats till de nya kommersiella ingenjörerna som ersatt den sociala ingenjörskonsten.

Tv griper in överallt, medlar mellan bråkande grannar, fixar ekonomin och tar slösaktiga i upptuktelse, väljer de vackraste, de bästsjungande och bästdansande, plastikopererar om folk, kommer med auktoritära råd om bråkiga ungar, mat, renovering av hus, väljer toppmodeller, låter oss få se trendsättande idiotlekar, fastställer modet, får oss att banta offentligt, utser ’vinnare’ och ’förlorare’ på alla livets områden och visar upp lyx som vinnarna skaffat sig och så vidare i all oändlighet.

Jag häpnar oavbrutet över hur människor låter sig hunsas av den nya kommersiella ingenjörskonsten. Jämfört med detta var den sociala ingenjörskonsten nästan försumbar.

På sjuttiotalet fanns det en annonskampanj som löd ungefär så här: ’Socialstyrelsen vill att vi äter 6–8 skivor bröd om dagen.’ Den annonskampanjen blev själva sinnebilden för den obehagliga staten som la sig i människors liv och användes ofta som exempel på vad man då kallade Storebror, ett ord som blivit omöjligt sedan tv förvandlat det till varumärke för en dokusåpa. Innebörden är att en stat försöker styra medborgarna med hjälp av social ingenjörskonst. Det fanns bara en hake med brödskivekampanjen. Den kom inte från staten, utan från Svenska Brödinstitutet, en kommersiell branschorganisation, som ville få oss att äta mer bröd. Men mängder av människor lät sig ’uppröras’ över denna påstått statliga inblandning och någon dementi nådde aldrig fram. Den blev istället ett väl nyttjat (och lögnaktigt) exempel på statligt förtryck.

Den propaganda vi får oss till livs är att det är skandalöst av stater att försöka lägga sig i människors liv, där är journalister på bettet, medan de hundratals miljarder som varje år läggs ner på tv-koncept, reklam, pr, lobbying, spin, planterade nyheter och osynlig manipulation betraktas ’normal’ affärsverksamhet.

I denna nya sköna värld motsätter vi oss statlig inblandning, religioner, ideologier, filosofier och så vidare – de är förtryckande – medan det kommersiella stålbadet, som startar i samma sekund vi vaknar och inte upphör förrän vi somnar, om ens då, numera anses normalt.”

Martin Halldin är inne på liknande tema. I ”Den osynlige mannen” kan man läsa:

”Är det inte ironiskt att vi i vårt individualiserade samhälle är så fixerade vid att identifiera ’trender’? Alla har ’en fri vilja’; om den råkar vara densamma som alla andras då ’har det bara blivit så’. Och om du inte gör som alla andra så ska du uppmärksammas på det./…/

Det skapas en påhittad trend – som media sedan använder som utgångspunkt i sin rapportering, vilket i sin tur bekräftar trenden, och vips har vi ett cirkelresonemang.”

Kampanjen ”Socialstyrelsen vill att vi äter 6-8 skivor bröd om dagen” kom från brödinstitutet, ett näringslivsorgan, det var inte Social­styrelsen som drev kampanjen.

Och från FactCheck-org om ”Health Care Spin – Again”.

Om komikern Jon Stewart.

Tillägg på kvällen: se Kildén & Åsman i Nyliberala korståget.

Dagens arbete i ”Undersökningen sades bevisa fusk – men tydde snarare på hög arbetsmoral”:

”År 2002 beställde Svenskt Näringsliv en egen opinionsundersökning från Temo där man undersökte attityder till sjukskrivning. I en debattartikel förklarade sedan organisationen att folk hade dåliga kunskaper: ’Många anser att det finns situationer då det är okej att sjukskriva sig trots att man egentligen inte är sjuk.’/…/

Men vad som inte nämndes i debattartikeln, men som framgår av svaren i opinionsundersökningen, var att hela 60 procent även svarade att de gått till jobbet någon gång det senaste året trots att de varit så sjuka borde ha stannat i sängen.

Arbetsmoralens härdiga folk överträffade slappisarna med råge i arbetsgivarorganisationens egen undersökning. Det valde varken tidningar eller Svenskt Näringsliv att lyfta fram.

– En debatt är ju en debatt. Man vill framhålla en tes och jag tror samtidigt att attityder, kunskaper och överutnyttjande var ett problem då, säger Anders Morin som är ansvarig för välfärdspolitiska frågor på Svenskt Näringsliv.”

Björn Johnson vederlägger tesen om överutnyttjande (se länk nedan till debattartiklar av honom) och skriver i sin bok ”Kampen om sjukfrånvaron” om underutnyttjande av diverse sjukförsäkringar, tänk bara på alla halvsjuka barn på dagis – och sjuknärvaro på jobbet.

Se Ett hjärta RÖTT om ”Nya sjukreglerna ett arbetsmiljöproblem” där hon refererar till en motion en läkare skrivit om arbetssituationen för läkarna, en motion som finns att läsa i Läkartidningen.

En kvinnlig läkare skriver som svar på denna motion:

”Ser med glädje att allmänläkarkollegorna motionerar kring detta. Jag håller med helt och hållet. Ser varje vecka fall där patienter far väldigt illa i det hårdnande klimatet.

Det blir ofta helt absurda förvecklingar, vilka dels innebär en svår stress för såväl patient som läkare, dels äventyrar patientens tillfrisknande.

Det kan vara fall där patienten efter lång sjukskrivning kommit igång i arbete på halvtid men så tar sjukersättningsdagarna slut och patientens arbetsförmåga ska prövas mot hela arbetsmarknaden, inkluderande skyddat arbete på Samhall. Man rycker undan hela rehabiliteringsprocessen på detta sätt.

Vem tjänar t ex på att en halvtidssjukskriven läkare ska tvingas ut på den öppna arbetsmarknaden för att pressas att arbeta heltid med ett mindre kvalificerat arbete?

Förutom dessa aspekter är det givetvis ett arbetsmiljöproblem att ständigt bli ifrågasatt, att få sina bedömningar underkända, att inte få betalt för sitt arbete med intygsskrivande, att bli nedringd av förtvivlade patienter, att få sin kompetens ifrågasatt inför patienten, att inte få besked direkt om de beslut som tas utan behöva få informationen av patienten osv.

Hur har det kunnat bli så här? Visst har det varit ”för lätt” att bli sjukpensionär tidigare (dock framför allt pga bristande rehabiliteringsresurser vill jag påstå [precis vad statsvetaren Björn Johnson påstår), men nu har vi hamnat i det andra diket, där man inte kan räkna med trygghet och respektfull behandling om man blir långvarigt sjuk.”

Avprivatisering, solidaritet och frihet, att misskreditera folket, samt om hälsoval…

bilderna ovan ur JAK:s medlemstidning Grus och Guld.
tala om förakt och brist på respekt!

Klicka på bilderna för att göra dem större.

Läs Ulf Lundén i ”Samarbeta eller förlora. Vad händer med kulturen när ansvaret skickas ut till regionerna i landet?”:

”Lokala politiker som främst ser kultur som en turistattraktion kan i fortsättningen neka smalare festivaler, konstutställningar och poesikvällar som inte anses stärka Dalarna som varumärke.

Självfallet kommer kulturen i länet även i fortsättningen att ha sin starkaste bas i residensstaden Falun eftersom institutionerna huserar där.

Denna nya förvaltningsmodell framstår inte i mitt tycke som någon visionär satsning som förstärker kulturen.

Kulturutövarna kommer heller inte att få en tryggare arbetssituation. Här krävs insatser av staten genom en regering som vågar öka anslagen till kulturen.

Varför skall det vara så svårt att skapa ett omfattande bevattningssystem för nya och obeprövade kulturyttringar? Har vi över huvud taget råd med risksatsningar?

Peace&Love-festivalen var från början en blygsam liten lokal rockfestival där ingen kunde förutspå dess gigantiska framgång. Den byggdes i n t e av privata entreprenörer utan av genuina eldsjälar med hjälp av kommunala pengar.

Kulturen måste komma först utan krav på automatisk motprestation.”

Läs också ”Hommage till en studiecirkel” också av Ulf Lundén, samt ”Röda ungdomsböcker håller än – klasshatet pyr ändå under ytan” och ”Ett hjärta RÖTT” bloggar om bristen på argument och vad detta leder till.