Samhällelig mardröm? En skatterevolt som kommit av sig, eller?

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

[Uppdaterad under dagen samt 19 februari].

När jag läser artiklar som den ovan kommer jag att tänka på diverse saker. För det första om det Robert H. Frank skriver om lyxfeber.

Jag tänker vidare på skattesänkningar, ROT- och RUT-avdrag… Effekterna av dessa bidrar sammantaget till att trissa upp huspriserna (tillsammans med ytterligare faktorer av statuskaraktär skulle jag vilja påstå)? Folk sätter sig i större skulder än de egentligen bekvämt klarar av, för ingen vill halka efter? Och risken för en bostadsbubbla är snart här? Vilka drabbas värst av en bostadsbubbla?

[om boken "Falling Behind - How Rising Inequality Harms the Middle Class" eller "Att halka efter - hur ökande ojämlikhet skadar medelklassen" kan man läsa i min snabböversättning, som jag kollat över 19 februari:

"Fastän medelinkomstfamiljer inte tjänar så mycket mer än de gjorde för åtskilliga decennier sen, så köper de större bilar, hus och apparater. För att kunna betala för dem så lägger de ut mer än de tjänar och har rekordstora skulder.  

I en bok som undersöker själva betydelsen av lycka och välmående i USA idag, så förklarar Robert Frank hur ökande koncentrationer av inkomst och välstånd i toppen av den ekonomiska pyramiden har startat 'kaskader av utgiftskostnader' som ökar kostnaderna för att nå många grundläggande mål hos medelklassen.

[har gjort att man spenderar mer idag än vad man gjorde för några decennier sedan. Se amerikanskan Elizabeth Warren angående medelklassens kommande kollaps. Hon menar att flexibiliteten i familjeekonomin har minskat jämfört med för några decennier sedan i USA, dvs sedan Reagan kom till makten med sin skattesänkarpolitik.

Idag använder medelklassfamiljen 3/4 av inkomsten för att betala för boendet, bilar, barns skola och sjukförsäkring. Eliterna dock, de skor sig, precis som Eva Joly sa i Skavlan i fredags om Sarkozy och hur han värnar sina rika vänner.

Nej, eliterna i USA lider heller ingen nöd och här i Sverige går alliansen i dessas fotspår - FAST det inte finns någon enda vägens politik.

Här ett blogginlägg om Eva Joly och eliternas girighet och ytterligare ett annat blogginlägg om Eva Joly och hennes avslöjande av korruption och om en massa pengar som går direkt till statschefer och företagsledare].”

 Men har medelklassen blivit lyckligare? Mindre stressad? Trots skattesänkningarna! Vilka gynnas egentligen av alla dessa skattesänkningar världen över? Och vilka missgynnas? Missgynnas möjligen en majoritet? Är vi, majoriteten lurad av en liten ekonomisk, politisk och medial elit, som försöker få oss att tro att det som egentligen bara gynnar dem gynnar de flesta av oss andra?

”Skriven i en livfull prosa för en bred publik, använder sig Frank av aktuella ekonomiska data och exempel dragna från vardagslivet för att kasta ljus över rådande konsumentbeteenden. Han föreslår också reformer som skulle kunna mildra effekterna av ojämlikhet.

”Att halka efter” tvingar oss att tänka om angående hur och varför vi lever våra ekonomiska liv som vi gör.”]

Om alla i ens omgivning har det ungefär lika bra så kan man acceptera att man ”inte har världens flottaste hus”? Och om ”alla” människor i ens omgivning är ”fattiga”, så är det lättare att acceptera ”fattigdom.” Men detta behöver ingalunda betyda att alla måste ha det exakt lika bra! Det är när skillnaderna börjar bli stora och vissa halkar efter som det börjar bli problem.

[Tillägg på kvällen: se tidigare bloggning "För vem exakt är ojämlikhet bra? Ekonomisk makt tenderar att avla politisk makt även i pluralistiska och demokratiska samhällen...", om bland annat det med relativ fattigdom, apropå definition av vad som "är" fattigdom! Dvs det där med relativ och absolut fattigdom, begrepp som används för att tysta ifrågasättande och kritiska röster].

Folk har kunnat utnyttja ROT-avdrag och ökat värdet på sina hus. Och sedan några år kan de också städa de stora hus de skaffat med RUT-tjänster.

Det är inte svårt att inse att de här nyrenoverade och väldigt fina kök, badrum med klinkers och allt möjligt ”fancy” sätter press på omgivningen. Se länkad ledare av Göran Greider om räntesamhället nedan.

Tydligen så har också konsumentrådgivarna fått mer att göra. Fler ”entreprenörer” av väldigt skiftande kvalitet (?), som kanske inte så lättvindigt skulle ha kommit in i olika branscher, har kommit in.

Vi sätter oss i skuld mer för att kunna köpa allt från nya mobiler, Iphones, Ipads till lyxkök och alltför stora hus och bilar osv för att inte hamna på efterkälken.

Se ”Skattjakten - Dan Josefsson om en revolt som kom av sig – och om högskattesamhället som firar triumfer”:

”De senaste finanskriserna har effektivt visat att det är länderna som inte förmår ta ut skatter som riskerar de allvarliga problemen. Högskattesamhället, som baktalats och smutskastats i decennier, firar nu triumfer.

Första tecknet på det nya tankeklimatet såg vi förra året då det stod klart att Greklands ekonomi var på väg att rasa samman. Den svenska presskåren ville till en början helst prata om ”lata greker’ och för stor offentlig sektor.

Men snart kröp det fram att grekerna har längre arbetsveckor än EU-genomsnittet, låga löner och offentliga utgifter som ligger långt under länder som Sverige, Tyskland och Frankrike.

Greklands problem visade sig istället bero på att den ”skatterevolt” som våra svenska högerdebattörer drömt om håller på att döda landets ekonomi. Om grekerna hade varit lika bra på att betala skatt som vi är i Sverige så hade det inte funnits någon grekisk kris – i alla fall inte om man stått utanför EMU.

Och omvänt: Om vi i Sverige hade ökat andelen svarta pengar i vår ekonomi från dagens 7 procent till Greklands 30, eller Italiens nästan 50 procent, så hade det svenska samhället snabbt havererat.

Nästa tecken på nytänkande kom i somras då kreditvärderingsföretaget Standard & Poor sänkte USA:s kreditvärdighet. Till en början ville ledarsidorna helst se USA:s underskott som huvudorsaken till problemen. Men snart visade det sig att sänkningen snarare beror på att USA:s politiker inte kan höja de på tok för låga skatterna.

S&P misstänker att republikanska kongressledamöter kommer att se till att de enorma skattesänkningar som George W. Bush drev igenom för snart tio år sedan, och som egentligen ska upphöra att gälla i slutet av 2012, förlängs ytterligare tio år. Det skulle enligt Washington Post (13 juli) kosta amerikanska staten hisnande 4 000 000 000 000, alltså fyra tusen miljarder dollar, i uteblivna skatteintäkter.

En katastrof för USA.

S&P misstänker dock att republikanernas ideologiskt betingade hat mot skatter kommer leda till att skatterabatterna förlängs oavsett konsekvenserna. Därför sänkte man USA:s kreditbetyg.

Statsvetarna har länge vetat att föreställningen att höga skatter på något sätt skulle göra länder fattigare saknar vetenskapliga belägg.

Det är tvärtom belagt att ett land inte kan bli rikt om inte en ganska stor delar av bruttonationalprodukten används till offentliga utgifter. Närvaron av starka, välfungerande samhällsinstitutioner som bekostas av offentliga medel är en förutsättning för att välstånd överhuvudtaget ska kunna uppstå. Det existerar ingen ”fri marknadsekonomi’.

Detta framgår av boken Vägar till välstånd som kom ut förra året (SNS Förlag). Där visar statsvetarna Bo Rothstein och Johannes Lindvall också att det krävs en mycket ovanlig tillit medborgarna emellan för att de solidariskt ska vilja betala höga skatter. Det räcker inte att vi tycker att det vore en bra idé om alla betalade sin skatt. Om vi inte känner oss övertygade om att de flesta andra verkligen kommer att betala sin del så har vi inget skäl att själva betala oavsett hur positiva vi rent principiellt är till högskattesamhället.

Hur den nödvändiga tilliten uppstår vet ingen i dag, bara att den är extremt värdefull och globalt sett mycket ovanlig. Sverige har ett sådant överflöd av tillit människor emellan att man kan se den som vår värdefullaste naturresurs. Tilliten ökar dessutom.

Samtidigt som lågskattesamhällen runt omkring oss avslöjas som livsfarliga fuskbyggen blir svenskarnas förtroende för varandra, och vilja att betala skatt, bara starkare./…/

… grupperna högre tjänstemän (det vill säga chefer och andra med ledande arbeten) och egenföretagare blivit mycket mer positiva till skattefinansierade socialförsäkringar. 2006 tyckte 71 procent av de högre tjänstemännen att socialförsäkringarna främst ska finansieras av skatter och arbetsgivaravgifter, snarare än av privata försäkringar. 2010 har andelen stigit till hela 82 procent. Bland egenföretagare har andelen stigit från 65 procent 2006 till 76 procent 2010.”

Ja, det har de anledning att vara. Egenföretagare behöver t.ex. ha tillgång till sjukvård, som är högkvalitativ och lika för alla, både för dem själva personligen, men också för sina anställda. Att de slipper betala dylika. Och det behövs bra infrastruktur för att företag ska fungera och gå bra. Som Elizabeth Warren säger apropå att ingen blir rik på egen hand! Så sant!

Se också Warren om stora företag som hyr arméer av lobbyister! 

”Den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi – är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ inte förenliga med en blomstrande marknadsekonomi?” Jo, absolut, säger Jeffrey D. Sachs…

Dan Josefsson fortsätter:

”Det finns dock tecken på att något är på väg att hända. När Fredrik Reinfeldt nyligen ”sköt upp” det femte jobbskatteavdraget motiverade han det faktiskt med att Sverige inte har råd. ”En bra och klok regering ändrar sig när den får ny information” förklarade han i Gomorron Sverige (12 aug).”

Jag har dock inget större förtroende för Reinfeldt och jag kommer aldrig att rösta på (m). Kanppast på något av de andra allianspartierna heller.

”För tio år sedan var den mörkblå högern öppet avundsjuk på länder som Italien och Grekland, där folk inte vill betala skatt. I dag erkänner krisländer och en moderat statsminister – som flitigare än någon annan försökt sälja in budskapet att sänkt inkomstskatt leder till fler jobb och ökat välstånd – att skatteavdraget faktiskt inneburit en kostnad för landet.

Kanske håller det långsamt på att gå upp också för högern att drömmen om en skatterevolt egentligen var en samhällelig mardröm.”

Och många politiker skulle behöva ha mer kontakt med verkligheten!?

Göran Greider skriver så bra i ”Vi lever i ett räntesamhälle”:

”De dystra prognoserna för ekonomin – den svenska, den europeiska och världens – hopar sig och det är inte överraskande att Riksbanken sänkte räntan med en kvarts procent. Med all sannolikhet kommer den att sänkas ytterligare.

Men det är något märkligt med denna extrema fixering vid penningpolitiken. Det är numera bara nästan på det området som någon form av ekonomisk-politisk vilja överhuvudtaget visar sig. 

All finans- och konjunkturpolitik är i princip inställd och numera kan regeringen som bekant inte ens längre sänka skatterna, vilket den ibland hävdat varit en konjunkturpolitisk åtgärd. 

Politiker lägger sig inte i hur konjunkturerna går – det får tjänstemännen på Riksbanken göra. Det är ett lågt betyg på hur demokratiskt samhället är.

Varje gång Riksbanken ska meddela hur de gör med räntan är den mediala uppståndelsen stor. Men den uteblivna finanspolitiken bevakas knappast alls.

Vi har fått ett samhälle där många människor, av naturliga skäl, är svårt fixerade vid räntorna på grund av sina bostadslån. En enorm tryckvåg har gått genom det svenska samhället de senaste tio åren: 

Hyresrätterna har blivit allt färre, bostadsrätterna allt fler och det betyder att lån och räntor betyder mer. En bostadsbubbla blåses sakta men säkert upp också genom skattesänkningarna på inkomster och på fastigheter och genom RUT- och ROTavdragen.

För att hårdra det: Ingen följer med vad som händer i politiken i riksdagen och regeringen, alla stirrar på Riksbanken och de vinstfeta bankerna (de fyra storbankerna tjänade förra året uppåt 80 miljarader kronor). Men vi har massarbetslöshet och enorma behov som tornar upp sig i infrastruktur och vård, skola och omsorg. 

Frågan är om den finanspolitiska aktiviteten någonsin varit så svag som den är idag, med Anders Borg vid rodret. 

Sina opinionspoänger införtjänar han istället på allt tommare retoriska anklagelser mot banksektorn för att den inte sänker sina räntor. Men han gör inget åt det. Och han gör framförallt inget åt det som på sikt gör samhället tryggt och funktionellt: Investerar långsiktigt.

Vi lever i räntesamhället. Och även om ilskan mot bankerna är berättigad är det smått tragiskt att inga passionerade och upprörda känslor riktas mot den uteblivna finanspolitiken. Och detta alltmer utpräglade räntesamhälle är ett mycket privatiserat samhälle, där horisonten för alltfler enskilda inte sträcker sig längre än den egna plånboken.”

Tillägg 19 februari: Se kommentarer nedan om Sven Wollter som censurerades av Sveriges radio när han som programledare där sa vad han tycker om Reinfeldts utspel angående pension vid 75 års ålder, när man skulle prata om kärlek och gamla i programmet Wollter och Röör.

Se vidare om konflikten mellan rika och fattiga i USA, som växer och om ”avund” som inte bara existerar i Sverige, hör och häpna, utan också i USA. Ja, det behövs mer avund åt folket!?

Och slutligen Lena Andersson.

Retoriken använder begrepp som frihet och valfrihet, men är det verklig frihet eller valfrihet vi får?

Om amerikanske ekonomiprofessorn Greg Mankiw och konsensussynen i ekonomi. En anhopning hjärntvättade grupptänkare som stänger sina ögon, öron och sinnen för varje alternativ dialog som skulle kunna ändra deras syn på världen?

[Vad ska jag kalla detta inlägg?

Tillägg på eftermiddagen: jag vill gärna sprida information om kritik som börjar höras alltmer över den politik som förts de senaste 30 åren  i USA och den syn på ekonomi som denna politik bygger på.

En syn på politik och ekonomi (nyliberalism) som alliansen bygger sin politik på och som hyllas så i media i Sverige enligt min syn.

Något man definitivt inte okritiskt borde gå på eller tro är den "enda vägens politik" - eller ekonomi. Och egentligen har jag inte tid att blogga, men jag bara måste få ur mig saker. Jag är oerhört kritisk mot media i Sverige! Som jag tycker är väldigt ensidig och vinklad och dålig på att granska - alla, samt dålig på att verkligen informera om alternativa synsätt].

Mer om ifrågasättandena i USA över den ekonomiska syn som lärs ut vid universitet och college i USA.

Se tidigare postningar om Greg Mankiw och anti-mankiw-rörelsen (samma postningar?).

Ur “Mankiw om konsensussynen i ekonomi”:

”Mankiw tycker ofta om att försöka pracka på [folk] att det finns en omfattande enighet i den ekonomiska yrkeskåren angående de flesta större ekonomiska frågorna.

I kapitel 2 i sin lärobok påstår han till exempel att medan de flesta ekonomer skiljer sig åt när det gäller normativa påståenden vad gäller ekonomi (t.ex. vad som borde hända), så finns det en vitt spridd enighet om dess positiva påståenden (t.ex. vad som faktiskt händer).

Ofta citerar han olika opinionsundersökningar som stödjer hans argument. Hans senaste citat finns här.  Ett annat finns här. Och ytterligare ett här….

Det är som om han inte bara försöker övertyga allmänheten att ekonomer i övervägande grad är överens om allting, han försöker övertyga sig själv [det låter ju mer som om han är lobbyist för nyliberalism och dess agenda än genuin vetenskapsman? Men det är okej om akademiker har en politisk syn, bara de öppet redovisar den och inte minst erkänner den för sig själva, men mitt i detta drivs av att söka sanningen, även om den går på tvärs med deras politiska preferenser. I denna roll får han och många med honom frottera sig i inflytelserika kretsar, där det finns EN MASSA pengar??? Och hur är det med detta i Sverige? Men vad vinner en sådan som Mankiw och hans gelikar i längden? Vilket blir deras eftermäle när historien har sin gång? Ser man upp till dem? Eller, kanske med rätta, ner på dem, som charlataner???].

Det finns dock några problem med hur hans argument görs.

1. Det är lätt, men dock missledande/…/ [han menar som jag förstår det att det handlar om hur dessa opinionsundersökningar utformas, något som ju dock inte är nytt! Bloggskribenten påpekar att om de utformas som påståenden av typen:] till exempel ’… om den federala budgeten ska bli balanserad, så borde detta bli gjort över konjunktur/affärscykeln snarare än årligen’ skulle kunna ge 85% stöd bland ekonomer som svarar på undersökningen, men man undrar om ifall frågan ställdes ’hur’ eller vi ’vilken mekanism’ osv skulle enigheten drastiskt reduceras. Detta stycke av Arindrajit Dube får oss att reflektera över idén att om undersökningsfrågor utformades annorlunda eller blev mer detaljerade, så skulle de kanske reflektera en växande konsensus inom ekonomin att minimilöner inte nödvändigtvis har ett negativt inflytande på anställningar. Andra exempel finns i överflöd. 
2. Det är lätt att få konsensus om du bara frågar folk som är eniga med dig. Jag påstår inte att inga medlemmar i AEA [American Economic Association] eller några andra ekonomer som deltagit i undersökningar har irrläriga/kätterska böjelser (till exempel så var faktiskt John Kenneth Galbraith president för AEA 1972), men när det stora flertalet av de ekonomiska avdelningarna och dess institutioner leds av och för mainstream ekonomi och när irrläriga ekonomer blir så marginaliserade från yrkeskåren att de kanske inte ens kan vara del av mainstreama professionella institutioner, så måste man nödvändigtvis få just dessa mainstreama svar.  Allt du har bevisat är att i vissa saker så finns det enighet bland mainstreama ekonomer bara.  Dessutom, om du bara frågar amerikanska ekonomer så är skevheten ännu större, därför att USA har något av det lägsta akademiska stödet för kätterskt tänkande. Ett bra exempel på detta faktum är historien om hur hela irrläriga avdelningar tvingas stänga sina dörrar. Om du utvidgar detta till företagsekonomer och finansiella ekonomiska experter som kanske kallar sig själva ’akademiska ekonomer’ men som, icke desto mindre, är framskjutande (upp)reklamerade i politiska cirklar och den mainstream mediemarknaden så kan skevheten bli ännu större.
3. Kanske den viktigaste poängen är att enighet inte gör att du har rätt. När grupptänkande framställs som prioritet över att söka sanningen, så är det tecken i sig själv på ett grundläggande/fundamentalt problem inom den ekonomiska yrkeskåren. Och att det, när allt kommer omkring, är den riktning Mankiw önskar att mainstreama ekonomer fortsätter gå – en anhopning av hjärntvättade grupptänkare som stänger sina ögon för varje alternativ dialog som skulle kunna ändra deras syn på världen.”

Ja, i slutänden kan detta riskera att folk i gemen förlorar tron på ekonomer och ekonomi, för någonstans kommer folk att börja ifrågasätta sakernas tillstånd, när de börjar uppleva resultaten av den politik som förs grundad på ekonomiska idéer som inte fått ifrågasättas.

Och man borde få ifrågasätta alla teorier (höger som vänster) och försöka belägga kritiken eller vederlägga den.

Handlar inte politik också om vilket sorts samhälle man vill skapa? Har ekonomerna svaren på ALLT? Behövs andras syn också? Består livet av en massa annat också – eller inte minst?

Om Jeffrey Sachs bok “The End of Poverty’ vs. Deep Ecology and Happiness: The globalization of the unreal and the impoverishment of all” eller ungefär “Slutet på fattigdomen’ kontra djup ekologi och lycka. Globaliseringen av det overkliga och utarmningen av alla” kan man läsa:

“I en värld av överflöd, så är grovt räknat en sjättedel av mänskligheten för fattig för att leva [men det finns tillgångar i världen så ingen skulle behöva svälta eller vara fattig]. Överlevnad är en daglig strid. Deras svåra belägenhet och levnadsvillkoren för dem som har det något bättre ställt, men som är långt ifrån välmående, blev adresserad, inte för första gången [dock], i millenniemålen som ratificerades av alla FN:s medlemmar 2000.

Framsteg, i linje med tidigare utvecklingssträvanden, har varit plågsamt långsamma. I några anhopningar av fattiga i världen, så har det knappast blivit några framsteg alls. 2005 så visade namnkunnige ekonomen Jeffrey Sachs hur extrem fattigdom kan övervinnas.”

Man kan också läsa att:

“Under nyliberalismen /…/ så har ekonomisk tillväxt på ett tvivelaktigt sätt överskridit sin status som ett medel och framstår som om den har blivit ett mål i sig själv./…/

… vår nuvarande syn på [vad som är] fördelaktig, [och] förhärskande ekonomisk utveckling, både för de extremt fattiga och för alla andra, behöver en grundläggande omprövning.”

Artiklar av Sachs i Guardian.

Jeffrey Sachs, amerikansk ekonom …

Se fler videor här. På denna sida kan man läsa något i stil med:

”I sin senaste bok, The Price of Civilization, så utforskar Jeffrey D. Sachs bristerna i amerikansk kapitalism, genom att modigt möta moderna utmaningar [se moderna utmaningar i vitögat] och erbjuda en ambitiös plan för förnyelse.”

Om Sachs bok ”The Price of Civilization.”

Försöker eventuellt skriva om vad han säger i de kortare videorna.

Tidigare inlägg under kategorin Jeffrey Sachs.

Om ”fri” marknads dubbelmoral och mer om objektivitet i politik och ekonomi…

I bloggpostningen “‘Fri marknads’ dubbelmoral” kan man läsa i min snabba amatöröversättning från engelskan (nej, som sagt; jag är inte ekonom, men min översättning kanske ändå kan ge en idé om vad bloggskribenten försökte förmedla; om bristen på logik och konsekvens i många resonemang. Kanske ett hälsosamt sätt att ta ner vissa politiker, ekonomer och debattörer från sina höga hästar?):

”Frimarknadsekonomer/libertarianer ägnar en stor del av sin tid åt att reagera mot förslag, där de ofta rör samman/förväxlar teknokratiska diskussioner med ideologi (något vi kan tacka Milton Friedman för).

Resultatet är att de ofta motsäger sig själva någonstans på vägen.

Här är några exempel:

1. Frivilligt samarbete är rättfärdigat och producerar överlägsna resultat/utfall, utom om människor går med i fackföreningar [den sortens samarbete/samgående är inte bra].

2. Människor maximerar nytta och borde vara fria att göra det de vill utom när de röstar.

3. Rationellt självintresse är att bli hyllad och uppmuntrad [se inledande video,] men bör bli förlöjligat när det rör sig om avund [men kanske borde vi önska mer avund åt folket; dvs att fler ifrågasätter och reagerar och gör uppror. Inte av skam tiger?]

4. Rationellt självintresse är optimalt för samhället, utom när det handlar om politiska rörelser.

5. Lokalt kunnande är det sätt vi borde bearbeta information på, utom  när vi talar om ojämlikhet.

6. Överdrivna/omåttliga löner är dåliga och orsakar arbetslöshet, men VD- betalningar är alltid berättigade.

7. Frivilligt utbyte är alltid berättigat/riktigt och rätt, men inte när det gäller fractional reserve banking. *

8. Att skydda människor från risker som kommer med bidrag, insättningsgarantier och konsumentskydd är dåligt – men lagar rörande begränsat ansvar då [för företag? Är skydd av företag bra i alla lägen?]?

9. Statligt finansierat jobbskapande är onaturligt och inflationsdrivande, men att kasta pengar på banker är det inte.

10. Utverka frihet åt bankerna, men varje efterföljande krav på åtstramning eller reglering [motkrav i form av krav på större reglering] är en kränkning av den fria marknaden.”

Man får inte reglera bankerna eller den fria marknaden, den är självreglerande och förtroendet är maximalt för denna, däremot ska man ha största misstro mot enskilda medborgare. Hur får man ihop detta? Är inte den ’fria marknaden’ styrd av delvis samma individer/medborgare?

Är de mer att lita på i ena sammanhanget än i andra? Är självintresset (eller altruism) större i ena än i andra sammanhanget? Och hur är det med makt och inflytande i de olika roller man spelar i samhället? Har vi alla samma? Hur hanterar man detta?

Se vad Andrew Haldane skriver om när bankerna blir alltför stora: ”Big is not better when it comes to banks’.

Uppräkningen fortsätter:

”11. The broken window fallacy är alltid ett felslut, men kreativ förstörelse är en vital del av kapitalism(en). (denna speciella bok länkas därför att den ställer Schumpeter och Hazlit sida vid sida, uppenbarligen utan att man ens inser ironin i det).

12. Uppifrån-och-ner-planerande [staten som talar om för oss?] är dåligt, men vi får aldrig ifrågasätta företagens agerande.

13. Offentlig skuld behöver attackeras, men privat skuld har ingen betydelse – låt oss öka den [istället, något som visst också håller på att ske i Sverige; vi skuldsätter oss allt mer].

14. Obama är socialist! Men att få bort oljeföretags subventioner/statsbidrag är ickeamerikanskt [i ena fallet är det okej med subventioner, eller bidrag som det nedsättande kallats av debattörer, i andra inte. Kan subventioner, eller bidrag, ifrågasättas när det gäller företag också? Hur får man en balans här?].

15. Vänsterregeringar gör människor beroende av röstning för välfärd [???], men läkemedelsföretag som gör något liknande ska ignoreras [i ena fallet är beroendeskapande okej, i andra inte. I ena fallet är påverkan okej, i andra inte. Har vissa betydligt större resurser till påverkan än andra? Dessutom].   

16. Offentligt-val-teorin betyder att staten inte kan göra något rätt, men detta gäller inte ekonomerna själva [de är fullkomliga?].

17. Kapitalismen är stabil. Men när staten [då] inte griper in kan vi klandra den för den Stora Depressionen (och även den Stora Recessionen) [Nej, marknaden är fullkomlig till skillnad från staten!? Har båda brister?].

18. Statens inblandning är dålig, men staten bör öka räntesatsen för att stoppa löneinflation [så DÄR bör den gripa in, i ena fallet är intervention bra, i andra inte. Det beror på vem den gäller och hur röststark man är?].

19. Pusha folk är fel, men vi bör inte reglera reklam eller emballering [i detta fall att varna människor för rökningens konsekvenser genom att ha varningstext på cigarettpaket, precis som vi har i Sverige]. (OK, den här är troligen baserad på faktumet att de flesta inte har läst eller  förstått vad pushande eller daltande är)”

Har de haft liknande debatt i USA om ’trygghetsnarkomani’!? Bloggen Do nothing Day skriver så bra om detta, vill gärna påminna om denna debatt. Ju fler gånger jag läser det ju bättre tycker jag att det är:

”Trygghetsnarkomani. Okej, heroin, amfetamin, kokain, det är tunga droger – men ändå inte alls lika farligt som… TRYGGHET!!!

Smaka på ordet, visst blir man RÄDD!!!

Men smaka inte för mycket!

Tryggheten blir lätt ett gift menar denna… ja, vad är mannen egentligen, vad får honom att tro att han besitter så speciella expertkunskaper att han kan skriva en bok som ger en långtgående politisk samhällsanalys vilken pekar på att vi måste bli mer elaka mot varandra, att samhället är för SNÄLLT!

Det är inte bra för oss, för lite skit rensar faktiskt magen!

Vad är denna så fantastiskt intellektuella man?

Jo, psykiater.

Det finns en ingrodd myt om att psykiater är galnare, eller åtminstone lika galna, som sina patienter, och jag måste säga att David Eberhard gör sitt bästa för att leva upp till den myten./…/

I tider där Socialstyrelsen kritiserar psykiatrin för att vara för slö, slapp och allmänt ointresserad av sina patienter så tycker David Eberhard – chef för psykakuten på S:t Görans sjukhus i Stockholm – att psykiatrin inte i tillräcklig omfattning avvisar patienter!!!

Han menar nämligen att många söker psykiatrin i onödan bara för att ”flickvännen gjort slut” eller nåt annat totalt irrelevant.”

Så himla bra skrivet!

Nu tillbaka till de dubbelmoralistiska punkterna:

”20. Investerare behöver vara trygga vad gäller framtiden. Nej, vi borde inte stötta upp deras trygghet genom att spruta in pengar i ekonomin! Hur i Herrans namn… [förstår inte riktigt det här ]

21. Om staten spenderar pengar kommer detta att tränga ut privat investerande, om den privata sektorn spenderar pengar kommer det inte att tränga ut annat investerande som andra i den privata sektorn gör.

22. Kommittétänkande [tillsättande av kommittéer och utredningar?] är ett hemskt sätt att göra saker. Men akrieägare uppskattar att kapitalism är det bästa system som någonsin skapats.

23. Samlade/kollektiva krav är meningslösa, men Say’s Law håller fortfarande [om Says lag].

24. Och naturligtvis, det klassiska: staten borde inte lägga sig i människors liv, utom när den säger åt dem exakt hur de ska bete sig.”

Kommer att uppdatera denna postning med länkar till artiklar och kanske andra blogginlägg.

Uppdatering 27 november: Erik Hegelund skriver på bloggen Vänsterekonomer om ekonomers användning av begreppet ”rationalitet” i ”Sluta prata om rationalitet?” och menar att det är ganska harmlöst. Jag vet inte, för ekonomer kanske i deras samtal sinsemellan, men vi vanliga medel-Svensson; vad lägger vi in i detta?

Svante Säwén skriver intressant i ”Vidgad vinstvarning”:

”Allt tal om att privatiseringar i vård, skola och omsorg ska ge effektivitetsvinster är nu borta i riksdebatten.

Nu motiveras konkurrensutsättning med valfrihetens värde.

Att multisjuka hamnar längre bak i kön än tidigare bortser man ifrån. Liksom att segregationen i skolorna ökar.

Valfrihet även för den som inte kan välja är att välja företag. Som om inte innehållet i vården är det viktiga.

Debatten har ändå gått in i ett nytt skede nu när ett vårdföretag som Carema avslöjats med brallorna nere.

Nu när privatiseringen inte längre är teori, vet medborgarna mer om vilka konsekvenser vinsten som drivkraft kan ge. När det står klart för de flesta att de riskkapitalbolag som gör vinst på våra skattepengar dessutom ser till att ingen skatt betalas på vinsterna, så ser de flesta att det har gått för långt.”

Gör ”alla” det? Tyvärr, jag tvivlar jag på att alla gör det.

Säwén fortsätter:

”Ingen kommer /…/ att ställa de frågor sossarna får om vinstgränser och regelsystem till Moderaterna [(M) står över allt, men (S) pressar man. Borde man inte pressa båda?].

Så mycket tydligare skillnaden skulle bli om sossarna i stället sa att vinsterna i vården ska stanna i vården. Punkt.

De gränsdragningsproblem som kan uppstå får lösas allt eftersom.

Går det inte så får väl det hela återtas i offentlig regi.

Skattebetalarna står ändå för notan.”

En kommentator svarar så bra att jag citerar hela dennes kommentar:

”Detta handlar om att en gång för alla rasera 1900 talets (s) samhällsbygge. Argument som kvalitet, samhällsnytta, lägra kostnader etc vet nog egentligen alla att de för eller senare visar sig falska. Men när jobbet en gång är gjort så blir det oerhört tungt att backa tillbaka. Vi vågar inte riktigt tro att vår modell är så bra, eftersom största delen av världen hamnat i en annan modell, och den går inte att ändra.

När alla andra argument uppenbarligen nu visar sig felaktiga, så håller man fast vi det som inte går att mäta; valfrihetens värde. Så länge man kan hävda det så fortsätter raserandet.

Sverige och den regering vi har accepterar tydligen vilka kostnader som helst för detta, 20 miljarder är ingenting, bara det finns två vårdcentraler. Att farmor ligg i sin egen avföring är hennes tappra offer för att vi gör upp med (s) ide om allas lika möjligheter.

Sverige är ett av världens rikaste länder, med relativt god trygghet. Icke desto mindre så är det så att farmor ligger i sin avföring och ropar, och skattemiljonerna är på Jersey.

Det finns lösningar, privat vårt får bara bedrivas av personalkooperativ och ekonomiskt överskott återinvesteras till 100%. Vill man sälja/lägga ned, så är det kommunen som köper tillbaka, till förutbestämt pris.

Helt enig i att vårdskandaler dyker upp överallt, vi måste hålla oss för goda för att dra poäng på det. Läste i veckan om att en våldtäkt begåtts på ett Carema boende. Det är illa och skall rapporteras, men inte som slagträ i denna debatt.

Men om farmor ligger i skiten beroende på misstag, oskicklighet, slarv…må vara. Men när det sker för att man drar in på blöjor får att nå resultatmål – då drar jag ut i krig. Att det sker, kommer att ske i privat verksamhet med vinstmål är ofrånkomligt. Ingen politiker, journalist, förbannad anhörig skrämmer en vd med siktet inställt.”

Och nu Thanksgiving tider så kunde man läsa en bloggpost på bloggen anti-Mankiw med titeln ”Tacka kaptalismen”:

“Medan vi aldrig kan vara säkra på författarens intentioner [till artikel som det refereras till i postningen], låt oss erbjuda ett svar: kanske element av planerad ekonomi tricklar ner i författarens historia på sätt som är förbisedda eller helt enkelt ignorerade av honom.

Med andra ord, det verkar för oss som om det taktiska användandet av att attackera ’centralt-planerande’-argument finns där för att avleda uppmärksamheten från viktigare och mer relevanta saker, sådana som följande:

Vem bestämmer priset på bensin som används av lastbilarna som levererar kalkonerna till affären?  

Oljekarteller spelar en betydande roll när det gäller att bestämma priset vid pumpen [på bensinstationen].

Vem koordinerade arbetet på fabrikerna som producerar födan och föder upp kalkonerna?

Mest troligt utfördes dessa uppgifter av en driftsledare och andra centraliserade myndighetsfigurer.

Vem reglerade kvaliteten på kalkonerna eller underlättade/befordrade deras transport? [Jo] statliga lagar och författningar var nödvändiga för dessa saker.

Vid närmare tanke, det verkar som om det finns ett nödvändigt ekonomiskt planeringselement för att vi ska få vår Thanksgiving-middag.

Ofullkomliga/bristfälliga marknader och organisationen av ekonomisk aktivitet som äger rum I firman är viktiga exempel på fall I vilka ekonomiska representanter kollektivt planerar och ändrar ekonomiska utfall/resultat.

Så detta år får vi tacka kapitalistiska sociala relationer för måltiden på vår tallrik.

Medan Mankiw upprepade gånger har försökt att bedyra allmängiltigheten av den ’fria marknadens’ modell och  dess förhållande/samband med Thanksgiving, så vittnar en enkel titt runtomkring, på hur ekonomier faktiskt fungerar, på något annat.”  

En kommentator blir påmind om postningen ”I Pencil: A product of the mixed economy (updated)” där Hazlitt som nämndes ovan också nämns.

*I Wikipedia står det om fractional reserve banking:

”Inom ekonomi innebär fractional-reserve banking (förkortat FRB) att banker kan låna ut insatta medel, alltså att de bara behöver behålla en bråkdel (fraction) i reserv (reserve), som kontanter eller andra likvida medel, samtidigt som man vid behov är skyldig att betala tillbaka inlåningar. Då någon tar ett lån skapar banken en kredit (vilken ingår i penningmåttet M1).^[1][2][3]

Detta är idag standard inom bankväsendet världen över och har praktiserats länge. Hur stor del, eller fraktion, som bankerna måste behålla bestäms av centralbanker genom reservkravet. En liten andel leder till ökad penningmängd medan en större fraktion leder till lägre.

Systemet har under lång tid varit kontroversiellt. Under medeltiden var FRB förbjudet i Europa och betraktades som ocker. Idag kritiseras systemet av vissa ekonomer som bland annat menar att det leder till konjunktursvängningar, risker för uttagsanstormning och inflation.”

Mer om nyliberalismen och dess effekter och högervridningen av vänstern, samt om allt fler ifrågasättanden av rådande ekonomiska doktriner…

Elizabeth Warren säger i videon att…

”… stora företag hyr arméer av lobbyister…”

… för att påverka politiker (och allmänhet). Vad har den lilla människan att sätta emot? Media hjälper inte till med motbilder heller.

Och tillvaron för småföretagare är tuff i USA, om nu någon trodde något annat…

Har egentligen inte tid att blogga… Men vill samla dessa artiklar i en postning, för egen del.

Göran Greider i ledaren ”Ett bedrövligt skådespel”:

”Där är de alltså,trädda på en och samma tråd: Juholt, Miliband, Gabriel, Obama.

Det genomgående problemet är också att ingen av dem på allvar vågat utmana de tongivande delar av sina egna rörelser som mer eller mindre accepterat en allt mer borgerlig syn på samhälle och politik.”

De är utsatta för enveten lobbying och så hjärntvättade med nyliberala idéer? Trots att vi nu börjar se vad detta slags politik leder till; större och större klyftor, så småningom kanske enorma spänningar i samhället och människor som saknar skyddsnät när en rejäl ekonomisk kris väl inträffar.

Ingemar Göransson har skrivit ett långt blogginlägg ”Drömmen som försvann”, som är väl värt att läsa. Det börjar som följer:

”Det brinner i London. Det är kravaller i Aten. Det är protester i Madrid och tusentals människor visar sitt missnöje med arbetslösheten genom att ockupera en park i den globala spekulationsekonomins huvudstad New York. Och inte bara i London som sagt, utan i snart sagt varje storstad i västvärlden upplever sedan sensommaren 2011 omfattande protester.

Ligister, kriminella och gangsters var den bild som förmedlades till oss av media från London, Aten och andra städer. Det må vara sant att det funnits ett inslag av människor som tagit chansen när den serverats. Men för att vi ska förstå VARFÖR det över huvud sker upplopp som de som plågat London och andra städer måste vi förstå den frustration, det missnöje och den desperation som många i inte bara den brittiska underklassen känner idag.

Den brittiske lokföraren Alan Finton beskrev i min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” utvecklingen i Storbritannien med orden ”nyliberalismen förstörde arbetarklassens liv”. Och det vi sett i Storbritannien och på andra håll sedan sensommaren 2011 är en spegel av det förstörda livet.”

Om Göranssons bok kan man läsa:

”Författaren Ingemar E. L. Göransson beskriver och analyserar den utveckling och ideologi som skapade var reformismens största framgång historiskt sätt.

Men boken beskriver också de mekanismer och den ideologi som var grunden för den revolt som högerkrafter i nyliberal tappning som likt Margaret Thatcher och våra egna moderater i sina strategier och retorik har tvingat tillbaka välfärdsstaten till förmån för en ojämlikare marknadsliberal välfärd för många men inte alla.”

Och det är inte ”bara” arbetarklassen som har det tufft. Det har medelklassen också i ”föregångsländer” som USA och Storbritannien! Om nu någon i medelklassen i Sverige trodde något annat.

Greider fortsätter i ”Borg – skicklig ickepolitiker”:

”Arbetslösheten är idag högre än när Borg tillträdde och skulle den slå till ordentligt de närmaste åren kommer stora grupper att stå oskyddade på grund av försämringen av a-kassan som han genomdrivit.”

Precis! Slår arbetslöshet och kris till då står många i Sverige där – oskyddade. Han påpekar också att konkurrensen inte är så stor för Borg heller i Europa:

”Nåja, konkurrensen i ett Europa som sjunker som en sten mot recession är i och för sig inte mördande.

Men det är onekligen symboliskt att en finansminister som praktiskt taget inte uträttat någonting vinner mästartiteln.

Den majoritet av svenska folket som – mot Borgs inrådan – röstade nej till euron la naturligtvis den viktigaste grunden till att det gått hyggligt för Sverige. Perssonregeringarnas saneringar och budgetregler la en annan grund för Borg.

Det han själv bidragit med är att via jobbskatteavdragen sänka skatterna, dock utan att tala om för svenska folket vad som är syftet med den ”reformen’: att hålla tillbaka lönerna.”

Borg framstår som oberoende expert. Media gillar att beskriva honom som sådan? Och han bidrar själv till den bilden, odlar och omhuldar den. Men han är inget annat än ideolog. Hans och alla hans allianspartners politik vilar på en högerideologi och inget annat? Effekterna av denna kommer vi att få se så småningom.

Efter en 30-årig Reagan-era så lever 45 % av amerikanerna utan ekonomisk trygghet, se ”45 % av alla amerikaner lever utan ekonomisk trygghet.” Vad för slags politik och ekonomiskt tänkesätt grundas detta på? Den enda vägens politik?

Björn Fridén på Alliansfritt Sverige är inne på samma linje; om framtida kris och massarbetslöshet, se ”Nyheter i korthet: Kissblöjor, favvoministrar och en misslyckad upphandling av ekorrar”:

”I ett större perspektiv blir plötsligt caremaskandalen plötsligt förståelig.

Hur ska de borgerliga kunna upphandla omsorg om de inte kan upphandla en gran?

En kraftig majoritet av Sveriges kommuner, även borgerligt styrda, är motståndare till att riskkapitalbolag i skatteparadis får driva vård i Sverige.

Men några sådana krav kan de enligt lag inte ställa vid upphandling.

Vi har alltså lagar som tvingas fram överfulla kissblöjor.

Anders Borg har utnämnts till Europas bästa finansminister av tidningen Financial Times. Det är mer oklart vem som är favoriten bland allt fler arbetslösa, allt fler förtidspensionerade, och den fattigaste tiondelen av befolkningen som på drygt 3 år fått 20 års inkomstutveckling helt utraderad.

Maria Ludvigsson, ledarskibent på tyskvänliga Svenska Dagbladet, tycker inte att politiker ska ägna så mycket tid åt att lyssna på folk. Goda nyheter för Ludvigsson: På högerkanten lyssnar man i alla fall på de som donerar stora summor i hemlighet.”

Och återigen; en stor kanadensisk studie har visat att dödligheten är större i privat VINSTDRIVEN sjukvård jämfört med privat ICKE VINSTDRIVEN sjukvård. Ytterligare en anledning att ta bort det incitamentet eller i all synnerhet att granska det och som sagt verkar det finnas anledning att ifrågasätta det?

Greider i första ledaren:

”Håkan Juholt väckte liv i något – men tordes inte löpa hela linan ut.

Och de som står i mitten och på den vänstra sidan i hans eget parti har heller inte vågat ställa sig upp och en gång för alla slå fast att svensk politik nu behöver en annan inriktning, där frågorna kring den sociala jämlikheten och inte minst offentlig sektor ställs i fokus/…/

Visst är det så att det mediala drevet mot Juholt har en enorm betydelse.

Men det är något mer här.

Problemet är att det socialdemokratiska partiet tycks helt oförmöget att välja väg och jag tror att det är därför som det interna krypskyttet mot s-ordföranden inte tycks upphöra: en Tomas Östros, en Anders Johansson och till och med en Mona Sahlin eller rentav en Sven-Erik Österberg fortsätter uppenbarligen att hoppas på att socialdemokratin ska ta det avgörande steget mot mitten och kasta av sig det sista av den radikala tradition som rörelsen föddes ur.

Det är ett bedrövligt skådespel.”

Jo, jag håller nog med…

Det finns inget glasklart eller självklart i den politik som förs, som enbart baseras på ekonomi och inget alls på vad slags samhälle vi vill skapa; att olika politik bygger på olikheter i synen på människor. Jag ogillar starkt folk som slår sig för bröstet i någon slags övermänniskotro. Vi har alla det gemensamt att vi är sårbara något den norska allmänläkaren Anna-Luise Kirkengen skriver i boken ”Inscribed Bodies” där hon hänvisar till den hebreiske universitetsfilosofen Avishai Margalit och hon skriver om honom:

”He finds it more fruitful to construct a negative argument, based on the fact that human beings share the morally relevant characteristic of being ”something which can be humiliated’. This negative argumentation, he states, far surpasses in usefulness all of the positive ones /…/

A decent society is reflected, according to Margalit, in the way its institutions meet the most vulnerable of its members – or its non-members.

Any measures which marginalize people stigmatize them. And a stigma is the public sign of deviation from the norm, be it the norm of honor, mores, gender, race, faith or function.

Regarding the concepts of honor, self-respect and self-esteem, Margalit writes: ”A humiliating society is one whose institutions cause people to compromise their integrity,” and, ”a decent society is one whose institutions do not violate the dignity of the people in its orbit.”

Lars Pålsson Syll frågar sig i “Straight from the horse’s mouth – Bank of England’s Andrew Haldane on the inadequacy of modern finance” eller ungefär “Jag har det från säkert håll – bank of Englands Andrew Haldane om ofullkomligheten i modernt finansväsende”:

“Bidrar verkligen den finansiella sektorn med ett nettobidrag till samhället? Många har kanske tvivlat på det.

I en intressant artikel ['Vad är bidraget från den finansiella sektorn?'] så tar Andrew Haldane i stor utsträckning ställning för en av de två [???] – och precis som yours truly [er förbundne] – har ifrågasatt det sociala värdet av den överuppblåsta finansiella sektorn i den nyliberala avregleringseran:

’Det är inget tvivel om att den finansiella sektorn har ett betydande inflytande på den verkliga ekonomin.

Finanskriserfarenheter gör detta alltför klart … Men de svarar inte på frågan vilket positivt bidrag finanssektorn gör i normalt, lågkonjunkturtillstånd.”

Nytt bidragsberoende i ”det nya arbetarpartiets” Sverige – samt mer om äldrevård…

Lena Sandlin i gårdagens ledare ”Det nya bidragsberoendet”:

”Jobb i stället för bidrag har högerregeringen skanderat sedan valrörelsen 2006. Socialdemokraterna är ett bidragsparti medan högeralliansen skapar riktiga jobb har det hävdats.

Men hur har det egentligen blivit i realiteten? Hur ser det ut nu när högerregeringen styrt vårt land i fem år?

Jo, vi kan konstatera att andelen människor som får socialbidrag ökar samtidigt som färre får ersättning från a-kassan.”

Och de sa sig vara ”det nya arbetarpartiet.”

Hon avslutar ledaren som följer:

”Högerns strategi för att försvaga fackföreningsrörelsen och ge sig på den offentliga välfärden har lyckats.

Nu tar de även i smyg steg bort från den traditionellt svenska progressiva statsbeskattningen för att lägga tyngre ansvar på den platta kommunal- och landstingsskatten.”

Kommuner och landsting kommer att få det ÄNNU tuffare och vad kommer det att betyda? Rent konkret och in på bara skinnet för medborgarna.

”Det är tid nu för den politiska oppositionen och oss inom media att faktiskt ställa Reinfeldts regering mot väggen i fråga om arbetslöshet och bidrag.

Svenska folket har rätt att få veta att retoriken inte håller.”

Bra sagt! Inte en dag för tidigt!

Ja, och i detta samhälle har en devalvering av människovärdet skett.

Dålig vård ger samhällsstress:

”Dålig vård skapar samvetsstress.

För lite tid att byta blöjor, mata, eller bara sitta ner en stund och prata med de gamla. Det är vardag för många anställda inom äldreomsorgen. Samvetsstress är ett viktigt arbetsmiljöproblem, menar Gunilla Strandberg, professor i omvårdnad.”

Kan leda till utmattning eller känslokyla (ett teflonbeteende) hos personalen kan man bland annat läsa i artikeln, men arbetsmiljöarbetet har fått stryka på foten.

Återigen; bland annat Jeffrey Sachs påpekar att i dagens globala konkurrens måste vi ta tillvara ALLAS resurser och skapa ett samhälle så att vi verkligen gör det. Se tidigare inlägg ”Den nya progressiva rörelsen och slutet på en 30-årig Reagan-era…”

Men denna politik genomför nu alliansen, med (M) i spetsen, för fullt, trots ifrågasättandena och kritiken som börjar poppa upp mer och mer och här och där ute i världen. Det som kommit som resultat av detta slags politik (Thatchers i Storbritannien och Reagans i USA)!

Alliansen UPPREPAR samma dumma saker! Har inte tagit lärdom. Tyvärr är S (och hela oppositionen) än så länge en svag motkraft.

Och media, var är de? Rapporterar de? För svenska folket och väljarna här?

Se också artikeln/intervjun ””Det har blivit allt striktare” – Forskaren Malin Junestav om dagens och dåtidens fattigvård”:

”På 1800-talet hade vi fattigvård och nödhjälpsarbeten – i dag har vi försörjningsstöd och fas 3.

Enligt Malin Junestav, ekonomhistoriker och forskare, har det skamliga i att vara fattig ökat i takt med att problemet förskjutits från samhället till individen.

– Dagens ekonomiska politik går ut på att pressa ut folk på arbetsmarknaden”:

Man har individualiserat strukturella problem, dvs individen får ta ansvar för strukturer som han/hon inte kan rå på. Se ”Individualisering av strukturella problem – den ”flexibla” kapitalismens överideologi.”

”Lovsången till Entreprenören följs allt för sällan av följdfrågan om vad som måste göras ifall drömmen spricker och allt går snett.

En politiker med näsan i vindriktningen aktar sig  noga för att förknippas med ”förlorarna” (bidragstagarna). Det är istället den nya och framgångsrika urbana medelklassen som skall vinnas.

Allt fler hänvisas därmed till den flexibla kapitalismens skuggsida, där det idag råder såväl medieskugga som brist på generell trygghet.

Det selektiva och behovsprövade socialbidraget eller familj och vänner [Ja, ”Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för sjuka och anhöriga”] – i sämsta fall kriminella strukturer - får för dem istället träda in som alternativ välfärdsstat.

Av allt att döma kommer vi i framtiden, enligt Bauman och andra sociologer, att se en växande och till stor del osynliggjord underklass. Det handlar om en klass som dessutom ofta saknar självklara företrädare. Om de nu ens vill bli företrädda.

När vi, från fackligt håll, försöker förstå det nya och framväxande klassamhället kan vi förvisso använda oss av en hel del gamla och kända analysverktyg. Men utan tvivel måste vår ”verktygslåda” också ständigt förnyas och uppdateras. Annars kommer vi aldrig att klara av att ringa in vilka de viktiga drivkrafterna är som vi har att hantera.

Här tror jag att vi kan och bör ta hjälp av en del idéer och perspektiv som formulerats av sådana forskare som Zygmunt Bauman och Christer Johansson.”

Läs hela artikeln, den är jättebra!

Och här är Christer Johanssons ”Den ofrivilligt frivillige företagaren – starta eget-bidragsföretagande och en förändrad livssituation” av Christer Johansson.

Tillbaka till intervjun med Malin Junestav:

”– Men det som finns kvar från äldre tider och som det inte pratas så mycket om idag, det är en stark idéströmning att staten inte ska dela ut några pengar utan motprestation. Om det då inte finns några jobb att erbjuda blir det lätt som du undrade över … att man hittar på jobb enbart i syfte att sysselsätta folk.

Har attityden gentemot arbetslösa förändrats?

– Ja, det har skett en förskjutning, om man tittar på debatter i riksdagen, ledarsidor och radioinslag. Men vad är det ett tecken på?/…/

Är det skamligare att vara fattig idag än förr när det fanns så många som var fattiga eller levde under enkla förhållanden?

– Ja, tidigare kunde man vara fattig men stolt, åtminstone om man höll sig över svältgränsen. I välfärdssamhället och konsumtionssamhället är det värre: Ingen ska vara fattig, det är ett välfärdssamhälle, ”det finns ingen fattigdom”. Det är antagligen dubbelt skambelagt.

Den relativa fattigdomen eller graden av jämlikhet är också viktig, säger Malin Junestav.

– Människor jämför sig med varandra.

Tror du att individualiseringen av människors problem kan förklara skammen, att det är ens eget fel att man är fattig, arbetslös och så vidare?

– Ja, individualiseringen har stort utrymme i dagens debatt. Annars skulle inte reformerna på detta område se ut som de har gjort de senaste decennierna.”

Två rapporter av Malin Junestav som länkas i slutet av intervjun i ETC:

”Socialförsäkringssystemet och arbetsmarknaden – politiska idéer, sociala normer och institutionell förändring – en historik, IFAU Rapport 2007:4.”

”Sjukskrivning som politiskt problem i välfärdsdebatten – det politiska språket och institutionell förändring, IFAU Rapport 2010:16”

Och apropå Carema och skandalerna i äldrevården här i Sverige läs artikeln “Avslöjat: växande kris I Storbritanniens omsorgssektor.”

Där kan man läsa i inledningen i min översättning:

”Nästan en halv miljon äldre människor erhåller omsorg/vård i sina egna hem, vilket betalas av den lokala myndigheten. Men kanal 4 har sett bevis för att systemet kämpar för att stå pall.

Vi är sorgligt välbekanta med historier om dålig vård och försummelser, som visar sig i servicehem och sjukhus.”

Och artikeln skriver om ett

”…komplext och bristande system som nu avslöjas.”

De som arbetar i omsorgen beskriver situationen där som här att de jobbar under akut tidspress, som gör att de ”tar genvägar” som det står i artikeln.

”Styrande kräver ännu kortare visiter av omvårdnadspersonalen och billigare service. Och de ansvariga känner sig också pressade av nedskärningar – och många av deras plikter mot äldre är godtycklig [??], inte lagstadgad plikt, vilket gör servicen för äldre till ett uppenbart mål för nedskärning i kostnader.”

Läs även ”Disciplinens återkomst – nu byts morot mot piska” och ”En bortglömd folkrörelse.”

Om den mossiga nyberalismen och en ny progressiv rörelse…

Göran Greider skriver om detta med den ”mossiga” nyliberalismen (jo, det jag läste i länkad artikel är en i mitt tycke väldigt mossig politisk syn, som här unga,  och som jag ser det nykonservativa, människor häpnadsväckande står för) i ledaren ”Vad var nyliberalismen?” idag.

Jag jobbar med unga människor och blir trots det (eller kanske därför?) helt frankt häpen och förskräckt, över konservatism och en litet moraliserande, gammaldags ton och gammaldags, konservativa åsikter.

Greider skriver:

”Vad var nyliberalismen?

Svar: Den var det filosofiska uttrycket för den finanskapitalism som från slutet av sjuttiotalet sakta men säkert skulle växa och växa i omfång, och till sist omsluta hela våra liv.

Skandalerna idag med Carema och riskkapitalister som väller in i välfärdssystemen, eller det stora sammanbrott som vi kallar finanskrisen, börjar någonstans där, för trettio år sedan”

Precis!

”Jag tror att vi lever i slutet av den eran.

Jag tror att det är viktigt att säga just det. Vi måste säga detta – att nu är det de där idéerna om privatiseringar, avregleringar och skattesänkningar – alltså hela det nyliberala paketet – som är de gamla idéerna.

De har testats under en generation i västvärlden. Och de har inte löst några problem.

De har tvärtom förvärrat de sociala problemen och onödigförklarat människor i en skala som vi inte sett sedan trettiotalet. Dessa idéer har också förträngt avgörande frågor – om miljö och klimat – och dränkt dom i närmast religiösa idéer om evig tillväxt.

Vi lever i slutet av denna nyliberala era. Och nu skulle själva språket kunna vända.

Traditionalister – det är dom som fortfarande naivt tror på detta nyliberala paket.

Bakåtsträvare – det är dom som ännu är övertygade om att staten alltid måste dra sig tillbaka och politiken lägga sig i mindre.

Nostalgiker – det är dom som talar omprivatiseringar som lösningar på arbetslöshet eller bristande välfärd. Konservativa – det är dom som klamrar sig fast vid idén att marknadsmekanismen alltid löser problemen bäst.

Språket vänder.

Och förnyare – det är alla vi som nu vill dra ett streck för trettio års nyliberalt experimenterande med världens befolkningar.”

Ja, se återigen amerikanske ekonomen Jeffrey Sachs som också är inne på samma tema, se vad han skriver i artikeln ”Den nya progressiva rörelsen och slutet på en 30-årig Reagan-era…” i New York Times i min översättning från engelskan och med länk till originaltexten:

”OCCUPY WALL STREET och dess allierade rörelser runtom i landet är mer än bara en liten promenad i parken. De är mest sannolikt starten på en ny era i USA. Historiker har noterat att amerikansk politik rör sig i långa svängningar.

Vi befinner oss i slutet av den 30-åriga Reagan-eran, en period som kulminerade i inkomster som svingade sig i höjden för de 1 % som finns i toppen och en förkrossande arbetslöshet alternativt stagnation i inkomster för största delen av den resterande befolkningen.

Den övergripande utmaningen de kommande åren är att återställa välståndet och makten för de resterande 99 %.

För trettio år sedan så gjorde en nyvald Ronald Reagan en ödesdiger bedömning:

’Staten är inte lösningen på våra problem. Staten är problemet.’

Skatter för de rika skars ner kraftigt, liksom utgifter för offentlig service och investeringar som del av nationalinkomsten [BNP].

Bara militären och några få stora transfereringsprogram som Social Security, Medicare, Medicaid och krigsveteranförmåner var befriade från åtstramningen.

Det Reagan gjorde var en ödesdiger feldiagnos. Han förbisåg/låtsades inte om det verkliga problemet – ökningen av den globala tävlan i informationsåldern – och slogs [istället] mot den hemska staten.

I decennier framöver kommer USA att betala priset för denna feldiagnos, med en nation som är märkligt oförberedd att möta de globala ekonomiska, energi- och miljömässiga utmaningarna i vår tid.”

Ska vi Sverige göra samma misstag???

Se bloggen ”Anti-Mankiw”, där studenter kritiserar professor Greg Mankiws ensidiga ekonomiundervisning och vägran att kritisk granska sin undervisning och den teori som han lär ut.

Som lärare håller jag med studenterna; det är viktigt att visa på olika teorier och strömningar (värderingar och ideologier), men det behöver inte innebära att man inte klargör var man själv står, ens egna värderingar. Även om också det kan ha sina problem (med unga människor).

Det skulle vara betydligt intressantare om politiker var mer intellektuella! Dvs. var mer pålästa och betydligt mer djupt tänkande – samt kännande, än vad alltför många idag är.  För mig är ganska många politiker helt ointressanta som personer, ickelevande.

Vi lever på ”andlig” samhällelig svältkost. Eller jag tycker att jag gör det, som jobbande i ett konstnärligt yrke.

Jag saknar passionerade, tänkande, levande människor i talkshows, soffor osv. Saknar människor som verkligen har något att komma med. Vet inte hur jag ska uttrycka detta… Saknar färgstarka individer. Som är äkta färgstarka. Som verkligen förkroppsligar den där så hyllade INDIVIDEN! Borde vi inte se fler sådana i ett samhälle som just påstår sig vilja lyfta fram och upp individen (oerhört ironiskt och sarkastiskt)? Och borde vi inte se detta inte minst i vårt liberala parti t.ex.?

Så hur är det egentligen med respekt för den ”fria” individen ens bland liberalerna? Och än mindre bland nyliberalerna?

För egentligen vill liberaler och nyliberaler definiera vad en fri individ är? Hur ”fritt” är det? Och också vad vi medborgare vill ha?

Är de ett dugg bättre än den vänster som de ser ner på?

Tillägg på kvällen: Och i Bollnäs privatiserar de nu sjukhuset. Bedrövligt!

Jeffrey Sachs om ”Den nya progressiva rörelsen” och slutet på en 30-årig Reagan-era…

Se “Kollektiv passivitet och marknadsfundamentalism som religiös tro att kapitalismen till slut kommer att lösa alla problem…” apropå videon ovan.

Och här kommer nu min översättning av Jeffrey Sachs om “Den nya progressiva rörelsen” och slutet på en 30-årig Reagan-era. Om förhållandena i USA, som är modell för våra politiker i nuvarande regering (och som också tyvärr präglat vänstern och dess politik de senaste decennierna, fast något mindre uttalad):

”OCCUPY WALL STREET och dess allierade rörelser runtom i landet är mer än bara en liten promenad i parken. De är mest sannolikt starten på en ny era i USA. Historiker har noterat att amerikansk politik rör sig i långa svängningar.  

Vi befinner oss i slutet av den 30-åriga Reagan-eran, en period som kulminerade i inkomster som svingade sig i höjden för de 1 % som finns i toppen och en förkrossande arbetslöshet alternativt stagnation i inkomster för största delen av den resterande befolkningen.

Den övergripande utmaningen de kommande åren är att återställa välståndet och makten för de resterande 99 %.

För trettio år sedan så gjorde en nyvald Ronald Reagan en ödesdiger bedömning:

’Staten är inte lösningen på våra problem. Staten är problemet.’

Skatter för de rika skars ner kraftigt, liksom utgifter för offentlig service och investeringar som del av nationalinkomsten [BNP].

Bara militären och några få stora transfereringsprogram som Social Security, Medicare, Medicaid och krigsveteranförmåner var befriade från åtstramningen.

Det Reagan gjorde var en ödesdiger feldiagnos. Han förbisåg/låtsades inte om det verkliga problemet – ökningen av den globala tävlan i informationsåldern – och slogs [istället] mot den hemska staten.

I decennier framöver kommer USA att betala priset för denna feldiagnos, med en nation som är märkligt oförberedd att möta de globala ekonomiska, energi- och miljömässiga utmaningarna i vår tid.”

Ja, vi behöver ta tillvara allas resurser och verkligen ge alla samma chans att utveckla sina unika förmågor. I ett sådant samhälle, solidariskt, mår vi alla bättre och jag tror också att människor lättare blommar ut i detta. Och blommar på ett bättre sätt.

Jag tror att de har rätt i boken ”Jämlikhetsanden,” i samhällen med störst ojämlikhet så får man en massa problem, vad gäller kriminalitet och människor i fängelse (USA:s fängelser är överfulla; vad kostar det?), våld, sjunkande skolprestationer (bristande läs- och skrivkunnighet; känns det igen? Dock fanns det saker att göra i tidigare skola, precis som det alltid kommer att finnas saker att förbättra), sjunkande social rörlighet (dvs mindre social rörlighet; se Diane Ravitch och Daniel Lind om skola och social rörlighet), brist på tillit och socialt liv (i länder med stora klyftor verkar människor lita mindre på varandra) osv.

New York Times skrev också för några år sedan att den amerikanska drömmen inte är amerikansk – utan skandinavisk. Se ”The Land of Opportunity?” eller ungefär ”Möjligheternas land?”

Sachs fortsätter:

”Washington är fortfarande inne på Reaganomics-linjen. Den federala budgeten för /…/ utgifter – kategorier som landsvägar och spår [tåg, tror jag], utbildning, jobbträning, forskning och utveckling, domarkåren, NASA, miljöskydd, energi, the Internal Revenue Service [någon slags skattemyndighet på federal nivå? Se länkad artikel] m.m. – skars ner med mer än 5 procent av BNP gross domestic product i slutet av 1970-talet till runt ½ % idag [???].

Med budgettak [???] antaget i augustiöverenskommelsen kommer hushållsutgifter att minska till mindre än 2 % av BNP i slutet av decenniet, enligt vita huset. Staten skulle dö av finansiell kvävning [p.g.a. detta].

Båda partierna [demokrater och republikaner?] har anslutit sig till omintetgörandet av staten som svar på kraven från sina välbeställda kampanjbidragsgivare, som framför allting annat insisterar på att behålla låga skattesatser på kapitalvinster, toppinkomster, egendomar och företagsvinster.

Företagsskatter som del av nationalinkomsten är på den lägsta nivån sett till historien de senaste åren.

Rika hushåll tar hem de största inkomstandelarna sedan den stora depression. Två gånger tidigare i den amerikanska historien har kraftfulla företagsintressen dominerat Washington och fört Amerika till ett tillstånd av oacceptabel ojämlikhet, instabilitet och korruption.

Båda gångerna uppstod en social och politisk rörelse för att återställa demokratin och delat välstånd.

Den första eran av ojämlikhet var den Gyllene åldern i slutet av 1800-talet, en era som är ganska lik dagens, när de båda politiska partierna tjänade företagens rånarbaroners intressen.

Den [första?] progressiva rörelsen uppstod efter den finansiella krisen 1893. De följande decennierna kom Theodore Roosevelt och Wodrow Wilson till makten och rörelsen pushade igenom en remarkabel era av reformer: trust busting [vet inte riktigt vad detta är], federal inkomstbeskattning, rimliga arbetsförhållanden, direktval av senatorer och kvinnors rösträtt.

Den andra gyllene tidsåldern var det glada tjugotalet. Hardings, Coolidges och Hoovers pro-företagsadministrationer öppnade än en gång dammluckorna för korruption och finansiella överdrifter som denna gång kulminerade i den stora depressionen.

Och än en gång svängde pendeln.

Roosevelts New Deal markerade starten på åtskilliga år av reducerad inkomstojämlikhet, starka fackförbund, branta skattesatser för toppen [???] och strikt finansiell reglering.

Efter 1981 började Reagan montera ner var och en av dessa New Dealens kärndrag.

Till följd av vårt senaste finansiella elände så håller troligtvis en tredje progressiv era att skapas.

Denna skulle kunna sikta på tre saker. Den första är återupplivandet av avgörande offentlig service, i synnerhet utbildning, träning [yrkes-?], offentliga investeringar och miljöskydd. Det andra är slutet av straffrihetsklimatet som uppmuntrade nästan varenda Wall Street firma att begå finansiella bedrägerier [de får straffrihet]. Det tredje är att åter etablera folkets överlägsenhet över dollarns [makt] vad gäller röstning i Washington [dvs. att man i Washington lyssnar mer på folket än på dollarn, dvs dem med pengar].

Inget av detta kommer att bli lätt. Kapitalintressen är djupt förankrade, även när Wall Street jättar fängslats och deras firmor betalar megaböter för bedrägeri.

Den progressiva eran behövde 20 år för att korrigera övergreppen från de gyllene tidsåldrarna.

New Deal kämpade i decennier för att komma över den stora depressionen och expansionen av ekonomisk rättvisa fortsatte genom 1960-talet.

Den nya vågen av reform är bara några månader gammal.

De unga människorna i Zuccotti Park och mer än 1 000 städer har [bara] startat förandet av Amerika in på en ny väg. Fortfarande i dess startskede, dess första dagar, måste rörelsen expandera på flera olika sätt.

Aktivister behövs bland aktieägare, konsumenter och studenter för att göra upp räkningen med företag och politiker.

Konsumenter borde ta ut sina pengar och ta bort sin köpkraft från företag som förväxlar företagande med politisk makt.

Hela skalan av andra aktioner – aktieägare och konsumentaktivism – policyformulerande och kandidater som ställer upp i val – kommer inte att äga rum i parken.

Den nya rörelsen behöver också byggas på en offentlig policyplattform. Det amerikanska folket har absolut rätt vad gäller de tre huvudpunkterna i sin agenda. För att uttrycka det enkelt: beskatta de rika, avsluta krig och återställ en ärlig och effektiv stat för alla.

Slutligen, den nya progressiva eran kommer att behöva en frisk och modig generation kandidater som söker valsegrar inte genom välbeställda kampanjfinansiärer, utan genom fria sociala medier.

En ny generation politiker kommer att bevisa att de kan vinna genom youtube, twitter, facebook och bloggar, snarare än med företagsfinansierad TV och reklam.

Genom att minska kostnaderna för politisk kampanjande, kan de fria sociala medierna befria Washington från det nuvarande tillståndet av sjuklig korruption. Och kandidaterna som avslår stora kampanjcheckar, politiska aktionskommittéer, enorma stödkommittéer och jättesummor pengar kommer att vara i en bra position för att utmana sina opponenter, de som går företagens ärenden [småföretag har det tufft i USA, det är nog de stora företagen som premieras, eller snarare de stora företagsägarna].

De som tror att kallt väder kommer att göra slut på protesterna borde tänka igen. En ny generation ledare står just i startgroparna. Den nya progressiva eran har [bara] börjat.”

Ja, slås dessa ner som man gjorde med Attac, så kommer nya rörelser att poppa upp förr eller senare? Fler och fler människor kommer att reagera på alla orättfärdigheter i samhället – och världen.

Skoldebattören Diane Ravitch uppmanar också människor att utnyttja de sociala medierna; blogga, skriva debattartiklar m.m.

Och jag tror att Sachs har rätt; vi måste ta vara på ALLAS resurser och ge ALLA samma chanser och bygga vårt samhälle och vår värld på något annat än girighet och egoism.

Detta sker inte med den politik som förs nu. De politiker i regeringsställning vi har nu kommer inte att skapa detta slags goda samhälle. De håller tvärt om på att montera ner det med rasande fart.

Och, jo, vi kommer, tvärt emot vad de kanske säger, att förlora i konkurrenskraft, vi kommer att bli ett fattigt land i de flesta avseenden.

Men är världen riktigt så global som påståtts? Hur omfattande är denna globalisering egentligen? Största delen av befolkningen i världen är inte så mobil alls… Men kanske kan bli, via internet och sociala medier.

”En världsordning har nått vägs ände men rullar trots det vidare mot avgrunden driven av dårskapens beslutsamhet.”

Om den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi: är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ antagonistiska mot en blomstrande marknadsekonomi? Ja, von Hayek hade fel. I starka och livfulla demokratier så är generösa välfärdssystem inte vägen till fattigdom, utan snarare till rättvisa, ekonomisk jämställdhet och internationell konkurrenskraft…

Hur startar man en folkrörelse?

Hur startar man en folkrörelse idag?
Svar: Genom att människor
som förut inte har träffat varandra träffas.

Jag tror att grunddefinitionen
av oss människor idag är att vi
är ensamgjorda mediekonsumenter.

Men det räcker med att tre
eller fyra människor som inte
träffat varandra förut börjar prata om
vad som styr det här samhället
för att fröet till en folkrörelse ska uppstå.

Bryt ensamheten.

Ja. Men det är bara ett frö.
Sedan måste folk komma med förslag och idéer.
Det hårda arbetet börjar.
Det drivs ytterst av en enorm
i årtionden tillbakaträngd längtan
efter att få vara större än sig själv.
Så att man till slut bryter in i realpolitiken.

Realpolitiken, den är gjord av marmor.
Av de hårdaste materialen, den är
ofantligt tung, så som den sockel
på mer än tusen ton som statyn
av Peter den Store vilar på:
Det är själva sockeln som är maktens monument.
Den är gjord av vår ensamhet.

Realpolitiken står på en grund av absolut tigande,
absolut apati, absolut ensamhet.

Plötsligt hör man ett mummel inifrån marmorn.
Och en vacker dag slår någon upp
ett tält framför
en bank
en parlamentsbyggnad
eller entrén till ett stort företag.
.
Plötsligt börjar det
mumla inom var och en av oss.
 
GÖRAN GREIDER

[Uppdaterad under dagen].

Den amerikanske f.d. nyliberale professorn och nationalekonomen Jeffrey D. Sachs i artikeln ”Den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi – är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ antagonistiska mot/fientligt stämda/inte förenliga med en blomstrande marknadsekonomi?” Min snabba översättning från engelskan (se också Dan Josefsson i ”Så ska de skapa ett Sverige för de rika”) följer:

”En av de stora utmaningarna för en uthållig utveckling är att kombinera samhällets önskan om ekonomiskt blomstrande och social säkerhet. I decennier har ekonomer och politiker debatterat hur man ska få den otvivelaktiga makten/kraften i marknaden att bringas i harmoni med de återförsäkrande skydden som socialförsäkringar ger.”

Han kallar det inte retoriskt nedsättande för ’bidrag’, utan ’insurance’ vilket översätts som ’försäkring’!

”Amerikas förespråkare av utbudsekonomi hävdar att det bästa sättet att åstadkomma välmående för Amerikas fattiga är genom att stimulera/ge incitament till snabb ekonomisk tillväxt och att de högre skatter som behövs för att finansiera höga nivåer av socialförsäkringar skulle lamslå/förlama blomstrandet. Österrikefödde frimarknadsekonomen Friedrich August von Hayek framkastade att hög beskattning skulle vara en ’väg till träldom,’ ett hot mot friheten själv.

Största delen av debatten i USA är fördunklad av kapital-/egenintressen och av ideologi. Dock finns det nu ett rikt empiriskt underlag för att kunna bedöma de här sakerna vetenskapligt. Stöd kan hittas genom att jämföra en grupp relativa frimarknadsekonomier som har låga till måttliga grader av beskattning och sociala utgifter med en grupp sociala välfärdsstater som har höga grader av beskattning och sociala utgifter.

Inte av en tillfällighet så är lågskatte- och höginkomstländer till största delen engelsktalande sådana vilka delar en direkt historisk linje med, härkomst från 1800-talets Storbritannien och dess teorier om laissez-faire-/låt-gå-ekonomi. Dessa länder inkluderar Australien, Kanada, Irland, Nya Zeeland, Storbritannien och USA.

Högskatte- och höginkomstländer är de nordiska socialdemokratierna [som nu raskt monteras ner; så fort så människor inte ska hinna inse vad som händer och vilka resultaten kommer att bli], i synnerhet Danmark, Finland, Norge och Sverige, vilka har letts av vänster-om-mitten-socialdemokratiska partier under största del eller hela efterkrigstiden [dvs tiden efter andra världskriget].

De kombinerar en hälsosam respekt för marknadskrafter med starka antifattigdomsåtagandeprogram [program mot fattigdom]. Budgetutgifter för sociala ändamål ligger i genomsnitt runt 27 % av BNP i de nordiska länderna och endast 17 % i de engelsktalande länderna.”

Offentligt spenderande är alltså lägre än privat och har alltid varit? Tvärtemot vad högern och dess politiker, tankesmedjor osv, vill göra gällande, för att de ska kunna skära ner ÄNNU mer på social trygghet och göra det till ett privat intresse helt och hållet, kanske.

”I genomsnitt så utklassar de nordiska länderna de anglosaxiska i de flesta mått vad gäller ekonomiska prestationer. Fattigdomsgraderna är mycket lägre där och nationalinkomsten per befolkning i arbetsför ålder är i genomsnitt högre. Arbetslöshetsgraderna är grovt räknat ungefär desamma i båda grupperna, bara något högre i de nordiska länderna. Budgetsituationen är starkare i den nordiska gruppen, med större överskott som andel av BNP.

De nordiska länderna bibehåller sin dynamik trots hög beskattning på flera olika sätt. Viktigast, de bekostar frikostigt forskning och högre utbildning. Alla, men särskilt Sverige och Finland, har ägnat sig åt den framsvepande informations- och teknologirevolutionen och nått global konkurrenskraft.”

Ja, vi behöver ta tillvara ALLAS förmågor i små länder som våra nordiska och vara öppna mot omvärlden bland annat genom att låta utländska studenter komma hit utan att måsta betala för sina studier, utan studera här på ”samma” villkor som våra egna medborgare:

”I en debattartikel i Dagens Nyheter skriver de båda industrimännen Börje Ekholm, vd Investor, och Carl Bennet, vd Getinge, att regeringens politik håller på att leda till en katastrof. Studenter från utanför EU/EES flyr Sverige, vilket leder till brist på kompetent arbetskraft, försämrad konkurrenskraft och att samhällsviktig forskning och utbildning hotas.

Beslutet om avgifterna genomfördes utan ordentlig analys där regeringen gav högaktningsfullt fan i alla invändningar som restes. Och av de grandiosa löftena om generösa stipendiesystem för att bota bortfallet blev det en krum tumme. Ekholm och Bennet skriver.”

Omskolning och vuxenutbildning måste finnas för dem som inser att de hamnat fel – eller som kanske utvecklats i en ny riktning. Och är karriär det allra viktigaste i livet? Se Monbiot aningen ironiska råd till dem som vill göra karriär.

Fortsättning på Sachs artikel:

”Sverige spenderar nästan 4 % av BNP på forskning och utveckling [R&D=reserach and development], den högsta andelen i världen idag. I medeltal så spenderar de nordiska nationerna 3 % av BNP på forskning och utveckling, att jämföra med runt 2 % i de engelsktalande nationerna.”

Och det finns all anledning att värna en skola FÖR ALLA apropå det med forskning och högre utbildning! Och som Susanna Alakoski sa i första programmet av Sommarpratarna, så är en skola för alla viktig för barn från alla samhällsklasser, även för dem som har det gott ställt: att se att alla inte har det som de har det!

”De nordiska staterna har också arbetat för att behålla sociala kostnader/utgifter förenliga med ett öppet, konkurrenskraftigt, marknadsbaserat ekonomiskt system. Skattenivåer på kapital är relativt låga. Arbetsmarknadspolitiken betalar lågutbildad och på andra sätt svåra-att-anställa-individer för att arbeta i servicesektorn, i nyckelområden vad gäller livskvalitet, sådana som barnomsorg, sjukvård och stöd för gamla och handikappade.

Resultaten för dem i botten av inkomstfördelningen är häpnadsväckande goda, särskilt i jämförelse med det småaktiga nonchalerande som nu ska räknas som amerikansk socialpolitik.

USA spenderar mindre än nästan alla rika länder på social service för de fattiga och oförmögna/handikappade och får vad det betalar för: de högsta fattigdomstalen bland de rika länderna och ett exploderande fängelsebestånd [en massa människor i fängelse, man måste bygga fler fängelser].

Genom att undvika offentliga utgifter för sjukvård, så får USA faktiskt mycket mindre än det betalar för [dvs. detta system blir kostsammare!!!], på grund av att dess beroende av privat sjukvård har lett till ett fallfärdigt system som lämnar mediokra resultat, till väldigt höga kostnader.”

Forskning har visat att vinstdrivna sjukhus har högre dödstal än icke vinstdrivna.

Nej, jag tror INTE på privatisering av sjukhus som t.ex. Bollnäs sjukhus (om människor letar på nätet med sökord rörande just denna privatisering, så hoppas jag de finner mina postningar).

”von Hayek hade fel. I starka och livfulla demokratier så är generösa välfärdssystem inte vägen till fattigdom, utan snarare till rättvisa, ekonomisk jämställdhet och internationell konkurrenskraft.”

Men svenskt näringsliv och vår nuvarande regering använder…

”… Ronald Reagans och Margaret Thatchers uttjänta politik från 1980-talet i bagaget [med vilken man] vill /…/ offra miljoner svenskars ekonomiska trygghet för att kunna sänka skatterna för de rikaste.”

som Dan Josefsson skriver i en väldigt bra och intressant artikel.

Och (s) borde verkligen våga tro på sina grundläggande värderingar och föra fram dem.

Mer att läsa:

Alliansfritt Sverige: “Varför ska McDonalds göra reklam när moderata riksdagsledamöter kan göra det åt dem?” Gratis!

Det progressiva USA om amerikansk bostadsstandard.

Vänstra stranden i ”Varför kommer inte ambulansen, polisen, strömmen eller tågen?”:

”Hur länge skall idéer som ingen kunnat bevisa förbättrar kvaliteten få slå sönder naturliga monopol och fungerande omsorg?

Jag menar att Sveriges framtida välstånd är beroende av ett gemensamt statligt ansvar för gemensamma angelägenheter som säkerhet, skola, vård, omsorg och infrastruktur. Jag betvivlar att detta är en kontroversiell ståndpunkt. Motsättningen dyker emellertid upp i samma stund som vi börjar diskutera vad ”ansvar” betyder. Termen ansvar verkar förekomma i den politiska debatten i omvänd relation till utövandet av detsamma. Sedan flera decennier har den modell som kallas New Public Management styrt hur den gemensamma och skattefinansierade sektorn skall organiseras, och detta trots att modellen visat sig sakna de positiva effekter som förespråkarna talade om.

Att omsätta idéer om konkurrens och individuella val på ett område som i första hand präglas av mötet mellan grundläggande mänskliga behov och en stabil och förutsägbar struktur (t ex äldrevård, järnväg eller polisbevakning)är helt enkelt ingen bra idé. I en verksamhet där kvalitet inte går att mäta i termer av kundnöjdhet eller effektivitet i termer mängden omlagda sår är det andra planeringshorisonter som behövs. Ibland talas om omsorgslogik och rationella val-logik. Den holländska filosofen Annmarie Mol diskuterar i en till svenska nyss översatt bok ”Omsorgens logik” varför sjukvård bör präglas av det förstnämnda, samtidigt som utvecklingen går åt motsatt håll. God vård, menar hon, växer fram ur ett fortlöpande samarbete och kontinuerlig tradition – i bjärt kontrast till dagens välj-din-egenvårdcentral-och-rösta-med-fötterna-läkarbesök.”

Men kanske hjälper det om vi förlitar oss på Gud? Suck!

Tillägg på eftermiddagen: Alliansfritt Sverige om vanvårdsskandal på privat äldreboende (drivet i Caremas regi); allt som kostar ifrågasätts.

Och apropå högerkrafternas och svensk medias retorik (samma argument används och har använts i USA för att försämra de trygghetssystem de har där); ”Ryktet om bidragsfusk hotar trygghetssystemen”:

”Regeringen bekämpar icke-problem med icke-lösningar. Det är, lite hårdraget, kontentan av en ny rapport från Riksrevisionen där man granskat statens åtgärder mot bidragsbrott. I rapporten ifrågasätter revisorerna själva grunden för regeringens åtgärder: de orimligt höga uppskattningarna av bidragsfuskets omfattning.”

Göran Greider i ledaren ”Saab i en roddbåt till Kina”:

”… det är också viktigt att så mycket som möjligt av den industriella väven i det här landet överlever. I den ingår såväl ingenjörernas som de kollektivanställdas kunskaper och i långa loppet är den typen av kunskaper nödvändiga för att en nation ska bli något annat än en ren handelsplats.

Jämför Storbritannien och Tyskland. Ett skäl till att Tyskland alltid tycks stå starkare än Storbritannien är att tyskarna inte gjort sig beroende av enbart finans-kapitalism och tjänstesektor utan har varit måna om att bevara en industriell väv.

Varje land som tänker sig att i framtiden kunna bidra med att ställa om samhället i klimatvänlig riktning bör värna om denna industriella väv. Den var förr nyckeln till miljöförstöring, är det fortfarande, men blir mer och mer också en nyckel som kan öppna dörren till en miljövänlig framtid./…/

Jag känner en enkel skadeglädje över att den industrifientliga Alliansregeringen här kanske kommer att få ordentligt fel./…/

De sitter fast i de senaste femton årens trend, där handelskapitalismens dygder ersatt industrikapitalismens.

Dessutom tror uppenbarligen regeringen att det är viktigare med RUT-avdrag och krogsatsningar än satsningar på industrin. /…/

… det är roligt att få vara skadeglad ibland.”

Alliansen och kanske inte minst moderaterna har kompetensskräck? Läs också om skatterevolten som kom av sig – De senaste finanskriserna har dock visat att det är lågskatteländerna som är mest sårbara. Höga skatter visar sig vara en förutsättning för att ett land ska fungera:

”Statsvetarna har länge vetat att föreställningen att höga skatter på något sätt skulle göra länder fattigare saknar vetenskapliga belägg.

Det är tvärtom belagt att ett land inte kan bli rikt om inte en ganska stor delar av bruttonationalprodukten används till offentliga utgifter.

Närvaron av starka, välfungerande samhällsinstitutioner som bekostas av offentliga medel är en förutsättning för att välstånd överhuvudtaget ska kunna uppstå. Det existerar ingen ”fri marknadsekonomi’.”

Och ”man ska våga bli gammal.”

Om att befolkningstillväxt inte är ett problem – en ökning som äger rum bland dem som konsumerar minst, inte mest…

Ur ledare av Göran Greider.

[Uppdaterad under dagen].

Borde inte media skriva om de saker som bloggare skriver om idag? Borde de inte göra det bättre än vad många av oss bloggare gör? Ha resurser att göra det? Bättre faktatillgång och framförallt mer tid?

George Monbiot om “Välståndsförstörare – företagen i city of London har skadat dig mer än du vet”.

Och han skriver I “It’s the Rich Wot Gets the Pleasure – population is much less of a problem than consumption. No wonder the rich are obsessed by it” eller “folkmängd är ett mycket mindre problem än konsumtion. Inte underligt att de rika är anfäktade av den” i min översättning från engelskan:

“Som en ny rapport påpekar så har ‘flykten från fattigdom och hunger blivit svårare på grund av snabb befolkningstillväxt.’ Denna sätter också press på biosfären.

Men hur stort är problemet?

Om du tror på de rika, äldre vita männen som dominerar befolkningsdebatten, så är detta det största problemet av alla.

2009 så möttes till exempel en grupp USA-miljardärer för att bestämma vilka hot mot planeten som allra mest pockade på deras uppmärksamhet.

[Se tidigare artikel av Monbiot ’Sluta klandra de fattiga. Det är Wallyyachtägarna som förbränner/eldar upp jorden. Befolkningstillväxt är inte ett problem – denna [ökning] äger rum bland dem som konsumerar minst. Så varför har ingen de rika som måltavla [istället, rika som kanske är de största bovarna]?” ’].

Vem kunde ha anat det?

Dessa män, som troligtvis konsumerar lika mycket av världens resurser på en halvtimme som medelafrikanen under en hel livstid, beslutade att det var befolkning [som var det främsta problemet].

Det är befolkningen du måste klandra om du inte kan medge ditt eget inflytande: det är inte vi som konsumerar, det är de där bruna människorna som förökar sig. Det verkar vara en pålitlig regel i miljöpolitik, att ju rikare du är desto mer sannolikt är det att du sätter befolkningsökningen närmast toppen över brott mot planeten[skriver Monbiot ganska sarkastiskt]./…/

Rapporten visar att sexualundervisning är avgörande, så är också tillgång till preventivmedel och erkännandet av kvinnors rättigheter samt förbättringar av deras sociala status.”

Lena Sommestad skriver i debattartikeln ”Den offentliga välfärden en nödvändig investering” apropå kvinnor, män och jämställdhet (något som i förlängningen påverkar våra barn och den av vissa så hyllade familjen, ja, hela samhället – och borde påverka dess organisation, samt våra trygghetssystem):

”… alliansen saknar gemensam familjepolitik. KD vill ha hemmafruar. Moderaterna, däremot, vill ha kvinnor i jobb. Men en sak förenar dem, mitt i striden.

De vill inte tala om vad hemmafrudebatten ytterst handlar om. Sanningen att svenska kvinnor står svikna, med dubbla jobb och en offentlig service som inte räcker till.  

Statsministern kräver att kvinnor ska ta ansvar för samhället genom att förvärvsarbeta. Varför kräver han inte också att män tar sin del av samhällsansvaret i hem och familj?

Statsministern talar om vikten av jämställdhet. Men varför försummar han då den gemensamma sektor som en gång byggdes upp för att ersätta hemmafrun?

Det är inte så konstigt att många kvinnor i Sverige lider av dålig hälsa och känner att tiden inte räcker till/…/

Förra veckans nyhet om hemmafru­trenden faller snabbt ihop, när jag granskar rapporten Sverigemamman 2011, på sajten familjen.se. Rapportens urval är både skevt och litet.

I stället hittar jag forsknings­resultat, som berättar en ­annan historia. Det finns ingen ­växande hemmafrutrend i Sverige. Tvärtom. Allt färre unga kvinnor vill bli hemmafru [denna rapport tror jag har ett helt annat, mer seriöst underlag]./…/

Kanske är det dags att äntligen diskutera annat än drömmen om hemmafrun? Kanske är det dags att förverkliga den jämställdhet, som alla talar om?

Jag föreslår att vi hädanefter ser mäns ansvar för barn och obetalt hemarbete som en del av den svenska arbetslinjen. En jämställd föräldraförsäkring är första steget.

Jag föreslår också att vi ser den offentliga välfärden som en nödvändig investering – inte som en utgift att ständigt spara på.

Utan bra offentlig service faller jämställdheten som ett korthus.”

För att återgå till Monbiots artikel:

”Allt detta har varit viktiga faktorer i den demografiska övergång [Demografisk transition är ett demografiskt begrepp för att beskriva övergången från höga födelsetal och höga dödstal till låga födelse- och dödstal som oftast uppstår när ett land industrialiseras] som världen har bevittnat hittills.

Vi borde också energiskt kräva en bättre fördelning av välstånd: att fly från ständig fattigdom är en annan av de faktorer som har tillåtit kvinnor att få färre barn. Det högst ojämlika system som upprätthålls av de rika vita män som rasar över befolkningen är en av de viktigaste anledningarna till befolkningsökning.

Allt detta sätter de konservativa i en besvärlig sits.

De vill ge de fattiga skulden för miljökrisen genom att tillskriva den befolkningsökning.

Men ändå så är vissa av dem emot alla åtgärder – bättre och tidigare sexualundervisning, allmän tillgång till preventivmedel (för bland annat tonåringar), starkare rättigheter för kvinnor, omfördelning av välstånd – vilka sannolikt skulle minska den./…/

Jo, befolkningstillväxt bidrar till miljöproblem. Nej, den är inte den avgörande faktorn.

Till och med tillgången på spannmål [eller bristen på sådan] påverkas mer av ökande mängder boskap och användning av biobränsle – (på)driven, återigen, av konsumtion – än av mänsklig befolkningstillväxt.

Naturligtvis skulle vi kräva att regeringar hjälper kvinnor att återfå kontrollen över sina kroppar. Men bortom detta är det litet som kan göras. Vi måste istället bestämma hur vi bäst tar emot antalet människor som kommer, åtminstone för de kommande fyra decennierna, att fortsätta öka.”   

Att alliansens politik skapar klyftor var väl bara på tvärs med retorik som varande partiet som värnar allmänintresset. Och återigen så kommer inte bara de med lägst inkomster att drabbas, utan även vi i medelklassen, låg som högre (även dem med de högsta inkomsterna?), inte bara ekonomiskt, utan också vad gäller samhällsklimat. Det tror jag. Vi borde göra uppror.

Lyd och håll tyst!

Och återigen; jag tror INTE på privatiseringen av Bollnäs sjukhus. Denna kommer inte att tillföra resurser till sjukvården eller patienter, utan kanske kommer skattepengar snarare att hamna i skatteparadis. Och fickor där de inte borde hamna.

Tillägg: Robert Sundberg har rätt i ledaren ”Borgarna är i minoritet”:

”S måste ta sig samman och presentera lösningar på de problem som finns i samhället.

Och lösningarna bör ligga i linje med de tidlösa principer som präglat S-politiken, som utjämnande av sociala och ekonomiska klyftor och en trygghetsskapande, skattefinansierad offentlig välfärd.”

Göte Johansson (s) skriver en massa bra i debattartikeln ”Människovärdet går förlorat när drevet går.” Ja, tydlig ideologi önskas från (s)!

Men mindre önskas av detta:

Klicka på bild för att göra den större.

Läs om David Harvey här.

”Efter gårdagens uppdrag granskning så förstår jag orsakerna till korruptionen i världen. Politikerna och kapitalisterna går hand i hand!”

Ja, klyftorna ökar också mellan tänderna.

Dan Josefsson har skrivit om att ”Så ska de skapa ett Sverige för de rika.” Och även vi som inte tjänar på det går på det?

”I novembernumret av Scientific American konstaterar den före detta nyliberale ekonomen Jeffrey Sachs att kritiken mot välfärdsstaten varit ideologiskt betingad.

Hans siffror visar att de anglosaxiska ländernas låga skatter och svaga välfärd både skapat större fattigdom och lägre tillväxt än de nordiska välfärdsländerna. ”Friedrich von Hayek hade fel’, skriver Jeffrey Sachs. Välfärdsstaten leder inte till fattigdom utan till ”rättvisa, ekonomisk jämlikhet och konkurrenskraft’.

Men Svenskt Näringsliv/Timbro är inte med på tåget. Med Ronald Reagans och Margaret Thatchers uttjänta politik från 1980-talet i bagaget vill man offra miljoner svenskars ekonomiska trygghet för att kunna sänka skatterna för de rikaste. Man är, som en gång de gamla vänstersekterna, så bunden till sin gamla ideologi att inga fakta i världen kan motivera en kursändring. Så sent som i våras lanserade Timbro en nyutgivning av den extrema högerlibertarianen Ayn Rands böcker från 1950-talet, och skickade ut friexemplar till mängder av kändisar och opinionsbildare. Satsningen är lika aktuell som om en vänstersekt plötsligt nyöversatt Maos lilla röda.

Ändå är det i denna tankemylla stora delar av Sveriges nya regering har sina rötter. SAF-strategen Sture Eskilsson har beskrivit läget så här:

”I [Timbros] nätverk av personer återfinns praktiskt taget alla ledande moderater, många folkpartister, en växande skara av kds-are och några från den senaste generationen centerpartister.”

[Läs Motvallsbloggen om Sture Eskilsson och vad han sysslade med].

Svenskt Näringsliv och Timbro försvann inte från regeringen när Cecilia Stegö Chilò avgick. Reinfeldts regering genomsyras av Timbros extrema värderingar. Det är därför man nu genom sänkt a-kassa försöker pressa ned lönerna för de fattigaste, samtidigt som skatten sänks för de rikaste. Och det är därför man nu gör ett i modern historia unikt försök att få svenskarna att lämna facket.

Förra gången den nyliberala högern var på marsch lyckades SAF lura oss att tappa tron på det rättvisa samhället. Man lyckades också försvaga välfärdssamhället, men inte avskaffa det.

Nu mobiliserar Svenskt Näringsliv för att slutföra jobbet. Man har 12 miljarder i kampanjkassan och sitt eget folk i regeringen.

Den svenska vänstern bör vara ytterst vaksam, men inte uppgiven. EMU-valet visade att också den som har obegränsade resurser kan gå på en nit – om idéerna är osäljbara.”