Välfärd är tillväxt – eller ska vi stanna vid status quo och nöja oss med det (en nedbantad välfärd som idag efter 4 år med nyliberalt/högerstyre)?

Så mycket som rör sig här. Inne i en jobbmässigt hektisk period.

Men vill i alla fall blogga. Här följer några citat som fångar saker jag tycker vänstern borde jobba för, långsiktigt.

Lena Sommestad skriver några bra saker angående politik och samhället och framtida socialdemokrati (vänster) i synnerhet:

”Modern forskning visar att tillväxt drivs av utbildning, hälsa och social tillit. Välfärdspolitik är tillväxtpolitik. Vi ser också att den progressiva idédebatten blomstrar i Sverige; bland unga intellektuella, i socialdemokratins sidoorganisationer, i tidskrifter och på seminarier. Socialdemokratins vision om jämlikhet och lika chanser bär, över generationer./…/

En kunskapsbaserad politik [baserad på modern forskning] för hållbar utveckling, buren av socialdemokratins tro på jämlikhet och alla människors lika värde.”

Ja, det här tror jag på: tillväxt drivs av utbildning, hälsa och social tillit, vilket också modern forskning visar. Hennes idéer behövs!

Och Marika Lindgren Åsbrink skriver:

”Nu är det rätt länge sen det var 90-tal. Allt det som var nytt då – friskolor, privata elbolag och 779 premiepensionsfonder att välja mellan, det är inte nytt längre. Det är inga nya, fräscha idéer, utan vardag./…/

Pendeln slog över – plötsligt skulle marknaden fixa allt. Och där är vi idag. Trots kraschad finansmarknad och galopperande klimatkris är ’marknaden’ det enda vi har att hålla i handen./…/

Det finns alltså all anledning att diskutera marknadens plats i välfärden. Det är angeläget att vi pratar om hur vi får mest valuta för våra skattepengar och en bra, likvärdig välfärd för alla. Det finns så mycket erfarenhet och empiri nu att vi skulle kunna göra ordentliga utvärderingar av vad marknadstänket har inneburit för välfärden. Vad har blivit bättre? Vad har blivit sämre? Vad har blivit dyrare? Billigare? Etc. /…/

Socialdemokratin har inte hittat en tydlig linje i den här frågan. Förhoppningsvis gör vi det under den pågående kongressen. Jag kan förstå att borgerliga ledarskribenter sätter stämpeln ’tillbaka till 1970-talet’ och ’de vill förbjuuuda vinster!’ på allt som andas det minsta ifrågasättande av status quo. Jag tycker att det är lite mer konstigt att socialdemokrater ibland reagerar på samma sätt.”

Kajsa Borgnäs i krönika i Tiden:

”Varför handlade valrörelsen om skatter? För att Moderaterna ville prata om skatter och de var starkare än vi. För att människor som lever belånade till tänderna bryr sig om skattesänkningar eftersom de inte har någon möjlighet att påverka räntan.

För att i konsumtionssamhället är det en del av konsumtionskulturen att själv belöna och bestraffa välfärdsverksamheter man gillar eller ogillar – därav fascinationen för tjocka plånböcker och tunna statsbidrag.

För att skattepolitiken är det stora politikområde där skillnaderna är som mest tydliga mellan höger och vänster idag. Högern vill sänka skatterna och vänstern vill inte sänka dem – lätt som en plätt./…/

I denna allt mer, i de principiella frågorna, oöverskådliga sammanblandning av marknad och demokrati (vi [socialdemokraterna] säger en sak och gör en annan) ställer gärna högern upp förenklade alternativ av typen ’ska vi betala mer eller mindre själva’? Här finns ett tydligt ’mer’ (M) [för de flesta av deras väljare har mer än väl råd att göra detta och, ytligt sett,inget att tjäna på att solidariskt bidra har de kommit att anse mer och mer] och ett mer tvekande ’tja’ (S)[därför att de inte litar på sin grundideologi och att den i längden bär]  – en konflikt som visat sig vara lagom begriplig just i valtider./…/

I en annan skrift,’Why socialism?’ från 1949, skriver Albert Einstein att ekonomi inte är som astronomi, det finns inga ’upptäckbara’ och för evigt sanna lagar som ekonomerna gör bäst i att hålla i handen. Einstein tog för övrigt, på ålderns höst, avstånd från den mycket effektiva bomb för mänsklighetens utplåning han var arkitekten bakom.

För en tid sedan gick Alfred Rappaport ut och sade sig ta avstånd från systemet med ’shareholder value’ i företagen, mannen som namngav och gav sammanhang åt det system som gör att företagens börsvärde rusar i höjden så fort anställda sägs upp, har nu alltså ångrat sin enögdhet [se intressant, bra blogginlägg om kvacksalvarekonomer] och uppmanar världens samhällsekonomer att tänka bortom hans destruktiva logik.

Vi ser stora mäns sanningar falla samman omkring oss. Bankdirektörer ångrar sin ansvarslösa utlåning. Spekulantmiljardärer uppmanar till reglering av finanskapitalismen. Nationalekonomer ifrågasätter både den enda och den tredje vägens politik.

Plötsligt är socialdemokratins historiska kritik av den huvudlösa marknaden på var mans läppar, finanskapitalismens Berlinmur har fallit. Men när socialdemokratin likt Orfeus vänder sig mot sin gamla följeslagare på väg upp ur underjordens mörker, upptäcker vi till vår fasa att hon försvinner i en annans famn./…/

… de allra flesta, även Thatcher till slut, inser nog att individen och samhället behöver varandra för att växa. Det är att individen stympas som är kapitalismens största illdåd. Att människan bryts ned i delar, produktiva eller improduktiva, och belönas efter hur väl hon förmår dela sig itu.

Plånboksväljaren /…/ Hon är antingen det ena eller andra, aldrig hel och hållen, hon är enkel att förstå och det enda sätt dagens politiker vågar närma sig henne på är genom att säga ’du får ytterligare några ödsliga kronor att skramla med i plånboken om du lägger din värdefulla röst på mig’./…/

… det är Moderaterna, denna grånade stofil, som får mandatet att förändra (eller förvalta eller vad det nu kallades, det att bestämma hur det skulle bli). Men visst är det logiskt att medborgaren blir plånboksväljare i marknadssamhället – när allt kan och måste köpas för pengar, blir pengar naturligtvis viktigare i var mans liv./…/

Inget begrepp har varit så populärt de senaste decennierna som ’förnyelse’. Förnyelsen har tagit oss kors och tvärs över det politiska spektrat. Inget har varit heligt, bara det varit nytt. Nu hoppas vi att ytterligare förnyelse ska ta oss ur vår förvirrade rotlöshet./…/

Det viktigaste i den nyaste förnyelsen är inte att det är nytt, utan att det är sant – att vi orkar säga vad vi menar och vågar göra som vi säger.”

Leif Jakobsson skriver:

”I takt med att jämlikhetsidéerna pressats tillbaka har klassresan som idé blivit mer dominant i vår politik än offensiva reformer som tar sikte på att förbättra arbetsliv och vardagsliv för flertalet. Det faktum att klyftorna ökat har ju också gjort klassresan attraktivare för många./…/

Huvuduppgiften måste vara att ta itu med människors problem här och nu – i de jobb de har eller som andra måste ta över. Då krävs det att arbetsmiljö, trygghet i anställningen, inflytande, arbetstiden och många andra klassiska maktfrågor på arbetsmarknaden prioriteras mycket högre. För det är på dessa områden vi måste ta oss an klassamhällets praktiska uttryck. En offensiv bostadspolitik är självklart också viktig för att erbjuda mera jämlika livsvillkor.

Frågor om anställningstrygghet, arbetstider, arbetsmiljö och villkor på jobbet i övrigt förknippas ofta enbart med traditionella LO-yrken. I själva verket visar TCO att oron för att bli arbetslös är större hos deras medlemmar än LO:s. De stora tjänstemannagrupperna har en minst lika pressad arbetssituation som arbetare, men deras problematik individualiseras oftare. Den får inte heller politiska uttryck på samma sätt som LO-gruppernas eftersom LO använt det facklig-politiska samarbetet med socialdemokratin till att förbättra vardagen för sina medlemmar.

Vi vet att väldigt många tjänstemän har en mycket pressad arbetssituation och att många ställer upp med obetald övertid för att klara och behålla jobbet. Vi vet också att många bränner ut sig i jobbet och i karriärspiralen. De flesta vill ha ett balanserat liv med både arbete och familj men kraven ökar och konkurrensen hårdnar.

Det är bara att erkänna att vi socialdemokrater inte har ägnat tjänstemannagruppernas vardagliga problem på jobbet och i livet i övrigt tillräcklig uppmärksamhet och än mindre presenterat en politik för förbättring.”

Ja, det där med individualisering av problem…

Och slutligen läs Bengt Göransson om hans syn på politik och i synnerhet socialdemokratin.

Om den hemska staten som styr(t) allt, men hur är det med vårt individualiserade samhälle? Är vi mindre styrda idag? Eller styrs vi rentav än hårdare idag, men av andra krafter? Så hur fria är vi egentligen?

[Uppdaterad på kvällen, se slutet av postningen]

Maria-Pia Boëthius undrar om TV övertagit uppfostran av folket på livets olika ”avpolitiserade” områden och skriver i sin senaste ledare ”Efterlyses: En svensk Jon Stewart” i ETC:

”Medieprofessor Jeff Cohen bloggade [hans artiklar/blogg här]: ’Det är ett sorgligt faktum att de två viktigaste nyhetsprogrammen i USA återfinns på Comedy Central.

Med sitt komiska format gör de vad journalisterna borde göra… De granskar obevekligt mainstream-medierna och anklagar dem för lättja, elitism och maktslickeri och utpekar dem som ansvariga för fördumningen av livet i Amerika.’/…/

… vi alltså låter av kommersiella tv-bolag utsedda människor och ’experter’ tala om för oss hur livet bör levas och vad det är som gäller. Det är tv (och i förlängningen den kommersiella världen, storföretagsamheten, det ekonomiska systemet) som förvandlats till de nya kommersiella ingenjörerna som ersatt den sociala ingenjörskonsten.

Tv griper in överallt, medlar mellan bråkande grannar, fixar ekonomin och tar slösaktiga i upptuktelse, väljer de vackraste, de bästsjungande och bästdansande, plastikopererar om folk, kommer med auktoritära råd om bråkiga ungar, mat, renovering av hus, väljer toppmodeller, låter oss få se trendsättande idiotlekar, fastställer modet, får oss att banta offentligt, utser ’vinnare’ och ’förlorare’ på alla livets områden och visar upp lyx som vinnarna skaffat sig och så vidare i all oändlighet.

Jag häpnar oavbrutet över hur människor låter sig hunsas av den nya kommersiella ingenjörskonsten. Jämfört med detta var den sociala ingenjörskonsten nästan försumbar.

På sjuttiotalet fanns det en annonskampanj som löd ungefär så här: ’Socialstyrelsen vill att vi äter 6–8 skivor bröd om dagen.’ Den annonskampanjen blev själva sinnebilden för den obehagliga staten som la sig i människors liv och användes ofta som exempel på vad man då kallade Storebror, ett ord som blivit omöjligt sedan tv förvandlat det till varumärke för en dokusåpa. Innebörden är att en stat försöker styra medborgarna med hjälp av social ingenjörskonst. Det fanns bara en hake med brödskivekampanjen. Den kom inte från staten, utan från Svenska Brödinstitutet, en kommersiell branschorganisation, som ville få oss att äta mer bröd. Men mängder av människor lät sig ’uppröras’ över denna påstått statliga inblandning och någon dementi nådde aldrig fram. Den blev istället ett väl nyttjat (och lögnaktigt) exempel på statligt förtryck.

Den propaganda vi får oss till livs är att det är skandalöst av stater att försöka lägga sig i människors liv, där är journalister på bettet, medan de hundratals miljarder som varje år läggs ner på tv-koncept, reklam, pr, lobbying, spin, planterade nyheter och osynlig manipulation betraktas ’normal’ affärsverksamhet.

I denna nya sköna värld motsätter vi oss statlig inblandning, religioner, ideologier, filosofier och så vidare – de är förtryckande – medan det kommersiella stålbadet, som startar i samma sekund vi vaknar och inte upphör förrän vi somnar, om ens då, numera anses normalt.”

Martin Halldin är inne på liknande tema. I ”Den osynlige mannen” kan man läsa:

”Är det inte ironiskt att vi i vårt individualiserade samhälle är så fixerade vid att identifiera ’trender’? Alla har ’en fri vilja’; om den råkar vara densamma som alla andras då ’har det bara blivit så’. Och om du inte gör som alla andra så ska du uppmärksammas på det./…/

Det skapas en påhittad trend – som media sedan använder som utgångspunkt i sin rapportering, vilket i sin tur bekräftar trenden, och vips har vi ett cirkelresonemang.”

Kampanjen ”Socialstyrelsen vill att vi äter 6-8 skivor bröd om dagen” kom från brödinstitutet, ett näringslivsorgan, det var inte Social­styrelsen som drev kampanjen.

Och från FactCheck-org om ”Health Care Spin – Again”.

Om komikern Jon Stewart.

Tillägg på kvällen: se Kildén & Åsman i Nyliberala korståget.

Dagens arbete i ”Undersökningen sades bevisa fusk – men tydde snarare på hög arbetsmoral”:

”År 2002 beställde Svenskt Näringsliv en egen opinionsundersökning från Temo där man undersökte attityder till sjukskrivning. I en debattartikel förklarade sedan organisationen att folk hade dåliga kunskaper: ’Många anser att det finns situationer då det är okej att sjukskriva sig trots att man egentligen inte är sjuk.’/…/

Men vad som inte nämndes i debattartikeln, men som framgår av svaren i opinionsundersökningen, var att hela 60 procent även svarade att de gått till jobbet någon gång det senaste året trots att de varit så sjuka borde ha stannat i sängen.

Arbetsmoralens härdiga folk överträffade slappisarna med råge i arbetsgivarorganisationens egen undersökning. Det valde varken tidningar eller Svenskt Näringsliv att lyfta fram.

– En debatt är ju en debatt. Man vill framhålla en tes och jag tror samtidigt att attityder, kunskaper och överutnyttjande var ett problem då, säger Anders Morin som är ansvarig för välfärdspolitiska frågor på Svenskt Näringsliv.”

Björn Johnson vederlägger tesen om överutnyttjande (se länk nedan till debattartiklar av honom) och skriver i sin bok ”Kampen om sjukfrånvaron” om underutnyttjande av diverse sjukförsäkringar, tänk bara på alla halvsjuka barn på dagis – och sjuknärvaro på jobbet.

Se Ett hjärta RÖTT om ”Nya sjukreglerna ett arbetsmiljöproblem” där hon refererar till en motion en läkare skrivit om arbetssituationen för läkarna, en motion som finns att läsa i Läkartidningen.

En kvinnlig läkare skriver som svar på denna motion:

”Ser med glädje att allmänläkarkollegorna motionerar kring detta. Jag håller med helt och hållet. Ser varje vecka fall där patienter far väldigt illa i det hårdnande klimatet.

Det blir ofta helt absurda förvecklingar, vilka dels innebär en svår stress för såväl patient som läkare, dels äventyrar patientens tillfrisknande.

Det kan vara fall där patienten efter lång sjukskrivning kommit igång i arbete på halvtid men så tar sjukersättningsdagarna slut och patientens arbetsförmåga ska prövas mot hela arbetsmarknaden, inkluderande skyddat arbete på Samhall. Man rycker undan hela rehabiliteringsprocessen på detta sätt.

Vem tjänar t ex på att en halvtidssjukskriven läkare ska tvingas ut på den öppna arbetsmarknaden för att pressas att arbeta heltid med ett mindre kvalificerat arbete?

Förutom dessa aspekter är det givetvis ett arbetsmiljöproblem att ständigt bli ifrågasatt, att få sina bedömningar underkända, att inte få betalt för sitt arbete med intygsskrivande, att bli nedringd av förtvivlade patienter, att få sin kompetens ifrågasatt inför patienten, att inte få besked direkt om de beslut som tas utan behöva få informationen av patienten osv.

Hur har det kunnat bli så här? Visst har det varit ”för lätt” att bli sjukpensionär tidigare (dock framför allt pga bristande rehabiliteringsresurser vill jag påstå [precis vad statsvetaren Björn Johnson påstår), men nu har vi hamnat i det andra diket, där man inte kan räkna med trygghet och respektfull behandling om man blir långvarigt sjuk.”

Om meritokrati (nu i Nobelpristider) eller om att mänskliga prestationer förmodligen är bättre i mer jämlika förhållanden, samt om individualiseringen av problem i dagens samhälle…

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i kapitlet ”Building the Future” i sin bok ”The Spirit Level – Why Greater Equality Makes Societies Stronger” på sidan 232 i min snabba översättning från den engelska texten att:

“Det sägs ofta att större jämlikhet är omöjlig därför att människor inte är jämlika. Men det är att sammanblanda saker: jämlikhet betyder inte att alla är desamma [inte exakt lika, inte samma personer].

Människor blev inte desamma när principen om jämlikhet inför lagen upprättades.

Inte heller – vilket ofta hävdats – innebär att reducera materiell ojämlikhet lägre standard eller att utjämna till en allmän medelmåttighet/slätstrukenhet.

Välstånd, särskilt ärvd sådant, är en dålig indikator på äkta förtjänster/värde/meriter [se meritokrati] – se George Bernard Shaws påstående att

’Bara där det finns jämlikhet i pengar kan åtskillnad beroende på merit sticka ut (träda fram).’

Kanske gör detta Sverige till ett särskilt passande hem för Nobelprissystemet.

Vi ser inga tecken/ indikationer/indicier i våra analyser på att standarden i intellektuella, artistiska eller sportprestationerna är lägre i mer jämlika samhällen.

Även om ett basebollag inte är en värld i smått i samhället, fann man i en väl kontrollerad studie på över 1 600 spelare i tjugonio lag över en nioårsperiod att basebollag i den högre serien med mindre inkomstskillnader presterade påtagligt bättre än de mer ojämlika.

[se också här].

Och vi har sett i tidigare kapitel att mer jämlika länder har högre generella färdighetsnivåer på många olika områden.”

Och på sidan 233:

”Politik sågs en gång som ett sätt att förbättra människors sociala och känslomässiga välbefinnande genom att förändra de ekonomiska förhållandena. Men över de sista få decennierna så har den stora [övergripande] bilden försvunnit.

Det är nu mer troligt att människor ser psykosocialt välbefinnande som beroende av vad som kan göras på den individuella nivån, genom användande av kognitiv beteendeterapi – en person i taget – eller genom att tillhandahålla stöd i tidig barndom eller genom återförsäkran om religions- och familjevärderingar

[se Björklunds senaste utspel om kristendom i skolan och Kd om (kärn)familjen, men hur går det för medelklassfamiljen i de mest ojämlika samhällena? Se om (den heliga) medelklass(familjen)s kommande kollaps

samt Johan Westerholm – Mitt i steget i ”Arma barn”].

Dock, det står nu klart att inkomstdistribution tillhandahåller ett sätt för policymakare att förbättra det psykosociala välbefinnandet i hela befolkningar. Politiker har en möjlighet att göra äkta gott.

Försök att handskas med hälsoproblem och sociala problem genom tillhandahållande av specialtjänster har visat sig vara dyrt och, i bästa fall, bara delvis effektiva.

Utvärderingar av några av de mest betydande tjänsterna, sådana som polis och sjukvård, tyder på att de inte tillhör de kraftfullaste faktorerna vad gäller den kriminella nivån eller befolkningshälsa.

Andra tjänster, som socialarbete och drogrehabilitering, finns för att behandla – eller bearbeta – olika slags klientgrupper, snarare än att minska förekomsten av sociala problem.

Vid de tillfällen då regeringsverksamheter verkligen annonserar policys till synes ämnade att förebygga – som att minska fetma, minska ojämlikheter i hälsa eller för att försöka reducera mängden drogmissbrukare – ser det mer ut som en form av politisk uppvisning, en förevisning av goda intentioner, som ska ge intryck av att regeringen aktivt tar tag i problemen.

Ibland, när politik uppenbart kommer att komma till korta beträffande sina mål, kan man undra om ens de som formulerade denna politik eller dessa mål, eller som skrev de officiella dokumenten, någonsin trodde att deras förslag skulle ha någon mätbar effekt.”

Se om Semmelweis och Semmelweiseffekten. Apropå att försöka sälja något som går på tvärs med etablissemanget.

Film om Semmelweis.

Tillägg på kvällen: Och om utslagning och jämlikhet skriver Ett hjärta RÖTT i ”Om sveket mot de utsatta.”

Bara individen som gäller – inte gruppen?

[Uppdaterad 5 oktober i slutet om att individuella insatser inte kan lösa (alla) de problem vi står inför]

En lärarkollega undrade högt och litet tankfullt…

”Är det bara individuellt arbete som gäller i skolan nuförtiden? Var tog grupparbetena vägen?

[Och den sociala träningen, att kunna samarbeta? Den behövs inte längre?]

Eller är det kanske bra att slippa samarbeta? Så man når sina uppsatta mål i den grad man vill?”

Men i andra sammanhang tas inte några hänsyn till individen!?

Populärutgåvan av Jämlikhetsanden från LO.

Tidigare inlägg om empatiunderskott. Och ytterligare angående empatiunderskott:

“Are bio-medical scientists and experimental psychologists temperamentally well suited to the task of understanding human emotions and feelings?

Simon Baron-Cohen is Professor of Developmental Psychopathology at the University of Cambridge. He is also co-director of the Autism Research Centre at Cambridge.

Autistic individuals have a deficit in their capacity to perceive the feelings which other people experience in social situations.

They also have difficulty recognizing that circumstances and events can be interpreted in a variety of ways by different individuals.”

Här kan man läsa Baron-Cohens bok ”Mindblindness” och här en 6 sidor lång essä över ”Mindblindness – An Essay on Autism and Theory of Mind”.

Och om att tänka positivt och undvika negativa människor.

Tillägg 4 oktober: se Christina Herrström i debattartikel om film baserad på hennes bok ”Tusen gånger starkare.”

Tillägg 5 oktober: Jonna Sima skriver så bra i ”Unikt läge för ny framtidsberättelse” om att många av de framtidsfrågor vi står inför inte kan lösas med individuella insatser (annat än möjligen högst temporärt).

Några få rikingar kan inte lösa klimatförändringar eller vilja betala välfärd för de fattigaste som hon skriver.

Lösningarna kräver gemensamma insatser! Från alla efter förmåga (till alla efter behov).

Och medelklassen håller på att försvinna i USA, se tidigare inlägg om medelklassens kommande kollaps med och av amerikanskan Elizabeth Warren.

Ett fenomen som kanske i högsta grad borde oroa svensk medelklass också, framförallt de som har barn. För hon beskriver framförallt deras riktigt rejält tuffa situation i USA idag. Och hur samhället där ser ut att dras isär: hon befarar att samhället där kommer att gå från att ha varit tredelat (en stor, stor medelklass i mitten) och så några riktigt rika och de fattiga, till att bli tudelat, där medelklassen dras till endera ände och den medelklass vi känner idag kommer att om kanske inte utplånas så bli betydligt mindre.

Det som sker i Sverige idag drabbar inte bara dem som tjänar minst? Det kommer också att drabba den idag ganska välmående medelklassen (utom den kanske allra högsta medelklassen). Det är inte bara arbetare som har anledning att vara oroliga och som INTE borde stötta alliansen. Det finns andra vägar att gå och inget är ödesbestämt, även om också den tredje statsmakten gjort allt och fortsätter göra allt för att få oss att tro det. Och bara se till vårt eget (dock förmodligen bara kortsiktigt). Många av oss kommer att få stå där med ”tomma händer” (kanske både bokstavligen och bildligt) troligen redan under vår livstid.

Och vad slags samhälle skapas för kommande unga familjer?

Som grädde på moset: medelklassen (utom den övre, högre) har det så tufft där (i USA) idag (med alla privatiseringar och avregelringar p.g.a. skattesänkningar där) så de har varken tid eller ekonomiska resurser att hjälpa de riktigt fattiga, som kommer att bli än mer utsatta och utlämnade befarar hon.

Storstad skriver om hur jämlika och ojämlika kommuner i Sverige tenderar att rösta, men hon påpekar att man kanske inte ska dra alltför stora växlar av detta, även om det nog kan finnas vissa samband.

Tillägg på kvällen 5 oktober: och här än mer om resultaten av ett samhälle som dras isär.

”Våld och social ordning” eller ännu fler eftervalstexter…

Klicka på bilderna för att göra dem större och litet lättare läsbara.

Michael Fullans hemsida.

Se också Jonas Thunberg i Flamman i artikeln ”Socialdemokrati utan politik”:

”Samtidigt som nyliberala teorier fimpas på löpande av ekonomer världen över, hittar Socialdemokraterna inte tillbaka till en satsning på offentlig sektor, aktiv arbetsmarknadspolitik och omfördelning av resurser via skattesedeln.

De rester av ”blairism” och ungdomspraktikplatser som de kastat ut i debatten är en billig kopia på Reinfeldts eget recept, ”sänkta skatter ger fler jobb’.

När Reinfeldt attackerade Sahlin just där under valdebatten blottade han, som så ofta annars, motståndarnas svagaste punkt.

”Ni vill ju också huvudsakligen ha skattesänkningar. Vad är det för skillnad?” Monas Sahlin blev i princip svaret skyldig men det är inte hennes fel.

Bo Rothstein skriver strålande om det på SVT-debatt, i en artikel där han även angriper de socialdemokratiska intellektuella djupdykning i postmodern identitetspolitik.

”När ledande ekonomer som till exempel Joseph Stiglitz och Paul Krugman förklarar att tankegångarna från Chicagoskolan bör förpassas till historiens sophög, då har något hänt.

Ett annat exempel kan hämtas från en annan nobelpristagare, ekonomhistorikern Douglass North, som i sin senaste bok (Violence and Social Orders) går till kraftigt angrepp mot idén att en effektiv marknadsekonomi kräver en liten offentlig sektor och låga offentliga utgifter.

[se pdf-fil om Violence and Social Orders].

” Någon som hörde sådana argument i vår svenska valrörelse?”

En kommentator till Rothsteins debattartikel skriver:

”Jag tror att den etiska grunden måste vara iakttagelsen av att vi alla kommer att hamna i svaga positioner – sjukdom, ålderdom, graviditet, arbetslöshet, olyckor etc.

Grundidén är att en svag situation är inte samma sak som en svag människa. Riskerna” kan spridas i ett livsloppsperspektiv i ett kollektivt försäkringssystem.

Den gamla generella och kollektiva socialförsäkringssystemet är konstruerat efter denna idé. Det omfattar ALLA och konkretiserar – mer eller mindre – förutsägbara knepiga livssituationer.

Jag tror att det är det ökade liberala och nyliberala inflytandet sedan 1980-talet som svängt läget till identitets-politik och individualisering. Individen i centrum, don efter person. Vilket leder till en expanderande ”fingradering” av grupper av individer.

Jag tror att åtskillnadspolitik kan skada mer än hjälpa.”

Se också Storstad och eftervalsanalys där.

Och Tvärskådat om ”Valfrihetens tyranni”.

Ökande inkomstskillnader ger mindre social rörlighet och än större ojämlikhet, tro att alla är vinnare, att alla är oberoende och fria att göra och bli vad de vill…

Robert Sundberg skriver i dagens ledare ”Reinfeldt är populistisk – han ger intryck av att erbjuda både sänkt skatt och bibehållen välfärd”:

”Bästa beskrivningen av Reinfeldt som politiker är den dåvarande SSU-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson gav när han kallade Reinfeldt för tvålen. Detta eftersom det var svårt att få grepp om honom. Han slank undan allt negativt. Så är det nu också.

Trots att det är massarbetslöshet, nio procent eller fyrahundra tusen arbetslösa, belastar inte det Reinfeldt. Detta trots att han i förra valet hade jobben som viktigaste fråga jämte det han kallade för utanförskap, som blivit stort under Göran Perssons statsministertid.

Utanförskapet [som kallades utslagning på 90-talet, Daniel Lind menar, kanske förenklat, att om vi inte hade några socialförsäkringar skulle begreppet utanförskap inte längre vara nödvändigt] är i dag lika stort.

Men nu vill inte Reinfeldt ha det som valfråga.

Medierna finner sig i det./…/

Alliansens skattesänkningar har främst gynnat män och neddragningarna i välfärden har främst drabbat kvinnor. Utjämningen av inkomstklyftorna mellan könen har avstannat./…/

I en tid när kommersiella krafter med reklam genomsyrar samhället skulle mer motkrafter som kulturen kan bidra med behövas. Men då krävs satsningar. De uteblir med borgarna.”

Men sådana kostar ju pengar och borgarna tror inte några motkrafter behövs.

Och apropå ökade/ökande inkomstskillnader se tidigare inlägg om Daniel Linds bok ”Mellan dröm och verklighet? Frihet och livschanser i framtidens Sverige”.

Han skriver vidare (s. 77):

”USA är västvärldens minst socialt rörliga land. Ju fler perspektiv som belyses i den internationella jämförelsen, desto tydligare blir bilden./…/

… den som växer upp under fattiga förhållanden kommer att förbli fattig som vuxen, den som föds in i en välbärgad familj kommer att förbli rik

[så här är det främst i inkomstsvansarna, dvs. bland dem med lägst respektive högst inkomster, mindre i mellanskiktet?].

Den amerikanska drömmen är inget annat än en dröm.

Ingen annanstans går fattigdom och rikedom i arv i samma utsträckning.

[i de rika västländerna, till vilka de skandinaviska länderna tillhör, men detta närmar vi oss alltmer, precis som i USA och Storbritannien, som genomgick det systemskifte vi nu genomgår för 25-30 år sedan. Ett skifte som inte är ofrånkomligt. Flera ledande ekonomer ifrågasätter mantrat skattesänkningar för de rika].

Under de senaste 25-30 åren har den amerikanska realinkomstutvecklingen varit negativ eller nästan obefintlig för breda befolkningsgrupper.

[men fortfarande tror de på den amerikanska drömmen! Magiskt tänkande? Även om fler och fler börjar ifrågasätta den].

Den produktivitetstillväxt som har skapats i ekonomin har inte kommit stora delar av löntagarkollektivet till del.

Det amerikanska samhället kännetecknas därmed av både låg relativ och absolut social rörlighet.

Den amerikanska drömmen är i praktiken en mardröm och en myt som hindrar genuin social utveckling för det stora flertalet.

[många får inte utveckla sina förmågor, medan andra har alla möjligheter att göra det, både i form av pengar, information och uppbackning, i det samhälle].

Trots detta lever drömmen vidare.”

De i botten av samhället förblir i botten, de i toppskiktet blir kvar där. Mellanskiktet kan förändra sin situation, men med större grad av uppoffringar, därför att de inte har oceaner av resurser att ta ur.

Och inte minst, vad slags samhälle skapas av dylika förhållanden?

På s. 21 skriver han

”Trots OECD:s starka tro på marknadens effektivitet har organisationen under senare år insett att denna målkonflikt inte nödvändigtvis är en faktisk realitet.

Deras generalsekreterare Angel Gurria sade för något år sedan i samband med att de släppte en ny rapport:

We found no evidence that inequality may be conducive to growth in OCD countries, as some have suggested.

There is nothing in this new study to suggest otherwise.”

Översatt blir det något i stil med:

”Vi hittade inga belägg för att ojämlikhet befrämjar tillväxt i OECD-länder, som några har framkastat.

Det finns inget i denna nya studie som föreslår något annat.”

På s. 38 skriver Lind vidare:

”Ökad valfrihet för vissa kan leda till ökad ofrihet för andra.

Den insikten är inte på något sätt ny eller revolutionerande, men förtjänar att diskuteras.

Är detta möjligt i en tid då den individuella individualismen skapat tron att alla är vinnare, att alla är oberoende och fria att göra och bli vad de vill. /…/

Kommer detta skifte att begränsa den sociala rörligheten för kommande generationer?

Är vi redan där, även om det ännu inte har fångats upp av statistiken?

Om vi vågar ta i den frågan kan vi kanske ta nästa steg och ställa fler frågor:

Vilka beslut vid köksbordet har störst negativ effekt på den sociala rörligheten?

Vilka köksbordsbeslut kan vi avstå från i syfte at skapa mer likvärdiga uppväxtvillkor och högre social rörlighet?

Kan samhället kompensera för denna minskade rörlighet med befrämjande åtgärder inom andra områden?

Vilka skulle det kunna vara?”

Och just det att våra barn och ungdomar har fått samma möjligheter utbildningsmässigt har gjort att vi har kunnat hävda oss så väl. Men hur blir det om vi får en underklass igen? Och vad innebär detta för samhällsklimatet också osv.?

Kan vi ge alla samma förutsättningar att få utvecklas till det de vill bli? Att alla får utvecklas? Att vi ser till allas behov så mycket som vi verkligen kan? Om vi lyckas med det vad skulle det innebära för enskilda människor – och för samhället i stort? Även samhällsekonomiskt?

Lind visar att ju större inkomstskillnader ju lägre social rörighet. Ökande inkomstskillnader, något vi är på väg mot, kommer att innebära olika möjligheter för olika individer, samt minskande social rörlighet.

Om rapporten “Growing unequal? Income Distribution and Poverty in OECD Countries” översatt blir det ungefär ”Växande ojämlikhet? Distribution av inkomst och fattigdom i OECD-länder.”

På denna sida kan man läsa bland annat, om inkomstojämlikhet (stor inkomstojämlikhet) påverkar barnens förutsättningar att röra sig mellan klasserna, dvs. gör klassresor mindre sannolika:

“Did You Know? (income inequality) [Visste du? (inkomstojämlikhet)]

The gap between rich and poor and the number of people below the poverty line have both grown over the past two decades. The increase is widespread, affecting three-quarters of OECD countries. The scale of the change is moderate but significant.

[Gapet mellan rik och fattig och antalet människor under fattigdomsgränsen har båda ökat över de senaste två årtiondena. Ökningen är vitt spridd och berör tre fjärdedelar av OECD-länderna. Omfattningen av förändringen är måttlig men betydande].

[Table 11.1. Summary of changes in income inequality and poverty]

Income inequality increased significantly in the early 2000s in Canada, Germany, Norway and the United States. But incomes in Greece, Mexico and the United Kingdom became more equal.

[Figure 1.1. Gini coefficients of income inequality in OECD countries, mid-2000s]

[Figure 1.2. Trends in income inequality]”

Och om fattigdom I OECD-länderna:

“Did You Know? (poverty) [Visste du? (fattigdom)]

Around one person in 10 in OECD countries had in income below half of the national median in 2005.

[Runt en person i 10 OECD-länder hade en inkomstnivå under halva den nationella medianen 2005].

[Figure 5.1. Relative poverty rates for different income thresholds, mid-2000s]

The risk of poverty for older people has fallen, while poverty of young adults and families with children has risen.

[Risken för fattigdom för äldre personer har fallit*, medan fattigdom hos unga vuxna och familjer med barn har ökat.]

[Table 5.1. Poverty rates for people of working age and for households with a working-age head, by household characteristics]

[Table 5.2. Poverty rates for children and people in households with children by household characteristics]

Work reduces poverty: child poverty is lower in countries where more mothers work.

[Arbete minskar fattigdom: barnfattigdom är lägre i länder där fler mammor arbetar].

[Figure 5.8. Poverty and employment rates, around mid-2000s]
More key facts in the last page
of the media brief: Are we unequal?

The rise in inequality is generally due to the rich improving their incomes relative both to low- and middle-income people.

[Ökningen i ojämlikhet beror på det hela taget på att de rika har förbättrat sina inkomster i relation till både låg- och medelinkomstmänniskor**].

[Table 1.1. and Table 1.2. Trends in real household income by quintiles, Gains and losses of income shares by income quintiles]”

* och alla partier har populistiskt fallit för sänkning av skatten för pensionärer generellt. Pust! Hur viktig är den frågan i jämförelse med en massa andra frågor och allmän fattigdomsgräns?

** dvs. även medelklassen har förlorat! Ja, Lind skriver någonstans att det är ett märkligt fenomen att medelklassen stöder skattesänkningar och sämre välfärd, men han hänför det till den envisa tron på ”den amerikanska drömmen”, även om folk sakta börjar ifrågasätta den. Något undersökningar har visat.

Ökande klasskillnader, att smita från ansvaret, om att verkligen ge alla verkliga möjligheter att röra sig från ”rags to riches” i en VERKLIG social rörlighet…

Nej, det är inte alla förunnat att avslappnat kunna göra

”… ingenting”

Att göra en liten resa hit och en liten resa it, läsa en trave böcker, skriva ett par rader, på det hela göra detta med

… allmän lättja och letargi.”

När man är orolig för hur man ska få ihop tillvaron…

… när otryggheten är total.

Och politikernas utförsäljningar av vår gemensamma egendom är det att smita från ansvaret? Så man kan skylla på någon annan stället?

Som apropå centerledaren som önskar sälja ut vattenfall. Hon som i ledande ställning haft chansen att satsa på ren teknologi, men inte tagit den.

Nu vill hon istället sälja ut.

Och apropå effekterna av huvudlösa och ogenomtänkta utförsäljningar, för utförsäljningarnas egen skull, se Storstad i ”Brutalt med Boultbee.”

Se också Jinge om högerns strävanden till avpolitisering i ”Högerregeringen förstör SVT” om valgala på SVT igårkväll på Götaplatsen i Göteborg:

”… ett underhållningsprogram där ett antal politiker, mest föredettingar, satt som gisslan i en soffa för att mellan olika artistuppträdanden låta sig förlöjligas en stund. Jag har inte en aning om varifrån SVT stulit konceptet, men det spelar mindre roll.

Det hela var ett pekoral, och möjligen kan det vara ett led i den ständiga borgerliga strävan att avpolitisera politiken.

Vinner alliansen valet så får vi väl ringa in våra röster nästa val, precis som vid melodifestivalen. Det blir en valshow.

Vi ska tydligen finna oss i att politik snuttifieras och att SVT inte tar sitt avtal med staten på allvar. Idag frågar sig Aftonbladet om vem som är i bäst form, Sahlin eller Reinfeldt. Media gör det till en tävling mellan politiker, precis enligt den linje som SVT följer.”

Och vidare om att samhällsmedborgare förvandlats till kunder och samhällsansvaret har reducerats:

Se också tidigare inlägg om att verkligen ge alla samma chanser, så att man med fog kan hävda att frihet råder, om verkliga möjligheter att röra sig från ”rags to riches” och verklig social rörlighet.

Och apropå skolan så har Rossana Dinamarca skrivit en väldigt bra artikel om att ”Björklund fiskar i grumliga vatten” angående förbud mot burka eller niqab.

Hon menar att om Björklund verkligen brydde sig om dessa unga tjejer (och andra unga människor) och deras utveckling till fria, självständiga individer som tänker själva så borde man stoppa de religiösa friskolornas indoktrinering istället.

Istället för att motverka denna indoktrinering så sätter han eleverna i kläm mellan hem och skola. Och hon menar att indirekt så tvingar han bort dessa tjejer till religiösa skolor och gör därmed ont värre.

Och jag tror att hon kan ha rätt. Dessa (odemokratiska) föräldrar kommer att försöka sätta sina barn i en religiös friskola istället för att döttrarna ska få slippa burkan.Och därmed nöjer sig Björklund?

Nej, vi behöver inte en mer segregerad skola än vi redan har.

Och ja,

”Det är dags att prata om de verkliga frågorna, om det som gör skillnad i skolan och som stärker elevernas rätt till kunskap.”

Hon menar att Jan Björklund pratar bara disciplin och icke-frågor och det känns som om det är vad gör vi i skolan i hög grad också.

Se skolforskaren Jan Thavenius om att

”Man kan idag se alltmer av en teknokratisk styrning av skolan.

Skolan som instrument för ekonomisk tillväxt kommer i förgrunden, och det talas allt mindre om att det är i skolan som unga människor ska utvecklas mänskligt och socialt. Kunskapsbegreppet töms på sitt sociala och kulturella innehåll.

Men, menar Jan Thavenius, det finns ingen motsättning mellan att förbättra elevernas kunskaper och utveckla en demokratisk skola.”

Maria-Pia Boëthius skriver i sin senaste ledare om bristen på supersmarta kommunikatörer som skulle kunna (be)möta lobbyismens pr-orkaner.

Ja, som har tid och resurser att bemöta de som har tid och resurser och som bara ser om sitt eget hus!

Så slaget är förlorat? För gräsrötterna reser sig inte upp och medelklassen tror de sitter bekvämt i sin båt?

Monica Gunne i ”Positivt tänkande är ett farligt virus”:

”Mellan 2002 och 2006 när ekonomin rusade på som bäst, fick fler människor det sämre i USA. Barnfamiljerna blev fattigare och tjänstemännen upptäckte att de var utsatta för ’sammanpressande krafter’. Lönerna sänktes, företagen drog in pensioner och förmåner. Anställningarna blev kortare.

Så vart tog tillväxtens sköna slantar vägen?

De drog iväg uppåt, skriver Ehrenreich i sin bok. De goda årens pengar (som bland annat skapades av teknikutvecklingen) passerade företagens mellanskikt och landade hos de allra rikaste. Som sedan hällde bonusar över det lojala skiktet strax under sig.

Men blir inte medelklassen rasande över att få en så liten del av kakan?

Ånej. Enligt Ehrenreich har redan alltför många svalt positivismens budskap: hela ansvaret är alltid ditt.

Har du inte lyckats, ja då får du väl jobba ännu hårdare med dig själv.

Övervaka dina tankar. Förändra dina känslor.

Och glöm inte att koncentrera dig ännu intensivare på dina önskningar.”

Och Daniel Lind reflekterar också i sin bok ”Mellan dröm och verklighet – Frihet och livschanser i framtidens Sverige” över medelklassens (bristande) reaktioner och vad det kan komma att leda till – för dem (oss).

Om nymoderaternas språk se av Lena Andersson i och om Bengt Göransson om hans bok ”Tankar om politik” ”Kärna eller frukt?” .

Om utanförskap, tystad kritik, att tänka positivt, att valfrihet inte är detsamma som frihet…

artikeln om Ehrenreichs bok om positivt tänkande kan läsas här.

Recensionen ”Våra liv – en privatsak. Ulf Lundén läser Bengt Göransson och kräver politikens återkomst” över Bengt Göranssons bok ”Tankar om politik” på förlaget Ersatz var jättebra och intressant. Där kan man bland annat läsa:

”Bengt Göransson beskriver på ett mycket träffsäkert sätt hur nyliberalismen under ett kvartssekel förvandlat och förvanskat ordens egentliga betydelse.

Friskola är inget annat än privatskola.

Hit når varken yttrandefriheten eller offentlighetsprincipen som gäller i kommunala skolor. Det är djupt allvarligt.

Politiken av i dag handlar inte längre om att bygga ett [bra] samhälle [för alla] utan om ett slags kameralt förvaltarskap [teknokratiskt, utan riktiga visioner och har man några så kan man inte förmedla dem].

Politik är numera underordnad den så kallade marknaden. Frihet har i händerna på nyliberalerna fått betydelsen valfrihet vilket är något helt annat [valfrihet är inte detsamma som frihet! Och frihet är inte detsamma som valfrihet, men inte motsatsen heller. Vad är verklig frihet och valfrihet? Vad skulle det kunna vara?].

Göransson påpekar att valfriheten är en privatsak för var och en. Den tanken leder oss ut på djupt vatten, reducerar oss som medborgare, förminskar samhällsansvaret.

Djungelns lag får hellre råda än rättfärdiga sociala reformer som ser till att människor inte slås ut från samhällsgemenskapen.

I kölvattnet ser vi ökade klasskillnader och ökad ojämlikhet eftersom det handlar om att den med tjockare plånbok och makt alltid kan putta undan människor med tunnare plånböcker. De som inte har någon makt över varken sitt liv eller arbete./…/

Bengt Göransson efterlyser eftertänksamhet framför snabba beslut som i efterhand visar sig vara mer eller mindre katastrofala.

Kommunaliseringen av skolan är ett sådant exempel.

Det är inte att vara nostalgisk när man efterlyser en större och levande intellektuell debatt av våra beslutsfattare.

Ett samhälle mår bättre av fria tankeutbyten, långsamhetens lov, tålamod och framför allt klokskap förvärvad av erfarenheter.

Bengt Göransson riktar bitvis mycket hård kritik mot det nyliberala samhället som förvandlat oss från samhällsmedborgare till skattebetalare. Tanken är att alla skall vara vinnare.

Alla skall först och främst vara egoister eller individualister som nyliberalerna hellre vill kalla det. Att det också förutsätter förlorare låtsas man inte om.

Enligt Bengt Göransson kan samhället av i dag liknas vid en affärsrörelse. Vi är inte längre medborgare med samhällskontrakt utan kunder. Vi shoppar allt, till och med politiska partier efter kortsiktiga egoistiska behov.

Här finns ingen tanke om att vi alla blir äldre, kan drabbas sjukdom eller olycka. Att vi alltid förblir där vi står i dag.

Solidaritet betyder just att det är slumpen som avgör var vi hamnar i livet. Den starke kan bli svag, den friske kan bli sjuk och så vidare./…/

Vad har borgerligheten att bjuda mer än fortsatta skattesänkningar?

Vi skönjer redan ett borgerligt lyckorike med en rad inhägnade rikemansområden, slutna reservat, där den självutvalda eliten spelar golf, alstrar barn, byter fruar med varandra, passas upp av lågavlönade hembiträden, får gräset klippt av lika lågavlönade vaktmästare och som har kultur som ett slags tidsfördriv.”

I ledaren ”Mer bakåt än framåt i alliansens kampanj” skriver Kennet Andreasson bland annat om

”Kunskap i folkpartistisk tappning ska nötas in med skampedagogik och stämpling av föräldrar till ’stökiga’ barn.”

Och Katrine Kielos skriver i ledaren ”Det är inte alls bra, Reinfeldt”:

”Fattigdomen i Sverige fortsätter öka. Sjuka människor kastas ur skyddsnäten.

Samtidigt har skatten sänkts med 100 miljarder. Jobb försvinner i välfärden.

Det hade inte behövt vara så här.”

Vilket samhälle vill vi leva i? Om självhävdelse och individualisering samt att den sociala rörligheten minskar…

Gunnar Gillberg.

[Uppdaterad på kvällen samt 5 och 6 augusti, se slutet av postningen]. Jag har börjat läsa Daniel Linds bok ”Mellan dröm och verklighet – Frihet och livschanser i framtidens Sverige” mitt i sluttampen av engelskastudier och efter ett år med högskolestudier (10 högskolepoäng) och heltidsjobb. Så min tid att tänka, skriva och reflektera är och har varit begränsad, men jag vill blogga ändå.

En spontan tanke när jag läst de första 19 sidorna:

”Hur ”fri” och ”rättvis” är politiken som bedrivs i motsats till den retorik man (’man’=politiker och inte minst de med makt idag, samt i main-stream media) har?”

För (inte minst) liberaler är ju frihet ett viktigt begrepp.

Man kanske inte direkt säger ordet ”rättvisa”, men underförstått så är det något man anser sig beskriva. Dvs. man säger mer eller mindre tydligt att generösa trygghetssystem gynnar dem som inte vill något och inte ”gör många knop” och missgynnar dem som vill något och jobbar hårt.

Jag funderade vidare angående de senaste två decenniernas politiska trender (som accelererade med vår nuvarande regerings tillträde 2006):

”Vilka och vad gynnas?

HAR vår ’frihet’ ökat och kommer den att öka mer med den politik som bedrivs – eller tvärtom minska?

Dvs. de mest privilegierade (de som fötts in i familjer med pengar och positioner och makt) får flest chanser och kommer att få allt fler?

Och de minst privilegierade kommer att få allt färre och kanske inga?

Leder det slags samhälle som nu med rask takt skapas till ökad kreativitet eller produktivitet)?

Eller till uppgivenhet hos de minst privilegierade och ’rulla-tummarna-attityd’ hos många av de mest välbärgade?”

Lind skriver bland annat på sidan 19 om ”Rörlighetsmatriser och syskonsamband”, att

”… bilden av den sociala rörligheten klarnar ytterligare om så kallade syskonsamband också inkluderas – ju större effekt de uppväxtvillkor som syskon delar har på deras framtida inkomster. Desto mer lika blir deras inkomster som vuxna. Ett starkare syskonsamband är alltså liktydigt med lägre social rörlighet”

I USA (som i forskning visat sig ha den lägsta sociala rörligheten) så har bland annat fyra tankesmedjor med olika politisk inriktning startat ett gemensamt projekt ”The Economic Mobility Project” vars syfte är att lyfta frågan om den sociala rörligheten och den amerikanska drömmen högre upp på den politiska dagordningen.

Ulf Lundén skrev i somras om ”Samma dröm men olika chanser”:

”Vårt samhälle har sedan länge genomgått en stor förändring. Vi skall alla vara självhävdare. Det handlar om individualisering på alla områden [se kommentarerna till detta blogginlägg].

Har denna utveckling också lett till en större social rörlighet? Fler klassresenärer? Nej, svarar forskaren Gunnar Gillberg vid Institutet för Arbetsvetenskap i Göteborg. Han intervjuas i senaste numret av tidskriften Kritisk Utbildningsskrift, Krut.

Han konstaterar i stället att klassbegreppet i stället fått ökad betydelse och relevans.”

Intervju med Gillberg i Skolporten.

Se också Gillbergs avhandling ”Individualiseringens villkor – Unga vuxnas föreställningar om arbete och självförverkligande.”

Detta var intressant och jag kommer nog att blogga mer om det.

Uppdatering 30 juli: se artikeln ”Aust[ralian] social mobility greater than US: report.”

Och se också artikeln ”Glapp mellan upplevd och faktisk självbild” från 2005:

”Bilden av Sverige och den nordiska modellen är mycket mer positiv utomlands än här hemma.

Det framgår av en rad oberoende utländska statistikkällor som inte har något intresse av att presentera en missvisande bild.

Men när vi allt som oftast av svenska medier och intressegrupper matas med bilder av hur dåliga vi är, ja då riskerar det också att gå dåligt för Sverige, skriver TCO-ekonomen Daniel Lind.

Under senare tid har allmänheten, via media, fått sig till livs att jobben flyr landet, att allt går åt pipan om vi inte genomför ’de nödvändiga åtgärderna’ som är ’bäst för landet’.

Avsändarna av dessa – högst tvivelaktiga – ’rapporter’ har som syfte att skapa en krisstämning i landet och därmed bana väg för de ideologiskt betingade reformer dessa intressen vill se.

Inte förvånande riktas fokus mot lägre skatter, försämrad arbetsrätt, förändrade konfliktregler, lägre löner och ersättningsnivåer samt avregleringar av offentlig verksamhet.

Dessa försök – som inte bara innehåller en oklok politik, men som ur ett helhetsperspektiv är väldigt enkelriktad – att göra ett särintresse till ett allmänintresse, är ett utmärkt exempel på hur en aktiv opinionsbildning kan leda till att sanningar etableras i folkmedvetandet utan att de med nödvändighet är sanna.

Vägen dit går via en förenklad argumentation som upprepas om och om igen. Som tur är kan den konventionella visdomen ifrågasättas.”

Uppdatering 5 augusti: se rapporten ”36 beslut som har förändrat Sverige – LO-TCO Rättsskydd Årsredovisning 2009.”

Uppdatering 6 augusti: se ”Möjligheternas land” av Daniel Lind. Och Jan Eliasson på samma tema i artikeln ”Idag börjar det svenska valet. Använd din röst klokt i detta ödesval” :

”Nelson Mandela var 76 år när han fick rösta för första gången. 1994 ägde Sydafrikas första fria val rum där hela befolkningen fick rösta. ANC vann valet och Nelson Mandela blev president.

Men inte ens hälften av jordens länder är i dag fullvärdiga demokratier. Den mänskliga rättigheten som vi tar för självklar att fritt få uttrycka sin åsikt och delta i fria val förvägras fortfarande miljontals människor./…/

… årets val är ett ödesval, där två tydliga alternativ står mot varandra. Det handlar om grundläggande värderingar och om vilket samhälle vi vill ha. Tillsammans står mot var och en för sig. Fler jobb står mot ökade klyftor.

Den borgerliga regeringen leder Sverige i en riktning som oroar. Fyra år till med denna regering vid makten riskerar att förändra Sverige i grunden.

Under mina år i internationell tjänst har jag varit stolt över att vara svensk. Vårt land är känt för att vara ett öppet och modernt land med små klyftor, med jämställdhet mellan män och kvinnor och med stor social rörlighet.

I Sverige finns chanser för alla att förverkliga sina drömmar och bli det man vill. Dessa chanser måste ges till fler.

Min egen historia är just sådan. Från arbetarklassens Kålltorp i Göteborg till UD och diplomatins värld. Min resa har gått genom ett Sverige med avgiftsfria skolor, fri sjukvård och universitet i toppklass.

I få andra länder är detta möjligt utan pengar, kontakter och rätt namn.

Sverige har förändrats under de senaste fyra åren.

I Stockholm finns nu ett privat barnsjukhus dit bara de familjer som har lyckats teckna en dyr försäkring är välkomna eller de som har råd att betala 1 400 kronor för ett läkarbesök.

På Södersjukhuset ligger den privata hjärtkliniken vägg i vägg med den landstingsfinansierade.

På den privata kliniken kan du köpa dig förbi kön för 150 000 kronor.

Samtidigt riskerar svårt sjuka människor att utförsäkras och mista sin ersättning från sjukförsäkringen. Nya, hårdare spelregler växer fram för vården och omsorgen.”

Nyauktoritärt samhälle, att slå sig för bröstet, förakt för svaghet samt om girighet eller guldsot…

[Uppdaterad 28 maj] Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara. Artiklarna är från Dalademokratens opinion- och kulturdel.

Lena S. Karlsson skriver i recensionen ”Kallenberg ger röst åt hårt prövade morsor” av Lena Kallenbergs bok ”Södermorsor”:

”Till formen är ”Södermorsor” en sporadiskt förd dagbok som tar sitt avstamp i maj 1979 och det paradigmskifte som det instundande 80-talet innebar; det radikala 70-talet övergår till ett samhälle där individen och marknaden råder.

I Sverige sitter en borgerlig regering vid makten och välfärdssamhället börjar långsamt monteras ner, utan någon märkbar diskussion eller protester./…/

Lena Kallenberg skildrar hur solidariteten sätts på undantag, hur nedskärningar inom hemtjänsten hotar de gamla vårdbehövandes trygghet.”

Varför verkar fler ha problem att betala oväntade utgifter på ca 5 000 kronor idag? Förköper vi oss? Påstressade av varandra? Att ha det tipptopp hemma, senaste datorn, mobiltelefonen osv.? Vad slags förebilder har vi?

Se ETC i ”Få klarar oförutsedda utgifter”:

”Var annan uppger att de inte skulle kunna hantera en extrautgift på 5 000 kronor, enligt en undersökning från Länsförsäkringar.

– Det är oroande. Det verkar som om tillskottet som många hushåll har fått till stor del har gått till konsumtion istället för sparande, säger Elisabeth Hedmark, privatekonom på Länsförsäkringar i ett uttalande.”

Och allt fler arbetar allt mer. I övertid som motsvarar 74 000 heltidsjobb.

Göran Greider skriver i ”Däri ligger det moraliska haveriet”:

”Världskapitalismen befinner sig i ett instabilt läge. Det har den gjort under årtionden; antalet mer eller mindre allvarliga bank-, finans- och valutakriser uppgår sedan mitten av sjuttiotalet till långt över hundra.

Kapitalismen uppvisar, kunde man säga, manodepressiva drag. Periodvis febrig tillväxt, periodvis kriser och djupa fall. Varför är det så?/…/

Direkt sammanhängande med det är det faktum att ojämlikheten – inkomstskillnaderna – tillåtits rusa iväg under årtionden.

Däri ligger huvudproblemen som gör ekonomierna mer skakiga. Och där ligger det moraliska haveriet som Anders Borg är den sista att våga röra vid.”

Se också rapporten ”Alliansen sviker kvinnorna”. Ja, nuvarande regerings politik har gjort Sverige mindre jämställt.

Röda korset är i kris!

Nej, ”Människan är inte bara girig”.

Fast det finns krafter som hejar på sådana tendenser, som söker makt genom metoden söndra och härska. Vad behöver vi – egentligen och vad inte? Eller vad behöver vi verkligen och vad behöver vi verkligen inte? Varför har vi de behov vi har? Och vilka behov är rättfärdiga? 

Och vi är inte alls så främlingsfientliga heller, se ledaren ”Vi välkomnar invandrare” där Robert Sundberg skriver:

”Statsvetaren Marie Demker, som på DN-debatt i går [se också 'Rädslan kan försörja allt färre SD-toppar'] skrev om resultaten av mätningarna, finner att:

’Trots mobiliseringsförsök så är de grupper som motsätter sig invandring fortfarande mycket små och representerar en ur politisk synvinkel perifer politisk subkultur.’”

Är solidaritet och respekt för individen varandras motsatser, utesluter det ena det andra undrar jag litet provokativt?

”Individualism” idag är snarare egoism? Och girighet?

De friskaste människorna, för att uttrycka sig som John Cleese och Robin Skynner, är både solidariska (med det som är värt att vara solidarisk med) och visar respekt (inte förakt för svaghet) mot enskilda individer.

Ingmar Bergman skriver om filmen ”Hets” och reaktionen på den då, bland annat som svar på hans f.d. rektors reaktion:

”Först var det alltså ”det 12-åriga helvetet” (ruggigt uttryck förresten. Inte använt av mig utan av den som intervjuade mig. Jag vill minnas att jag sade ”helsike’, och det är skillnad det). Ja! Jag var en mycket lat gosse och mycket rädd därför att jag var lat, därför att jag sysslade med teater i stället för med skolan och därför att jag avskydde att passa tider, stiga upp om morgnarna, läsa läxor, sitta stilla, bära kartor, ha raster, skriva skrivningar, tugga förhör, kort sagt och utan krusiduller: jag avskydde skolan som princip, som system och inrättning.

Jag har sålunda absolut inte velat komma åt min egen skola utan alla skolor.

Min skola var som jag tydligt påpekade i den olycksaliga intervjun efter vad jag förstår varken bättre eller sämre än andra inrättningar för samma ändamål.

Min vördade rektor skriver också (nog så skarpt): ”En skola kan ej vara avpassad för drömmande bohemer utan för normalt funtade arbetsmänniskor’.

Vart skall de stackars bohemerna ta vägen ”Skall elevmaterialet uppdelas: Du är bohem, du är arbetsmänniska, du är bohem o.s.v. Slipper bohemerna’.

”Det finns lärare man aldrig glömmer. Gubbar man gillade och gubbar man avskydde. Min vördade rektor hörde och hör fortfarande (i mitt fall) till den förra kategorin. Jag har också en känsla av att min älskade rektor inte har sett filmen än. Vi borde kanske gå och se den tillsammans!’”

Se också Astrid Lindgrens tal ”Aldrig våld” om antiauktoritär uppfostran när hon tog emot de tyska bokhandlarnas pris 22 oktober 1978, samt ”Aldrig våld – 30 år av svensk lagstiftning mot aga.”