Du följer väl avtalet? Eller?

Daniel Ankarloo skriver i ”Du följer väl avtalet lille vän?”:

”… inkompetens görs till en dygd när kundrelationer och kontrakt ersätter medborgarskapets sociala rättigheter./…/

… i princip alla lösningsförslag rör sig inom marknadssystemets ramar. Privatiseringen tas för given. Det är den som via övervakning ska garanteras.

Jag menar att idén att ”konkurrens ökar välfärden” är helt förfelad. Men jag lämnar det just här.

I stället vill jag påpeka ett centralt men föga uppmärksammat faktum: konkurrens inom välfärden institutionaliserar en ny ”misstroendekultur” ”

Och det är oerhört skrämmande! Ja, hur var det nu med tillit och samhällsliv???

”Då välfärd byggd på medborgarskap hos klienterna, och professionella tjänstemän som utförare, ersätts med en kundrelation styrs välfärden inte längre av lagarna och det professionella omdömet utan av kontrakten och amatörerna.

En offentlig sektor av välfärdsproduktion i egen regi ersätts med en stat som desperat försöker övervaka välfärdsproduktion i andras regi. För att detta ska fungera krävs en övervakningsstat av närmast DDR-mått [!!!].

För några månader sedan kunde man läsa: ”Kommunerna har det största ansvaret för den senaste tidens vårdskandaler, anser Demensförbundet.” I tidningen Veteranen (111207) [se också Fri att välja hemtjänst hon inte vill ha]gavs en förklaring:

När Jannis Avramidis fann sin pappa vanvårdad på ett boende valde han att granska vårdavtalet mellan kommun och utförare.

– Det var på tio sidor och väldigt luddigt formulerat. När det gäller skrot eller CD-skivor så är avtalen ofta på flera hundra sidor, säger Jannis Avramidis till SVTs Rapport.

– Det står att vården ska vara god, bemanningen tillräcklig och kvalitén hög, men ingenstans finns det specificerat exakt vilka tjänster som ska levereras och hur kvalitén ska mätas. Man vet alltså inte vad det är man har köpt och hur man ska följa upp det man tror sig ha köpt.

För att råda bot på dessa missförhållanden har sedan Avramidis– avtalsjurist till yrket – tillsammans med Demensförbundet författat ett 80-sidigt kontrakt som skickats till Kammarkollegiet som grund för vidare upphandlingar enligt LOU.

Men, vänta nu! Måste man skriva 80-sidiga kontrakt för att kunna skilja vård från vanvård? Och om 80-sidiga kontrakt plötsligt nu är en förutsättning, hur kunde Sverige ha någon välfärd av kvalitet alls på den tid då inga kontrakt skrevs? Kan inte personalen längre skilja på vård och vanvård? Man hade hoppats att det vore medicinska kriterier hos professionen som garanterade vårdens kvalitet, inte juridiska formuleringar i kontrakt.

80-sidiga kontrakt är ingen lösning – bara förlängningen av en ren perversion.

Dem man skriver 80-sidiga kontrakt med är ju inte att lita på. Om verkligen Carema på fullt allvar inte kan skilja på vård och vanvård om det inte specificeras i 80-sidiga kontrakt, är det verkligen till dem vi vill överlåta omsorgen om våra gamla?”

Så sant!

”Det vore ungefär som att överlåta tillagandet av Nobelmiddagen till en kock som kräver 80 sidors specificering för att inse att Bullens pilsnerkorv inte är så smart att ha på menyn.

Men Carema kan naturligtvis skilja på kvalitet och vanvård.

De vet att vägandet av nedkissade blöjor inte är human vård – utan gnidighet. Problemet är inte att de inte kan förstå, det är att de – i vinstens namn – inte vill förstå, om inte avtalet tvingar dem till det.

Men ska verkligen organisationer som låtsas vara korkade om inte avtalet tvingar dem till motsatsen sköta vården, skolan och omsorgen i landet?

Välfärdspersonalen, de som verkligen kan, de vill också utöva sitt arbete utifrån professionell kunskap. Det är en fråga om yrkesstolthet och professionsetik.

En kirurg som misslyckats med en operation finner klen tröst i att patienten i alla fall avled avtalsenligt. En lärare kan knappast trösta sig med att studenternas allt sämre resultat i alla fall inte bryter något kontrakt. Men på konkurrensmarknaden får personalen inom verksamheterna i allt lägre grad ens låta det professionella omdömet styra arbetet.

I antologin Högskolan Bolognese (under utgivning våren 2012) vittnar ett antal universitetslärare om avprofessionaliseringen av yrket under Bolognaprocessens ok av strömlinjeformning. Och då är inte ens nedskärningar orsaken – utan intern konkurrens och de förvirrade påbud om ”transparens” som är en del av new public management.

I Evin Rubars dokumentär Vårdlotteriet visas hur läkare nu ser sig tvingade att inte följa principen om vård efter behov, att inte prioritera efter medicinska bedömningar. En läkare erkänner rakt ut att ”alla prioriterar så att man tycker att helst vill man ha sådana [patienter] som har kort vårdtid [ … ]; en del patienter blir som Svartepetter [ … ] som man inte vill ha på sin avdelning, höll jag på att säga’.”

Och det är liknande saker som sker i amerikansk skola. Se tidigare inlägg. Man försöker inte sällan bli av med de elever som drar ner eller förväntas dra ner testpoängen, för man riskerar sitt jobb, att skolan läggs ner osv. om eleverna inte uppfyller testkraven!

Men de rika blir rikare…

Och företagen skär guld – om de kan…

För vem exakt är ojämlikhet bra? Ekonomisk makt tenderar att avla politisk makt även i demokratiska och pluralistiska samhällen…

[Uppdaterad på sen eftermiddag, missade en länk och har redigerat texten något, samt gjort ett tillägg i slutet].

På anti-mankiw-bloggen kan man läsa i “För vem exakt är ojämlikhet bra?” i min översättning från engelskan:

”Enligt ett [TV-]klipp med Richard Epstein så tjänar alla på ojämlikhet. I hans framträdande i PBS [amerikansk publik service, se inledande video tror jag], vilket länkades på Mankiws blogg [i inlägget ’Epstein om ojämlikhet’?] fick vi oss till livs fri marknads standardargument om nertricklande, apropå inkomstojämlikhet.

När 1% av folket äger 1/3 av välståndet så får de resterande 99% av oss, som är fattiga, enligt Epstein motivation/incitament att arbeta hårt, finna nya vägar och sträva efter succé, så i slutänden skapas en ännu större allmän del av ’kakan’ att fördela [påstod han].

Ojämlik fördelning gör att alla får det bättre ställt, klarar sig bättre, så vi borde sluta klaga över ”ha” eller ”inte ha.”

Men vad saknas i Epsteins idealistiska rosenskimrande bild av förtjänsterna hos ojämlikhet i fri marknad.

Nedgång i reallöner.

Epsteins argument att alla inkomster har ökat under nyliberal kapitalism är fel. Reallönedata låter förstå att reallöner i själva verket har stagnerat de senaste åtskilliga decennierna, trots avsevärda ökningar i produktivitet och välstånd.

Medan kakan verkligen kanske är större så har verkligen inte alla det bättre ställt [och det har fler skrivit om tidigare, bland annat Paul Krugman om jag minns rätt].

Vidare, den del av befolkningen som är mest drabbad av ojämlikhet och fattigdom är barn och äldre, som kanske till och med har det sämre än man ursprungligen uppskattade [att det skulle bli].

Betydelsen av relativ inkomst.

Beteendeekonomer var varit bra på att visa att det som spelar roll är inte den absoluta inkomstnivån, utan snarare det vi tjänar i förhållande till andra.

Om fler och fler människor ramlar till botten av inkomstfördelningen, med lägre och lägre ställning i förhållande till andra, hur får vi andra det då bättre?”

Ja, exakt!

”Faktum är att några väldigt inflytelserika ekonomer från Mankiws egen institution /…/ Michael Norton och Dan Ariely, har visat att de flesta medborgarna skulle föredra ett mer jämlikt samhälle.”

Ariely skriver på sin blogg ”Kan tiggare välja?”! Han verkar intressant!

Vidare från anti-mankiwbloggen:

”Politisk makt.

Det är ingen nyhet att inkomstojämlikhet urholkar demokratin. Med resurser som är koncentrerade i toppen, kan vissa delar av befolkningen köpa sin väg till politisk makt och skapa allvarliga hinder [för dem med mindre eller inga resurser] att träda in i elitcirklar.

Men Epstein idealiserar perfekt rörlighet i ett ojämlikt samhälle.

Till och med the Freakonomics blogg kunde en tid tillbaka förklara denna poäng, här citeras  Daron Acemoglu:

”För det första så kan människors välmående direkt bero på ojämlikhet, till exempel därför att de ser ett mycket ojämlikt samhälle som orättvist eller därför att förluster i samhällsservice beroende på låg status hos de som inte har kan vara större än vinster i samhällsservice beroende på den högre statusen hos dem som har.

För det andra och det som är ännu viktigare, ojämlikhet påverkar politiken.

Ekonomisk makt tenderar att avla politisk makt även i demokratiska och pluralistiska samhällen’.”

Om anti-mankiw-bloggen kan man läsa:

”Anti-Mankiws bloggkollektiv

Denna samlade blogg består av en post-efter-post-kritik av Mankiws blogg.

Eftersom Mankiw inte tillåter kommentarer på sin blogg, kan du också se den här bloggen som ett forum att högt uttrycka bekymmer angående vadhelst han kan tänkas sända ut, ge uttryck åt, i sina postningar.   

Men målet för Anti-Mankiw är inte enbart att kritisera Mankiw. Vi vill också förse lärare i grundläggande ekonomi med ett alternativt perspektiv på ekonomiska spörsmål.

Sålunda kommer lärare som söker efter alternativa perspektiv på, låt säga, frimarknadsmodellen, att kunna hitta användbara argument och artiklar genom att klicka på lämplig etikett.

Hjälp oss sprida kunskapen om detta projekt och vi hoppas ni har nöje av att läsa!”

Ja, det har jag verkligen! Jag gillar att man ifrågasätter dessa dogmer, vars konsekvenser man nu ser i länder som haft den politik vi nu har (som USA och Storbritannien) i ca 30 år. Men vi kommer att se de negativa effekterna snabbare än de gjort tror jag.

Se Lars Pålsson Syll 0m ”Greg Mankiw and Richard Epstein – libertarian mumbo jumbo on inequality.”

Tillägg på kvällen:

Ur Pålsson Sylls postning om Mankiw och Epstein i min översättning från engelskan:

“Som er förbundne har belyst tidigare, så har ekonomen och George Bush rådgivaren Greg Mankiw, från vars lektion studenter marscherade ut, problem att förklara den ökande ojämlikheten vi har sett de senaste 30 åren i både USA och andra västländer, det säger allt.”

Han citerar något Mankiw skrivit på sin blogg om utbildning, där Mankiw skyller ojämlikheten på utbildning. Pålsson Syll kommenterar:

”Detta är naturligtvis ingenting utom en enda stor undvikande handling för att försöka bortförklara ett väldigt störande strukturellt skifte som har ägt rum i våra samhällen.

En förändring som har väldigt litet att göra med stokastiskt återvändande [stokastisk har något med statistik att göra???] till utbildning. Dessa fanns på plats redan för 30-40 år sedan [dvs. före Reagan!?].

Då betydde de att en VD tjänade 10-12 gånger mer än vad ’vanliga’ människor tjänade. Idag betyder det att de tjänar kanske 100-200 gånger mer än vad ’vanliga’ människor tjänar.

En fråga om utbildning?”

Mankiw tror att de som är den översta 1% har högre utbildning än medelamerikanen, men medan deras utbildning inte varit en försäkring om succé, så spelade den en roll, påstår han.

Nyliberala debattörer har försökt rättfärdiga de enorma skillnaderna med en förklaring att de beror på skillnad i utbildning?

Kommentar (ganska syrlig): Skoldebattören Diane Ravitch menar att alla barn i USA inte får samma chans till utbildning.

”Aldrig i livet!”

skriver Pålsson Syll på påståendet om att det handlar om utbildning. Paul Krugman bloggade om detta (och detta nämner också Mankiw i sin postning?) och han tror inte heller på bortförklaringen att den enormt ökade inkomstojämlikheten beror på utbildning.

Se återigen Pålsson Sylls postning om både Krugman och Mankiw i ”Greg Mankiw’s evasive stochastic mumbo jumbo on rising inequality” eller ungefär ”Greg Mankiws undvikande stokastiska mumbo jumbo angående den ökande ojämlikheten.”

”Det är en fråga om girighet och en förlorad känsla för ett gemensamt projekt att bygga ett hållbart samhälle./…/

Nej, detta har att göra med inkomster och välstånd som alltmer koncentreras i händerna på en väldigt liten och privilegierad elit.”   

Vad bra skrivet! Ord och inga visor.

Pålsson Syll citerar vidare delar ur TV-intervjun med Epstein:

”Paul Solman: ’Är du orolig att ett litet antal människor som kontrollerar en oproportionerligt stor andel av välståndet kan kontrollera ett demokratiskt system?’

Richard Epstein: ‘Gode Gud, nej!’

Mankiw kommenterar inte på något sätt Epsteins häpnadväckande dumheter eller ger oss någon hint om varför han väljer att länka till intervjun.”

Nej, Mankiw kommenterar den inte alls! Det är blankt på hans blogg.

”Men ibland kanske tystnad säger mer än tusen ord…”

Jag kommer att fortsätta översätta från anti-mankiwbloggen i ny postning. Tycker att detta är väldigt intressant!

Girighet är inte en dygd – vinstcentrerad marknadsfundamentalism har blivit en nationell religion säger den amerikanske ekonomen David Korten…

Se debattartikeln ”Vi säger nej till kundval i hemtjänsten” skriven av tre rödgörna lokalpolitiker:

”I korthet handlar det om att konkurrensutsätta kommunens hemtjänst. Kommunen ska biståndsbedöma vilka som ska ha rätt till hemtjänst och i vilken omfattning, sedan ska de som blir beviljade hemtjänst själva välja någon utförare, det kan vara privata aktörer eller kommunen. Utförarna erhåller en av kommunen fastställd timtaxa, kommunens egna kostnader för att bedriva hemtjänsten får inte överstiga denna taxa. Utöver de beviljade hemtjänsttimmarna kan de privata aktörerna även sälja tilläggstjänster utanför det beviljade. Dessa tjänster får omsorgstagaren själv betala, kommunen får inte sälja tilläggstjänster.

Det är i dag fullt möjligt att köpa tilläggstjänster för den som så önskar. Skillnaden blir att kringkostnaderna för sådana tjänster kan komma att inkluderas i hemtjänstkostnaden och därmed en kostnadsförflyttning till kommunen.

Vi befarar att de tjänster som beviljas som hemtjänst kommer att begränsas betydligt. Allt utöver kommer de äldre i behov av hjälp själva få stå för, antingen i form av anhörigstöd eller att betala själva för./…/

För att säkerställa verksamheterna med flera olika privata aktörer kommer det krävas ökad byråkrati.

Kommunen har nog av att säkerställa sin egen verksamhet. Utredningen av LOV visar att kommunens uppföljning och kontroll av att fattade beslut verkställs måste bli betydligt bättre.

Vi anser att den som erhåller hemtjänst inte ska riskera att utsättas för påtryckningar eller marknadsföring av tjänster som ej omfattas av kommunens bistånd./…/

Vi menar att verklig valfrihet handlar om att den äldre själv ska kunna välja hur de beviljade hemtjänsttimmarna ska användas.

En konsekvens av detta resonemang är att vi vill väcka en bred debatt om den ideologiskt viktiga frågan om privat eller offentlig vård.”

De nyliberala tankesmedjorna har påverkat politiker över hela skalan, inte minst lyckats påverka centerpartiet. Se Göran Greider i ledaren ”Centerpartiet irrar i en liberal

Om segways. Nej, de är inte precis billiga!

David Korten skriver i bloggpostningen “Girighet är inte en dygd” något i stil med (väldigt snabbt översatt, med allt vad det innebär):

”Vi människor spelar en storslagen moralisk lek. I tusentals år har mänsklighetens mest hyllade andliga ledare lärt att samhället fungerar bäst och vi njuter den största glädjen och tillfredsställelsen när vi delar med varandra, samarbetar och är ärliga i våra mellanhavanden med varandra.

Men under de senaste decennierna så har denna sanning blivit aggressivt utmanad av en tro som kallas marknadsfundamentalism – en omoralisk och ekonomisk ideologi som inte baseras på fakta, som har antagit status av en modern statsreligion. Dess troende dyrkar pengarnas gud. Aktier och globala banker är deras tempel. De proklamerar att vi var och en gör vårt bästa när vi försöker maximera våra individuella finansiella vinster utan hänsyn till konsekvenserna för andra.

I en marknadsfundamentalists ögon så är att offra en vinst för ett förmodat socialt- eller miljömässigt gott omoraliskt. Resultatet är en allmän kultur som proklamerar att girighet är en dygd och att dela är en synd [dock inte välgörenhet, där någon ska stå med mössan i handen och bocka och buga och vara tacksam?].

Genom att ha fått kontroll över ekonomins institutioner, media, utbildning, regeringen och även religionen [ganska moralistisk med förakt för svaghet], så har marknadsfundamentalisterna initierat ett globalt experiment för att testa sin teori [precis som högern i Sverige med rasande fart monterar ner allt som byggts upp i ett gigantiskt experiment med människor och samhälle]. Nu ser vi resultaten.

Profeterna i äldre trossystem hade rätt. Vår gemensamma framtid hänger på återupptäckten av deras sanning och att återigen fastställa våra allmänna kultur och regeringsinstitutioner i enlighet därmed.

Följande är några av de mer synliga elementen i Wall Streets globala kampanj för moralisk perversion:

• Den använder kontroll av medias lokala tv-stationer [media och media samt journalister låter sig villigt användas], annonsering, och politiker som formar en global kultur av individualistisk girighet, materiell själsläpphänthet, skoningslös tävlan och moralisk oansvarighet.
• Genom jagande efter och hyllande av finansiella fördelar till vilket pris som helst, så sörjer de för att människor får  rollmodeller för omoraliskt [inte moraliskt] beteende.
• Den underminerar demokrati samt regeringens legitimitet genom att köpa politiker för att sköta ens budgivning.
• Den använder studielåneprogram så att den bästa och smartaste ungdomen sitter fast i skulder de inte kan betala tillbaka annat än genom att sälja sig själva till jobb som tjänar Wall Street intressen.
• Den köper upp och lägger beslag på kontrollen över världens land- och vattentillgångar i hopp om att få ut vinster, för att de har monopol, genom att ta betalt det marknaden kan bära när knappheten ökar.
• Den använder sin finansiella makt och sina kreativa bokföringsknep för att manipulera marknader och grumla marknadssignaler, som genom att hjälpa regeringar dölja sin skuld eller genom att hjälpa företags-Vd:ar dölja sina inside-vad mot framtiden i sina egna företag.
• Den köper skuldförbindelser från olyckliga husägare och länder som har näsan under vatten till rejält underpris på den öppna marknaden och begär sedan fullvärdesbetalning av de regeringar eller människovänner som stiger in för att ge en hand till de drabbade.
• De reser krav på globala regler som kräver att om en regering introducerar regleringar som förhindrar ett främmande företag från att skada eller döda människor med sina giftiga produkter eller utsläpp, så måste regeringen kompensera företaget för den vinst det uppskattar att det kommer att förlora.

De sju livstjänande dygderna hos mänskligheten; att dela med sig, älska, ha medkänsla, självkontroll, måttlighet och passion ses som synder mot marknaden./…/

De flesta psykologiskt friska vuxna inser den moraliska perversionen i den gamla ekonomin i hjärtat (innerst inne), men kan vara rädda att höja sina röster därför att så många experter – inklusive även några religiösa ledare – fortsätter att försäkra oss med en mängd ord att girighet är bra, till och med att Gud vill att vi ska vara finansiellt rika och att finansiellt välstånd är ett tecken på Guds ynnest.

Om alla som delar moralisk medvetenhet hittar modet att säga den enkla sanningen att girighet driver oss mot kollektiv självförstörelse och att samarbete är nödvändigt för vår gemensamma frälsning, kan vi sätta perversionen bakom oss och säkra framtiden för våra barn. ”

Och apropå fusk se Bo Lundgren i debattartikeln ”Maria Larsson fuskar om miljarder”: 

”Ministerns uttalande underblåser den gamla borgerliga uppfattningen om att olika sociala välfärdssystem alltid leder till missbruk av ”skattebetalarnas” medel. Eller som Fredrik Reinfeldt skrivit: ”Än vanligare är uppfattningen att när det nu finns givmilda socialförsäkringssystem så gäller det att utnyttja dem. Alla bidrag som man kan tillskansa sig upplevs som smart och framåt. … den gamla devisen att det är fult att leva på bidrag har effektivt arbetats bort hos dagens unga’, (Det sovande folket, Reinfeldt 1992).

Maria Larsson ger ny ammunition åt dem som hävdar att fusket med socialförsäkringarna är mycket utbrett och ökar: ”Varför skulle inte jag fuska när så många andra gör det’. Enligt Maria Larsson ska regeringen nu låta utreda stödet för personlig assistent åt funktionshindrade.

Barn- och äldreminister Maria Larsson gick nyligen ut i media och påstod att 12 procent eller 2 400 miljoner kr felaktigt betalas ut i stöd för funktionshindrade som behöver personlig assistent. Enligt Larsson har de handikappade och deras assistenter fuskat och överutnyttjat assistansersättningen i denna häpnadsväckande omfattning.”

Fredrik Reinfeldt Det Sovande Folket http://www.slideshare.net/slideshow/embed_code/2940031

View more documents from Alliansfritt Sverige

Och läs slutligen Ett hjärta Rött i ”Vem sa nåt om bidragslinjen?” samt Lena Sandlin i ”Rehabgarantin är ett fiasko”:

”ATT HÖGERREGERINGEN infört ett förutbestämt stoppdatum för sjukdom i sjukförsäkringen oavsett hur sjuka människor är visar bara på dess kalla människosyn. Stoppdatumet är det egentliga och faktiska problemet.

Medan regeringen nu försöker rentvå sig från sitt ansvar, så lider många människor av den verklighet som högern skapat för dem genom de nya sjukreglerna.

DEN BÄSTA rehabiliteringen för de sjukskrivna i Sverige vore att högerregeringen kapitulerade och faktiskt medgav att alla människor är lika mycket värda och att i ett välfärdssamhälle tar vi faktiskt hand om alla medborgare.”

Motivation och drivkraft…

Har precis avslutat läsningen av Bengt Göranssons bok ”Tankar om politik” och en tanke efter att ha läst de allra sista sidorna:

”För hur många chefer och styrelser (inom både privat och offentlig sektor) idag är det inte så: de bryr sig inte om själva verksamheten de de är satta att leda eller styra? Bara sin egen ära eller kanske framförallt de pengar de personligen kan tjäna?”

Jag tror inte detta är något ofrånkomligt eller ens människans grundläggande natur… Framförallt tror jag inte det är ofrånkomligt, men det framställs närmast så? Kan befrämjandet av dylika människor (eller dylika tendenser hos oss) vara samhällsekonomiskt? Gagnar det samhället i stort heller?

Bengt Göransson skriver (s. 138):

”… bonusarna avslöjar något annat också, inte bara privat girighet. Det moraliskt tvivelaktiga är inte det värsta utan att bonussystemet tvärtemot vad man påstår avslöjar bonusmottagarnas förhållningssätt till sin uppgift.”

Skandiakrisen för några år sedan visade att cheferna där i valet mellan att vinna anseende och att bli förmögna valde det senare. Bonuskrav kan snarare avslöja att man inte kommer att tänka på företaget förrän ens egna krav är tillgodosedda och att de avslöjar att man för närvarande inte alls tänkt på företagets framtid.

”Och då är de med all sannolikhet fel personer att forma denna framtid.”

som Göransson skriver. Se det tidigare blogginlägget ”Skyhög arbetslöshet och allt sämre social trygghet bäddar för rasism, samt litet om coacher och managementlitteraturen…” Och framförallt läs Bob Scharf i essän ”Leaders” i vilken han hävdar att ledare ofta tillhör de mest efterblivna psykoklasserna (ett begrepp man använder inom psykohistoria). Dem med de starkaste psykologiska försvarsmekanismerna tenderar att leda. Jag tror att han har rätt där.

Om Daniel Pinks bok ”Drives” kan man läsa här.

Fri översättning från engelskan om denna bok:

“De flesta av oss tror att det bästa sättet att motivera oss och andra är med yttre belöningar, som pengar – det man kan kalla morot-och-piska-angreppssättet ´. Men detta är ett misstag säger Daniel H. Pink i ’Drivkraft – den överraskande sanningen om vad som motiverar oss’, hans provokativa och övertygande nya bok. Hemligheten bakom prestation och tillfredsställelse – i arbetet, skolan och hemma – är ett djupt mänskligt behov att styra våra liv, att lära sig och att skapa nya saker och att prestera bättre både för oss själva och för världen.

Genom att hänvisa till fyra decenniers vetenskaplig forskning vad gäller mänsklig motivation, visar Pink på den dåliga matchningen mellan det vetenskapen vet och det affärslivet gör – och hur detta påverkar varje aspekt av livet.”

Och piska-morot-metoden ser vi nu också i skolan i högre grad än på länge. Visst, barn och ungdomar behöver utmaningar. Men utmaningar anpassade efter dem och andra slags drivkrafter: att vilja lära och veta…

Se om nyttighetens regemente.

Professor Tim Jackson om välstånd utan tillväxt…

 

[Uppdaterad 3 mars, se slutet].

Läs här om videon. Samt se här om honom och hans föresläsning samt också om en skiftesföreläsning med Jackson på Malmö högskola rätt nyligen.

Tillägg 27 februari: och om girighet se Vänsterekonomer i ”Forskare varnar: privat vårdfinansiering kan leda till att du slänger pengarna i sjön”. I postningen kan man läsa:

”Att det krävs skatteutgifter för att höja befolkningens hälsa är kanske egentligen inte så konstigt (även om jag är osäker på om jag sett någon visa det statistiskt förut). Sjukvård är ett klassiskt exempel på en vara och tjänst med hög sannolikhet för moralisk risk (typ: efter att man tecknat en försäkring glömmer man att låsa bilen, eller i det här fallet att använda säkerhetsbälte) och snedvridet urval (typ: de som inte behöver en försäkring vill inte teckna en och de som behöver försäkringen vill, vilket medför att försäkringsbolaget går i konkurs) och dylika problem.

R&H [Bo Rothstein och Sören Holmberg] menar att effekten av skattefinansierad vård även hänger ihop med att tredjepartsfinansiering är vanligare i länder med mer privat vårdfinansiering. Alltså: att varken läkaren eller patienten känner något ansvar kring vad varje ingrepp kostar. Detta är en vanlig kritik för det amerikanska vårdsystemet. Många patienter har dyra privata sjukvårdsförsäkringar, som de vill ha ut så mycket som möjligt av. Läkarna får mer betalt om det utförs någon form av behandling. Och dessutom vill läkarna inte bli stämda för underbehandling. Om det kommer in patient med huvudvärk har alltså många läkare större incitament att skriva ut en magnetröntgen än att rekommendera en Ipren, oavsett vad läkaren egentligen tror om patientens tillstånd.”

Se också den lilla notisen i Aftonbladet ”Privatläkare synas för miljardfusk: kan ha tagit 500 kronor för mycket betalt vid varje besök” om privatläkare som tar betalt för normalbesök som egentligen är enkelbesök. Det förra ger 735 kronor och det senare 235 kronor. En skillnad på 500 kronor per besök alltså. Dvs. mer än två gånger så mycket som de har rätt att ta ut. Vad kostar kontrollapparaten för att komma tillrätta med dylikt?

Tillägg 3 mars: Tim Jacksons kommentar om Tobinskatten inför omröstning i EU-parlamentet:

”Unrestrained financial expansion was an undeniable contributory factor in the near collapse of the financial system less than three years ago. And it’s driving unsustainable expansion of the material economy. A Tobin tax would promote both ecological and financial sustainability. And Europe is well-positioned to take a global lead.”

Vad vill egentligen moderaterna? Det är de ganska förtegna om? Men alla partier har en ideologisk grund som vägleder deras ställningstaganden…

[Uppdatering på kvällen, se slutet av postningen].

Jo, jag tror Rune Blixt har rätt: skattesänkningarna som vi som arbetar lovas kommer snart att ätas upp på grund av andra höjningar som kommer att komma på grund av skattesänkningarna. Privata försäkringar kommer att bli mycket dyrare än ett gemensamt försäkrings- och trygghetssystem.

Se tidigare inlägg om att härska genom att söndra ”Om att dra isär grupper i samhället samt om arrogans i makten…”

Och när dessa extra pengar i plånboken har ätits upp vad har vi då kvar? Nej, inget annat än ett raserat trygghetssystem som kommer att drabba oss den dagen vi blir sjuka eller arbetslösa – eller både/och.

I ett allt ojämlikare – och brutalare – samhälle är vi alla förlorare, rik som fattig.

Jag tänker på fynden som presenteras i ”The Spirit Level” eller ”Jämlikhetsanden” om läs- och skrivkunnighet, som är lägst i de mest ojämlika samhällena… Men att folket är okunnigt och ”primitivt” rör inte högern i ryggen, kanske snarare tvärtom!?

Fast egentligen förlorar också de på ett samhälle med allt större klyftor. Och jag undrar om inte folk så småningom kommer att börja se och ifrågasätta, med allt vad det innebär (se länkat inlägg från annan blogg om ett sönderslitet samhälle kanske så småningom, samt debattartikeln ”Sverige håller på att slitas sönder”).

Människor i lägre medelklass och lägre (ja, kanske inte bara i lägsta medelklass heller) i USA ser inte med blida ögon på vad vissa tar i arvode för sina tjänster har jag förstått på min pojkvän apropå tandläkararvoden bland annat.

Se också tidigare postning om ”Skolprestationer i ett allt ojämlikare samhälle”.

I ledaren ”Vad vill moderaterna?” idag skriver Robert Sundberg:

”Vad vill partiet [moderaterna] med det svenska samhället?

Paradoxalt nog är det oklart.

Alla partier har dock en ideologisk grund som vägleder deras ställningstaganden i sakfrågor.”

Men detta talar moderaterna väldigt tyst om. Men hur var det nu?

Här är Mona Sahlin om vad som står på spel.

Det handlar inte om vare sig henne eller Fredrik Reinfeldt (som har goda inkomster), utan om dem som är arbetslösa och utförsäkrade.

”Det är politikens innehåll det här valet handlar om

Inte om våra karriärer.”

säger hon.

Sundberg skriver:

”Från 1900 till 70-talet hade Moderaterna sin grund i konservatismen. Därefter fick liberala, ja nyliberala, idéer en större betydelse för Moderaternas politik.

I båda ideologierna ska statens storlek vara liten. Därför ska få saker vara i offentlig regi, alltså statlig, landstingskommunal och kommunal. Det offentliga, statliga, ägandet ska vara litet. Skatterna ska vara låga och gå till en minimal statsmakt som sysslar med rättsväsende, polis, försvar och liknande som reglerar människors mellanhavanden, inte mer.

Inför valet 2002 ville moderatledaren Bo Lundgren sänka skatterna med 135 miljarder kronor. På grund av inflationen motsvarar det femton miljarder mer i dag. De som då var medlemmar i Moderaterna var med på denna politik. De utgör fortfarande en stor majoritet av Moderaternas medlemmar.

I valet 2006 utgjorde de väljare som hade röstat på partiet 2002 hälften av partiets väljare. De röstade på partiet igen eftersom de fortfarande gillade en skattesänkarpolitik för att minska statens storlek.

2003 blev Fredrik Reinfeldt moderatledare. Han hade varit med i partiet sedan 80-talet. Reinfeldt måste rimligen tycka om en utveckling av det svenska samhället som innebär att statens storlek minskar och att skattenivåerna sänks.

En sådan politik kallas konservativ eller nyliberal.

När Moderaterna nu i fyra år har lett den borgerliga regeringen har skatterna sänkts med hundra miljarder kronor. Det är två tredjedelar av det som partiet ville i valet 2002. Ändå sa Alliansen före valet 2006 att skattesänkningarna skulle bli på en lägre nivå än hundra miljarder.

Nu säger Alliansen att reformutrymmet kommande mandatperiod väntas bli 30 till 40 miljarder kronor. Det mesta av det vill Alliansens partier ha till sänkta skatter. Kanske blir det den övre summan och då har Moderaterna genomfört det som Bo Lundgrens moderater lovade 2002.

Det är inte konstigt, eftersom det i stort sett är samma personer som är moderata politiker och medlemmar nu som då.

De är på väg att genomföra en politik som ligger i linje med nyliberal ideologi. Fast de marknadsför det som något annat.

50 procent av väljarna verkar nu vilja ha den politik som bara 15 procent röstade för 2002. De kanske inte vet vad Moderaterna vill, bara att Reinfeldt inger förtroende.”

Uppdatering på kvällen: följande är ett exempel på något som INTE skrivits eller talats inte om i media

”… de rödgrönas förslag om fastighetsskatten skulle kunna sänka hyran med 500 kronor per år för 40 procent av landets 2,3 miljoner hyresrätter.

Varför lade nyhetsredaktionerna nästan allt sitt spaltutrymme på en skattehöjning som drabbar 100 000 rika familjer, i stället för att rapportera om en skattesänkning som gynnar nästan en miljon hushåll?”

Ur ”Pressen mot Sahlin”.

”Orsakade inkomstojämlikhet den finansiella krisen?”

Graf och text härifrån.

”Orsakade inkomstojämlikhet den finansiella krisen?”

undrar Kate Pickett efter att ha läst en Louise Story i New York Times i ”Income Inequality and Financial Crises” eller ”Inkomstojämlikhet och finansiella kriser”. Louise Story beskriver hur ekonomer funnit att skillnader mellan rika och fattiga har utvidgats sedan de finansiella regleringarna lättade och bankkrascherna ökade.

Story frågar sig i artikeln:

”Skapar enorma inkomstgap perversa incitament som utsätter det finansiella systemet för risk? Om det är så, kunde deras [se om forskarna nedan] fynd bli ett argument för en skatte- och socialpolitik ämnad att minska inkomstgapet och arbeta för en större reglering på Wall Street.”

Pickett fortsätter:

”Och forskaren bakom denna forskning, David A. Moss vid Harvad Business School, säger ’ojämlikhet, genom att lägga för mycket makt i händerna hos Wall Street jättarna, gör det möjligt för dem att främja en politik som gynnar dem – som [t.ex.] avreglering – vilken kan utsätta systemet för fara.’

Forskare som studerar ojämlikhet fokuserar ofta på människorna i botten. Men som Moss säger, ’incitamenten hos människorna i toppen förtjänar en noggrannare granskning.’”

David Moss har länge trott att den växande skillnaden mellan rik och fattig har skadat dem i botten, men han säger att han inte tidigare hade sett risken för finansvärlden, där många av de rikaste tjänar sina förmögenheter.

Nu när han studerar finanskrisen 2008 så säger han att Wall Street kan ha någonting allvarligt att befara från denna ojämlikhet – nämligen en ny kris.

Den möjliga förbindelsen mellan ekonomisk ojämlikhet och finanskris blev han varse för ungefär ett år sedan, när en kollega föreslog att han skulle lägga två olika grafer över varandra (se bild ovan), en som kartlägger finansreglering (och avreglering) och bankkrascher och den andra som visar trender i inkomstojämlikhet.

Moss blev överraskad över det han fann. Graferna synkroniserade.

”Jag kunde knappt tro mina ögon över hur väl de passade in i varandra – det var en häpnadsväckande korrelation”

säger han.

”Och frågan restes i en liten grupp ekonomer, sociologer och forskare som nu försöker upptäcka om inkomstojämlikhet bidrar till finansiella kriser. De har naturligtvis en ny punkt för data, i den senaste bankkrisen, men det finns bara en parallell i USA – 1929 års marknadskrasch.”

Moss och hans kolleger vill nu veta om stora inkomstgap skapar incitament som utsätter finanssystemet för risker.

Men naturligtvis är denna fråga något som konservativa ekonomer redan avfärdar.

Även forskare som stöder Moss och hans kollegers frågeställning säger att de inte är säkra att man kommer att kunna bevisa länken mellan inkomstojämlikhet och finanskris. En av dessa, Richard B. Freeman, säger att han har hittat platser, som de skandinaviska länderna, där vi också hade en kris utan så stor ojämlikhet, och föreslår att andra faktorer, som avregleringen, kan vara den bästa förklaringen till finanskrisen/er.

Moss menar dock att inkomstojämlikhet kan ha komplicerade relationer till finansiella kriser. Ojämlikhet kan pusha människor i botten av stegen mot val som försätter finanssystemet i fara, säger han. Och husägare med låga inkomster skulle ha haft bättre råd med sina amorteringar om det inte vore för inkomstgapet.

Men kritikerna av Moss och hans kolleger och deras arbete skyller på dem som beviljade ”demokratiska krediter” genom att tillåta fler att äga hus.

En annan forskare, Margaret M. Blair, som undervisar vid Vanderbiltuniversitetet, undersöker om de som arbetar i finansvärlden befordrar bubblor och hävstångsverkande system, inte bara medvetet utan även omedvetet.

Eftersom finansbubblor ofta leder till högre avkastningar, så har de som jobbar i finansvärlden möjligheten att göra mer (stora?) pengar och detta mönster kan påverka deras spekulationsstrategier och den politik de (ganska kraftfullt!?) puffar för. Dessa beslut påverkar i sin tur ännu större inkomstojämlikhet menar hon.

Moss säger (självironiskt?) att han stöttade regeringens intervention 2008, även om han noterar att

”Finanseliterna klarade sig ganska bra.”

Och vi utsätts för experiment i den här riktningen här i Sverige, med ökning av ojämlikhet och ökande avreglering!

Kommer att tänka på Richard Wilkinsons svar till Stefan Fölster:

”Vi förstår inte varför en liten del av den politiska högern i Sverige vänder sig mot analyser som visar att deras land bör känna sig stolt över en sådan tradition och över att utgöra ett exempel för andra länder.[!!!!!]

Fölster har missat vår poäng.

Naturligtvis instämmer vi i att välståndet har ökat i de flesta länder.

Vår utgångspunkt är just paradoxen mellan ett materiellt välstånd utan motstycke och de många sociala sjukdomstillstånd som fortsätter att vålla lidande i rika samhällen.

Förutom att visa att mer jämlika länder drabbas av långt färre sociala problem, undersökte vi om detta gäller även för de mer jämlika av de femtio delstaterna i USA.

Slutsatserna är mycket likartade i båda fallen.

När kritiker från den politiska högern i Sverige har hävdat att vi skulle ha använt oss av olika inkomstdata, har vi upprepat våra analyser och visat att resultaten är mycket samstämmiga.

Alla våra data har gjorts allmänt tillgängliga på www.equalitytrust.org.uk.

Våra resultat har accepterats av framträdande politiker i alla de största politiska partierna i Storbritannien, däribland David Cameron, ledare för de konservativa.

Det tycks råda allmän enighet om att ojämlikheten i Storbritannien är alldeles för hög och att den bör reduceras. [men detta är inte opportunt hos (vissa?) i högern i Sverige]”

Utanförskap borde kallas utslagning, men inget är ödesbestämt – det är en fråga om politik…

Men även människor med sjukersättning och A-kassa betalar skatt och bidrar därmed med skattepengar.

Är det ett tillbud när någon dör? undrar Johanna. Och om Arbetslivsinstitutet, se här. Se också artikelserien ”Arbete och hälsa” från Göteborgs universitet.

Se Ett hjärta RÖTT om människosyn. Vadå, mänsklig värdighet? Ja, den politik som bedrivs handlar om skambeläggningspolitik. Gäller inte ”positivt tänkande” här också? Åt båda håll så att säga! Dvs. att tro gott (positivt) om sina ”underordnade”? I lika hög grad som man kräver detta av dem. Se George Montbiot om de ledande klassernas paranoia, här, här och här.

Ja, det var det där med tillit också.

Och det här med att skydda och försvara dem ovanför sig, de starka, men inte de svaga… Har rötter, var? Och varför är vissa ”svaga”?

Ja, det där med förakt för svaghet. I länkad artikel står bland annat:

”I enlighet med sin grundsyn drev Hitler med kraft arbetslinjen, och under sitt första år vid makten halverade NSDAP de sociala kostnaderna i Berlin.

Tyskland blev ett land för dem som nazisterna betraktade som livsdugliga, medan övriga blev icke-personer, när de inte helt enkelt likviderades.

Beklagligtvis för Nazityskland ledde den förvirrade synen på vem som var stark och vem som var svag till att många av de främsta begåvningarna flydde landet, en naturlig följd då föraktet inte byggde på nyttohänsyn eller rationella överväganden överhuvudtaget./…/

Som en spegelbild av denna framgångsdyrkan följer att man frestas att se ner på den som misslyckas. Är vi utrustade med normal empati så beklagar vi förloraren.

De som totalt saknar förmåga till empati, som Hitler och nazismen, kan leva ut sitt förakt ända till förintelsen.

Hitler saknade inte bara egen empati utan ansåg den vara ett av uttrycken för svaghet och därmed i sig något att bekämpa.

Här hade han fel även i darwinistisk mening (säkert utan att veta om det eller bry sig), eftersom empati har ett överlevnadsvärde i människans evolutionära utveckling.

Den felsynen ledde till sist nazityskland in i självförintelse.

Ända in i döden behöll Hitler sin primitiva uppfattning om den starkares rätt.

Eftersom tyskarna lät sig besegras på slagfältet så var hans eget folk svagt och föraktligt, och hade svikit sin ledare.

Därför var det inte mer än rätt att Tyskland krossades, och Hitler försökte med sina sista order så gott han kunde bidra till den processen.”

Och själv klarade han inte att konfronteras med sanningen, utan tog sitt liv. Under sin tid vid makten orsakade han enorm förödelse…

I artikeln om Ehrenreich och hennes bok om positivt tänkande kan man läsa:

”Barbara Ehrenreich har fått nog av den tvångs­glädjekultur som ordinerar en positiv attityd mot motgångar i livet. Malin Ullgren läser en underhållande uppgörelse med positivitetskulten.

En kommunalanställd kvinna berättade en gång för mig om sin erfarenhet av ’att välja glädje’, eller en liknande fortbildningsdag i harmoni, lycka och positiva tankar: Hon ansåg att det hela var bortkastad tid och dessutom obehagligt påtvingat av arbetsgivaren.

Hon protesterade tyst genom att vägra bära den namnskylt som under dagen skulle sätta henne i ordlös kontakt med andra kursdeltagare.

I pausen kom den namnkunnige och framgångsrike endagsgurun fram till henne och påpekade att hon saknade skylt på bröstet.

När hon svarade att hon inte ville ha någon, blev han bekymrad och höll ett spontant anförande om vikten av att göra sig av med negativa attityder, som annars lätt kunde sprida sig i gruppen.

Det var alltså inte fullt acceptabelt att en vuxen människa ifrågasatte innehållet i en föreläsning.”

Är detta ”frihet”? Och vadå, inte bli styrd – i vad man ska känna och tänka eller hur man ska bete sig? Detta är inte diktatoriskt?

Att styra genom söndrande och härskande är inte så värst friskt som jag ser det. Och man måste ta till sådana metoder när man inte har andra? Eller bättre argument. Vadå, verkliga visioner för vad slags samhälle vi vill ha och skapa?

Och dessutom tror jag inte det är friskt att bara tillåta vissa känslor. Överdrifter i alla riktningar är troligen inte heller ”friskt”. Dvs. att man bara är positiv hela tiden eller bara ”negativ”. Att man bara är glad hela tiden eller djupt deprimerad. Är detta respektfullt? Och borde ge all anledning att ifrågasätta och protestera och vara ”negativ”? Magiskt tänkande som egentligen inte löser den ursprungliga orsaken ELLER senare anledningar till en uppkommen situation.

Men alla sådana ”överdrifter” har en orsak.

Och jag tvivlar på att rätta metoden är att manipulera sina känslor till något de inte är. Fast detta är egentligen ämne för en helt annan bloggpostning.

Och högerregeringen tror sig kunna lösa arbetslösheten med att anlita coacher. Jag blir så upprörd. De försöker liknande metoder som Ehrenreich ifrågasätter skarpt.

Related Articles

• ˈpɛbə: Barbara Ehrenreich: The Relentless Promotion of Positive Thinking Has Undermined America (alternet.org)

Ehrenreich säger i intervjun om sin bok länkad ovan:

”Positivt tänkande är ett briljant system för social kontroll. När människor råkar ut för svåra saker så säger du ’Tja, det är bara din attityd du måste ändra!’”

Om att ge mer till dem som har, samt om intellektuell nivå hos våra främsta makthavare och ”långsamma bomber” vars inverkan kanske inte märks förrän efter 100 år…

[Tillägg efter lunch: Här är Robert Sundbergs ledare "Ge mer till dem som har". Och Christina Garbergs-Gunns artikel "En väckarklocka - är det allt?"]

Ja, är en väckarklocka allt Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson har på sina nattduksbord? Är inte det litet skrämmande? Säger det något om dem? Vad?

Se artikeln ”Tyst protest i Almedalen” om Koalition för kulturdebatt. Se också mer angående denna tysta demonstration. Där står i inledningen:

”Det finns ”långsamma bomber’. Också i fredstid kan kyrkor rasa. Det går långsamt, så långsamt att det kanske inte märks förrän efter 100 år.

Då säger någon: ”Låg det inte ett bibliotek här en gång? Fanns det inte en plats där människor samlades; barn, vuxna, gamla? En plats dit man kunde komma med sina frågor om vad det innebar att vara människa?’”

Och apropå söndrande och härskande. Och skillnad på person och person:

”Moderaterna är partiet för Mannen med stort M som inte har några bekymmer med att svika sina Medmänniskor och sätta sig själv i första rummet. Det är partiet där det självklara svaret på frågan om vilket som är värst, Tobleroneaffärer eller Sudanaffärer, är Tobleroneaffärer så klart! Vem bryr sig om 12 000 dödade och 160 000 fördrivna i Sudan? Skit i dem.

Om detta kan te sig lockande för många med Villa-Volvo-Vovve så klämtar klockan snart för oss alla, även för Mannen med stort M. För när sedan turen kommer till honom själv ifall företaget där han jobbar går i konkurs eller han blir arbetslös av annan anledning, ja då får han finna sig i att bli sparkad på av sin moderatarbetskamrat  på motsvarande sätt.

Vi är nu ett land som styrs av värsta sortens opportunism. I ärlighetens namn ska sägas att 12-miljardersutspelet framstår som fantasilöst på något sätt. Inte för att det är något fel på det, men att bara simpelt  bjuda över en sådan moraliskt korrupt motståndare ger det hela en fadd klang. Reinfeldt, som tillhör ett parti som betalas av ”särintressen” tycker jag vidare ska prata oerhört tyst om ”särintressen’.”

Och återigen Storstad om vad välfärdens frukt kostar:

”Den senaste mandatperioden har regeringen sänkt skatterna med ungefär 100 miljarder – även om det man lovade inför valet 2006 var en betydligt lägre summa, nämligen 37 miljarder [SvD idag, ännu ej på nätet].  Nästan mandatperiod lovar man ytterligare miljarder, även om man svävar på när det blir – regeringen förväntar sig att du röstar på dem utan att de lämnat klart besked i frågan (man undrar lite vad mer de inte tänker lämna besked om men genomföra om de faktiskt vinner).

Diskussionen om skatter borde handla om vad skatterna ska användas till.  I längden är det djupt problematiskt med tidningarnas återkommande plånboksreportage – ”detta tjänar du på x-partiets skatteförslag’. Politik är så mycket större än att bara handla om människors plånböcker, och ju mer man fokuserar på enskildas plånböcker, desto mer försvinner de större sammanhangen.

Anders Borg vill enligt egen utsago ”ha en hel melon av välfärd”, vilket onekligen öppnar upp för en del intressanta perspektiv (melonkärnor är väl förresten väldigt små, i relation till själva frukten?). Men det han ogärna talar högt om är vad välfärden kostar, och vad skattepengarna används till. Välfärd är inte gratis. Varken kärnan, frukten, skalet eller fröet.”

De svaga eleverna blir fler. Är lösningen mer disciplin och hårdare tag? Just vår unika förmåga till socialt ansvartagande är det som tidigare gjort oss så framgångsrika som art…

Allt fler går ut nian utan godkända betyg.

Kan dessa resultat ha att göra med att fler barn och ungdomar idag har det tufft? I hem där föräldrar är sjukskrivna, arbetslösa osv.? Och till detta kommer färre vuxna i skolan.

I skriften ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i – En skrift om Jämlikhetsanden” kan man läsa på sidan 19 att:

”När vi känner oss glada och självsäkra stiger dopaminnivån i våra hjärnor.

Det gör /…/ också att koncentrationsförmågan ökar och att vi får lättare att minnas det vi lär oss. I det här positiva psykiska tillståndet är vår förmåga att lösa problem på topp.

Om vi däremot känner oss hotade, hjälplösa och stressade, så fylls våra kroppar med stresshormonet kortisol. Resultatet blir att vi tänker sämre och minnet sviker.

Det här kan förklara varför elevers läs- och skrivkunnighet är bättre i mer jämlika länder. I länder där den sociala hierarkin inte är så brant kan skolbarnen ägna sig åt sina studier utan att behöva vara fullt så rädda för att misslyckas.

Detta gör att fler lär sig mer.

I mer ojämlika länder är skoltiden mer skräckfylld eftersom det sociala priset för misslyckade studier – i form av låg lön och sänkt social status – kan vara mycket högt.

Rädslan gör att fler misslyckas med sina studier.

När politiker talar om vad som behöver göras för att höja utbildningsnivån i ett samhälle nämner de aldrig att ojämlikheten måste minska.

Men det borde de kanske göra, eftersom det finns vetenskapliga belägg för den uppfattningen.”

Och på sidan 16 kan man läsa:

”Forskningen visar istället att dagens ojämlika samhällen snarare är undantag än regel om man ser till vår historia och förhistoria.

Under mer än nittio procent av människans nästan två miljoner år långa existens har hon levt i starkt jämlika samhällen.

Det är just vår unika förmåga till socialt ansvarstagande som gjort oss till en så framgångsrik art./…/

Det jämlika samhället har gett oss förmågan att uppleva självförverkligande, inte bara genom att tillfredsställa våra egna behov, utan också genom att förstå och svara på andra människor behov.

Experiment visar att människor världen runt upplever tillfredsställelse av att göra andra människor glada.

Vi njuter av den uppskattning vi får av andra när vi bidrar till det gemensamma välbefinnandet, och detta beror på att det en gång i tiden var nödvändigt att alla i gruppen agerade osjälviskt.

Annars skulle gruppen inte överleva./…/

Barn som växer upp i starkt ojämlika samhällen där de vuxna inte kan lita på varandra mår sämre.

Forskarna vet idag att stress tidigt i livet skadar barnens hjärnutveckling, och att långvarig stress minskar den empatiska förmågan hos barnen, vilka riskerar att bli aggressiva./../

…samhällen med växande ojämlikhet brutaliseras generation efter generation.

Det kan ta lång tid innan en ökande ojämlikhet slår igenom fullt ut i form av ökande sociala och hälsorelaterade problem.

Effekterna av trettio års ökande ojämlikhet i Sverige har vi därför förmodligen ännu bara sett början på.”

Det är viktigt att komma ihåg att det handlar om politik och insikten att inget är ödesbestämt.

S-seminarium: Strategier för fler jobb – SVT Forum | SVT Play
- Watch more Videos at Vodpod.

Och slutligen om Maud Olofsson och trygghet.