Indränkt med Ayn Rands filosofi har den nya högern på båda sidor Atlanten fortsatt med sina krav på tillbakadragande av staten, trots att vrakspillrorna av denna politik ligger runt omkring oss…

George Monbiot skriver frankt om ”Hur Ayn Rand blev den nya högerns version av Marx. Hennes psykopatiska idéer gjorde att miljardärer känner sig som offer och gjorde miljoner anhängare till dörrmattor för dessa [miljardärer],” i min snabba översättning:

”Det kan med rätta hävdas att det är den otäckaste filosofin som efterkrigsvärlden har producerat.

Egoism, påstås det, är bra, altruism/oegennytta är irrationellt och destruktivt.

De fattiga förtjänar att dö; de rika förtjänar omedelbar/direkt makt [inte indirekt].

Den har [dock] redan testats och den har misslyckats spektakulärt och katastrofalt.

Trots det har detta trossystem, som konstruerades av Ayn Rand som dog för 30 år sedan, aldrig varit populärare eller mer inflytelserikt än idag.

Rand var ryska och kom från en välbärgad familj vilken emigrerade till USA. Genom hennes romaner (som ”Och världen skälvde”) och hennes icke skönlitterära böcker (som ”Egoismens dygd” [i min översättning]) så har hon klargjort den filosofi som hon kallade objektivism.

Denna slår fast att den enda moraliska kursen är rent och skärt självintresse.

Vi är inte skyldiga någon någonting, hävdar hon, inte ens medlemmar i vår familj.”

Man kan verkligen fråga sig hur hon växt upp och i vad slags förhållanden. Det finns också psykologer som spekulerat över dylika saker rörande politiker som drivit viss sorts politik. Så att fråga sig såna här frågor är långt ifrån ovederhäftigt eller hur man ska uttrycka det.

”Hon beskrev de fattiga och svaga som ”drägg” och ”parasiter” och kritiserade skoningslöst dem som försökte hjälpa dessa.”

Se Haralds Ofstad i ”Vårt förakt för svaghet.” Och var hittar vi rötterna till förakt för svaghet?

Vidare om Rand:

”Frånsett polisen, domstolarna och militären skulle staten inte ha någon roll: ingen välfärd/inga trygghetssystem, ingen offentlig sjukvård eller skola/utbildning, ingen offentlig infrastruktur eller transporter, ingen brandkår, inga regleringar, inga inkomstskatter.

”Och världen skälvde, som publicerades 1957, framställer/beskriver ett Förenta Staterna som lamslagits av regeringsinterventioner i vilka miljardärer heroiskt kämpar mot en nation av parasiter.

Miljardärerna, vilka hon porträtterar som dem som håller Atlas [USA] uppe, slutar [dock] med sina ansträngningar, vilket resulterar i att nationen kollapsar.

Den räddas [dock] genom oreglerad girighet och egoism, av en av de heroiska penningfurstarna [plutokraterna; plutokrati=de rikas välde], John Galt.

De fattiga dör som flugor på grund av statliga program och sin egen slöhet och svaghet. De som försöker hjälpa dem gasas ihjäl.

I en beryktad passage så hävdar hon att alla passagerare på ett tåg, fyllt med giftiga avgaser/gaser, förtjänade sitt öde.

En, t.ex., som var en lärare som lärde barn att bli teamspelare; en annan var en mamma som var gift med en statstjänsteman som brydde sig om sina barn; en var hemmafru ”som trodde att hon hade rätt att välja politiker, om vilket ”hon inte visste något’.”

Tala om förakt för svaghet!

”Rands filosofi är psykopaternas filosofi…”

skriver Monbiot helt frankt.

”… [en] människofientlig fantasi om grymhet, hämnd och girighet.”

Hur hade Rand fått dessa idéer och fantasier och vad har de som känner sig hemma och anammar detta slags filosofi varit med om?

”Men, som Gary Weiss, visar i sin nya bok, ”Ayn Rand-nationen” har hon för högern blivit det Karl Marx en gång var för vänstern: en halvgud i spetsen för en kiliastisk kult [kiliastisk=läran om det tusenåriga riket].

Nästan en tredjedel av amerikanerna har läst ”Och världen skälvde’, enligt en opinionsundersökning, och den säljs nu i hundratusentals exemplar varje år.”

Riktigt skrämmande! 

En massa människor som lider av megalomani i större eller mindre grad? Och här har de nu givits en lära som innebär något slags samhälleligt bifall/godkännande.

Gary Weiss kommenterar Monbiots artikel på sin blogg här. 

Monbiot vidare:

”Ignorerande Rands evangeliska ateism [religiöst, men inte troende på någon gud] så har tepartyrörelsen tagit henne till sitt hjärta [trots att högern till största delen är just kristen, dvs tror på Gud]. Inga av deras samlingar är kompletta utan plakat där man kan läsa ”Vem är John Galt?” och ”Rand hade rätt’. Weiss argumenterar att Rand förser dem med den enande ideologi vilken har ”destillerat/renat den vaga vreden och olyckligheten till en känsla av syfte’.”

Ja, förmodligen. Den vrede som man inte kan rikta mot dem som ursprungligen förtjänar denna. Istället riktar man den mot betydligt ofarligare syndabockar?

Och hur är det med de svenska politiker som hyllar Rand och/eller poltiker som Thatcher och Bush, vilka i sin tur hyllar Rand?

”Hon puffas aktivt av radio- och TV-folk som Glenn Beck, Rush Limbaugh och Rick Santelli. Hon är den vägledande anden för republikanerna i kongressen.”

Likt alla filosofier, så har objektivism anammats i andra hand av människor som aldrig har läst den [boken].”

Monbiot skriver vidare om

”… hånleende, spydiga bloggare som skriver för The Telegraph och The Spectator,/…/ [vilka] förlöjligar medkänsla och empati och attackerar försöken att göra världen till en snällare plats.”

Och vidare att

”Det är inte svårt att förstå varför Rand appellerar till miljardärer. Hon erbjuder dem någonting som är avgörande för varje lyckosam politisk rörelse: en känsla av att vara ett offer.”

Nejmen, vi får ju inte känna oss som offer! Fast det är kanske, återigen, vissa som får medan andra inte får?

”Hon talar om för dem att de parasiteras på av de otacksamma fattiga och förtrycks av inkräktande, kontrollerande regeringar.

Det är svårare att se vad den ger de ordinära tepåseanhängarna, som skulle lida mycket smärtsamt av statens bortdragande.”

Ja verkligen! Det är synnerligen märkligt att de stöttar detta! Någon slags självdestruktivitet, som jag inte kan låta bli undra över rötterna till också.

”Men sådan är graden av felaktig information vilken genomdränker denna rörelse och så vanligt förekommande är Willy Loman-syndromet i USA (klyftan mellan verklighet och förväntningar) att miljoner bekymmerslöst frivilligt erbjuder sig som miljardärernas dörrmattor [mer om Willy Loman-syndromet här].

Jag undrar hur många som skulle fortsätta be vid Ayn Rands tempel om de visste att mot slutet av hennes liv så skrev hon kontrakt med både Medicare och socialförsäkringar.

Hon hade rasande raljerat mot båda programmen, eftersom de representerade allt det hon avskydde hos den påträngande [hemska] staten. [Men] hennes trossystem matchade inte de realiteter som kommer med ålder och dålig hälsa.

Men de har ännu kraftfullare anledningar att förkasta hennes filosofi: som Adam Curtis BBC-dokumentär visade förra året, så var den mest hängivna medlemmen av hennes inre cirkel Alan Greenspan, tidigare högsta hönset för the US Federal Reserve [Adam Curtis blogg kan man läsa här. Läs hans porträtt av Rupert Murdoch].

Bland de essäer som han skrev för Rand finns de som publicerades i en bok han gav ut tillsammans med henne kallad ”Capitalism: the Unknown Ideal”.

Här kommer du att finna den filosofi skarpt förklarad som han tog med sig in i regeringen. Det finns ingen anledning att reglera företag – inte heller byggmästare eller läkemedelsimdustrin – hävdade han, eftersom ”girigheten” hos en företagsman eller, mer passande, hans vinstsökande … är den oöverträffade försvararen av konsumenten.”

Precis som med bankmän; deras behov av att vinna sina klienters förtroende garanterar att de kommer att agera med heder och integritet. Oreglerad kapitalism, hävdar han, är ett ”överlägset moraliskt system’.

När han väl satt i regeringen tillämpade han sin gurus filosofi bokstavligen, skar ner skatter för de rika, avskaffade de lagar som hindrade banker, vägrade att reglera det rovgiriga utlånandet och derivathandeln som så småningom fick systemet att falla ihop.

Det mesta av detta är redan dokumenterat, men Weiss visar att i USA så har Greenspan lyckosamt ”sprutmålat historien” [som han uttrycker det].

Trots alla de år som han tillbringade vid hennes sida, trots hans tidigare medgivande att det var Rand som övertygade honom att ”kapitalism inte bara är effektivt och praktiskt utan också moraliskt’, så nämner han henne i sina memoarer bara för att antyda att det var ett ungdomligt snedsprång – och det, verkar det, är nu den officiella versionen.

Weiss presenterar kraftfulla bevis att till och med idag så förblir Greenspan hennes lojala lärjunge/…/

Indränkt med hennes filosofi, så har den nya högern på båda sidor Atlanten fortsatt med sina krav på tillbakadragande av staten, trots att vrakspillrorna av den politiken ligger runt omkring. De fattiga stupar, de ultrarika överlever och frodas.

Ayn Rand skulle ha samtyckt.”

Och Rand är guru för bland annat nya centerledaren Annie Lööf.

Intolerans, sätta sig på höga hästar, snobbism och förakt för svaghet växer i dagens högervridna samhälle…

Ja, är det så?

Vet inte vad jag ska sätta för rubrik på detta inlägg. Har precis läst ETC från förra fredagen och ville blogga om det som jag läste. Därav denna bloggning.

När man jobbar med barn och ungdomar vad är det som är ”häftigt” där (som i den verksamhet jag jobbar: instrumentalmusik)? Bara en stilla undran… Jag tror barn kan prestera häpnadsväckande saker, men…

Det finns en massa förståsigpåare, som själva inte jobbar i verksamheten. En ökande intolerans, snobbism, att sätta sig på höga hästar? Vad handlar detta att skämmas om? Av skam tiger offret. Ja, människor tystas!? Mer eller mindre medvetet. Man får människor att känna sig dumma och därmed får man dem att tiga och inte berättigat ifrågasätta kanske? Litet i det som förmedlas idag ger människor råg i ryggen och insikt att de inte är ensamma om att ifrågasätta förhållanden?

Bodil Malmsten lär visst skriva i sin nya bok ”Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag” om uppgivna medelklassmänniskor i Sverige i dagens samhällsklimat. Hon reagerar på det?

Om hennes bok kan man läsa:

”Så kom fler uppbrott; det från Finistère till atlantkusten och därefter återkomsten till Sverige. Det är den resan vi läser om i den nya bloggboken Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. En fysisk och mental resa som gör att Bodil Malmsten ser allt som förändrats här hemma med klara ögon. Hon registrerar med skarp blick och kommenterar med skärpa företeelser som vi själva inte längre orkar uppröras över.” 

Och vidare:

”Tillbaka i Sverige är det Posten och sjukvården. Hon häpnar över institutionaliserad idioti, men ännu mer över att hennes vänner och bekanta är så uppgivna. Jaja, säger de. Det är så det är.”

Ja, finns det ett offerklandrande synsätt som passar fint med den rådande ekonomiska konservatismen de senaste två decennierna?

Och ta bort de negativa incitamenten med vinst i skola, vård och omsorg!

Här kommer ”En lärarskildring”, men det är bara en aspekt av förhållandena i skolan och något jag bloggat om tidigare och kommer att fortsätta blogga om.

Hur är politikers kontakt med verkligheten kan undras? Lööf tjänar 10 gånger så mycket (och mer) än det hon själv förespråkar för andra.

Hur är det med friheten egentligen? Finns det en osynlig diktatur också? Som är nästan lika dålig och skadlig? Var är toleransen och medkänslan/empatin och de glada skratten, njtningen i tillvaron?

Fetma (grav övervikt) är vanligare i ojämlika samhällen.

En usel kvinno- OCH därmed också människosyn! Undra på att rasistiska organisationer växer? Snobbism, intolerans och att sätta sig på höga hästar blir allt vanligare på alla nivåer.

Fuskdebatter (som högst medvetet förts) vad har de bidragit med? Bristande tillit? Se Equality Trust om tillit och samhällsliv. Jo, det påverkar samhällslivet om vi litar på eller misstror varandra. Man kan också spekulera i om de i maktposition har drag av paranoia?

“Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”

Howard Zinn

Britten George Monbiot skriver i artikeln ”Unsentimental education” eller ”Osentimental utbildning” om skola, utbildning och överklass i Storbritannien:

”Om bara regeringen ville rättfärdiga (dvs. försvara) paranoian hos de ledande klasserna. De tror, som de alltid har trott, att de är under exempellös (ny och enastående) attack. Hela förra veckan rasslade högerns tidningar av klagosånger från de privilegierade, jämrande sig över ett nytt klasskrig. Om bara.”

Se tidigare inlägg i kategorin paranoia – leding classes eller de ledande klassernas paranoia.

Och om vilseledning av debatten:  Borde man hänvisa till SCB istället till exempel? Se mer i senare kommentar nedan; om krav på fakta i internationella affärstidningar!

Företag gynnas av flera saker som vi alla gemensamt finansierar via skatt, som infrastruktur och utbildning för att ta några exempel. Kanske gynnas inte minst de mindre företagen av dessa saker! Småföretagare i Sverige lever ett tryggare liv än småföretagare i USA. Betydligt tryggare skulle jag vilja påstå. Även om det nog finns saker som kan förbättras för småföretagare i Sverige vad gäller trygghet och välfärd, men jag tror inte på högerns lösningar där.

Kan det vara så att största delen av befolkningen missgynnas av de skattesänkningar som skett och som kommer att fortsätta ske med de politiker vi har i makten nu? Effekterna kommer att visa sig så småningom. Vi kanske har litet mer i plånboken NU, men på sikt kommer dessa pengar att ätas upp av ökade avgifter. Något som bara gynnar dem med allra högsta inkomsterna och missgynna de flesta andra. Missgynna inte bara ekonomiskt, utan också i samhällsklimat (och i vår miljö). Monbiot har en poäng i videon ovan!

Kommer att addera debattarikel av Lena Sommestad i kommentar, samt kommentera vidare angående trådar ovan.

Och apropå det med svenskt näringsliv och deras site ekonomifakta, så skriver Johan Ehrenberg i ledaren ”Världens dummaste artikel?” om en utredning beställd av Borg vars uppgift är att stoppa varje förslag på en hårdare klimatpolitik. Se också Monbiot igenb i videon ovan!

Ehrenberg skriver:

”Så vem kan ha beställt en sån utredning? Vem betalar för att denna ”detaljerade genomgång av den vetenskapliga litteraturen” ska göras.

Jo, Anders Borg såklart.

Utredningen är gjord på finansdepartementets uppdrag.”

Den artikel Ehrenberg refererar till är ”Ingen effekt av att Sverige går före i klimatpolitiken.”

I Dagens Arena kan man i artikeln läsa om ”Den talangfulle herr Borg”:

”Medan Anders Borg rider på utnämningen ”EU:s bästa finansminister” får hans dogmatiska politik kritik från borgerliga ekonomer och ärrade tjänstemän. Borg talar som en keynesian men alla siffror visar att hans politik innebär motsatsen: idel åtstramningar. Paul Frigyes talar med en politiker som är expert på att byta ämne och kollra bort de ekonomiska reportrarna.

Vi börjar med ett trolleritrick. Ett mynt hålls i en näsduk i nypan över ett halvfullt vattenglas. Trollkarlen släpper myntet, det klirrar till, sen tas näsduken bort och publiken får se slanten på glasets botten. Glaset täcks åter, trollkarlen gör en gest och rycker sen bort näsduken. Myntet är borta. Hur det gick till? Som vid andra illusioner förstås. Det ser ut som om en sak görs, i själva verket sker något annat. Vi ska vara ofina nog att avslöja tricket senare. Inte minst av symboliska skäl, för finansminister Anders Borg bör känna igen sig väl i det.

Nya Moderaterna gick till val på löften om att skapa fler jobb och att bekämpa utanförskapet. Men arbetslösheten ligger i dag på 8 procent – över dubbelt så högt som de nivåer som rådde på 70- och 80-talen. Inkomstskillnaderna har ökat mer i Sverige än i andra länder.

Ändå har Anders Borg korats till Europamästare bland finansministrar, och åtnjuter ett enormt förtroende på hemmaplan. Vart tog myntet vägen?”

Ni måste lyssna på ekonomerna? De (nyliberala) som försäkrat att det är jättebra att låna, att spekulera på börsen och det där med skatter, det är bara skit! Vi har gått på falska löften om chansen att bli rika bara vi väljer politiker som släpper fram Mammon, men vad har det lett till?

[Kolla kommentarer nedan].

Så bra skrivet! Vilka vinner på den nyliberala politik vi har över hela västvärlden? Vi har förespeglats att skattesänkningar är den rätta (och enda) vägen, men de som vinner på denna politik vill inte låta oss veta vad vi förlorar på den. Jo, jag tror vi förlorar på den på flera olika sätt, ekonomiskt och samhälleligt.

Behöver inte rikingarna solidaritet tillbaka? Kan de köpa sig fria från allt sånt? Behöver de inga människor omkring sig? Som verkligen bryr sig och inte bara ser till status… Som inte väljer ens umgänge bara för att man har en position och pengar? Högt tänkande här.

Börjar högerledarna känna att det bränner under fötterna? David Cameron, premiärminister i Storbritannien, ser ut att ha väldigt bråttom att privatisera den nationella sjukvården där (NHS Care se också här).

Se artikeln ”Cameron’s new target – how quickly he can privatise NHS care” eller ”Camerons nya mål – hur fort han kan privatisera den nationella sjukvården.”

Det är litet intressant att läsa om Cameron i wikipedia:

”Den, med hans egna ord, ”skamligt privilegierade” David Cameron är uppvuxen i Peasemore nära Newbury i Berkshire och har studerat vid elitskolan Eton och vid Oxfords universitet, där han tog examen i filosofi, politik och nationalekonomi 1988.

Han är därmed den förste brittiske premiärminister som utbildats vid Eton sedan sir Alec Douglas-Home, som var Storbritanniens premiärminister från 1963 till 1964.”

Kommer att tänka på det britten George Monbiot skriver om sina egna erfarenheter av att gå i finare privatskola:

”Storbritanniens konstiga privatskolesystem orsakar omätbar skada.”

Se också amerikanen William Deresiewicz om ”Avigsidorna med en elitutbildning – våra bästa universitet har glömt bort att anledningen till att de existerar är för att skapa själar, inte karriärer”, en elitutbildning där man görs till ett ”excellent får” och tas ifrån förmågan att tänka (i alltför många fall). Denna text rekommenderas varmt.

Ja, det är som Maria-Pia Boëthius så tankeväckande skriver om i ”Befolkning i PR-byråernas knä”: Läs också Johan Ehrenberg i ”Något är fel”:

”Jag läser att svenska folket äter mer hamburgare än någonsin. I den fina morgontidningen tror man det beror på ”nyttighetstrenden’. Eftersom kedjorna börjat lansera lite grönare produkter så går människor dit men väljer sedan ofta den vanliga menyn när det väl ska ätas.

Jag tycker detta är en rätt märklig teori.

Något är fel i grundtänket.

Hamburgare ökar nämligen bland alla bolagen, oberoende om de skriker ut minimorötter och klimatsmarthet eller inte. Så vad kan då vara orsaken? Om vi letar oss lite från profiler och varumärken så kanske verkligheten de senaste åren kan väcka en tanke.

Fattigdom innebär nämligen mera snabbmat.

När människor är oroliga för sina inkomster så försöker man spara in där det går, och även om hamburgaren är snabba kolhydrater så är det också snabba cash för ägarna när många snålar med lunch och annan utemat.”

Vi, gräsrötterna, ska dock tänka positivt. Friheten sträcker sig inte längre än så? Så att vi får tänka och känna som vi faktiskt tänker och känner? Eller som vi ”vill” tänka eller känna?

Eliten får dock vara sur!? Har Reinfeldt tappat sugen?

”Fredrik Reinfeldt ser inte ut att ha särskilt roligt längre. Han är sur och stingslig. Det blev övertydligt när han i veckan besökte Dalarnas högskola för att, som det heter, ”lyssna” på människor.

De lokala S-studenterna ­hade skrivit ett protestbrev mot ­nedskärningarna på skolan. Statsministern tog inte ens i hand.

Fredrik Reinfeldts dåliga ­humör har sina förklaringar.

I går föll Moderaterna 3,6 procentenheter i Ipsos – tidigare Synovate – i Dagens Nyheter. Socialdemokraterna gick framåt 5,6 procentenheter och flera andra mätningar visar samma trend./…/

Moderaterna försöker framställa sin politik som opolitisk. De vill ju bara alla väl.

Carl Bildt kallade det ”Den enda vägens politik” i början av 1990-talet. Nu kallas det ”Allmänintresset”. Men det är samma högerpolitik, förklädd i opolitisk förpackning.

Det är möjligt att Moderaterna vill väl. Men välvilja skapar inga jobb.

I veckan rapporterade ­Dagens Nyheter att bara en tredjedel av alla arbetslösa har a-­kassa i dag. Resten får gå till ­socialkontoret eller bli försörjda av sin familj. Samtidigt biter sig massarbetslösheten fast kring åtta procent enligt SCB.

Ökad otrygghet och sänkt skatt gav bevisligen inte fler jobb.

Trist, eftersom det är grundbulten i hela Moderaternas ­arbetsmarknadspolitik. Sen är energin slut./…/

Nu ska detta trötta gäng argumentera i två år till för att de skattesänkningar som hittills inte gett några jobb nu ska börja göra det.

Och Fredrik Reinfeldt ska fortsätta åka runt i landet och ”lyssna” på människor.

S-studenternas protestbrev då?

På direkt fråga på om stats­ministern tänkte läsa brevet svarade han:

– Ja, det kommer väl diarie­föras som alla brev vi får.”

Det finns världar som osynliggörs dock…

Se om hotande bostadsbubbla. Och också kommentarer längst ner om “Vad kunde vi gjort med krediterna istället för en bostadsbubbla?” och från bloggen Bobubbla?

Om amerikanske ekonomiprofessorn Greg Mankiw och konsensussynen i ekonomi. En anhopning hjärntvättade grupptänkare som stänger sina ögon, öron och sinnen för varje alternativ dialog som skulle kunna ändra deras syn på världen?

[Vad ska jag kalla detta inlägg?

Tillägg på eftermiddagen: jag vill gärna sprida information om kritik som börjar höras alltmer över den politik som förts de senaste 30 åren  i USA och den syn på ekonomi som denna politik bygger på.

En syn på politik och ekonomi (nyliberalism) som alliansen bygger sin politik på och som hyllas så i media i Sverige enligt min syn.

Något man definitivt inte okritiskt borde gå på eller tro är den "enda vägens politik" - eller ekonomi. Och egentligen har jag inte tid att blogga, men jag bara måste få ur mig saker. Jag är oerhört kritisk mot media i Sverige! Som jag tycker är väldigt ensidig och vinklad och dålig på att granska - alla, samt dålig på att verkligen informera om alternativa synsätt].

Mer om ifrågasättandena i USA över den ekonomiska syn som lärs ut vid universitet och college i USA.

Se tidigare postningar om Greg Mankiw och anti-mankiw-rörelsen (samma postningar?).

Ur “Mankiw om konsensussynen i ekonomi”:

”Mankiw tycker ofta om att försöka pracka på [folk] att det finns en omfattande enighet i den ekonomiska yrkeskåren angående de flesta större ekonomiska frågorna.

I kapitel 2 i sin lärobok påstår han till exempel att medan de flesta ekonomer skiljer sig åt när det gäller normativa påståenden vad gäller ekonomi (t.ex. vad som borde hända), så finns det en vitt spridd enighet om dess positiva påståenden (t.ex. vad som faktiskt händer).

Ofta citerar han olika opinionsundersökningar som stödjer hans argument. Hans senaste citat finns här.  Ett annat finns här. Och ytterligare ett här….

Det är som om han inte bara försöker övertyga allmänheten att ekonomer i övervägande grad är överens om allting, han försöker övertyga sig själv [det låter ju mer som om han är lobbyist för nyliberalism och dess agenda än genuin vetenskapsman? Men det är okej om akademiker har en politisk syn, bara de öppet redovisar den och inte minst erkänner den för sig själva, men mitt i detta drivs av att söka sanningen, även om den går på tvärs med deras politiska preferenser. I denna roll får han och många med honom frottera sig i inflytelserika kretsar, där det finns EN MASSA pengar??? Och hur är det med detta i Sverige? Men vad vinner en sådan som Mankiw och hans gelikar i längden? Vilket blir deras eftermäle när historien har sin gång? Ser man upp till dem? Eller, kanske med rätta, ner på dem, som charlataner???].

Det finns dock några problem med hur hans argument görs.

1. Det är lätt, men dock missledande/…/ [han menar som jag förstår det att det handlar om hur dessa opinionsundersökningar utformas, något som ju dock inte är nytt! Bloggskribenten påpekar att om de utformas som påståenden av typen:] till exempel ’… om den federala budgeten ska bli balanserad, så borde detta bli gjort över konjunktur/affärscykeln snarare än årligen’ skulle kunna ge 85% stöd bland ekonomer som svarar på undersökningen, men man undrar om ifall frågan ställdes ’hur’ eller vi ’vilken mekanism’ osv skulle enigheten drastiskt reduceras. Detta stycke av Arindrajit Dube får oss att reflektera över idén att om undersökningsfrågor utformades annorlunda eller blev mer detaljerade, så skulle de kanske reflektera en växande konsensus inom ekonomin att minimilöner inte nödvändigtvis har ett negativt inflytande på anställningar. Andra exempel finns i överflöd. 
2. Det är lätt att få konsensus om du bara frågar folk som är eniga med dig. Jag påstår inte att inga medlemmar i AEA [American Economic Association] eller några andra ekonomer som deltagit i undersökningar har irrläriga/kätterska böjelser (till exempel så var faktiskt John Kenneth Galbraith president för AEA 1972), men när det stora flertalet av de ekonomiska avdelningarna och dess institutioner leds av och för mainstream ekonomi och när irrläriga ekonomer blir så marginaliserade från yrkeskåren att de kanske inte ens kan vara del av mainstreama professionella institutioner, så måste man nödvändigtvis få just dessa mainstreama svar.  Allt du har bevisat är att i vissa saker så finns det enighet bland mainstreama ekonomer bara.  Dessutom, om du bara frågar amerikanska ekonomer så är skevheten ännu större, därför att USA har något av det lägsta akademiska stödet för kätterskt tänkande. Ett bra exempel på detta faktum är historien om hur hela irrläriga avdelningar tvingas stänga sina dörrar. Om du utvidgar detta till företagsekonomer och finansiella ekonomiska experter som kanske kallar sig själva ’akademiska ekonomer’ men som, icke desto mindre, är framskjutande (upp)reklamerade i politiska cirklar och den mainstream mediemarknaden så kan skevheten bli ännu större.
3. Kanske den viktigaste poängen är att enighet inte gör att du har rätt. När grupptänkande framställs som prioritet över att söka sanningen, så är det tecken i sig själv på ett grundläggande/fundamentalt problem inom den ekonomiska yrkeskåren. Och att det, när allt kommer omkring, är den riktning Mankiw önskar att mainstreama ekonomer fortsätter gå – en anhopning av hjärntvättade grupptänkare som stänger sina ögon för varje alternativ dialog som skulle kunna ändra deras syn på världen.”

Ja, i slutänden kan detta riskera att folk i gemen förlorar tron på ekonomer och ekonomi, för någonstans kommer folk att börja ifrågasätta sakernas tillstånd, när de börjar uppleva resultaten av den politik som förs grundad på ekonomiska idéer som inte fått ifrågasättas.

Och man borde få ifrågasätta alla teorier (höger som vänster) och försöka belägga kritiken eller vederlägga den.

Handlar inte politik också om vilket sorts samhälle man vill skapa? Har ekonomerna svaren på ALLT? Behövs andras syn också? Består livet av en massa annat också – eller inte minst?

Om Jeffrey Sachs bok “The End of Poverty’ vs. Deep Ecology and Happiness: The globalization of the unreal and the impoverishment of all” eller ungefär “Slutet på fattigdomen’ kontra djup ekologi och lycka. Globaliseringen av det overkliga och utarmningen av alla” kan man läsa:

“I en värld av överflöd, så är grovt räknat en sjättedel av mänskligheten för fattig för att leva [men det finns tillgångar i världen så ingen skulle behöva svälta eller vara fattig]. Överlevnad är en daglig strid. Deras svåra belägenhet och levnadsvillkoren för dem som har det något bättre ställt, men som är långt ifrån välmående, blev adresserad, inte för första gången [dock], i millenniemålen som ratificerades av alla FN:s medlemmar 2000.

Framsteg, i linje med tidigare utvecklingssträvanden, har varit plågsamt långsamma. I några anhopningar av fattiga i världen, så har det knappast blivit några framsteg alls. 2005 så visade namnkunnige ekonomen Jeffrey Sachs hur extrem fattigdom kan övervinnas.”

Man kan också läsa att:

“Under nyliberalismen /…/ så har ekonomisk tillväxt på ett tvivelaktigt sätt överskridit sin status som ett medel och framstår som om den har blivit ett mål i sig själv./…/

… vår nuvarande syn på [vad som är] fördelaktig, [och] förhärskande ekonomisk utveckling, både för de extremt fattiga och för alla andra, behöver en grundläggande omprövning.”

Artiklar av Sachs i Guardian.

Om att befolkningstillväxt inte är ett problem – en ökning som äger rum bland dem som konsumerar minst, inte mest…

Ur ledare av Göran Greider.

[Uppdaterad under dagen].

Borde inte media skriva om de saker som bloggare skriver om idag? Borde de inte göra det bättre än vad många av oss bloggare gör? Ha resurser att göra det? Bättre faktatillgång och framförallt mer tid?

George Monbiot om “Välståndsförstörare – företagen i city of London har skadat dig mer än du vet”.

Och han skriver I “It’s the Rich Wot Gets the Pleasure – population is much less of a problem than consumption. No wonder the rich are obsessed by it” eller “folkmängd är ett mycket mindre problem än konsumtion. Inte underligt att de rika är anfäktade av den” i min översättning från engelskan:

“Som en ny rapport påpekar så har ‘flykten från fattigdom och hunger blivit svårare på grund av snabb befolkningstillväxt.’ Denna sätter också press på biosfären.

Men hur stort är problemet?

Om du tror på de rika, äldre vita männen som dominerar befolkningsdebatten, så är detta det största problemet av alla.

2009 så möttes till exempel en grupp USA-miljardärer för att bestämma vilka hot mot planeten som allra mest pockade på deras uppmärksamhet.

[Se tidigare artikel av Monbiot ’Sluta klandra de fattiga. Det är Wallyyachtägarna som förbränner/eldar upp jorden. Befolkningstillväxt är inte ett problem – denna [ökning] äger rum bland dem som konsumerar minst. Så varför har ingen de rika som måltavla [istället, rika som kanske är de största bovarna]?” ’].

Vem kunde ha anat det?

Dessa män, som troligtvis konsumerar lika mycket av världens resurser på en halvtimme som medelafrikanen under en hel livstid, beslutade att det var befolkning [som var det främsta problemet].

Det är befolkningen du måste klandra om du inte kan medge ditt eget inflytande: det är inte vi som konsumerar, det är de där bruna människorna som förökar sig. Det verkar vara en pålitlig regel i miljöpolitik, att ju rikare du är desto mer sannolikt är det att du sätter befolkningsökningen närmast toppen över brott mot planeten[skriver Monbiot ganska sarkastiskt]./…/

Rapporten visar att sexualundervisning är avgörande, så är också tillgång till preventivmedel och erkännandet av kvinnors rättigheter samt förbättringar av deras sociala status.”

Lena Sommestad skriver i debattartikeln ”Den offentliga välfärden en nödvändig investering” apropå kvinnor, män och jämställdhet (något som i förlängningen påverkar våra barn och den av vissa så hyllade familjen, ja, hela samhället – och borde påverka dess organisation, samt våra trygghetssystem):

”… alliansen saknar gemensam familjepolitik. KD vill ha hemmafruar. Moderaterna, däremot, vill ha kvinnor i jobb. Men en sak förenar dem, mitt i striden.

De vill inte tala om vad hemmafrudebatten ytterst handlar om. Sanningen att svenska kvinnor står svikna, med dubbla jobb och en offentlig service som inte räcker till.  

Statsministern kräver att kvinnor ska ta ansvar för samhället genom att förvärvsarbeta. Varför kräver han inte också att män tar sin del av samhällsansvaret i hem och familj?

Statsministern talar om vikten av jämställdhet. Men varför försummar han då den gemensamma sektor som en gång byggdes upp för att ersätta hemmafrun?

Det är inte så konstigt att många kvinnor i Sverige lider av dålig hälsa och känner att tiden inte räcker till/…/

Förra veckans nyhet om hemmafru­trenden faller snabbt ihop, när jag granskar rapporten Sverigemamman 2011, på sajten familjen.se. Rapportens urval är både skevt och litet.

I stället hittar jag forsknings­resultat, som berättar en ­annan historia. Det finns ingen ­växande hemmafrutrend i Sverige. Tvärtom. Allt färre unga kvinnor vill bli hemmafru [denna rapport tror jag har ett helt annat, mer seriöst underlag]./…/

Kanske är det dags att äntligen diskutera annat än drömmen om hemmafrun? Kanske är det dags att förverkliga den jämställdhet, som alla talar om?

Jag föreslår att vi hädanefter ser mäns ansvar för barn och obetalt hemarbete som en del av den svenska arbetslinjen. En jämställd föräldraförsäkring är första steget.

Jag föreslår också att vi ser den offentliga välfärden som en nödvändig investering – inte som en utgift att ständigt spara på.

Utan bra offentlig service faller jämställdheten som ett korthus.”

För att återgå till Monbiots artikel:

”Allt detta har varit viktiga faktorer i den demografiska övergång [Demografisk transition är ett demografiskt begrepp för att beskriva övergången från höga födelsetal och höga dödstal till låga födelse- och dödstal som oftast uppstår när ett land industrialiseras] som världen har bevittnat hittills.

Vi borde också energiskt kräva en bättre fördelning av välstånd: att fly från ständig fattigdom är en annan av de faktorer som har tillåtit kvinnor att få färre barn. Det högst ojämlika system som upprätthålls av de rika vita män som rasar över befolkningen är en av de viktigaste anledningarna till befolkningsökning.

Allt detta sätter de konservativa i en besvärlig sits.

De vill ge de fattiga skulden för miljökrisen genom att tillskriva den befolkningsökning.

Men ändå så är vissa av dem emot alla åtgärder – bättre och tidigare sexualundervisning, allmän tillgång till preventivmedel (för bland annat tonåringar), starkare rättigheter för kvinnor, omfördelning av välstånd – vilka sannolikt skulle minska den./…/

Jo, befolkningstillväxt bidrar till miljöproblem. Nej, den är inte den avgörande faktorn.

Till och med tillgången på spannmål [eller bristen på sådan] påverkas mer av ökande mängder boskap och användning av biobränsle – (på)driven, återigen, av konsumtion – än av mänsklig befolkningstillväxt.

Naturligtvis skulle vi kräva att regeringar hjälper kvinnor att återfå kontrollen över sina kroppar. Men bortom detta är det litet som kan göras. Vi måste istället bestämma hur vi bäst tar emot antalet människor som kommer, åtminstone för de kommande fyra decennierna, att fortsätta öka.”   

Att alliansens politik skapar klyftor var väl bara på tvärs med retorik som varande partiet som värnar allmänintresset. Och återigen så kommer inte bara de med lägst inkomster att drabbas, utan även vi i medelklassen, låg som högre (även dem med de högsta inkomsterna?), inte bara ekonomiskt, utan också vad gäller samhällsklimat. Det tror jag. Vi borde göra uppror.

Lyd och håll tyst!

Och återigen; jag tror INTE på privatiseringen av Bollnäs sjukhus. Denna kommer inte att tillföra resurser till sjukvården eller patienter, utan kanske kommer skattepengar snarare att hamna i skatteparadis. Och fickor där de inte borde hamna.

Tillägg: Robert Sundberg har rätt i ledaren ”Borgarna är i minoritet”:

”S måste ta sig samman och presentera lösningar på de problem som finns i samhället.

Och lösningarna bör ligga i linje med de tidlösa principer som präglat S-politiken, som utjämnande av sociala och ekonomiska klyftor och en trygghetsskapande, skattefinansierad offentlig välfärd.”

Göte Johansson (s) skriver en massa bra i debattartikeln ”Människovärdet går förlorat när drevet går.” Ja, tydlig ideologi önskas från (s)!

Men mindre önskas av detta:

Klicka på bild för att göra den större.

Läs om David Harvey här.

”Efter gårdagens uppdrag granskning så förstår jag orsakerna till korruptionen i världen. Politikerna och kapitalisterna går hand i hand!”

Ja, klyftorna ökar också mellan tänderna.

Dan Josefsson har skrivit om att ”Så ska de skapa ett Sverige för de rika.” Och även vi som inte tjänar på det går på det?

”I novembernumret av Scientific American konstaterar den före detta nyliberale ekonomen Jeffrey Sachs att kritiken mot välfärdsstaten varit ideologiskt betingad.

Hans siffror visar att de anglosaxiska ländernas låga skatter och svaga välfärd både skapat större fattigdom och lägre tillväxt än de nordiska välfärdsländerna. ”Friedrich von Hayek hade fel’, skriver Jeffrey Sachs. Välfärdsstaten leder inte till fattigdom utan till ”rättvisa, ekonomisk jämlikhet och konkurrenskraft’.

Men Svenskt Näringsliv/Timbro är inte med på tåget. Med Ronald Reagans och Margaret Thatchers uttjänta politik från 1980-talet i bagaget vill man offra miljoner svenskars ekonomiska trygghet för att kunna sänka skatterna för de rikaste. Man är, som en gång de gamla vänstersekterna, så bunden till sin gamla ideologi att inga fakta i världen kan motivera en kursändring. Så sent som i våras lanserade Timbro en nyutgivning av den extrema högerlibertarianen Ayn Rands böcker från 1950-talet, och skickade ut friexemplar till mängder av kändisar och opinionsbildare. Satsningen är lika aktuell som om en vänstersekt plötsligt nyöversatt Maos lilla röda.

Ändå är det i denna tankemylla stora delar av Sveriges nya regering har sina rötter. SAF-strategen Sture Eskilsson har beskrivit läget så här:

”I [Timbros] nätverk av personer återfinns praktiskt taget alla ledande moderater, många folkpartister, en växande skara av kds-are och några från den senaste generationen centerpartister.”

[Läs Motvallsbloggen om Sture Eskilsson och vad han sysslade med].

Svenskt Näringsliv och Timbro försvann inte från regeringen när Cecilia Stegö Chilò avgick. Reinfeldts regering genomsyras av Timbros extrema värderingar. Det är därför man nu genom sänkt a-kassa försöker pressa ned lönerna för de fattigaste, samtidigt som skatten sänks för de rikaste. Och det är därför man nu gör ett i modern historia unikt försök att få svenskarna att lämna facket.

Förra gången den nyliberala högern var på marsch lyckades SAF lura oss att tappa tron på det rättvisa samhället. Man lyckades också försvaga välfärdssamhället, men inte avskaffa det.

Nu mobiliserar Svenskt Näringsliv för att slutföra jobbet. Man har 12 miljarder i kampanjkassan och sitt eget folk i regeringen.

Den svenska vänstern bör vara ytterst vaksam, men inte uppgiven. EMU-valet visade att också den som har obegränsade resurser kan gå på en nit – om idéerna är osäljbara.”

För att slippa säga att man vill skapa ett tjänarsamhälle har alliansen satsat på skattesänkningar…

[Uppdaterad 11 och 12 maj, se slutet].

Nationalekonomen Niklas Jakobsson skriver i ”Nationalekonomi för vänstern” i kapitlet ”Externaliteter. Varför ska man beskatta bilism och subventionera vaccinationer?” s. 48 angående vidare läsning:

”Robert H. Frank argumenterar i boken Frånsprungen (Falling Behind) på ett underhållande sätt för hur USA:s ojämlikhet har drivit fram en utgiftskapprustning där medelklassen utarmas i sina försök att hålla jämna steg med sina grannar.”

Han skriver vidare, också på sidan 48:

”Oavsett vilka politiska bedömningar man gör är kontentan med externaliteter relevant att diskutera – och det är uppenbart att dess existens gör det svårt att försvara en klassisk låt-gå-inställning [förlitandet på den osynliga handen, som leder till passivitet - och i värsta fall uppgivenhet. Vadå, ge framtidstro?].”

Anledningen till att jag äntligen bloggar om detta är Göran Greiders ledare nu på morgonen ”Det här landet är inte längre mitt”:

”Det börjar bli outhärdligt att leva i detta land. För inte så länge sedan kunde vi litet till mans känna den där speciella stoltheten över att skillnaderna mellan fattiga och rika trots allt inte var himmelsskriande i Sverige. Ja, fram till början av åttiotalet minskade rentav skillnaderna och hade gjort det sedan åtminstone efterkrigstiden.

Nu går det inte längre att känna den stoltheten. Och den förlusten är förstås inte bara svensk: i land efter land finns den där gnagande obehagskänslan av att något är fel, när klassklyftorna ökar överallt. Och den känslan gnager nog långt in i de bättre ställda skikten. Allt tyder nämligen på att människor mår bättre i mer jämlika samhällen. När klyftorna är stora ökar statushetsen, stressen och jakten på det som ger prestige: resor, dyra bostäder, bilar. Den amerikanske ekonomen Robert H Frank ser i en bok som kom för ett par år sedan hur ett slags konsumistisk kedjereaktion startar när de översta skikten i samhället beviljas skattesänkningar eller våldsamma löneökningar. Det leder till att skikten därunder också vill skaffa sig större hus och bilar och så vidare neråt i samhället – där de nedersta lånar till konsumtion eller helt kapas loss från samhället.

Dagens Eko sände igår ett bra inslag om just fattiga och rika. Man drog fram statistik som visar att de som har högst inkomster har fått det mycket bättre de senaste tio åren och dragit ifrån ytterliga i jämförelse med dem som har lägst. Och inte bara det: Av de 100 postadresser där de högsta inkomsttagarna bor återfinns 96 i Stockholm. Och då talar vi förstås om förorter som Bromma eller Saltsjöbaden.

Vad betyder det? För det första är det ett ytterligare bevis på att klyftorna rusar iväg. Men det är också bra att det klargörs att Stockholm håller på att bli ett reservat för just höginkomsttagare – eller rättare sagt: delar av Stockholm. I Rinkeby eller Tensta bor det inte många rika. Men dessa siffror kastar onekligen ett avslöjande ljus över hela den politiska debatten där ett av de absolut vanligaste temana är: Hur ska partierna locka medelklassen i storstäderna? Det är de som kallas mittenväljarna. Men det som gömmer sig bakom denna mytiska grupp i den politiska debatten är just intressena hos de bäst ställda i samhället.

En politisk debatt som fixerar sig vid den frågan har kört fast i ett blint klasstänkande, där de redan välbeställda hamnar i fokus för den politiska viljebildningen och görs till föremål för alla tänkbara omsorger. I själva verket är delar av Stockholm helt enkelt extremt. Andelen höginkomsttagare i de mest prestigefyllda delarna av denna maktstad är extremt. De redan rikaste hushållen har de senaste åren gödslats med jobbskatteavdrag, borttagen fastighetsskatt samt RUT – och ROT-avdrag (dessa två bidrag kostar idag uppåt 20 miljarder!). 

Hur är det möjligt att den politiska debatten allra mest värnar om dem som redan har det väldigt bra? Delvis beror det tyvärr på att en del av den nyrika klassen också består av den mediala klassens bäst betalda skikt. Dessa skickar gärna ut reportrar till problemtyngda, invandrartäta förorter för att exploatera etniska frågor – men de skickar inga undersökande reportageteam till de verkliga problemförorterna, dvs sådana som Bromma eller Saltsjöbaden. Ty där bor de ofta själva. I ojämlika samhällen blir investeringarna ofta ganska irrationella, eftersom resursstarka grupper kan ropa högre på bidrag eller skattesänkningar.

Naturligtvis beror denna utveckling mot större klassklyftor även på globaliseringen – i  vart fall tas den som intäkt och ursäkt för att öka ojämlikheten.

Men det finns inhemska aktörer som arbetar hårt på att segregera detta land. Några dagar innan Ekots reportage sändes publicerades en debattartikel av tjänsteföretagens organisation Almega. Där krävde man att ingångslönerna för unga borde frysas i tio år. Syftet enligt dem själva är att skapa fler jobb åt ungdomar. Men som bland annat LO påpekat, finns inget sådant samband. Syftet med Almegas utspel är i själva verket ett annat: att skapa ett tjänarsamhälle. Också finansminister Anders Borg har varit inne på detta, att få ner löneökningarna för dem som redan har ganska dåligt betalda arbeten. Det kan han dock inte säga rakt ut hursomhelst, och därför har han och Alliansen satsat på skattesänkningar. Jobbskatteavdragen tjänar precis detta syfte: att dämpa lönekraven. Särskilt hos låg- och normalinkomsttagare./…/

Landet tillhör de rikaste skikten i samhället och deras politiska representanter heter Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Det fantastiska är att de har lyckats med denna omvandling av Sverige utan att kalla den vid dess rätta namn.”

Och de allra längst ner i samhället bidrar inte till konsumtionen, för de har helt enkelt inte råd att konsumera! Detta är vad jag med egna ögon ser i USA. Dessa har inte heller råd med mat som är hälsosammare. Frukt bland annat är dyrt för dem!

Se återigen Elizabeth Warren om medelklassens kommande kollaps. Se övriga inlägg under kategorin Elizabeth Warren.

Ja, de enda som vinner på den politik som förs är de som redan har allra mest! Vi i medelklassen och därunder vinner inget på den.

Jag skulle vilja skriva mer om externaliteter. Vad dessa teorier visar är i korthet att vi påverkar varandra på en rad olika sätt vare sig vi vill det eller inte. Det innebär att det som är frihet för en kan vara ofrihet för en annan.

Jakobsson skriver att (s. 47):

”När vi tänker efter finns det mängder av saker som påverkar andra utan att någon form av betalning eller kompensation utgår.”

Nej, inget är ofrånkomligt.

Jag kommer också att tänka på vad George Monbiot har skrivit om att det kanske är de rika som bidrar mest till miljöförstöringen på denna jord. Inte de allra, allra fattigaste, för de har inte chans att göra detta. Se övriga inlägg under kategorin George Monbiot.

Se artiklar av Robert H. Frank i New York Times.

Tillägg 11 maj: se Kjell Rautio i ”Medelklassens växande fallandeångest – en allt viktigare politisk faktor.”

Tillägg 12 maj: se ”Vip-kortet ger dig snabbare vård.” Se också ledaren ”Tudelad vård – vi är på väg att få a- och b-sjukvård.” Och Alliansfritt Sverige i ”Det är ju bara tre chipspåsar!”

Den ofrånkomliga framtiden…

[Tillägg 6 februari:

klicka på bild för att göra den lättare läsbar.

Tillägg 4 februari: se Vänsterekonomer om utförsäljningen av statliga företag som apoteket och bilprovningen och vad dessa utförsäljningar betytt i "Privatiseringar för prishöjningar 2: Hur fungerar en marknad?" Del 1 finns här: "Privatiseringar för prishöjningar 1: Fiasko."

Tillägg 3 februari: Paul Krugman skriver i “Economic Growth and Household Income” eller “Ekonomisk växt och inkomst i hushåll” om bland annat den påstådda trickle-down-effekten (hur många av de nyliberala teorierna kommer att i framtiden visa sig inte hålla vad de påstod sig skulle ge? Och vad har de orsakat under tiden?):

“…the gap between economic growth and median incomes has a lot to do with rising inequality./…/

… it remains striking how little of growth has trickled down to the typical family.”

Eller:

“… gapet mellan ekonomisk tillväxt och medianinkomst har en hel del att göra med ökande ojämlikhet./…/

… det fortfar att vara slående hur litet av tillväxt som har sipprat ner till den typiska familjen [amerikanska medelsvensson].”

Om nedsippringsteorin kan man läsa:

”Nedsippringsekonomi (även kallat ”Hästskitsteoremet’), på engelska kallat Trickle-down economics, kallas en ekonomisk teori som går ut på att införandet av skattesänkningar eller andra ekonomiska fördelar för företag och höginkomsttagare indirekt bidrar till att förbättra de ekonomiska förhållandena för befolkningen som helhet.

Termen har tillskrivits den amerikanske humoristen Will Rogers som under Den stora depressionen sa att ’pengar beviljades till eliten i förhoppningen att det skulle sippra ned till de behövande’.”

Se också om Reaganomics och Thatcherism.]

Ursprungligt inlägg:

Följande debatt startades av läkaren Ingegerd Wahl som svarade en övre medelålders kvinnlig politiker (m) på en debattartikel där politikern  skrev om den nya sjukförsäkringen och försökte få det till att hon (och moderaterna) ömmade för dem som kommit i kläm i den. Hittar tyvärr inte denna artikel. Den kändes som den typiska strategin hos (m) att framställa sig som stående på folkets sida. Vad jag inte minst reagerade på i m-kvinnans artikel var hennes hänvisning till nödvändighet av förändring p.g.a. tidigare överutnyttjande (det som kallats ”fusk”), men överutnyttjandet har INTE varit stort (hur är det med ”fusk” på andra områden). Det var de långa sjukskrivningarna som ökade p.g.a. att rehabiliteringsarbetet bröt samman i mitten av 90-talet. För att uttrycka det klart ”Sjukreglerna bygger på fel underlag.” Dessutom har sjukförsäkringen gått med överskott om jag förstått det rätt. Dvs. det vi betalat in till den överstiger det som betalats ut ur den (och som en bisats: det vi får från dessa transfereringssystem, om jag förstått terminologin rätt, används för privat och inte offentlig konsumtion).

Se George Monbiot i ”Beware Fake Radicals – Conservatives have perfected the trick of defending power by attacking it” eller ”Akta er för falska radikala – konservativa har fulländat tricket att försvara makt genom att attackera den”.

Som Daniel Ankarloo skriver så har det blivit nödvändigt för borgerligheten att avväpna det politiska sprängstoffet i välfärdsfrågan genom att beskriva den framtida välfärdens omvandling, privatisering och minskade ambitioner som något ofrånkomligt. Därför är det också nödvändigt för dem att skriva om det förflutna.

Fas ett i kritiken mot den offentliga sektorn (under 1970- och 80-talen) var att modellen var ineffektiv. Man talade om en ”offentlig sektor” som bara växte och växte – och gav allt mindre. Och denna argumentation började sippra in i arbetarrörelsens egna led, framförallt i kanslihushögern, med finansminister Kjell-Olof Feldt i spetsen. En argumentation som dock blev allt svårare att upprätthålla. För från 1981 och framåt har den offentliga sektorns konsumtion, om inte annat, trendmässigt minskat istället för att öka.

Sanningen är kortfattat att den privata konsumtionen alltid har varit större än den offentliga, även med vår välfärdsmodell och också under 1970-talet.

Fas två som kom i början av 1990-talet utnyttjade krisen som bränsle för kritiken av den offentliga sektorn och nödvändigheten av ett systemskifte. Det Bildt-regeringen kallade ”valfrihetsrevolutionen” och ”den enda vägen”. Men även de ideologiska och finanspolitiska argumenten att vi levt över våra tillgångar som motiverade förändringar (stålbad)  försvann.

Då fick man lov att hitta på nya argument för att skära ner på välfärd och trygghetssystem (under sken av ekonomisk ansvarsfullhet, de som ifrågasätter dessa doktriner kan avfärdas som inte ansvarsfulla) och fas tre i motiveringen för systemskifte  i välfärdsmodellen kom. Nu är det inte längre det förflutna som måste undgås, inte heller en omedelbar statsfinansiell kris eller dylikt längre motiv för ”reformerna”. Nu handlar det om den hotande framtiden: med en mängd ”utmaningar” mot välfärden (ökat vårdbehov, ålderschock osv. Men ÄR detta ett problem verkligen? Kommer det att leda till omöjliga ekonomiska problem?).

Privatiseringar, marknadifiering och välgörenhet i de offentliga sektorns ställe framställs som oundvikliga.

Men finansieringsproblemet är en ickefråga. Vi kommer att kunna ”finansiera” framtida välfärd offentligt och via skattsedeln även framöver – om vi skulle vilja det – och UTAN chockhöjningar av skatten. Det har de senaste 20 åren redan visat.

Men funktionen i den offentliga berättelsen är att vi inte ens ska vilja det.

Det håller väl redan på att bli uppenbart att det verkliga innehållet i alla vackra marknadsfraser om ”valfrihet” och ”flexibilitet” visar vilka som ska vara ”flexibla” å ena sidan  och vilka som finner ”valfrihet” å andra sidan?

Och nu har vi braskande rubriker om STORA underskott i landstingets budget. Det är KRIS! Ett gyllene tillfälle för systemändringar för borgerligheten, som verkligen tar tillfället i akt. Nu måste radikala förändringar komma till stånd – förstås – neddragningar ske på sjukhus och vårdcentraler. Och fort måste det ske innan folk hinner reagera.

Göran Greider skriver dock ”Överdriv inte landstingets kris!”, men avslutar med att undra om det inte är dags att på allvar våga röra vid frågan om det ohållbara med så många sjukhus… Men är ens det nödvändigt? Jag undrar…

Och jag är också ytterst tveksam till att Tony Blair skulle vara ett föredöme för socialdemokratin, något Leif Pagrotsky menar, se hans debattartikel ”Vi kan lära oss av Tony Blair”. Blair hade måhända framgång till en början, men på längre sikt inte… Se valresultatet i Storbritannien senast!

Se George Monbiot i ”Britain’s Shock Doctrine”:

”We’ve been staring at the wrong list. In an effort to guess what will hit us tomorrow, we’ve been trying to understand the first phase of the British government’s assault on the public sector: its bonfire of the quangos [ungefär ’organ tillsatt av regeringen för att undersöka eller åtgärda visst problem’]. Almost all the public bodies charged with protecting the environment, animal welfare and consumers have been either hobbled or killed(1). But that’s only half the story. Look again, and this time make a list of the quangos which survived.

If the government’s aim had been to destroy useless or damaging public bodies, it would have started with the Commonwealth Development Corporation. It was set up to relieve poverty in developing countries, but when New Labour tried, and failed, to privatise it, the CDC completely changed its mission. Now it sluices money into lucrative corporate ventures, while massively enriching its own directors. Private Eye discovered that in 2007 this quango paid its chief executive just over a million pounds(2). The magazine has also shown how the CDC has become entangled in a series of corruption cases(3). Uncut. Unreformed.

The same goes for the Export Credit Guarantee Department. The ECGD effectively subsidises private corporations, by underwriting the investments they make abroad.”

Ur Ankarloos bok ”Välfärdsmyter”. Förlamningen av samtalet är det riktigt allvarliga. Det är ju ingen idé att diskutera reformer i alla fall, för pengarna sägs ju inte finnas! Leder till en uppgivenhet. Och vad leder eller kan den leda till kan jag inte låta bli att undra ovanpå allt annat.

En stilla lördagsbetraktelse…

[Uppdaterad 30 och 31 januari, se slutet]

Min pojkvän berättade att en sommar under 60-talet jobbade hans pappa vid en liten sjö i amerikanska Midwest. Pappan höll på med sin doktorsavhandling och jobbade där med studenter och kolleger i något projekt för att under sitt forskande försörja en ganska stor familj. Sonen besökte pappan. Han minns sköna, lugna fisketurer i roddbåt på denna sjö. Kanske 25 år senare (runt 1990) besökte sonen, nu sen länge vuxen, denna sjö igen. Sjön var full av motorbåtar och jetskis och det fanns inte en lugn vik i hela sjön. Man tävlade om vem som hade den snabbaste båten? Snabbaste och starkaste och största?  Hela sjön kokade och friden var som bortblåst.

Idag undrar sonen:

”Varifrån fick alla dessa människor pengar att köpa dessa båtar för?”

Jag hade tidigare berättat om britten George Monbiot som i en artikel skrivit att det inte är de fattiga (eller överbefolkning) som orsakar miljöförstöringen, utan rika. Monbiot skriver i denna artikel om de (super)rika som har enormt bränsleslukande motorbåtar nere i Medelhavet där de försöker bräcka och imponera på varandra med vem som har den snabbaste båten. Monbiot skriver bland annat:

“While there’s a weak correlation between global warming and population growth, there’s a strong correlation between global warming and wealth. I’ve been taking a look at a few superyachts, as I’ll need somewhere to entertain Labour ministers in the style to which they’re accustomed. First I went through the plans for Royal Falcon Fleet’s RFF135, but when I discovered that it burns only 750 litres of fuel per hour(5) [denna yacht drar 750 liter bränsle/timme] I realised that it wasn’t going to impress Lord Mandelson. I might raise half an eyebrow in Brighton with the Overmarine Mangusta 105, which sucks up 850 l/hr(6). But the raft that’s really caught my eye is made by Wally Yachts in Monaco. The WallyPower 118 (which gives total wallies a sensation of power) consumes 3400 l/hr when travelling at 60 knots(7). That’s nearly one litre per second [nästan en liter per sekund, högsta hastigheten är 110 km/timme]. Another way of putting it is 31 litres per kilometre(8) [31 liter per kilometer].

Of course to make a real splash I’ll have to shell out on teak and mahogany fittings, carry a few jet skis and a mini-submarine, ferry my guests to the marina by private plane and helicopter, offer them bluefin tuna sushi and beluga caviar and drive the beast so fast that I mash up half the marine life of the Mediterranean [och köra så fort att att jag mosar hälften av det marina livet i Medelhavet]. As the owner of one of these yachts I’ll do more damage to the biosphere in ten minutes than most Africans inflict in a lifetime. Now we’re burning, baby.

Someone I know who hangs out with the very rich tells me that in the banker belt of the lower Thames valley there are people who heat their outdoor swimming pools to bath temperature, all round the year. They like to lie in the pool on winter nights, looking up at the stars. The fuel costs them £3000 a month [ca 32 000 svenska kronor per månad för att värma upp poolen året runt] . One hundred thousand people living like these bankers would knacker our life support systems faster than 10 billion people living like the African peasantry. But at least the super wealthy have the good manners not to breed very much, so the rich old men who bang on about human reproduction leave them alone.

In May the Sunday Times carried an article headlined ”Billionaire club in bid to curb overpopulation”. It revealed that “some of America’s leading billionaires have met secretly’to decide which good cause they should support. ”A consensus emerged that they would back a strategy in which population growth would be tackled as a potentially disastrous environmental, social and industrial threat.’(9) The ultra-rich, in other words, have decided that it’s the very poor who are trashing the planet. You grope for a metaphor [du famlar efter en metafor], but it’s impossible to satirise.”

Igår när jag skulle lämna friskolan där jag jobbar på fredagar (där det finns ganska få p-platser) kom jag inte ut, därför att en STOR röd stationsvagn blockerade vägen. Jag var på språng till nästa skola. Gick in i skolan igen för att försöka hitta ägaren till bilen så jag kunde fortsätta till nästa arbetsplats. Det var en mamma som parkerat familjens enorma bil där. Hon såg måttligt road ut över att måsta flytta bilen. Och gjorde inte minsta ansats till att be om ursäkt eller undra om hon möjligen ställt till besvär.

Jag berättade detta också för min pojkvän. Och lade till att även om inte mina föräldrar var perfekta så var de definitivt inte snobbiga eller hade behov av att skylta med sin (relativa) status genom att ha STORA bilar (det fanns kanske heller inte så många sådana då?) i den mest påkostade varianten av dem, trots familjens storlek (sex barn). Inte ens när de gick i pension. Eller att på annat sätt hålla på och skrävla med vare sig det vi hade eller skolprestationer. Något ingen gör ens idag…

Vad drar de där åbäkena till bilar i form av bensin? BEHÖVER man så stora bilar? Eller är de bara för att man har behov av att hävda sig? Är man inte tryggare i sig så man måste hävda sig med de största ägodelarna?

Tillägg på kvällen: Se Daniel Suhonen i ”Vägvisaren – Daniel Suhonen om professorn som sjunger [ursprungliga] socialdemokratins lov” samt ”Sven-Eric Liedman: Hets! En bok om skolan”:

”Det är alltså tydligt att Sven-Eric Liedman har givit upp om politikerna. Skulle jag ändå få rekommendera en lösning på grundskolans problem, kan den sammanfattas såhär: Låt företagsledarna åter få bli rektorer, socialassistenterna åter lärare, och tvinga kunderna att ta ansvar för sina barn och bli föräldrar igen.

Vad dagens skolpolitiker bör få bli kan jag däremot inte svara på. Men vad som helst, bara inte skolpolitiker.”

Tillägg 30 januari: nyabrittas skriver om ”Nya vindar i samhället, ny typ av TV. Osmakligt!” Se Badlands hyena i ”Gå ner till affärerna, Maud” (Get down to business! ) och få dig ett gott skratt.

Tillägg 31 januari:

Nej, dagens elever ska inte formas till medvetna och kritiskt tänkande människor (eller snarare tillåtas vara det från första start i livet och sen fortsatt i skolan och samhället). De ska främst vara en lättrörlig vara på en kommersiell marknad.  Vi riskerar få en skola som mäter ytliga kunskaper? En nygammal skola växer fram, det politikerna kallar ”tänka nytt” fast det egentligen är att gå tillbaka till det gamla? Som Ulf Lundén skriver:

”Nu härskar idén om att skolan är en nyttig sak i livet som skall genomföras så fort som möjligt. Här finns inte utrymme för varken folkbildning och vuxenutbildning som dessutom var en av hörnpelarna i den progressiva nordiska välfärdsmodellen. Sven-Eric Liedman dömer ut den framväxande nygamla skolan som utbildningsministern (före detta yrkesmilitären) Jan Björklund kommenderat fram. Enkla slagord och ytliga resonemang går hem i TV och i braskande tidningsrubriker.

Sven-Eric Liedman efterlyser ett fördjupat kunskapsbegrepp, något som omfattar människans personlighet. Skolan borde syssla med förståelse, överblick och kritisk sans, menar Liedman och fortsätter:

’I framtidens skola måste betyg utdelas sparsamt och enbart som mått på mänsklig mognad och djupare insikt.’

Det handlar om en annan människosyn i grunden. Nu tror man att piskor och morötter (betyg) är den enda vägen till kunskapens källa. Då förnekar man det viktigaste – människans inre motivation. Slutligen; vi är med raska steg på väg mot ett allt hårdare klassamhälle. Det har nyliberalismen sett till. Den största utmaningen är – precis som Liedman påpekar – att försöka motverka en sådan samhällsutveckling i stort. Han skissar på en framtida skola 2030. Det förutsätter ett radikalt annorlunda samhälle än den som nu härskar. Det är framför allt barn och unga i fattiga förortsområden, i en marginaliserad landsbygd som mest av alla behöver massor av kunskap.”

Barn ska lära sig lyda och hålla tyst? Inte tänka själva eller ifrågasätta? Förmodligen på liknande sätt (kanske exakt samma) som de politiker var uppfostrade som nu sjösätter denna skola, liksom hur de var uppfostrade som inte ser vad denna skola kan innebära… Barn ska formas till nickedockor?

De som moraliserar mest över andras överutnyttjande av sociala försäkringar är de som är mest benägna att utnyttja dessa – och de som försvarar de sociala försäkringarna är de som är minst benägna att utnyttja dem?

Om jag förstått Björn Johnson rätt så tyder forskning på att, med min vokabulär, de som moraliserar mest över andras förmodade fuskande med bland annat sjukförsäkringen är de som är mest benägna att utnyttja den själva. De som inte moraliserar, utan anser att dessa trygghetssystem är viktiga är de som är minst benägna att utnyttja dem? Jag tror att det kan finnas korn av sanning i detta.

Brist på tillit i samhället kan leda till att människor samarbetar mindre, trots att de skulle tjäna på det skriver han på sidan 183 i boken ”Kampen om sjukfrånvaron”.

Något som kännetecknar de mest ojämlika samhällena är just bristen på tillit och sociala relationer, samt samhällsliv.

Och detta ligger i högerns intresse? Även om de inte alltid är medvetna om det?

Britten George Monbiot (som lever i ett av de mest ojämlika länderna bland de rika utvecklingsländerna) har skrivit om de ledande klassernas paranoia och klasskrig (men från de ledande klasserna).

Johnson sticker hål på myten om överutnyttjande, men skriver på sidan 184:

”Problemet med den här typen av föreställningar [om överutnyttjande] är att de – alldeles oavsett deras sanningshalt – riskerar att bidra till en omfattande ’stämpling’ av människor. Med stämpling menar jag att en person eller grupp blir socialt marginaliserad eller bortstött på grund av en avvikelse från samhällets normer om vad som är önskvärt, ormalt och acceptabelt.

Överutnyttjandediskursen beskriver vissa samhällsgrupper på ett sätt som gör att de människor som ingår i grupperna riskerar att framstå som överutnyttjare, eller åtminstone potentiella överutnyttjare. Sjukskrivna kvinnor, sjukskrivna arbetslösa och personer boende i norra Sverige är sådana grupper, liksom sjukskrivna med psykiatriska eller andra symptombaserade diagnoser. Genom överutnyttjandediskursen kopplas de här grupperna till fenomen som inbillningssjuka, suspekta sjukskivningskulturer och strategiskt agerande för ekonomisk vinning./…/

Ytterligare grupper som riskerar stämpling är läkarna och Försäkringskassans personal, som i övernyttjandediskursen har framställts som medskyldiga till den höga sjukfrånvaron, eftersom de inte klara av att hantera sina uppgifter som grindvakt. Den sjukskrivningsdebatt som har förts i Läkartidningen under senare år tyder på att många lakare känner olust inför vad de uppfattar som förväntningar om att de ska fungera som ett slags statlig ’försäkringspolis’. Olustkänslorna accentureas av att många läkare anser att de inte har någon möjlighet att påverka sjukskrivningarna.”

Den samordnade rehabilitering som existerat tidigare, det som kallades ’anpassningsgrupperna’, havererade slutgiltigt under 1990-talet. Och detta ledde till att sjukskrivningarna blev längre och orsakade kostnadsökningarna (som i förhållande till BNP-ökningen var ganska små, något Johnson visar i sin bok). Det har egentligen inte skett någon boom i antalet sjukskrivna, trots ekonomiska kriser i samhället. Undantaget är nedskärningarna i skola, vård och omsorg, som resulterade i fler sjukskrivningar.

Och vad gäller psykiatriska diagnoser så fanns dessa också på bland annat 70-talet, men de var bara en del i en annan och ”större” diagnos/symtombild och människor då sjukskrevs inte för sina psykiatriska krämpor, utan för sina andra krämpor, där de psykiatriska/psykologiska var en del av symtombilden (men som redan då ingick, något som Johnson påpekar).

Så att människor skulle ha blivit mycket svagare idag är troligen inte riktigt sant. Man hade psykologiska problem då också, liksom stressproblem, men dylika pratades inte om då, man hänvisade till andra diagnoser som också fanns (redan då!!!! Att man hade sådana besvär var inte riktigt ”opportunt” att prata om då).

Vad som däremot skett är att dylika krämpor är betydligt mindre ”skämmiga” idag. Något som borde anses väldigt bra. Vilket innebär att man också kan ta itu med dem och inte döljer dem. Om man låtsas som om problem inte existerar eller t.o.m. förnekar dem är sannolikheten att man tar itu med dem betydligt mindre och följden är att man kanske inte heller utvecklar metoder för att ta itu med dem (inom sjukvården t.ex., något man skulle kunna bli betydligt bättre på???). På 70-talet teg man t.ex. fortfarande i högsta grad med om man gick i terapi. Och var man sjukskriven då (och inte minst ännu tidigare) så höll man sig inomhus (något som knappast är hälsobefrämjande för diverse olika sjukdomar).

En terapeut (som är sjuksköterska i botten, dvs. som är medicinskt kunnig) berättade att hon på 70-talet (som ung sköterska) fick kraftiga och invalidiserande hjärtproblem efter stressig arbetsperiod och ingen kunde förklara dessa. Ingen av de läkare hon jobbade med eller hon själv drog några paralleller till stress på jobbet, trots att alla borde varit vittne till hur ambitiöst hon jobbat. Av någon anledning kom hon i kontakt med en terapeut, eller om hon läste en annons om en viss terapiform, och började i denna terapi. I och med detta fick hon bukt med sina hjärtproblem.

I efterhand har hon reflekterat över vad som kunde ha skett om hon INTE hade gått i terapi. Hade hon blivit arbetsoförmögen resten av sitt arbetsliv? Hade åkomman läkt ut, men hon fått återfall gång på gång?

Jag skulle önska att jag hade mer tid att skriva överhuvudtaget, kolla fakta och kolla i böcker som Johnsons bok (som har en enorm referenslista i slutet av varje kapitel) och annan litteratur så jag refererar korrekt, samt att kunna hitta ord litet bättre och uttrycka mig ännu bättre (fast samtidigt blir jag ganska arg på något som jag uppfattar som snobbism hos vissa bloggare angående hur andra medbloggare uttrycker sig! Att deras språk brister, att de skriver för långt osv. Ingen är tvungen att läsa vad någon annan skrivit och jag tycker att även dessa röster ska få höras och de kan ha oerhört viktiga saker att bidra med, även om de får kämpa oerhört för att uttrycka sig! Och jag ser hur vissa i min omgivning drar sig för att skriva just för alla regler de lärt sig i skolan och alla hämningar de av olika anledningar dragit på sig vad gäller att uttrycka sig, trots att de egentligen inte har några problem att uttrycka sig vare sig i tal eller i skrift).

Men jag jobbar med helt andra (icke skrivmässiga), ”time-consuming things”. Skulle behöva ägna mig mer åt det, skulle vilja ägna mig mer åt det, men reagerar oerhört över det som sker i samhället idag. Polariseringen av människor med allt vad detta innebär. Den uttalade arrogans och cynism från många bland våra ledande politiker (inte minst bland högern; alliansen).

Och apropå privata försäkringslösningar: min pojkvän X i USA berättade igår igen om terapeuten, som han och hans dåvarande fru sökt upp för familjeterapi (på 80-talet), som konstaterade att hans (privata sjuk-)försäkring inte täckte terapin, vilket innebar att de skulle måsta betala ganska stora summor för terapi.

”Men,”

föreslog terapeuten

”jag skulle kunna ge dig (till min pojkvän) en diagnos och då täcker försäkringen terapin.”

X sa ganska spydigt och ironiskt, och använde uttrycket ”phoney diagnosis” (=bluffdiagnos), att denne terapeut tidigare berömt sig för hur moraliskt högtstående han var och här satt han nu och föreslog att de skulle (screw up) lura (den privata) försäkringen. Men X och hans dåvarande fru  tackade nej. Och vad hade det kunnat innebära; att ha en psykiatrisk diagnos hängande med sig senare?

Så att privatisering av sjukförsäkringen (och andra sociala försäkringar) skulle råda bot på (förment) överutnyttjande är inte sant. Kanske kan det till och med bli tvärtom?

”Här har vi betalat enorma summor i sjukförsäkring, då ska vi väl ha rätt att utnyttja denna???”

Dessutom; hur är det när unga inte har privata sjukförsäkringar, därför att de kalkylerar med att de inte ska behöva dessa, med finansieringen av sjukvården? Kan det vara en poäng i att vi alla solidariskt finansierar den? Är det säkert att egna privata försäkringar blir billigast eller ens bättre? Om jag förstod Elizabeth Warren rätt så upptäcker människor i USA att den/de försäkring/ar de har inte ger det skydd de trodde när de till slut behöver utnyttja dem.

Kommer förmodligen att återkomma till Johnsons bok. Se hans långa referenslista rörande egna artiklar recensioner, ledare m.m. där hans bok ”Kampen om sjukfrånvaron” tas upp. De ger en ganska god bild sammantaget om vad han skriver i boken. Boken rekommenderas verkligen.

Se ”Ännu mer om ojämlika samhällen, om att lyda och hålla tyst – samt om den ledande klassens paranoia…”, ”Repression (förtryck) och integritetskränkning….”, ”Herrskap och tjänstefolk…” där amerikanen (USA är ett annat av de mest ojämlika länderna i den rika västvärlden) Arthur Silber citeras där också han skriver om de ledande klassernas paranoia, samt slutligen se ”De fattiga och rika och miljön…”

Anledningen att socialdemokratin är så flat i sjukförsäkringsfrågan kan vara att de startade de förändring, som alliansen nu med rasande frenesi har genomfört.Vore det möjligt att stå för detta och medge att saker vad gäller sjukförsäkringen skedde som nu visat sig vara tveksamma grunder?

Katrine Kielos är inne på liknande tema angående finanskrisen, se hennes ledare ”Jakten på finansspöken”. Hon skriver:

”Finanskrisen är på riktigt. Värden för 50 biljoner dollar förstördes på 18 månader. 53 miljoner människor pressades ner i fattigdom [hon refererar till en artikel i Dagens Arena. Denna, tror jag]..

Grundproblemet är att finansmarknaderna inte har fyllt sin funktion. De flesta investeringar i ny vetenskap kommer från stater (inte marknader). Stora företag hämtar kapital till ny teknologi internt. Inte från finansmarknaderna. Dessa har förvandlats till ett separat kasino där spökena härjar (se ovan hur de kan bekämpas).

Nästan ingen tror att det går att gå tillbaka till den typ av ekonomi som fanns förut.

Det behövs ett nytt ramverk som kan ersätta de senaste decenniernas marknadsfundamentalism och de internationella institutioner som är sprungna ur efterkrigstidens verklighet.

Socialdemokratin hade behövts i de diskussionerna.

Den brukade vara en intellektuell rörelse.”

Klicka på bilden för att göra den större och lättare läsbar.

Tillägg på kvällen: Och det är skillnad på fusk och fusk. För det handlar om olika sorters människor och olika saker. I ena fallet vidtar man kraftfulla åtgärder (som kanske gjorts på ganska tveksamma grunder visar det sig) och i andra ser man mellan fingrarna…

Se:

Björn Johnson om sjukfrånvaron – debattartiklar, samt om problemformuleringsprocessen runt sjukförsäkringen och dess resultat i praktisk politik,

Björn Johnson – ledare, opinionsartiklar etc. om hans bok ”Kampen om sjukfrånvaron”,

Björn Johnson – recensioner över hans bok ”Kampen om sjukfrånvaron”,

Björn Johnson – intervjuer, nyhetsartiklar, reportage etc om hans bok ”Kampen om sjukfrånvaron”,

Björn Johnson – sjukregler bygger på fel underlag, om hans bok ”Kampen om sjukfrånvaron”,

Björn Johnson om en modern arbetsmarknadspolitik.

Tepartyrörelsen: förledd och inspirerad av miljardärer, nej, rikingarna kommer inte att förändra världen…

Om Sodom och Gomorra.

[Uppdaterad 1, 2 och 5 november, se slutet av postningen].

Maria-Pia Boëthius i ”Vi kan inte leva på gamla segrar”:

”… villrådiga eller makthungriga politiker verkar lättade över att oskyldiga immigranter får skulden för den tilltagande vantrivseln i civilisationen istället för det orättvisa ekonomiska systemet. I Sverige har alliansen inte hoppat på främlingsfientlighetståget, det hedrar dem faktiskt, även om det gäller att se upp med Jan Björklund. Men alliansen är fanatiska tillskyndare av ett alltmer orättvist ekonomiskt system; nöjda med att administrera ökande klyftor, ojämlikhet och inställd fördelning av landets rikedom.

Och en majoritet av svenskarna röstade på detta – med öppna ögon. Och jag undrar, liksom den ström av utländska journalister som hört av sig till mig (särskilt från fransktalande länder, de säger att det är få som talar franska i Sverige): ”Vad har hänt med människorna i Sverige? Varför har de övergivit ett system som vi beundrade?”

Vad svarar man på det?/…/

… utan en stark gräsrotsrörelse, utan organisation i verkliga livet, bara i cyberrymden, fungerar inte politiken./…/

Om Tea-party-rörelsen skriver George Monbiot i Guardian att den är ’det största exemplet på falsk medvetenhet som världen skådat’ och att ’Tea-party-rörelsen mobiliserar för ’freedom’ – omedveten om att friheten den kräver är frihet för storföretagsamheten att trampa ner dem i smutsen’.”

Se hans artikel ”The Tea Part movement: deluded and inspired by billionaires” eller “Tepartyrörelsen: förledd och inspirerad av miljardärer.”

Nej, rikingarna kommer inte att förändra världen!

När jag får tid ska jag läsa ”Republican Gomorrah – Inside the Movement That Shattered [slog sönder] the Party” av Max Blumentahl.

Bokens hemsida. Här är ett utdrag, där Blumentahl refererar till Erich Fromms ”Flykten från friheten.”

Kapitel 6 ur boken ”The King of Pain” om James Dobson som grundat ”Focus on the Family” eller ”Fokusera på familjen”.  Se också hans ”Family Talk with James Dobson”, som skrivit boken ”The New Strong-Willed Child” eller ”Den nya Viljestarka barnet”, vars vilja ska brytas. Tala om backlash.

Tillägg 1 november:

Se Robert Sundberg i ledaren ”Rysarvalet till USA:s senat – risken i valet i morgon är att Republikanerna får 50 senatsplatser eller mer”. Om Tea Party Express.

Se också Sofie Wiklund i ledaren ”Sjuka delas in i två lag”:

”Ingen har nog glömt Annica Holmquist. Kvinnan, vars kroppsdelar växer okontrollerbart, för att sedan förstöras. Hon har en sjukdom som gör det omöjligt för henne att arbeta. Trots det får hon ingen ersättning från sjukförsäkringen, utan tvingas gå till socialen.

Det blåser nytt liv i debatten om sjukförsäkringen. Socialdemokraterna reagerar, LO-facken tycker att det som nu sker är fel, och professorer inom rättsvetenskap och arbetsmiljöfrågor höjer rösten./…/

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet föreslår att det inte ska finnas någon tidsgräns i sjukförsäkringen, utan att den ska ersättas med en individuell bedömning. Men att målet ska vara att alla ska tillbaka till arbete. Det är bra att partierna reagerar, men det måste rytas högre.

För som det är nu så rycker sjukförsäkringen bort mattan under fötterna på folk. Det är helt omänskligt.”

Ja, det måste rytas ÄNNU högre!

Tillägg 2 november:

Tillägg 5 november: se bloggen ”Det progressiva USA” om tepåserörelsen.