Barbro Engman om att skuldmiljonärerna växer i antal…

Läs Barbro Engman i ”Skuldmiljonärerna växer i antal”:

”Idag fattar regeringen beslut om att utreda möjligheterna att omvandla hyresrätter till ägarlägenheter.

Den enskilt viktigaste åtgärden är att införa ägarlägenheter, sa Mats Odell när han tillträdde som finansmarknadsminister 2006. 

Detta uttalande inrymmer den ideologisk kursändring som sedan dess har präglat regeringens bostadspolitik. Ägandet är i sig ett överordnat intresse för regeringen.

 

Margret Thatchers right to buy-politik har fått många efterföljare men det har också inneburit många oönskade konsekvenser för samhällsekonomin. USA, Grekland, Spanien. Osv. 

Mats Odell liksom Stefan Attefall är övertygad anhängare av ägandets välsignelsebringande krafter. Mats Odell gick så långt som att påstå att ägandet är ”en grundläggande del i en familjegemenskaps tillvaro.”

Nu är det väl inte ägandet som präglar familjegemenskapen så mycket som lånande.

Allt fler tvingas fylla i låneansökningar, köpa bostad och börja svettas över risken för räntehöjningar och värdeminskningar. Skuldmiljonärerna växer i antal.”

En kommentator skriver:

”Myndigheten Statens Bostadskreditnämnd (BKN) är också bekymrad över skuldsättning och skrev i går så här i sin senaste rapport, där f ö hyresrättens många fördelar lyfts fram:”Det nuvarande svenska systemet för hyressättning tvingar många att äga som egentligen skulle vilja hyra om
möjligheten fanns. I attraktiva lägen är detta i stort sett den enda möjligheten att hitta en bostad åtminstone i storstäderna.

Samtidigt leder systemet till att beståndet utnyttjas dåligt.

Det finns en överkonsumtion av boende i centrala lägen eftersom hyrorna är konstlat låga.

Samtidigt finns det de som skulle vilja betala mycket för en centralt belägen hyresrätt.’”

Se deras rapporter ”Kortsiktiga hushåll i riskzonen – lärdomar för framtiden” från i oktober 2011 och ”Vägval i bostadskarriären” från i maj 2012.

Detta låter inte som valfrihet direkt!

Man är tvungen att köpa och äga för att få ett hyfsat boende, vilket innebär att man är tvungen att ta stora lån (om man inte har turen att ha en rejäl insats till boendet), som gör att många får minska annan konsumtion. Man får låna mer än man bekvämt klarar av. Och kan man inte det, så…

Krugman: Rik snubbe säger att vi borde vara tacksamma över hans förmögenhet…

Paul Krugman skriver något i stil med att ”rik snubbe säger att vi borde vara tacksamma över hans förmögenhet” och referar till en artikel i New York Times som säger något i stil med ”Meningen med spektakulärt välstånd, enligt en spektakulärt välbeställd snubbe”. Där kan man läsa:

”Romneys före detta partner från Bains propagerar för ojämlikhet.”

Artikeln Krugman referera till börjar som följer:

”Ända sen den finansiella krisen startade har de 1% i toppen höjt sina röster ganska mycket.”

Han skriver ganska sarkastiskt något i stil med att:

”Vi har hört deras vittnesbörd till försvar för allt det [fantastiska] de kan göra [för mänskligheten, rättfärdiganden till varför de ska ha så enormt mycket mer pengar än de andra 99% av befolkningen].

För du förstår, alla spenderar inte sin förmögenhet på att bygga hem som är lika stora som Taj Mahal; en del av sin förmögenhet investerar de i innovationer.”

Tänka sig! Är alla de där superrika såna änglar eller idealister? Finns det inte en massa olika sorters människor bland de där superrika?

Tillägg 3 maj: och hur var det nu med altrusim, egoism, Ayn Rand? Är inte många av de här superrika Ayn Rand-anhängare och Ayn Rand hyllade egoismen. Hur går allt detta ihop? Nu ska vi fås att tro att dessa gör saker av omsorg om oss gräsrötter. En av alla dessa motsägelser!? Och vadå särintressen? Personer som en Edward Conard har pengar som gräs vilka han kan använda för att hjärntvätta människor att tro att Conards och hans gelikars enorma förmåner är förmånliga för oss också.

Ungefär som när man försöker rättfärdiga att vissa tjänar enorma summor med att de rika tenderar att ha högre IQ än befolkningen i övrigt (ganska ironiskt)? Hur kan det komma sig att ekonomer verkar så fascinerade av IQ?

En som kommenterar en av dessa artiklar ifrågasätter att de förtjänar så otroligt mycket mer än andra människor. Denna person ifrågasätter inte att det finns skillnader, utan att de är så STORA. 

”Men detta representerar faktiskt en brytning med de tidigare försvaren från de rika. Till nu så har den officiella linjen varit att vad vi behöver är incitament – att jobbskapare inte kommer att göra sitt jobb om man inte hänger en morot [egentligen 'dinglar med en morot] med löfte om storartat välstånd framför dem.”

Ja, de som är välbeställda ska motiveras att göra ett bra jobb med höjd lön, medan de med väldigt litet pengar ska motiveras med låg lön eller hur någon uttryckte det så bra?

”NU ska vi tänka att det inte är utsikterna om framtida välstånd, utan faktiskt existerande välstånd, som är det som är så otroligt underbart.

Det finns mycket man kan säga om detta, men utan tvekan så står den historiska okunskapen högt på listan över vad som krävs för att kunna göra denna helomvändning./…/

Om högern fortsätter att få fortsatta politiska framgångar så är återförsäkran om arvsprincipen det som kommer sen.”

En verklig backlash, ja, är vad vi kommer att fortsatt få se. Dvs om högern fortsätter att ha framgångar så hittar man något ytterligare som späder på och rättfärdigar den enorma ojämlikheten och de enorma klyftorna mellan människorna och då kommer nog detta som rättfärdigar principen om arv tillbaka (läs länkad artikel, där Krugman också skriver om ”the heriditary principle” och att det är konstigt att den nu kommer tillbaka, ja, motsägelsefullt att den kommer tillbaka)?

I artikeln Krugman refererar till kan man läsa att den rikaste 1%

”… avgett vittnesmål till försvar för sitt enormt mycket högre välstånd eller så har de avgett urvattnade påståenden på båda sidor omgivna av advokater och imagekonsulter [de har all uppbackning i världen, medan de allra längst ner i samhället står där ensamma och får höra att de är utsugare och utnyttjare av systemen].

Typiskt nog repeterar de plattityderna [de banala yttrandena] om investeringar, risktagande och jobbskapande med det beslöjade föraktet att nationen inte förstår deras [fantastiska] bidrag [att det inte uppskattar dem efter deras förtjänst; vadå, den offermentralitet vanligt folk inte får hänge sig åt?].

Man får känslan av att de är rädda att säga vad de faktiskt tror. Vad säger de superrika när kamerorna inte är på?”

Den rika snubbe som det refereras till och som artkelförfattaren träffat är en man som heter Edward Conard och han tillhör inte bara den rikaste 1%, utan den rikaste 0,1% i USA tydligen. Man kan vidare läsa:

”Till skillnad från sina forna kolleger så vill Conard ha en öppen diskussion om välstånd. Han har tillbringat de senaste fyra åren med att skriva en bok ['Ej åsyftade konsekvenser: varför allt du har hört om ekonomi är fel'] vilken han hoppas för alltid ska förändra sättet vi ser på de superrikas roll i samhället.”

Och det är detta både Krugman och den andre artikelförfattarna, Adam Davidson, ironiserar över.  

Läs också ”Gymnasielärare: Nu räcker det! – ett upprop mot de ökande klyftorna” där man bland annat kan läsa:

”Wilkinson och Pickett framhåller Sverige som ett historiskt osedvanligt jämlikt land men där de ekonomiska klyftorna nu ökar dramatiskt. På frågan vad de skulle vilja säga till svenskarna svarar författarna:

– Jag vet inte hur lång tid det tar innan ni märker det. Det finns två steg, det första är när ungdomarna inte får jobb, det blir mer våld och mer problem.

Det andra är att de vuxnas statustävling förs över på barnen, inte helt medvetet utan oftast genom konflikter hemma eller genom att man helt enkelt inte har tid för sina barn.

Människor anpassar sig till den sociala omgivningen, om barn växer upp som antisociala varelser, eller om de blir empatiska, beror på hur de vuxna lever.

Vad är jag själv för ett ideal för mitt barnbarn, om jag stillatigande accepterar att hon tvingas växa upp i barnfattigdom eftersom hennes föräldrar är unga och har löner på en nivå som inte räcker för att försörja den egna familjen.

Nu räcker det!

Vad kan alla vi som känner en stark frustration, men inte känner tillräcklig motivation för att engagera oss på traditionella vis bidra med? Att lägga sin röst var fjärde år räcker inte långt! Jag har ingen lösning, ingen given väg ut ur denna misär. Därför skriver jag och försöker sprida denna text. Det finns tusen små motståndshandlingar som tillsammans kan göra skillnad.

Starta diskussioner, bojkotta storbankerna och alla företag som bidrar till ojämlikhet, sätta press på politiker. Lägga ned lite tid, på att kartlägga och uppmärksamma orättvisor, förkovra sig, skapa opinion, delta i ideellt arbeta eller skapa manifestationer av tusen olika slag! Vägra bli ett offer, gå till motattack! Våga säga ifrån!

Vad sägs om att ägna åtminstone en kvart om dagen åt någon form av motstånd mot de ökande klyftorna, för att förändra våra gemensamma förutsättningar till att leva ett värdigt liv? Vägra fastna i hopplöshet och bitterhet, sök motståndshandlingar! Låt oss inspirera varandra till att våga säg ifrån. Med början nu, 1:a maj!

Gå med i Facebookgruppen.- ”Det räcker nu!””

 Läs också ”Liten katekes för de ännu vanmäktiga”:

”Del 1: Samhället

Liten katekes för underklassen, August Strindbergs försök att avslöja den härskande maktens lögner och språkbruk, skrevs 1884–1885. På grund av otaliga refuseringar publicerades den först efter folktribunens död 1912.

115 år senare går Göran Greider på samma rövarstråt i den borgerliga lögnapparaten. Vad är samhället? Vad är ekonomi? Vad är kultur? I dag publicerar vi den första delen av sju. 

Varför är det så svårt att förändra samhället så att det blir bättre för majoriteten?

Svar: För att minoriteten, det vill säga överklassen, vill ha det så.

Men bekänner sig inte alla till demokrati?

Svar: Jo, i teorin. I praktiken – nej. Makthavarna och deras mediala hantlangare hyllar ledarskap mer än demokrati. ”Förtroendet” för Ledaren är viktigare än vad han eller hon i själva verket gör eller inte gör./…/

Men är det inte medelklassen som utgör majoriteten?

Svar: Ordet medelklass är en av maktens främsta uppfinningar för att hålla majoriteten i schack. När makten och maktens mediala hantlangare – det vi kallar det politiska kommentariatet – säger medelklass så menar de den översta tredje-, fjärde- eller femtedelen av samhället. Det vill säga minoriteten.

Medelklassen är vår tids Allmänna och heliga överhetskyrka: Bekänn dig till den och du har din biljett till himmelriket.”

 Och slutligen ”Klassföraktets lömska uttryck”:

 ”Språket utgår alltså konsekvent från arbetslinjens starka, friska människa. Utifrån denna definieras de svaga, utslitna, gamla. En tilltagande fixering vid individen reproduceras i uttryck som ”vårdval” och ”pensionssparande” – ord som betonar det individuella ansvaret, men som skyler över ett samhälle som i grunden är ojämlikt. Om fattigdom liksom framgång enbart förklaras bero på individen och hens ”arbets­villighet” och förmåga att ta ”ansvar” eskalerar klandret, och föraktet blir legitimt.

När Marianne Ohrlander, M, ordförande i Trelleborgs socialnämnd, i Kristianstadsbladet nyligen förklarade att barn­fattigdom inte finns i Sverige, utan att det handlar om vad föräldrarna prioriterar, var det ett uttryck för en syn på arbetarklassen som ansvarslös – olydiga, omyndiga ­människor som inte kan ta ansvar för sina egna liv.

Denna infantilisering eller demonisering syns förstås också rent konkret i politiken: genom Fas 3 ska människor disciplineras, genom att utförsäkras ska de sluta fuska.

Förlängningen av maktens nyspråk är medelklassens distansering. Parallellt med ”arbetslinjen” cirkulerar andra ord: white trash, fas 3:are, svennebanan. Detta klassförakt kanaliseras genom en medievärld som har goda skäl att vilja positionera sig, kanske för att osäkra anställningsvillkor och dålig ekonomi numera också är den kulturella medel­klassens problem.

Uppdelningen av männi­skor blir en försvarsmekanism: vi må vara fattiga, men åtminstone är vi inte osunda och obildade. ”De som inte arbetar” har sig själva att skylla, och därmed kan vi ironisera över deras kostvanor och prioriteringar, och läxa upp dem i program som ”Du är vad du äter” och ”Lyxfällan’.

Särskiljandet i Vi och Dom, hierarkiseringen som säger att Vi är bättre än Dom, och den slutgiltiga demoniseringen, eller svartmålningen, är en mekanism som förekommer hos ”nyliberalerna” likväl som hos ”kulturvänstern”.

Men mest omoralisk är denna mekanism när den riktas mot sociala grupper utan ­ politiskt och offentligt tolkningsföreträde.”

(S) är också blekt, men hyllas naturligtvis av den borgerliga pressen.

Trondheim och fenomenet politikers frånsägande av ansvar…

[Uppdaterad under förmiddagen].

Apropå skolor som förfaller slog det mig plötsligt om boken ”Trondheimsmodellen,” vilken bland annat  beskriver vad bolagisering av vaktmästeri i Trondheim fått för konsekvenser. Om rekordet som sades vara att för att få en glödlampa bytt i en skola skulle man få betala 1 000 kronor.

Ja, är det konstigt om skolor och andra kommunala inrättningar förfaller? Medan bolagen tjänar miljoner! Så pengarna FINNS? Men var hamnar de? Vem har nytta av detta förhållande? Ja, vi borde starta med de enkla frågorna?

Aron Etzler beskriver alltså hur skolvaktmästarna i Trondheim centraliserades i det kommunala bolaget Byggservice, som startade med ett kapital på 0 kronor (något man också högt och ljudligt påpekade?).

Resultatet av detta nya organisationssätt blev att för att få en glödlampa bytt så måste man allt som allt betala 1 000 kronor, vilket sades vara rekord i höga priser. Naturligtvis började Byggservice ge miljonvinster, men skolorna började förfalla i motsvarande takt, för man hade helt enkelt inte råd att betala dessa summor.

Föräldrar fick t.ex. börja rycka ut för vårstädning och började knorra.

Nu får vi lärare göra det som vaktmästare och lokalvårdare tidigare gjort här i Sverige. Borde vi förhandla om vad VI ska göra och inte? Ska vi verkligen åka och köpa glödlampor? Flytta undan möbler i lärosalar för att lokalvårdarna alls ska städa ordentligt? Borde inte också vi börja ställa krav och förhandla?

Är detta vårt ansvar att lösa? Ska vare sig lokalvårdare, vaktmästare eller vi lärare lösa detta? Ovanpå allt annat vi ska göra? Och är lösningen verkligen att privatisera ”hela skiten”? Ett smidigt sätt dock för politiker ocn ansvariga att komma runt ett problem, vilket i slutänden påverkar demokratisk beslutanderätt för oss ALLA!

Det måste gå att lösa på något annat sätt!

Är det något liknande vi ser i den svenska skolan: man skjuter på underhåll därför att det kostar skjortan? Undra på att skolor förfaller så till den grad att man inte anser dem värda att rusta upp. Är detta bra ekonomi? Att inte vårda det vi har?

Kommunala bolag gör storvinster, liksom dess chefer som får höga löner?

Chefer som kanske inte alltför sällan använder tveksamma metoder för att pressa sin personal, medan man visar upp en helt annan bild utåt till allmänhet och politiker? Som i kommunalt vatten- och elbolag i kommunen där jag bor låter det som, vars chef inte tillåter kritik och använder svågerpolitik… Ansvariga politiker står där ”handfallna”. Arbetsmiljö, vadå?

Vidare skriver Etzler om en direktör Martin Andersen som från att ha bott i villa i en flott del av Oslo nu lever väldigt påvert. Han råkade ut för en whiplashskada och trots en försäkring han tecknat för 500 000 norska kronor så står han nu nästan på bar backe. De senaste åren hade han bott i ett stall och en stuga i Nordmarka för att levnadsomkostnaderna skulle bli tillräckligt små.

Hur är det med effektiviteten i denna nya sköna värld egentligen? Är den mindre byråkratisk?

Nej, den är minst lika byråkratisk, men på ett annat sätt menar Patrik Hall i boken ”Managementbyråkrati”:

”Varför har du skrivit den här boken?

- Jag hade ett forskningsprojekt om konsekvenser av managementreformer inom offentlig sektor, alltså typ kvalitetssystem och olika policies och den här boken är ett resultat av det projektet. Jag har gjort en jämförelse mellan tre olika offentliga organisationer – ett landsting, en stadsdel i Malmö stad och ett universitet.

Vad blev resultatet?

– Konsekvensen av managementreformerna när det gäller Sverige, är att alltför mycket som tidigare var politiska beslut har blivit organisatoriska beslut, att man har system som ersätter politik.

Men vem har velat ha det så?

– Det är en konsekvens som ingen har velat ha, möjligtvis en del tjänstemän och konsulter som gör karriär av det här. När offentlig sektor svällde mycket ville politikerna delegera ansvar, som när skolan blev kommunal till exempel, men auktoritetsfrågor och konflikter blev kvar. Frågan är vem som ska bestämma om politiker lämnar över besluten till skolan, läkarna eller vilka det nu gäller.

Vem bör läsa den?

– Alla. Den är intressant för alla som jobbar inom offentlig sektor, men även andra, byråkrati är något som påverkar alla. Politiker borde läsa den. Boken utmynnar i en ganska arg kritik mot politiker.

Politiker som Jan Björklund kritiserar skolan och högskolan, de har en tendens att säga att det är ni där nere som gör fel när ansvaret ligger hos dem.”

Det skrämmande i detta är också att det demokratiska inflytande för oss medborgare minskat i denna sköna nya värld (något Göran Greider bland annat gett uttryck åt. Vi har liksom gett bort makten). OCH friheten har dessutom faktiskt inte ökat utan minskat för oss arbetstagare, känns det.

Men vi skulle ju få så mycket frihet i denna sköna (ny)liberala värld! Har vi verkligen fått det? Vad menar egentligen liberalerna med begreppet ”frihet”? Vilka har fått frihet? Och de som eventuellt fått den: på vilka premisser har de fått den? Sitter ens DE säkert i denna nya, sköna värld?

Läs om framgånghistorien ”Det radikala Trondheim”, där olika förbund (LO OCH tjänstemannafack) gick ihop och började ställa krav på politikerna (i detta fall s). Jo, det tror jag vi alla skulle tjäna på att gå ihop!

Och se också ”Trondheimsmodellen skördar segrar”:

”Europas vänster famlar efter såväl politisk identitet som väljarstöd. I norska Trondheim har den funnit bägge delarna, tack vare en lokal modell för facklig-politisk samverkan. På måndag går Norge till kommunval, och LO Trondheim ser fram emot en ny mandatperiod av offensiv välfärdspolitik.

– Vi har en massiv mobilisering på arbetsplatserna, vi jobbar väldigt intensivt nu fram till den 12 september. Förhoppningsvis får vi en bra politisk koalition på plats, det är då det verkliga arbetet börjar, säger John-Peder Denstad, ordförande i LO Trondheim, innan han måste avbryta samtalet för ännu ett medlemsmöte.

Trondheim har genomgått stora förändringar det senaste decenniet. Då, i början av 2000-talet, styrdes Norges tredje stad av en borgerlig majoritet med utförsäljningar och privatiserad samhällsservice på agendan.

I dag, efter att en rödgrön koalition innehaft makten i åtta år, har flera utsålda verksamheter återkommunaliserats och välfärden stärkts väsentligt.

Förklaringen ligger inte i vare sig en plötslig radikalisering inom de politiska partierna eller spontana förändringar i väljarsympatierna, utan i stället i vad som blivit känt som Trondheimsmodellen. Det som ursprungligen var en basfacklig reaktion på nyliberalismen har blivit ett initiativ för politisk påverkan som blivit omtalad i hela Europa, och som ofta skildras som en succé.

Svein-Olav Aarlott, ordförande i LO Kommune Trondheim, stämmer in i beskrivningen.

– Vi ställer konkreta, lokala, frågor till de politiska partierna som förpliktigar sig att svara ”ja’, ”nej” eller ”oklart” på våra krav. De svaren vi får använder vi som fack sedan för att pressa på för att de ska genomföra dem. Vi har blivit en stor och stark politisk kraft i närmiljön.

Genom en process av fackliga rådslag formulerar LO, Utbildningsförbundet och Norska sjuksköterskeförbundet de krav som samtliga partier därefter inbjuds att ta ställning till.

Inför det senaste valet 2007 ställde facken 50 krav, av vilka den koalition som röstades fram ställde sig bakom 43.

30 infriades, däribland återkommunalisering av det lokala energiverket, stopp för konkurrensutsättning av kommunala verksamheter och införandet av solidaransvar för alla entreprenörer kommunen anlitar.

– Sedan är vi inte helt nöjda med bemanningen inom äldreomsorgen. Där får vi kämpa vidare, säger Svein-Olav Aarlott.”

Om privatiseringsförespråkande hos (M), men också hos (S), med personligt intresse av att verksamheter privatiseras (sånt vi gemensamt bekostat, men som nu säljs och reas ut)…

 Göran Greider i ledaren ”Kanske finns det ett annat berg att bestiga”:

”…de rödgröna partierna erövrar tillsammans hela 50,6 procent – medan Alliansens fyra partier segnar till 44,1. Än värre för Alliansen är att kd idag skulle åka ur riksdagen.

Mest glädjande är att Sverigedemokraterna går tillbaka och att en eventuell rödgrön regering inte skulle vara beroende av dessa högerextrema röster, vilket Alliansregeringen är idag.

Vad är det då som händer? Antagligen äger två saker rum samtidigt: Granskningen av regeringen i medierna har tilltagit på ett hälsosamt sätt och denna regering har inte bara problem med vapenexporten utan också med idéexporten. De har inte mycket att komma med helt enkelt.

Det är det ena.

Det andra är att det blivit stabilitet i det socialdemokratiska partiet och att Stefan Löfven har en sympatisk karisma. Så är det: man gillar den där mannen när man ser och hör honom.

Allt bra alltså - ur de rödgrönas synvinkel? Hm. Inte så säkert. Socialdemokraternas framgångar bygger mycket på att partiet har sagt ganska litet och undvikit att ta klar ställning i avgörande frågor kring välfärd och skatter.

Istället har partiet i hög grad förhållit sig med samtycke till den borgerliga dagordning som sedan ett bra tag gäller i svensk politik. Nya moderater och Löfvensocialdemokrater försöker således bestiga samma berg från två håll.

Men det är ett borgerligt berg. Och man fruktar att när de möts på toppen så har de picnic. Och sitter där och ser ut över det vidsträckta gemensamma landskapet.

Hur ska berget förflyttas? Ja, vad är det för mening med att socialdemokratin vinner nästa val om inga större förändringar i välfärd och ekonomi egentligas följer av det?

Kanske finns det en annan bergshöjd att bestiga.”

Ja precis! men det är inte BARA borgerliga politiker som personligen tjänar på privatiseringar, utan också S-politiker!  I ”Politiker tjänar på privatisering” kan man läsa:

”Riksdagsstödet för vinstdrivande företag i välfärdssektorn tycks orubbat, trots den senaste tidens skandaler. Arbetarens sammanställning visar på många ledande S- och M-politiker med kopplingar till branschen.

Vanvårdsrapporter från företaget Carema, skandal kring utförsäljningen av vårdcentralen Serafen, uppmärksamhet kring vinster som göms i skatteparadis, allehanda skildringar av betygsfusk och andra missförhållanden i friskolor.

Trots detta verkar riksdagsstödet för vinstdrivande företag inom vård, skola och omsorg vara orubbat.

Detta i motsats till exempelvis likaledes högerstyrda Storbritannien, där regeringen nyligen förklarade att vinstutdelningar inom vården ”inte är aktuellt under den här mandatperioden’.

I Sverige finns stödet både till höger och vänster, och många politiker har själva intressen i branschen.

Detta även hos Socialdemokraterna./…/

Han säger också att ju fler kopplingar politikerna har till enskilda näringsidkare desto högre blir risken för jäv.

– Det skulle kunna bli en orimligt gynnande av en viss näringsidkare, vilket inte är i samklang med något som demokratin i Sverige ska handla om. Det är ju i högsta grad olämpligt om man är med och fattar beslut om något man sedan själv gagnas av.

Ägaren till en av Sveriges största friskolekoncerner, Kunskapsskolan, heter Peje Emilsson och förtjänar troligen titeln som landets främsta privatiseringslobbyist – han var aktiv redan under de första stegen åt det hållet som togs under 1980-talet.

Emilsson har också intressen inom vård och omsorg; bland annat lanserade han 2008 företaget Silver Life som utvecklat modeller för en (än så länge inte laglig) ”premium-äldreomsorg’, där det allmänna ska finansiera en grundstandard och de gamla sedan med egna pengar kunna köpa fler eller färre ’tilläggstjänster’, så som olika antal duschar i månaden beroende på hur mycket man betalar.

[Det som Maria Larsson, KD, kallar att köpa tilläggstjänster som ger en guldkant för de som bor på serviceboenden, ingick tidigare i de tjänster som erbjöds i offentligt driven verksamhet, men den smygtasbort på detta sätt, genom att man förspeglar äldre personer och deras anhöriga att man erbjuder något extra som inte fanns förr.

Är detta uttryck för brist på kunnande eller? Och vilket det är så är det skrämmande när det handlar om en minister som är ansvarig för dessa saker.

Och det kommer inte att finnas någon ålderschock i framtiden, den idé vilken alla nedskärningar bygger på!].

Emilssons mest kända företag är dock pr-byrån Kreab (numera Kreab Gavin Andersson), som under många år hade Moderaterna som en av sina viktigaste kunder./…/

Men även socialdemokrater återfinns i den privata välfärdssektorn. Widar Andersson har gjort sig känd som högerprofilerad ledarskribent och chefredaktör för socialdemokratiska Folkbladet.

Men han har också haft uppdrag som ”rådgivare” för Carema (tillsammans med Axén Olin) och sitter i dag som ordförande för utbildningsföretaget Academedias ”advisory board’.

Academedia äger bland annat Eductus, som anordnar åtgärder för arbetslösa och sjukskrivna. Årsarvodet från har varit 25 000 kronor från respektive företag, enligt Norrköpings Tidningar, NT.

Widar Andersson har sagt till NT att han alltid varit öppen med uppdragen och att rollen som ”rådgivare” inte krockar med hans journalistiska uppgift – däremot skulle han inte kunna sitta i en styrelse.

NT avslöjade dock att han också är styrelseordförande i företaget Familjeläkare i Dalarna AB.

– Ja, men det är ju i Borlänge. Jag menade att det vore omöjligt att sitta med i styrelser inom företag som är verksamma här (i Norrköping, reds. anm.), försvarade han sidouppdraget i NT. 

I februari lämnade Stefan Stern, tidigare biträdande partisekreterare och Mona Sahlins närmaste medarbetare, partiet och gick över till Peje Emilssons bolag Magnora, som äger friskole- och omsorgsföretag. Bara två veckor tidigare hade han publicerat en debattartikel i DN som var starkt positiv till vinstdrivande välfärdsföretag./…/

Även om Ylva Johansson är kritisk till Moderaternas täta koppling till Carema, ser hon inte något problem i att socialdemokrater engagerar sig i vinstdrivande privata välfärdsföretag.

– Att socialdemokrater i roller som medborgare eller företagare finns på många olika ställen i samhället tycker jag inte är ett problem. Jag tror heller inte att det är någon stor sak.”

Jo, jag tror att det visst har betydelse. Bara misstanken är inte bra? Jag tycker att Greider har i högsta grad rätt! Sverige är i (ny)liberal världselit!

Göran Greider vidare i ledaren ”Tolgfors avgång är bara början”:

”Presskonferensen när Tolgfors och Reinfeldt gemensamt meddelade hans avgång kändes som en rätt genomskinlig uppvisning i så kallad krishantering.

Tolgfors ville ge ett intryck av att det egentligen inte alls var av politiska eller moraliska skäl han avgick utan snarare av personliga skäl.

Och Reinfeldt spädde med några inkännande ord på den bilden.

Men bakom denna akt av politisk krishantering dolde sig en ganska skamlös flykt från ansvaret.

I själva verket har denna krishantering nu sparkat den stora frågan om vapenexportskandalen ett avgörande snäpp upp i den politiska ansvarshierarkin: Nu vilar den ju än tydligare hos statsministern själv.

Vad visste egentligen regeringen om hela denna process? Vad visste försvarsministern? Båda frågorna landar i slutändan i en undran över i vilken mån det är statsministern som styr landet eller inte?

En statsminister som är ovetande om att så märkliga saker pågår i Försvarsdepartementet och i olika myndigheter är ingen trovärdig statsminister.

Och en statsminister som å andra sidan skulle känna till vad som pågår är ju heller inte trovärdig – i så fall skulle han igår ha behövat sparka sig själv och inte sin minister.”

Politiker avsäger sig ansvaret, som statsvetaren Patrik Hall påpekar.

Och vad innebär privatisering av skola, sjukvård och omsorg? Att dessa verksamheter slås sönder? Med vilka konsekvenser som följd?

Dessutom så är inte privat skola i USA bättre än offentlig… Istället leds blickarna bort från de verkliga problemen.

Se tidigare inlägg under kategorin Diane Ravitch.

Och att avundsjuka bara skulle vara svensk är fel. Jag hör ju hur människor i USA reagerar över bland annat tandläkare som skär guld och som tar obegripligt höga arvoden för det de gör. Som bara behöver jobba tre dagar i veckan för att kunna vara hemma med sina barn, men som ändå har råd att ha en SUV (och troligen är det inte enda bilen), ett stort hus, råd att åka på semestrar som en väldig massa andra inte har råd med osv.

Ungefär som det var på 50-talet i Sverige? Och vi är på väg tillbaka dit?

Och även vi i medelklassen har anledning att ifrågasätta det som sker. Jag tror att det som sker inte gynnar den största delen av oss heller! Det är bara de med de allra högsta lönerna och de största tillgångarna som gynnas. Fast gynnas egentligen de heller? I det slags samhälle som skapas.

Du följer väl avtalet? Eller?

Daniel Ankarloo skriver i ”Du följer väl avtalet lille vän?”:

”… inkompetens görs till en dygd när kundrelationer och kontrakt ersätter medborgarskapets sociala rättigheter./…/

… i princip alla lösningsförslag rör sig inom marknadssystemets ramar. Privatiseringen tas för given. Det är den som via övervakning ska garanteras.

Jag menar att idén att ”konkurrens ökar välfärden” är helt förfelad. Men jag lämnar det just här.

I stället vill jag påpeka ett centralt men föga uppmärksammat faktum: konkurrens inom välfärden institutionaliserar en ny ”misstroendekultur” ”

Och det är oerhört skrämmande! Ja, hur var det nu med tillit och samhällsliv???

”Då välfärd byggd på medborgarskap hos klienterna, och professionella tjänstemän som utförare, ersätts med en kundrelation styrs välfärden inte längre av lagarna och det professionella omdömet utan av kontrakten och amatörerna.

En offentlig sektor av välfärdsproduktion i egen regi ersätts med en stat som desperat försöker övervaka välfärdsproduktion i andras regi. För att detta ska fungera krävs en övervakningsstat av närmast DDR-mått [!!!].

För några månader sedan kunde man läsa: ”Kommunerna har det största ansvaret för den senaste tidens vårdskandaler, anser Demensförbundet.” I tidningen Veteranen (111207) [se också Fri att välja hemtjänst hon inte vill ha]gavs en förklaring:

När Jannis Avramidis fann sin pappa vanvårdad på ett boende valde han att granska vårdavtalet mellan kommun och utförare.

– Det var på tio sidor och väldigt luddigt formulerat. När det gäller skrot eller CD-skivor så är avtalen ofta på flera hundra sidor, säger Jannis Avramidis till SVTs Rapport.

– Det står att vården ska vara god, bemanningen tillräcklig och kvalitén hög, men ingenstans finns det specificerat exakt vilka tjänster som ska levereras och hur kvalitén ska mätas. Man vet alltså inte vad det är man har köpt och hur man ska följa upp det man tror sig ha köpt.

För att råda bot på dessa missförhållanden har sedan Avramidis– avtalsjurist till yrket – tillsammans med Demensförbundet författat ett 80-sidigt kontrakt som skickats till Kammarkollegiet som grund för vidare upphandlingar enligt LOU.

Men, vänta nu! Måste man skriva 80-sidiga kontrakt för att kunna skilja vård från vanvård? Och om 80-sidiga kontrakt plötsligt nu är en förutsättning, hur kunde Sverige ha någon välfärd av kvalitet alls på den tid då inga kontrakt skrevs? Kan inte personalen längre skilja på vård och vanvård? Man hade hoppats att det vore medicinska kriterier hos professionen som garanterade vårdens kvalitet, inte juridiska formuleringar i kontrakt.

80-sidiga kontrakt är ingen lösning – bara förlängningen av en ren perversion.

Dem man skriver 80-sidiga kontrakt med är ju inte att lita på. Om verkligen Carema på fullt allvar inte kan skilja på vård och vanvård om det inte specificeras i 80-sidiga kontrakt, är det verkligen till dem vi vill överlåta omsorgen om våra gamla?”

Så sant!

”Det vore ungefär som att överlåta tillagandet av Nobelmiddagen till en kock som kräver 80 sidors specificering för att inse att Bullens pilsnerkorv inte är så smart att ha på menyn.

Men Carema kan naturligtvis skilja på kvalitet och vanvård.

De vet att vägandet av nedkissade blöjor inte är human vård – utan gnidighet. Problemet är inte att de inte kan förstå, det är att de – i vinstens namn – inte vill förstå, om inte avtalet tvingar dem till det.

Men ska verkligen organisationer som låtsas vara korkade om inte avtalet tvingar dem till motsatsen sköta vården, skolan och omsorgen i landet?

Välfärdspersonalen, de som verkligen kan, de vill också utöva sitt arbete utifrån professionell kunskap. Det är en fråga om yrkesstolthet och professionsetik.

En kirurg som misslyckats med en operation finner klen tröst i att patienten i alla fall avled avtalsenligt. En lärare kan knappast trösta sig med att studenternas allt sämre resultat i alla fall inte bryter något kontrakt. Men på konkurrensmarknaden får personalen inom verksamheterna i allt lägre grad ens låta det professionella omdömet styra arbetet.

I antologin Högskolan Bolognese (under utgivning våren 2012) vittnar ett antal universitetslärare om avprofessionaliseringen av yrket under Bolognaprocessens ok av strömlinjeformning. Och då är inte ens nedskärningar orsaken – utan intern konkurrens och de förvirrade påbud om ”transparens” som är en del av new public management.

I Evin Rubars dokumentär Vårdlotteriet visas hur läkare nu ser sig tvingade att inte följa principen om vård efter behov, att inte prioritera efter medicinska bedömningar. En läkare erkänner rakt ut att ”alla prioriterar så att man tycker att helst vill man ha sådana [patienter] som har kort vårdtid [ … ]; en del patienter blir som Svartepetter [ … ] som man inte vill ha på sin avdelning, höll jag på att säga’.”

Och det är liknande saker som sker i amerikansk skola. Se tidigare inlägg. Man försöker inte sällan bli av med de elever som drar ner eller förväntas dra ner testpoängen, för man riskerar sitt jobb, att skolan läggs ner osv. om eleverna inte uppfyller testkraven!

Men de rika blir rikare…

Och företagen skär guld – om de kan…

Ni måste lyssna på ekonomerna? De (nyliberala) som försäkrat att det är jättebra att låna, att spekulera på börsen och det där med skatter, det är bara skit! Vi har gått på falska löften om chansen att bli rika bara vi väljer politiker som släpper fram Mammon, men vad har det lett till?

[Kolla kommentarer nedan].

Så bra skrivet! Vilka vinner på den nyliberala politik vi har över hela västvärlden? Vi har förespeglats att skattesänkningar är den rätta (och enda) vägen, men de som vinner på denna politik vill inte låta oss veta vad vi förlorar på den. Jo, jag tror vi förlorar på den på flera olika sätt, ekonomiskt och samhälleligt.

Behöver inte rikingarna solidaritet tillbaka? Kan de köpa sig fria från allt sånt? Behöver de inga människor omkring sig? Som verkligen bryr sig och inte bara ser till status… Som inte väljer ens umgänge bara för att man har en position och pengar? Högt tänkande här.

Börjar högerledarna känna att det bränner under fötterna? David Cameron, premiärminister i Storbritannien, ser ut att ha väldigt bråttom att privatisera den nationella sjukvården där (NHS Care se också här).

Se artikeln ”Cameron’s new target – how quickly he can privatise NHS care” eller ”Camerons nya mål – hur fort han kan privatisera den nationella sjukvården.”

Det är litet intressant att läsa om Cameron i wikipedia:

”Den, med hans egna ord, ”skamligt privilegierade” David Cameron är uppvuxen i Peasemore nära Newbury i Berkshire och har studerat vid elitskolan Eton och vid Oxfords universitet, där han tog examen i filosofi, politik och nationalekonomi 1988.

Han är därmed den förste brittiske premiärminister som utbildats vid Eton sedan sir Alec Douglas-Home, som var Storbritanniens premiärminister från 1963 till 1964.”

Kommer att tänka på det britten George Monbiot skriver om sina egna erfarenheter av att gå i finare privatskola:

”Storbritanniens konstiga privatskolesystem orsakar omätbar skada.”

Se också amerikanen William Deresiewicz om ”Avigsidorna med en elitutbildning – våra bästa universitet har glömt bort att anledningen till att de existerar är för att skapa själar, inte karriärer”, en elitutbildning där man görs till ett ”excellent får” och tas ifrån förmågan att tänka (i alltför många fall). Denna text rekommenderas varmt.

Ja, det är som Maria-Pia Boëthius så tankeväckande skriver om i ”Befolkning i PR-byråernas knä”: Läs också Johan Ehrenberg i ”Något är fel”:

”Jag läser att svenska folket äter mer hamburgare än någonsin. I den fina morgontidningen tror man det beror på ”nyttighetstrenden’. Eftersom kedjorna börjat lansera lite grönare produkter så går människor dit men väljer sedan ofta den vanliga menyn när det väl ska ätas.

Jag tycker detta är en rätt märklig teori.

Något är fel i grundtänket.

Hamburgare ökar nämligen bland alla bolagen, oberoende om de skriker ut minimorötter och klimatsmarthet eller inte. Så vad kan då vara orsaken? Om vi letar oss lite från profiler och varumärken så kanske verkligheten de senaste åren kan väcka en tanke.

Fattigdom innebär nämligen mera snabbmat.

När människor är oroliga för sina inkomster så försöker man spara in där det går, och även om hamburgaren är snabba kolhydrater så är det också snabba cash för ägarna när många snålar med lunch och annan utemat.”

Vi, gräsrötterna, ska dock tänka positivt. Friheten sträcker sig inte längre än så? Så att vi får tänka och känna som vi faktiskt tänker och känner? Eller som vi ”vill” tänka eller känna?

Eliten får dock vara sur!? Har Reinfeldt tappat sugen?

”Fredrik Reinfeldt ser inte ut att ha särskilt roligt längre. Han är sur och stingslig. Det blev övertydligt när han i veckan besökte Dalarnas högskola för att, som det heter, ”lyssna” på människor.

De lokala S-studenterna ­hade skrivit ett protestbrev mot ­nedskärningarna på skolan. Statsministern tog inte ens i hand.

Fredrik Reinfeldts dåliga ­humör har sina förklaringar.

I går föll Moderaterna 3,6 procentenheter i Ipsos – tidigare Synovate – i Dagens Nyheter. Socialdemokraterna gick framåt 5,6 procentenheter och flera andra mätningar visar samma trend./…/

Moderaterna försöker framställa sin politik som opolitisk. De vill ju bara alla väl.

Carl Bildt kallade det ”Den enda vägens politik” i början av 1990-talet. Nu kallas det ”Allmänintresset”. Men det är samma högerpolitik, förklädd i opolitisk förpackning.

Det är möjligt att Moderaterna vill väl. Men välvilja skapar inga jobb.

I veckan rapporterade ­Dagens Nyheter att bara en tredjedel av alla arbetslösa har a-­kassa i dag. Resten får gå till ­socialkontoret eller bli försörjda av sin familj. Samtidigt biter sig massarbetslösheten fast kring åtta procent enligt SCB.

Ökad otrygghet och sänkt skatt gav bevisligen inte fler jobb.

Trist, eftersom det är grundbulten i hela Moderaternas ­arbetsmarknadspolitik. Sen är energin slut./…/

Nu ska detta trötta gäng argumentera i två år till för att de skattesänkningar som hittills inte gett några jobb nu ska börja göra det.

Och Fredrik Reinfeldt ska fortsätta åka runt i landet och ”lyssna” på människor.

S-studenternas protestbrev då?

På direkt fråga på om stats­ministern tänkte läsa brevet svarade han:

– Ja, det kommer väl diarie­föras som alla brev vi får.”

Det finns världar som osynliggörs dock…

Se om hotande bostadsbubbla. Och också kommentarer längst ner om “Vad kunde vi gjort med krediterna istället för en bostadsbubbla?” och från bloggen Bobubbla?

Samhällelig mardröm? En skatterevolt som kommit av sig, eller?

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

[Uppdaterad under dagen samt 19 februari].

När jag läser artiklar som den ovan kommer jag att tänka på diverse saker. För det första om det Robert H. Frank skriver om lyxfeber.

Jag tänker vidare på skattesänkningar, ROT- och RUT-avdrag… Effekterna av dessa bidrar sammantaget till att trissa upp huspriserna (tillsammans med ytterligare faktorer av statuskaraktär skulle jag vilja påstå)? Folk sätter sig i större skulder än de egentligen bekvämt klarar av, för ingen vill halka efter? Och risken för en bostadsbubbla är snart här? Vilka drabbas värst av en bostadsbubbla?

[om boken "Falling Behind - How Rising Inequality Harms the Middle Class" eller "Att halka efter - hur ökande ojämlikhet skadar medelklassen" kan man läsa i min snabböversättning, som jag kollat över 19 februari:

"Fastän medelinkomstfamiljer inte tjänar så mycket mer än de gjorde för åtskilliga decennier sen, så köper de större bilar, hus och apparater. För att kunna betala för dem så lägger de ut mer än de tjänar och har rekordstora skulder.  

I en bok som undersöker själva betydelsen av lycka och välmående i USA idag, så förklarar Robert Frank hur ökande koncentrationer av inkomst och välstånd i toppen av den ekonomiska pyramiden har startat 'kaskader av utgiftskostnader' som ökar kostnaderna för att nå många grundläggande mål hos medelklassen.

[har gjort att man spenderar mer idag än vad man gjorde för några decennier sedan. Se amerikanskan Elizabeth Warren angående medelklassens kommande kollaps. Hon menar att flexibiliteten i familjeekonomin har minskat jämfört med för några decennier sedan i USA, dvs sedan Reagan kom till makten med sin skattesänkarpolitik.

Idag använder medelklassfamiljen 3/4 av inkomsten för att betala för boendet, bilar, barns skola och sjukförsäkring. Eliterna dock, de skor sig, precis som Eva Joly sa i Skavlan i fredags om Sarkozy och hur han värnar sina rika vänner.

Nej, eliterna i USA lider heller ingen nöd och här i Sverige går alliansen i dessas fotspår - FAST det inte finns någon enda vägens politik.

Här ett blogginlägg om Eva Joly och eliternas girighet och ytterligare ett annat blogginlägg om Eva Joly och hennes avslöjande av korruption och om en massa pengar som går direkt till statschefer och företagsledare].”

 Men har medelklassen blivit lyckligare? Mindre stressad? Trots skattesänkningarna! Vilka gynnas egentligen av alla dessa skattesänkningar världen över? Och vilka missgynnas? Missgynnas möjligen en majoritet? Är vi, majoriteten lurad av en liten ekonomisk, politisk och medial elit, som försöker få oss att tro att det som egentligen bara gynnar dem gynnar de flesta av oss andra?

”Skriven i en livfull prosa för en bred publik, använder sig Frank av aktuella ekonomiska data och exempel dragna från vardagslivet för att kasta ljus över rådande konsumentbeteenden. Han föreslår också reformer som skulle kunna mildra effekterna av ojämlikhet.

”Att halka efter” tvingar oss att tänka om angående hur och varför vi lever våra ekonomiska liv som vi gör.”]

Om alla i ens omgivning har det ungefär lika bra så kan man acceptera att man ”inte har världens flottaste hus”? Och om ”alla” människor i ens omgivning är ”fattiga”, så är det lättare att acceptera ”fattigdom.” Men detta behöver ingalunda betyda att alla måste ha det exakt lika bra! Det är när skillnaderna börjar bli stora och vissa halkar efter som det börjar bli problem.

[Tillägg på kvällen: se tidigare bloggning "För vem exakt är ojämlikhet bra? Ekonomisk makt tenderar att avla politisk makt även i pluralistiska och demokratiska samhällen...", om bland annat det med relativ fattigdom, apropå definition av vad som "är" fattigdom! Dvs det där med relativ och absolut fattigdom, begrepp som används för att tysta ifrågasättande och kritiska röster].

Folk har kunnat utnyttja ROT-avdrag och ökat värdet på sina hus. Och sedan några år kan de också städa de stora hus de skaffat med RUT-tjänster.

Det är inte svårt att inse att de här nyrenoverade och väldigt fina kök, badrum med klinkers och allt möjligt ”fancy” sätter press på omgivningen. Se länkad ledare av Göran Greider om räntesamhället nedan.

Tydligen så har också konsumentrådgivarna fått mer att göra. Fler ”entreprenörer” av väldigt skiftande kvalitet (?), som kanske inte så lättvindigt skulle ha kommit in i olika branscher, har kommit in.

Vi sätter oss i skuld mer för att kunna köpa allt från nya mobiler, Iphones, Ipads till lyxkök och alltför stora hus och bilar osv för att inte hamna på efterkälken.

Se ”Skattjakten - Dan Josefsson om en revolt som kom av sig – och om högskattesamhället som firar triumfer”:

”De senaste finanskriserna har effektivt visat att det är länderna som inte förmår ta ut skatter som riskerar de allvarliga problemen. Högskattesamhället, som baktalats och smutskastats i decennier, firar nu triumfer.

Första tecknet på det nya tankeklimatet såg vi förra året då det stod klart att Greklands ekonomi var på väg att rasa samman. Den svenska presskåren ville till en början helst prata om ”lata greker’ och för stor offentlig sektor.

Men snart kröp det fram att grekerna har längre arbetsveckor än EU-genomsnittet, låga löner och offentliga utgifter som ligger långt under länder som Sverige, Tyskland och Frankrike.

Greklands problem visade sig istället bero på att den ”skatterevolt” som våra svenska högerdebattörer drömt om håller på att döda landets ekonomi. Om grekerna hade varit lika bra på att betala skatt som vi är i Sverige så hade det inte funnits någon grekisk kris – i alla fall inte om man stått utanför EMU.

Och omvänt: Om vi i Sverige hade ökat andelen svarta pengar i vår ekonomi från dagens 7 procent till Greklands 30, eller Italiens nästan 50 procent, så hade det svenska samhället snabbt havererat.

Nästa tecken på nytänkande kom i somras då kreditvärderingsföretaget Standard & Poor sänkte USA:s kreditvärdighet. Till en början ville ledarsidorna helst se USA:s underskott som huvudorsaken till problemen. Men snart visade det sig att sänkningen snarare beror på att USA:s politiker inte kan höja de på tok för låga skatterna.

S&P misstänker att republikanska kongressledamöter kommer att se till att de enorma skattesänkningar som George W. Bush drev igenom för snart tio år sedan, och som egentligen ska upphöra att gälla i slutet av 2012, förlängs ytterligare tio år. Det skulle enligt Washington Post (13 juli) kosta amerikanska staten hisnande 4 000 000 000 000, alltså fyra tusen miljarder dollar, i uteblivna skatteintäkter.

En katastrof för USA.

S&P misstänker dock att republikanernas ideologiskt betingade hat mot skatter kommer leda till att skatterabatterna förlängs oavsett konsekvenserna. Därför sänkte man USA:s kreditbetyg.

Statsvetarna har länge vetat att föreställningen att höga skatter på något sätt skulle göra länder fattigare saknar vetenskapliga belägg.

Det är tvärtom belagt att ett land inte kan bli rikt om inte en ganska stor delar av bruttonationalprodukten används till offentliga utgifter. Närvaron av starka, välfungerande samhällsinstitutioner som bekostas av offentliga medel är en förutsättning för att välstånd överhuvudtaget ska kunna uppstå. Det existerar ingen ”fri marknadsekonomi’.

Detta framgår av boken Vägar till välstånd som kom ut förra året (SNS Förlag). Där visar statsvetarna Bo Rothstein och Johannes Lindvall också att det krävs en mycket ovanlig tillit medborgarna emellan för att de solidariskt ska vilja betala höga skatter. Det räcker inte att vi tycker att det vore en bra idé om alla betalade sin skatt. Om vi inte känner oss övertygade om att de flesta andra verkligen kommer att betala sin del så har vi inget skäl att själva betala oavsett hur positiva vi rent principiellt är till högskattesamhället.

Hur den nödvändiga tilliten uppstår vet ingen i dag, bara att den är extremt värdefull och globalt sett mycket ovanlig. Sverige har ett sådant överflöd av tillit människor emellan att man kan se den som vår värdefullaste naturresurs. Tilliten ökar dessutom.

Samtidigt som lågskattesamhällen runt omkring oss avslöjas som livsfarliga fuskbyggen blir svenskarnas förtroende för varandra, och vilja att betala skatt, bara starkare./…/

… grupperna högre tjänstemän (det vill säga chefer och andra med ledande arbeten) och egenföretagare blivit mycket mer positiva till skattefinansierade socialförsäkringar. 2006 tyckte 71 procent av de högre tjänstemännen att socialförsäkringarna främst ska finansieras av skatter och arbetsgivaravgifter, snarare än av privata försäkringar. 2010 har andelen stigit till hela 82 procent. Bland egenföretagare har andelen stigit från 65 procent 2006 till 76 procent 2010.”

Ja, det har de anledning att vara. Egenföretagare behöver t.ex. ha tillgång till sjukvård, som är högkvalitativ och lika för alla, både för dem själva personligen, men också för sina anställda. Att de slipper betala dylika. Och det behövs bra infrastruktur för att företag ska fungera och gå bra. Som Elizabeth Warren säger apropå att ingen blir rik på egen hand! Så sant!

Se också Warren om stora företag som hyr arméer av lobbyister! 

”Den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi – är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ inte förenliga med en blomstrande marknadsekonomi?” Jo, absolut, säger Jeffrey D. Sachs…

Dan Josefsson fortsätter:

”Det finns dock tecken på att något är på väg att hända. När Fredrik Reinfeldt nyligen ”sköt upp” det femte jobbskatteavdraget motiverade han det faktiskt med att Sverige inte har råd. ”En bra och klok regering ändrar sig när den får ny information” förklarade han i Gomorron Sverige (12 aug).”

Jag har dock inget större förtroende för Reinfeldt och jag kommer aldrig att rösta på (m). Kanppast på något av de andra allianspartierna heller.

”För tio år sedan var den mörkblå högern öppet avundsjuk på länder som Italien och Grekland, där folk inte vill betala skatt. I dag erkänner krisländer och en moderat statsminister – som flitigare än någon annan försökt sälja in budskapet att sänkt inkomstskatt leder till fler jobb och ökat välstånd – att skatteavdraget faktiskt inneburit en kostnad för landet.

Kanske håller det långsamt på att gå upp också för högern att drömmen om en skatterevolt egentligen var en samhällelig mardröm.”

Och många politiker skulle behöva ha mer kontakt med verkligheten!?

Göran Greider skriver så bra i ”Vi lever i ett räntesamhälle”:

”De dystra prognoserna för ekonomin – den svenska, den europeiska och världens – hopar sig och det är inte överraskande att Riksbanken sänkte räntan med en kvarts procent. Med all sannolikhet kommer den att sänkas ytterligare.

Men det är något märkligt med denna extrema fixering vid penningpolitiken. Det är numera bara nästan på det området som någon form av ekonomisk-politisk vilja överhuvudtaget visar sig. 

All finans- och konjunkturpolitik är i princip inställd och numera kan regeringen som bekant inte ens längre sänka skatterna, vilket den ibland hävdat varit en konjunkturpolitisk åtgärd. 

Politiker lägger sig inte i hur konjunkturerna går – det får tjänstemännen på Riksbanken göra. Det är ett lågt betyg på hur demokratiskt samhället är.

Varje gång Riksbanken ska meddela hur de gör med räntan är den mediala uppståndelsen stor. Men den uteblivna finanspolitiken bevakas knappast alls.

Vi har fått ett samhälle där många människor, av naturliga skäl, är svårt fixerade vid räntorna på grund av sina bostadslån. En enorm tryckvåg har gått genom det svenska samhället de senaste tio åren: 

Hyresrätterna har blivit allt färre, bostadsrätterna allt fler och det betyder att lån och räntor betyder mer. En bostadsbubbla blåses sakta men säkert upp också genom skattesänkningarna på inkomster och på fastigheter och genom RUT- och ROTavdragen.

För att hårdra det: Ingen följer med vad som händer i politiken i riksdagen och regeringen, alla stirrar på Riksbanken och de vinstfeta bankerna (de fyra storbankerna tjänade förra året uppåt 80 miljarader kronor). Men vi har massarbetslöshet och enorma behov som tornar upp sig i infrastruktur och vård, skola och omsorg. 

Frågan är om den finanspolitiska aktiviteten någonsin varit så svag som den är idag, med Anders Borg vid rodret. 

Sina opinionspoänger införtjänar han istället på allt tommare retoriska anklagelser mot banksektorn för att den inte sänker sina räntor. Men han gör inget åt det. Och han gör framförallt inget åt det som på sikt gör samhället tryggt och funktionellt: Investerar långsiktigt.

Vi lever i räntesamhället. Och även om ilskan mot bankerna är berättigad är det smått tragiskt att inga passionerade och upprörda känslor riktas mot den uteblivna finanspolitiken. Och detta alltmer utpräglade räntesamhälle är ett mycket privatiserat samhälle, där horisonten för alltfler enskilda inte sträcker sig längre än den egna plånboken.”

Tillägg 19 februari: Se kommentarer nedan om Sven Wollter som censurerades av Sveriges radio när han som programledare där sa vad han tycker om Reinfeldts utspel angående pension vid 75 års ålder, när man skulle prata om kärlek och gamla i programmet Wollter och Röör.

Se vidare om konflikten mellan rika och fattiga i USA, som växer och om ”avund” som inte bara existerar i Sverige, hör och häpna, utan också i USA. Ja, det behövs mer avund åt folket!?

Och slutligen Lena Andersson.

Retoriken använder begrepp som frihet och valfrihet, men är det verklig frihet eller valfrihet vi får?

Litet om skolan, sjukvården samt en äldrevård som börjar likna gamla tiders fattigstuga, den tid då de gamla (fattiga och lytta) auktionerades ut…

Klicka bilderna för att göra dem lättare läsbara.

Bra skrivet! Detta har läkaren Ingrid Eckerman också skrivit om. Se hennes blogginlägg ”Människor säljs på auktion till riskkapitalbolagen”:

”Är det effektivt att låta våra skattepengar gå till skatteparadisen? Är det bästa sättet att få tillräckliga resurser för en human skola, sjukvård, omsorg?

Ju mer jag tänker på det, desto mer känns det som att gamlingar, skolbarn, psykiskt sjuka m.fl. säljs till dem som bjuder lägst, för att de ska kunna göra vinst.

När jag tänker ytterligare ett varv inser jag att jag känner igen detta. Det brukade kallas fattigvårdsauktioner och fanns fram till 1918. Socknen eller kommunen ackorderade ut föräldralösa barn, gamlingar m.fl. till den bonde som begärde lägst ersättning. Bonden fick inte bara gratis arbetskraft (många utnyttjades hårt), de fick dessutom kontant ersättning för detta. Först 1945 fick de som tog emot fattigvård fulla medborgerliga rättigheter.

Årets företagerska, Helena Casserlöv-Kvist, beskrev häromdagen målande vad riskkapitalism egentligen innebär. Hon är konsult, förmedlar arbetskraft. Jag citerar: ”Mjuka värderingar måste stå åt sidan när ägarnas kapital ska öka så snabbt som möjligt.” – ”Riskkapitalbolagens enda uppgift är att öka värdet på ett företag så mycket som möjligt under en viss tidsperiod, oftast inte längre än fem år.’”

Och i vår läggs Bollnäs sjukhus ut på ett privat företag, Aleris. Bedrövligt!

Läs också hennes blogginlägg ”Sekretessbelagd utförsäljning av St Görans patienter och personal”, som hon avslutar som följer:

”Jesper Meijling, marknadsforskare vid KTH: ’Det är närmast en självklarhet att företag som Carema eller Attendo har som yttersta mål att ge vinst, inte att ge vård. Det följer av de mest självklara spelregler i aktiebolagslagstiftning, bolagsordningar och vanligt affärsförnuft. Att uttrycka minsta förvåning över detta tyder på en alarmerande naivitet.

Anledningen till att det förespeglade myllret av engagerade småföretag i vården i stor utsträckning har uteblivit till förmån för riskkapitaljättar menar jag står att söka här. De färdiga strukturer man som politiker och offentlig beställare erbjuder företagen i form av stora vårdanläggnings- och finansieringssystem har sin naturliga partner i storbolag – inte i en snårskog av småföretag. Det spelar ingen roll vad man har för åsikt eller söta drömmar här, den befintliga strukturen styr.”

[Och det var det där med (M)s kopplingar till bland annat Carema. Se 'M och Carema'. Våra gemensamma egendomar säljs ut av vår minoritetsregering för spottstyvrar.

Och Lena Ek har kopplingar till lobbyorganisation för fossila bränslen, apropå detta att påverka politikens inriktning och var inte (C) ett parti för miljön en gång?

Och nu ser jag att Alliansfritt Sverige bloggat om 'Asks mörkande av partibidrag fall för KU':

'Moderaterna säljer alltså bevisligen lagstiftning. Och Carema och andra vårdbolag har fått mycket generös lagstiftning av regeringen, med stora vinster som följd.'

Moderaterna är samma gamla högerparti som alltid! Och dessa stöttar allianskamraterna, som själva håller på att försvinna. Nej, jag gillar verkligen INTE högern, dess politik, samhälls- eller människosyn. Tycker oerhört illa om den från djupet av mitt hjärta.

Lars Pålsson Syll skriver mer om Greg Mankiw, och Richard Epstein och libertarianskt mumbo jumbo om ojämlikhet. Ifrågasättanden kommer mer och mer angående de ekonomiska idéer som politiken överallt i världen idag bygger på. Den behöver i hög grad modifieras].

Min kommentar: Det kapitalistiska systemet strävar efter monopol – det är inte nytt. Tom jag insåg detta för 20 år sedan, utan att ha läst ett ord ekonomi eller politik. Antingen äter man upp varandra (köper upp, inkorporerar etc) eller så dödar man varandra (konkurrerar ut).

Viktor Barth-Kron har ett trevligt förslag: ’Genom strategiska konstnadseffektiviseringar (vd-svenska för ”besparingar’) skulle Moderaterna AB kunna bli en veritabel sedelpress för en hugad ägare. – Enligt den nymoderata ideologin bör ju politiken bli bättre om den styrs från Caymanöarna i stället för av medlemmarna genom kongressbeslut.’”

Ja, varför inte sälja ut moderaterna till hugande spekulanter!

Så bra skrivet! Nej, vadå INNEHÅLLET i vården?

Detta debattinlägg kan också läsas här.

Artikeln ovan kan läsas här. Heder åt människor som reagerar!

Kom att tänka på boken ”Åtgärdslandet”, som en vän nämnde igår. Här kan man läsa utdrag ur boken, om en massa förnedrande åtgärder i åtgärdslandet.

Sköter marknaden allt bäst?

Ja, (S) kunde bli tuffare!

Är vi individualistiska robotar? Nej, vi är fortfarande ”beroende” av varandra, individer kan inte lösa alla problem vi står inför, men det ena utesluter inte det andra. Ett kollektiv som är friskt respekterar djupt sina medlemmar och deras individualitet. Och ”friska” medlemmar väljer sunda, friska ledare.

Jo, den amerikanske psykohistorikern Bob Scharf har förmodligen rätt när han i essän Leaders skriver att de med starkaste psykologiska försvaren tenderar att leda. Tenderar lätt att se sig om gudar eller övermänniskor mer eller mindre?

Om man är verkligt ”autonom” så är man både självständig och vågar vara beroende, med allt vad det kan innebära. Man kan vara både icke beroende och beroende i olika sammanhang och olika delar av livet.

Se tidigare inlägg under kategorin B.Scharf.

Tillägg vid lunch: se läkaren Jenny Fjells inlägg ”Välfärden offras för statliga skattesänkningar – eller?” Där skriver hon i inledningen:

”Vad är det egentliga motivet bakom den nya sjukförsäkringslagen?

Få politiska förslag har varit lika så svåra att förstå sig på som detta.  Förslaget har sågats av i stort sett alla remissinstanser.

Propostionen närmast baxas in i riksdagen, trots enorma protester.

Det måste vara enoma krafter som ligger bakom, annars skulle väl rimligen allianspartierna lyssna eller Mona Sahlin protestera?! 

För att analysera detta ställer jag några frågor. 1) Vilka gagnas av den nya lagen? 2) Vilka konsekvenser får den? 3) Vilka påtryckare ligger bakom??”

Jättebra frågor!

Om ”fri” marknads dubbelmoral och mer om objektivitet i politik och ekonomi…

I bloggpostningen “‘Fri marknads’ dubbelmoral” kan man läsa i min snabba amatöröversättning från engelskan (nej, som sagt; jag är inte ekonom, men min översättning kanske ändå kan ge en idé om vad bloggskribenten försökte förmedla; om bristen på logik och konsekvens i många resonemang. Kanske ett hälsosamt sätt att ta ner vissa politiker, ekonomer och debattörer från sina höga hästar?):

”Frimarknadsekonomer/libertarianer ägnar en stor del av sin tid åt att reagera mot förslag, där de ofta rör samman/förväxlar teknokratiska diskussioner med ideologi (något vi kan tacka Milton Friedman för).

Resultatet är att de ofta motsäger sig själva någonstans på vägen.

Här är några exempel:

1. Frivilligt samarbete är rättfärdigat och producerar överlägsna resultat/utfall, utom om människor går med i fackföreningar [den sortens samarbete/samgående är inte bra].

2. Människor maximerar nytta och borde vara fria att göra det de vill utom när de röstar.

3. Rationellt självintresse är att bli hyllad och uppmuntrad [se inledande video,] men bör bli förlöjligat när det rör sig om avund [men kanske borde vi önska mer avund åt folket; dvs att fler ifrågasätter och reagerar och gör uppror. Inte av skam tiger?]

4. Rationellt självintresse är optimalt för samhället, utom när det handlar om politiska rörelser.

5. Lokalt kunnande är det sätt vi borde bearbeta information på, utom  när vi talar om ojämlikhet.

6. Överdrivna/omåttliga löner är dåliga och orsakar arbetslöshet, men VD- betalningar är alltid berättigade.

7. Frivilligt utbyte är alltid berättigat/riktigt och rätt, men inte när det gäller fractional reserve banking. *

8. Att skydda människor från risker som kommer med bidrag, insättningsgarantier och konsumentskydd är dåligt – men lagar rörande begränsat ansvar då [för företag? Är skydd av företag bra i alla lägen?]?

9. Statligt finansierat jobbskapande är onaturligt och inflationsdrivande, men att kasta pengar på banker är det inte.

10. Utverka frihet åt bankerna, men varje efterföljande krav på åtstramning eller reglering [motkrav i form av krav på större reglering] är en kränkning av den fria marknaden.”

Man får inte reglera bankerna eller den fria marknaden, den är självreglerande och förtroendet är maximalt för denna, däremot ska man ha största misstro mot enskilda medborgare. Hur får man ihop detta? Är inte den ’fria marknaden’ styrd av delvis samma individer/medborgare?

Är de mer att lita på i ena sammanhanget än i andra? Är självintresset (eller altruism) större i ena än i andra sammanhanget? Och hur är det med makt och inflytande i de olika roller man spelar i samhället? Har vi alla samma? Hur hanterar man detta?

Se vad Andrew Haldane skriver om när bankerna blir alltför stora: ”Big is not better when it comes to banks’.

Uppräkningen fortsätter:

”11. The broken window fallacy är alltid ett felslut, men kreativ förstörelse är en vital del av kapitalism(en). (denna speciella bok länkas därför att den ställer Schumpeter och Hazlit sida vid sida, uppenbarligen utan att man ens inser ironin i det).

12. Uppifrån-och-ner-planerande [staten som talar om för oss?] är dåligt, men vi får aldrig ifrågasätta företagens agerande.

13. Offentlig skuld behöver attackeras, men privat skuld har ingen betydelse – låt oss öka den [istället, något som visst också håller på att ske i Sverige; vi skuldsätter oss allt mer].

14. Obama är socialist! Men att få bort oljeföretags subventioner/statsbidrag är ickeamerikanskt [i ena fallet är det okej med subventioner, eller bidrag som det nedsättande kallats av debattörer, i andra inte. Kan subventioner, eller bidrag, ifrågasättas när det gäller företag också? Hur får man en balans här?].

15. Vänsterregeringar gör människor beroende av röstning för välfärd [???], men läkemedelsföretag som gör något liknande ska ignoreras [i ena fallet är beroendeskapande okej, i andra inte. I ena fallet är påverkan okej, i andra inte. Har vissa betydligt större resurser till påverkan än andra? Dessutom].   

16. Offentligt-val-teorin betyder att staten inte kan göra något rätt, men detta gäller inte ekonomerna själva [de är fullkomliga?].

17. Kapitalismen är stabil. Men när staten [då] inte griper in kan vi klandra den för den Stora Depressionen (och även den Stora Recessionen) [Nej, marknaden är fullkomlig till skillnad från staten!? Har båda brister?].

18. Statens inblandning är dålig, men staten bör öka räntesatsen för att stoppa löneinflation [så DÄR bör den gripa in, i ena fallet är intervention bra, i andra inte. Det beror på vem den gäller och hur röststark man är?].

19. Pusha folk är fel, men vi bör inte reglera reklam eller emballering [i detta fall att varna människor för rökningens konsekvenser genom att ha varningstext på cigarettpaket, precis som vi har i Sverige]. (OK, den här är troligen baserad på faktumet att de flesta inte har läst eller  förstått vad pushande eller daltande är)”

Har de haft liknande debatt i USA om ’trygghetsnarkomani’!? Bloggen Do nothing Day skriver så bra om detta, vill gärna påminna om denna debatt. Ju fler gånger jag läser det ju bättre tycker jag att det är:

”Trygghetsnarkomani. Okej, heroin, amfetamin, kokain, det är tunga droger – men ändå inte alls lika farligt som… TRYGGHET!!!

Smaka på ordet, visst blir man RÄDD!!!

Men smaka inte för mycket!

Tryggheten blir lätt ett gift menar denna… ja, vad är mannen egentligen, vad får honom att tro att han besitter så speciella expertkunskaper att han kan skriva en bok som ger en långtgående politisk samhällsanalys vilken pekar på att vi måste bli mer elaka mot varandra, att samhället är för SNÄLLT!

Det är inte bra för oss, för lite skit rensar faktiskt magen!

Vad är denna så fantastiskt intellektuella man?

Jo, psykiater.

Det finns en ingrodd myt om att psykiater är galnare, eller åtminstone lika galna, som sina patienter, och jag måste säga att David Eberhard gör sitt bästa för att leva upp till den myten./…/

I tider där Socialstyrelsen kritiserar psykiatrin för att vara för slö, slapp och allmänt ointresserad av sina patienter så tycker David Eberhard – chef för psykakuten på S:t Görans sjukhus i Stockholm – att psykiatrin inte i tillräcklig omfattning avvisar patienter!!!

Han menar nämligen att många söker psykiatrin i onödan bara för att ”flickvännen gjort slut” eller nåt annat totalt irrelevant.”

Så himla bra skrivet!

Nu tillbaka till de dubbelmoralistiska punkterna:

”20. Investerare behöver vara trygga vad gäller framtiden. Nej, vi borde inte stötta upp deras trygghet genom att spruta in pengar i ekonomin! Hur i Herrans namn… [förstår inte riktigt det här ]

21. Om staten spenderar pengar kommer detta att tränga ut privat investerande, om den privata sektorn spenderar pengar kommer det inte att tränga ut annat investerande som andra i den privata sektorn gör.

22. Kommittétänkande [tillsättande av kommittéer och utredningar?] är ett hemskt sätt att göra saker. Men akrieägare uppskattar att kapitalism är det bästa system som någonsin skapats.

23. Samlade/kollektiva krav är meningslösa, men Say’s Law håller fortfarande [om Says lag].

24. Och naturligtvis, det klassiska: staten borde inte lägga sig i människors liv, utom när den säger åt dem exakt hur de ska bete sig.”

Kommer att uppdatera denna postning med länkar till artiklar och kanske andra blogginlägg.

Uppdatering 27 november: Erik Hegelund skriver på bloggen Vänsterekonomer om ekonomers användning av begreppet ”rationalitet” i ”Sluta prata om rationalitet?” och menar att det är ganska harmlöst. Jag vet inte, för ekonomer kanske i deras samtal sinsemellan, men vi vanliga medel-Svensson; vad lägger vi in i detta?

Svante Säwén skriver intressant i ”Vidgad vinstvarning”:

”Allt tal om att privatiseringar i vård, skola och omsorg ska ge effektivitetsvinster är nu borta i riksdebatten.

Nu motiveras konkurrensutsättning med valfrihetens värde.

Att multisjuka hamnar längre bak i kön än tidigare bortser man ifrån. Liksom att segregationen i skolorna ökar.

Valfrihet även för den som inte kan välja är att välja företag. Som om inte innehållet i vården är det viktiga.

Debatten har ändå gått in i ett nytt skede nu när ett vårdföretag som Carema avslöjats med brallorna nere.

Nu när privatiseringen inte längre är teori, vet medborgarna mer om vilka konsekvenser vinsten som drivkraft kan ge. När det står klart för de flesta att de riskkapitalbolag som gör vinst på våra skattepengar dessutom ser till att ingen skatt betalas på vinsterna, så ser de flesta att det har gått för långt.”

Gör ”alla” det? Tyvärr, jag tvivlar jag på att alla gör det.

Säwén fortsätter:

”Ingen kommer /…/ att ställa de frågor sossarna får om vinstgränser och regelsystem till Moderaterna [(M) står över allt, men (S) pressar man. Borde man inte pressa båda?].

Så mycket tydligare skillnaden skulle bli om sossarna i stället sa att vinsterna i vården ska stanna i vården. Punkt.

De gränsdragningsproblem som kan uppstå får lösas allt eftersom.

Går det inte så får väl det hela återtas i offentlig regi.

Skattebetalarna står ändå för notan.”

En kommentator svarar så bra att jag citerar hela dennes kommentar:

”Detta handlar om att en gång för alla rasera 1900 talets (s) samhällsbygge. Argument som kvalitet, samhällsnytta, lägra kostnader etc vet nog egentligen alla att de för eller senare visar sig falska. Men när jobbet en gång är gjort så blir det oerhört tungt att backa tillbaka. Vi vågar inte riktigt tro att vår modell är så bra, eftersom största delen av världen hamnat i en annan modell, och den går inte att ändra.

När alla andra argument uppenbarligen nu visar sig felaktiga, så håller man fast vi det som inte går att mäta; valfrihetens värde. Så länge man kan hävda det så fortsätter raserandet.

Sverige och den regering vi har accepterar tydligen vilka kostnader som helst för detta, 20 miljarder är ingenting, bara det finns två vårdcentraler. Att farmor ligg i sin egen avföring är hennes tappra offer för att vi gör upp med (s) ide om allas lika möjligheter.

Sverige är ett av världens rikaste länder, med relativt god trygghet. Icke desto mindre så är det så att farmor ligger i sin avföring och ropar, och skattemiljonerna är på Jersey.

Det finns lösningar, privat vårt får bara bedrivas av personalkooperativ och ekonomiskt överskott återinvesteras till 100%. Vill man sälja/lägga ned, så är det kommunen som köper tillbaka, till förutbestämt pris.

Helt enig i att vårdskandaler dyker upp överallt, vi måste hålla oss för goda för att dra poäng på det. Läste i veckan om att en våldtäkt begåtts på ett Carema boende. Det är illa och skall rapporteras, men inte som slagträ i denna debatt.

Men om farmor ligger i skiten beroende på misstag, oskicklighet, slarv…må vara. Men när det sker för att man drar in på blöjor får att nå resultatmål – då drar jag ut i krig. Att det sker, kommer att ske i privat verksamhet med vinstmål är ofrånkomligt. Ingen politiker, journalist, förbannad anhörig skrämmer en vd med siktet inställt.”

Och nu Thanksgiving tider så kunde man läsa en bloggpost på bloggen anti-Mankiw med titeln ”Tacka kaptalismen”:

“Medan vi aldrig kan vara säkra på författarens intentioner [till artikel som det refereras till i postningen], låt oss erbjuda ett svar: kanske element av planerad ekonomi tricklar ner i författarens historia på sätt som är förbisedda eller helt enkelt ignorerade av honom.

Med andra ord, det verkar för oss som om det taktiska användandet av att attackera ’centralt-planerande’-argument finns där för att avleda uppmärksamheten från viktigare och mer relevanta saker, sådana som följande:

Vem bestämmer priset på bensin som används av lastbilarna som levererar kalkonerna till affären?  

Oljekarteller spelar en betydande roll när det gäller att bestämma priset vid pumpen [på bensinstationen].

Vem koordinerade arbetet på fabrikerna som producerar födan och föder upp kalkonerna?

Mest troligt utfördes dessa uppgifter av en driftsledare och andra centraliserade myndighetsfigurer.

Vem reglerade kvaliteten på kalkonerna eller underlättade/befordrade deras transport? [Jo] statliga lagar och författningar var nödvändiga för dessa saker.

Vid närmare tanke, det verkar som om det finns ett nödvändigt ekonomiskt planeringselement för att vi ska få vår Thanksgiving-middag.

Ofullkomliga/bristfälliga marknader och organisationen av ekonomisk aktivitet som äger rum I firman är viktiga exempel på fall I vilka ekonomiska representanter kollektivt planerar och ändrar ekonomiska utfall/resultat.

Så detta år får vi tacka kapitalistiska sociala relationer för måltiden på vår tallrik.

Medan Mankiw upprepade gånger har försökt att bedyra allmängiltigheten av den ’fria marknadens’ modell och  dess förhållande/samband med Thanksgiving, så vittnar en enkel titt runtomkring, på hur ekonomier faktiskt fungerar, på något annat.”  

En kommentator blir påmind om postningen ”I Pencil: A product of the mixed economy (updated)” där Hazlitt som nämndes ovan också nämns.

*I Wikipedia står det om fractional reserve banking:

”Inom ekonomi innebär fractional-reserve banking (förkortat FRB) att banker kan låna ut insatta medel, alltså att de bara behöver behålla en bråkdel (fraction) i reserv (reserve), som kontanter eller andra likvida medel, samtidigt som man vid behov är skyldig att betala tillbaka inlåningar. Då någon tar ett lån skapar banken en kredit (vilken ingår i penningmåttet M1).^[1][2][3]

Detta är idag standard inom bankväsendet världen över och har praktiserats länge. Hur stor del, eller fraktion, som bankerna måste behålla bestäms av centralbanker genom reservkravet. En liten andel leder till ökad penningmängd medan en större fraktion leder till lägre.

Systemet har under lång tid varit kontroversiellt. Under medeltiden var FRB förbjudet i Europa och betraktades som ocker. Idag kritiseras systemet av vissa ekonomer som bland annat menar att det leder till konjunktursvängningar, risker för uttagsanstormning och inflation.”