Frihet – vad är det?

Läs om ”Frånsprungen – hur ökad ojämlikhet drabbar medelklassen”, samt se Robert H. Franks hemsida. Se bloggen Mellan anpassning och motstånd om Franks bok:

”… vad som går att tyda av boken Frånsprungen och bevisen som författaren lägger fram skulle dessa människor må mycket bättre av mera jämlikhet. Ja, faktiskt alla i hela samhällsstegen skulle må bättre enligt författaren, som på ett mycket övertygande sätt lägger fram varför./…/

Någonstans i balansen mellan individen och kollektivet finns lösningen. Det som på kort sikt är bra för individen är inte alltid bra för kollektivet (eller ens för individen själv på lång sikt). Häri ligger utmaningen för framtidens politiker (som vill ha ökad jämlikhet), både retoriskt och pragmatiskt, hur vi får en ökad förståelse för det gemensamma samtidigt som vi visar på hur detta är bäst för individen. Hur kan vi sänka tempot på vårt samhällsbygge så att tid finns att tänka tanken fullt ut. Att säkra upp underifrån är klassik jämlikhetspolitik för frihet åt individen. Franks tydliga belysning av hur ojämlikheten drabbar alla samhällsskikt bör ge alla som kämpar för jämlikhet självförtroende att våga satsa på sin tro att detta leder till ett bättre samhälle för alla.”

Diverse funderingar och reaktioner nu när jag är i USA i 6,5 veckor bland amerikaner och alltså inte som turist. Bland annat angående den högt hyllade så kallade ”friheten.” Vad är verklig frihet? De som tror sig ha den tycker inte jag har den. För mig är de de slavar som de menar att vi är i socialistiska (kommunistiska) Sverige.

Dessutom verkar de ha minst lika många säkerhetsföreskrifter som vi har, om inte fler. Apropå ”storebror som talar om för dig” och trygghetsnarkomani.

Hungriga vargar jagar inte bäst! I alla fall inte på något längre sikt. Kanske inte ens på kortare sikt. De blir utmattade, tänker sämre, löser problem sämre, deras kreativitet blir sämre… Och deras så kallade ”frihet” är ingen frihet i mina ögon.

Det vi gör påverkar andra mer eller mindre. Ibland väldigt mycket och andra gånger kanske inget alls.

Har alla lika stora möjligheter att påverka andra och deras liv och vardag? Andra väldigt mycket mindre?

Har vi rätt att ställa större krav på dem med makt?

En aktörs agerande kan ha sidoeffekter som påverkar dennes omgivning. Och det kan finnas situationer där fria aktörer inte själva klarar att agera på ett sätt som är samhällsekonomiskt effektivt (s. 36 i Nationalekonomi för vänstern).

Hur blir det om kostnaderna för de negativa sidoeffekterna, kostnaderna för dennes agerande, inte kan bäras av småföretagaren?

Ja, hur är det med vår frihet? Får eller kan vi agera hur vi vill?

Vad gäller externaliteter går det onekligen att diskutera var gränserna går.

Och är det verkligen ”survival of the fittest” som borde råda? Är det däråt vi går? Där vi hävdar vårt oberoende av andra?

Det finns både överdrivet beroende- som överdrivet oberoendebehov. Jag tror att inte ens den individ som är äkta autonom (psykologiskt självständig) kan fungera helt själv eller ensam hela tiden eller hela sitt liv, vi är beroende av andra, men sällan totalt beroende (om vi inte är paralyserade fysiskt eller psykiskt). Den äkte självständige är både oberoende OCH beroende och kan erkänna det för sig själv och andra, samt har äkta empati och medkänsla och kan erkänna sina svagheter och ta ansvar för dem (dvs. behöver inte ha ansvarsfrihet).

Jo, som Pippi Långstrump säger:

”Den som är mycket stark [fysiskt eller i makthänseende] måste vara mycket snäll!”

Jag tycker intensivt illa om det högern gör i Sverige – och hela västvärlden. Och hur den spelar på egoistiska sidor i människor, men förment för allas vårt bästa. Vilket jag anser att det inte alls är.

Politik är det att byta ut demokratiska principer mot företagsprinciper?

Nej, kan man ”säkerställa ett partis ledande ställning” i en verklig demokrati? Visar ett sådant uttalande ”en djupt byråkratisk inställning till politiken och demokratin”, ett synsätt som kommit att genomsyra politik och politiker från höger till vänster i alltför stor grad idag?

Vi har blivitså hjärntvättade, först med hur ineffektiv den ofantliga offentliga sektorn var (under slutet av 70-talet, något som jag tror bitit sig fast,trots att den offentliga konsumtionen understiger den privata och gjorde det även då när den började ifrågasättes under slutet av 70-talet), sedan under den ekonomiska krisen i början av 90-talet som gav nytt bränsle åt kritiken av dn offentliga sektorn och nödvändigheten av ett systemskifte. Och nu är vi inne i den tredje fasen av motiveringen för systemskifte, som Daniel Ankarloo skriver.

Nu handlar det om den hotande framtiden, med en mängd utmaningar som denna välfärdsmodell påstås stå inför. ”Utmaningar” som påstås vara ”hot” mot den tidigare välfärdsmodellen.  Något som även till synes väldigt upplysta medlemmar av socialdemokraterna tror på. Nu handlar det om ”finansieringsproblemet”. Ankarloo skriver om detta i sin bok ”Välfärdsmyter – visst har vi råd att finansiera välfärden”. Och han menar att detta med finansieringsproblemet är en ickefråga och påpekar precis som andra påpekat att vi inte alls har en så skraltig ekonomi (men kan vi få det om vi monterar ner en massa i samhället som vi byggt upp?). Han menar att det visst finns reformutrymme! Vi skulle i lugn och ro kunna fundera över vad vi vill satsa på.

Storstad skriver i ”Vem är det egentligen som bestämmer”:

”Vidare är jag tacksam över att Roger Mörtvik och Katrine Kielos orkar med det som den ledarlösa socialdemokratiska oppositionen (eller, typ, journalistkåren i allmänhet) inte mäktar med, nämligen att förklara att dagens svenska tillväxt beror på den svenska modell som regeringen Reinfeldt nu sakta monterar ner, hur mycket cred de än tar för den i Davos. Och apropå ”bidragspartiet” – Cecilia Verdinelli påminner oss om något viktigt.”

Läs länkarna i citatet ovan, texterna där är jättebra!

Det värsta med all denna (troligen mycket medvetna propaganda från håll vars intresse av en nedmonterig ligger) så har vi vaggats in i tron på ”det ofrånkomliga” och den är svår att skaka av. Propagandan har lyckats kan man säga, men fler och fler sticker hål på en massa myter som florerar i dagens nyliberala samhälle.

Örjan Fridner (en av flera äldre personer som vågar tala ur skägget, för de har inget att förlora. Se vidare Bengt Göransson och Sven-Eric Liedman för att nämna ytterligare några) skriver i ”Hade Erlander och Palme blivit partiordförande?”:

”Frågan är om inte Wendy Brown, professor i statskunskap [professor i political science] Berkeley, USA, skulle vara ännu hårdare i sina omdömen om dylika synsätt. I sin kritik av nyliberalismen hävdar hon att i den politiska sfären byts ”demokratiska principer ut mot företagsprinciper’.

I mina ögon – och jag är nog inte helt ovan vid att arbeta med ”kvalitetssäkringar och säkerställningar” * – visar denna formulering på ett helt annat synsätt på politiken och demokratin än vad en tidigare partiordförande uttryckte i de bevingade orden ”Politik är att vilja’”

Och han skriver vidare:

”I ett Sverige där klyftorna blir allt större, där utslagningen ökar och blir allt tydligare, där offentliga medel alltmer via skolor och sjukhus går direkt till vinster för företag och där vår röst om demokrati och rättvisa ute i världen har tystnat – där behövs nya, klara och tydliga stämmor. Där behövs röster som talar om jämlikhet, rättvisa och solidaritet. Där behövs röster som återerövrar våra begrepp, ord och tänkesätt som Moderaterna på ett utsökt utstuderat sätt tagit ifrån oss – utan något märkvärdigt motstånd från våra ledande personer. Här behövs nu nya röster som säger stopp, nu får det vara nog!

Sådana röster och kandidater finns bland de nominerade men då måste valberedningen och partikongressen sätta ideologin och kampen för våra grundläggande värderingar före något slags cv-tänk från företagsvärlden och minska tanken på statsministerrollen. Det är ett starkt parti vi vill ha – och varför kan inte en partiordförande växa fram till en utmärkt statsminister? Så har ju skett förr i vår historia.

Valberedningen har med sitt resonemang bäddat för framför allt några beprövade män. Vad historien visar oss och vad partiet nu behöver är istället nya röster, nya ledare, ledare som får partiet att stå upp och får partimedlemmar att brinna. Två sådana personer är nominerade – Veronica Palm och Lena Sommestad. Se nu till att nominera en av dessa – eller för fram båda namnen till partikongressen att avgöra.”

* Sven-Eric Liedman skriver i boken ”Hets! En bok om skolan” (låna den på biblioteket om inte annat och läs) om att ”höfta till det exakta” och om jakten på effektivitet och kontroll (uttryck för icke förtroende?) som genomsyrar alla verksamheter och vad detta leder till. Hur ALLA värden reduceras till pengar. Bland annat inom sjukvården, där han citerar den brittiska läkaren Iona Hearth (s. 41), som skrivit flera viktiga böcker om primärvården bland annat ”Matters of Life and Deat”, där hon i en intervju säger:

”För närvarande känner jag mig mycket orolig över utvecklingen av allmänläkarvården i England. Vi ska mäta och kontrollera allt.”

Denna pappersexercis tar enormt mycket av läkarnas tid. Vad av allt detta är rimligt. Nu har dokumentationsivern förmodligen gått ganska mycket över styr inte bara inom vården, men också inom polisen (se Liedmans bok), samt inom skolan och förmodligen inom en mängd andra verksamheter. Hur effektivt är det? Kan det i sin extrem leda till ineffektivitet?

Och vilka vinner på förändringarna och vilka förlorar? Se tidigare inlägg:

”… nu håller man sakta på att vrida tillbaka utvecklingen och återinföra det man de senaste dryga 100 åren röstat emot, se nu senast pensionsåldern som man nu vill höja. Se artikel ”Pensionsåldern bör variera’. Men Daniel Ankarloo menar att pensionsåldern inte alls behöver höjas för att finansiera välfärden.

Och Thomas Janson på ”Utredarna” skriver i ”Vi jobbar för mycket” att vissa yrkeskategorier som företagsledare eller  andra personer med självständiga beslutsbefogenheter lättare klarar att jobba längre och mer, till skillnad från personer lägre i hierarkierna som har mindre inflytande. Men idag är det just den gynnade kategorien som kan gå i pension tidigare än den senare. De både har råd och väldigt bra pensionsavtal. De kan göra det i än högre grad än förr, därför att de flesta av dem under avstår förmåner av alla slag för att men tror att man måste p.g.a. den påstått ofrånkomligt tuffa framtiden för välfärdsstaten (och man vill dra sitt strå till stacken för att inte äventyra den ännu mer) eller för de få skattekronor vi som jobbar nu får extra i plånböckerna temporärt? För de flesta av oss tror jag att de där extra kronorna är temporära över tid, till vi måste börja betala diverse privata försäkringar (som är billigare att finansiera och administrera gemensamt, tror jag).”

Och, ja:

”De människor som har bestämt att det ska vara så här lever själva efter helt anda regler och omfattas inte alls av den verklighet som ”vanligt folk” lever i. De har avgångsvederlag och statsrådspensioner och bonusar och behöver inte sänka sin levnadsstandard när de blir pensionärer. Inte heller blir de jagade med blåslampa om de blir sjuka eller arbetslösa.”

Exakt!

Ankarloo skriver i ”Välfärdsmyter” (s.10):

”Det allvarligaste med utvecklingen i välfärdsfrågan är att de som är mest beroende av den politiska makten, av demokratin och av den offenligt finansierade välfärden, håller på att förlora dem alla.

Politiken är sedan 20 år tillbaka i princip bara inriktad på att underlätta för dem som är minst beroende av den. På dem som klarar sin försörjning och sin sociala status på marknaden i alla fall. De förmögna ska med politisk hjälp slippa förmögenhetsskatt och fastighetsskatt. De övre medelklasskikten i storstäderna ska slippa skuldkänslorna av att exploatera städhjälpen hemma svart, genom att med skatteavdrag få tvätta tjänsten vit.”

Han skriver vidare om pratet främst från Svenskt näringslivs medlemmar om förbättrat företagsklimat, medan andras arbetsmiljö (vårdbiträden, metallarbetare m.fl.) samtidigt har försämrats till det sämre och knappt diskuteras alls. Den nuvarande regeringen har dessutom kraftigt skurit ner på arbetslivsforskningen och arbetsmilöverkets anslag har minskat.

Mitt intryck är dock återigen att villkoren för småföretagare i ”föregångslandet” USA inte (alls) är bättre än här och frågan är; kommer verkligen Svenskt näringsliv att förbättra för alla de företagare de påstår sig verka för? Jsg tror företagare (små som stora) tjänar på välfärd och trygghetssystem för alla, friska-sjuka, stora-små människor.

Bengt Göransson skriver något intressant i sin bok ”Tankar om politik” (s. 52-53 i kapitlet ”Kulturen som mädchen für alles”):

”Det gällde att skaka av sig överklassens förtryckande ok.

Intressant att notera är att den senare synen främst bars upp av dem som kom uppifrån, ofta var de akademiker och sökte sig till det vanliga folket som dess befriare. Det var ingen tillfällighet att de ivrigaste företrädarna fr en liknande syn – att det viktigaste var att arbetarklassen kastade av sig oket som överklassen pålagt den – under 1968 års vänstervåg också hade sin bakgrund i de högre samhällsskikt de ville befria sig ifrån”

Jo, för jag tror de enda som tjänar ekonomiskt och socialt/mänskligt på ett samhälle med allt större klyftor är bara den allra översta klicken (tjänar ens de på ett samhälle med allt större klyftor?).

Och om även vänsterns politik idag är ”endimensionell”, så är högerns ett strå vassare:

Slutligen: se Göran Greider i ”18 dagar som skakade världen” om senaste nytt vad gäller Egypten.

Privatiseringar som fördyrar (hur mycket har de påverkat effektiviteten?) och dessutom ger de mindre medborgarkontroll…

Tack för videotipset Kildén och Åsman i ”Brittiska studenter protesterar”. Om Tariq Ali i videon läs här.

Precis som jag misstänkt: koncerner inom t.ex. sjukvård lägger låga bud för att få ta över och t.ex. driva ett demensboende. Men så småningom höjer de kostnaderna, kanske dessutom utan att därmed automatiskt höja vårdkvaliteten, och då sitter kommunen där.

Likadant kan det vara med andra privata koncerner, som inom skolan. I vissa kommuner har man lagt ut vuxenundervisning på privata företag, som NTI-skolan (hur många elever har varje enskild lärare, lärare som aldrig ser sin elev? I en standardiserad, icke-individualiserad undervisning, där alla elever gör exakt samma arbetsuppgifter oberoende av sina enskilda behov. Undra på om man kan spara där!).

Se också en undersökning som slår hål på myten om att privata företags chefer skulle vara smartare än offentliga sektorns. Det har snarare visat sig vara tvärtom i många fall. Apropå effektivitet! Dessutom har det visat sig att belöningar kan minska motivationen i motsats till vad som hävdas av så många.

Och (V) och (Mp) har inte varit ett sänke för (S):

”Väljarna gillar fortfarande den socialdemokratiska välfärdsstaten. Men de är inte säkra på att Socialdemokraterna är bäst på att upprätthålla den [Sant!!! Se Göran Greider i ledaren 'Vägen tar slut och ett parti rullar över kanten' om Sven-Erik Österberg, som han trodde stod för en annan sorts politik].

Så kan man, starkt förenklat, sammanfatta några av inläggen på den konferens om socialdemokratin och valförlusten 2010 som hölls i riksdagshuset i Stockholm i dag, tisdag.”

Se Trondheimsmodellen s. 68-69 där norrmannen Asbjørn Wahl konkret visar hur…

”… nedrustningen hänger samman med att välfärdsstatens grund tas bort och att det är politiska val som görs.

Privatiseringar kan fås att se ut som, om inte den enda möjliga lösningen, så den billigaste.”

Men är de det?

Och hur går det för ett av de mest nyliberala länderna – och ojämlika, som USA. Göran Greider skriver vidare i ”Mellan Kina och USA står bara en katt”  :

”… en världsmakt i förfall, USA, som inrikespolitiskt är oförmöget att lösa sina problem och fritt faller ner i högerpopulism och utrikespolitiskt vänder hela Pentagon mot världen och gnyr över läckta dokument [se Ola Larsom om wikileaks och yttandefriheten, se också Dagens konflikt i 'Den västerländska yttrandefriheten: gränslös när den slåt nedåt, begränsad när den slår uppåt'!!!]. Detta syns i väster.”

Aron Etzler fortsätter:

”Kommuner använder ekonomin för att gynna privatiseringar. De flesta utredningar visar att privatiseringar gör det billigare, eftersom de inte räknar med de totala kostnaderna – ofta tar man bara in själva verksamheten i beräkningen.

Men för kommunerna tillkommer en dyrare byråkrati och kontrollapparat. Den räknar man aldrig med. Allt detta resulterar i att man i första rundan kan spara pengar, men sedan, när kommunerna sitter med ett kontrakt stiger ofta kostnaderna. Buden sockras, och egentligen är det normal affärspraktik. Introduktionspriset som ligger lägre är vanligt i alla branscher.

Men i slutänden visar det sig att privatiseringar skapat nya problem som är kostsamma.

För konkurrensen, som kan bidra till att pressa ned löner eller tvinga fram övertid för de anställda, skapar i sig en typ av ineffektivitet som man sällan talar om.”

Ja, och hur är det med RUT- och ROT-avdragen? Utförs de jobb som man redovisar till myndigheterna alltid? Vad kostar coacher och konsulter?

Har saker blivit bättre, fungerar de bättre? Se apoteken (vilka tjänar storkovan där), järnvägen osv.

Apoteksägare får halv miljard i onödan

http://svt.se/embededflash/2257765/play.swf

Klicka på bilderna för att göras dem större och lättare läsbara.

Allmänt tillgängliga nyttovaror kommer att bli exklusiva dyrbarheter? Det som skattepengar sått ska nu skördas av enskilda (stora) företag och personer?

Robert Sundberg skriver i ledare idag:

”De underliggande värderingarna hos väljarna rörande offentlig välfärd och skatter verkar dock inte, enligt forskares undersökningar, ha ändrats lika mycket.

[Ja, se välfärdsforskaren Stefan Svallfors och hans forskning!].

Just där ligger nog problemet för S, men även V. Många väljare tycker att det är toppen att man med Moderaterna verkar få den socialdemokratiska trygga välfärden samtidigt som man får mer i plånboken genom lägre skatter. Om det är sant är det svårt att överträffa.”

Men detta kommer inte. Förr eller senare måste det skäras i välfärden. Och återigen, se amerikanskan Elizabeth Warren om medlklassens kommande kollaps.

Och Aron Etzler skriver i ”Trondheimsmodellen – radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna” (s. 54):

”Det som skulle vara omöjligt dyrt för en enskild person eller ett ensamt företag att bekosta är möjligt – och i längden lönsamt – att göra för ett helt land. De flesta stora investeringar från elstolpar till kärnkraftverk har också gjorts med skattepengar. Varken elektriciteten eller ljuset från glödlamporna hade nått speciellt många om strikta marknadsregler hade fått styra utvecklingen i början av 1900-talet. Under större delen av förra seklet fanns insikten om den gemensamma nyttan av statliga och kommunala bolag även bland borgerligheten.

Det som hände i Trondheim och Notodden visade att utvecklingen hade ömsat skinn. Allmänt tillgängliga nyttigheter blev exklusiva varor. Det som alla skattepengar sått under decennier skulle nu skördas av enskilda företag och personer.”

Och detta slags samhälle förlorar vi alla på. Arbeiderpartiets Gro Harlem Bruntland bidrog till privatiseringarna i Norge.

Läs om vad som hände i Norge i privatiseringarnas spår, ”Inget lyse”.

Lena Sommestad skriver intressant i ”Utveckla ett modernt, lärande parti”.

Vilka är det som är desperata och rädda – för jämlikhet och solidaritet?

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

Videon med den amerikanske komikern Stephen Colbert finns i sin helhet här – lyssna och njut!”Colbert Roasts President Bush – 2006 White House Correspondents …”

Ja, föraktet för de sjuka och arbetslösa består. Se Björn Johnson och Kjell Rautio om sjukförsäkringen, politiken och debatten kring denna.

Och den politik som förs gynnar inte heller oss i medelklassen, framförallt inte på längre sikt. Och den politik som förs är heller inte ödesbestämd. Det finns tusen alternativ. Men detta vill högern för död och pina inte att människor ska bli varse?

Johan Ehrenberg skriver i sin senaste ledare ”Vår uppgift är – vadå? Om poängen med att inte vara en feg pessimist” att ibland är det bra att vara över 50 år.

”Hur kul tror någon att det var att se feldtarna ta över socialdemokratin på 80-talet och förvandla rörelsen till ekonomister?”

Han fortsätter:

”Det vi ser nu på 10-talet är en borgerlig offensiv i alla de länder där systemet [det avreglerade, kapitalistiska] faktiskt visat sig haverera. Det är inte så konstigt att en fjärdedel av det amerikanska folket röstar fram en högervridning, den har stöd av pengarna och ägarna eftersom striden för dem är enkel. Lösningen på krisen få inte bli jämlikhet, medborgarmakt eller starkare gemensam sektor. Lösningen kan bara vara att mota förändring och få de drabbade att ge upp eller skylla på sig själva.

Det är i det ljuset man kan läsa borgerliga regeringars märkliga politik där man försämrar för de svaga. Trots krisen finns det inte ett enda förslag om utjämning, det är bekämpande av ’jämlikhetsanden’ som gäller, just därför att om man börjar vandra jämlikhetens och solidaritetens väg finns det inget stopp./…/

… men jag tror ärligt talat att de med makt över pengar och människors liv begriper bättre. De ser kriserna komma. Men de har ingen lösning. Ingen som de gillar.

Den politiska uppgiften för alla reinfeldtare blir därför att stoppa varje försök till lösning eftersom varje förslag kommer från vänsterkrafter inom den gröna rörelsen, inom fackföreningarna eller inom som bara kräver en så enkel sak som att jordens arter inte ska minska mer.

Alla sunda invändningar mot det rådande kallas ’ansvarslöst’. Hör du inte desperationen? Så vad gör vi nu? Vi inser att vi äntligen har fått en uppgift, en mening med livet, en orsak att organisera oss, och börjar förstå att det är de som är desperata och rädda. Inte vi.”

Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén, skriver i ”Anden ute ur flaskan – journalistförbundet om boken Den motvillige monarken” om att

”Anställningstryggheten behövs om människor ska våga hävda sina åsikter på jobbet: viktigt för alla inte minst för journalister.”

Apropå att en projektanställd researcher på Sveriges Radio blev avstängd för sitt medarbetarskap i Den motvillige monarken. Hon skriver att

”… de flesta journalister har hört ryktena, historierna och ibland också sett en och annan bild som inte publicerats.”

Och hon tror också att om rapporteringen om kungahuset hade varit granskande kanske denna granskning också rentav kunnat ha en preventiv effekt! Ja, tänk om! Hon hoppas vidare på en intern debatt inom journalistkåren.

”En omodern, intellektuell, ickepopulistisk debatt om journalistikens roll, om ekonomiska hänsyn kontra publicistik, var och av vem de publicistiska besluten ska fattas och om vad som ska publiceras, men framförallt om vad som inte ska publiceras. De senare är idag betydligt mer att oroa sig över än det förra.”

Se Agnetas krönikor.

Maria-Pia Boëthius i ”Högerskurkarna har lurat oss. Verkligheten är allt annat än vänstervriden”:

”… alliansens intentioner är att öka på klyftorna, sätta press på de mest utsatta och berika de redan välbeställda, valde att fortsätta att rösta på högerns revolution uppifrån. Många har hört av sig till mig och berättat att själva deras livsfundament är skakat, att de ser snett på grannen och undrar om han/hon är en som röstat på att svårt sjuka ska utförsäkras och att tilltron till medmänniskorna ’i huset bredvid’ har rubbats./…/

… alliansen visat upp en hjärtlöshet mot de utsatta som saknar motstycke. Eller att högerpropaganda och lobbyister utpekar Barack Obama, som står till höger om svenska alliansen, som socialist. Sarah Palin sa i en intervju att det inte finns någon högerpolitik som är tillräckligt högerextrem eftersom det gäller att bekämpa vänster-Obama./…/

Vänstern – Jag med – har nu i flera år plågat sig själv med att vi inte har någon vision, jag med, och att det är där felet ligger. Men på det har jag börjat tvivla. Visst har vi det, en demokratisk socialism och feminism utökad med en medvetenhet om att om vi fortsätter konsumera som vi gör – och tvingas till – kommer planeten att gå under. Vad vi däremot inte har är medier, pengar, rika lobbyister, mainstreamtidningar, tv-kanaler, pr-industri och så vidare. Och det är där ”livet” just nu pågår, i denna informationserans vapenindustri med dess massförförelsevapen. Högern har lärt sig att ge fan i demonstrationer, hur stora de än är. Vad folket tycker är inte viktigt, låt dom gasta på gatorna; sedan gör vi vad vi vill, det är vi som har makten [maktens arrogans]. Senast manifesterat i Sarkozys genomförande av pensionsreformen i Frankrike, trots att demonstrationerna var större än 1968./…/

En vanlig, hygglig, demokratisk vänster, feminism och miljörörelse har demoniserats bortom det anständiga, och resultatet är denna extremhögervåg, som dagens konservativa makthavare – och ingen annan – bär skulden till. Demokrati handlar om respekt och yttrandefrihet; men när högern har alla pengar och alla resurser sätts demokratin ur spel.”

Är verkligen lösningen att ”S blir Nya moderaterna”, som Göran Greider skrev ironiskt i ledare igår?

Om privatisering och dess effekter, förakt för folket och litet om chockterapi…

Se ledaren ”Hungriga vargar jagar bäst” i NSD. Enligt denna artikel så har Reinfeldt skrivit i ”Det sovande folket” att:

”De hälsosamma riskerna är mycket mänskligare än den falska tryggheten.”

Helt spontant: men då vore det kanske nyttigt att inte ha fallskärmar för höjdarna i samhälle heller!?

Men det är inte alltid sant att det som inte dödar oss gör oss starkare.

Ja, det är kanske det vi inte borde vara, sovande alltså (vilken människosyn! Nedlåtande och föraktfull, men själv är han vaken?), utan vakna över vad som sker? Och inte låta oss drogas ner. Men det är kanske detta Reinfeldt arrogant, medvetet och nedlåtande spelar på – att han anser att ”folket” sover! De märker inte (bryr sig inte heller) över vad som sker?

Och Göran Greider skriver i ledaren ”Rea på förskolor”:

”Ändå är det en låtsasmarknad som skapas. Den drivs ju av skattepengar. De vinster som ägarna kammar in bekostas av skattebetalare.

När det med tiden blir större företag som tar över kommer – liksom redan skett i vården – mycket av dessa skattepengar att slussas in i den finansiella kapitalismen.

Är det så vi vill ha det? Ska svenska folkets skattepengar hamna i globalt arbetande fonder eller på börser?/…/

Det är exempelvis mycket märkligt att den privata äganderätten är kringgärdad av tusen juridiska skyddsvallar, medan offentlig egendom nästan helt trycks sakna skydd.

Och när ägaren av en förskola råkar i ekonomisk kris av någon orsak, ska då förskolan från en dag till en annan bara kunna läggas ner?

Ja, vad anser svenska folket om att de yttersta ägarna till förskolor, sjukhus och vårdcentraler till slut sitter utomlands och blir svåra att nå och påverka? Eller om det faktum att det också kostar pengar att hålla en marknad igång, när till och med förskolor måste marknadsföra sig.”

Privatisering har blivit en succé för de rika. ETC skriver också om att privatisering leder till färre jobb, att en internationell studie slår hål på myten om konkurrensens välsignelser. Se rapporten “Privatisation of Public Services and the Impact on Quality, Employment and Productivity (PIQUE) – Summary Report”.

Ja, vi är utsatta för chockterapi? Se Maria-Pia Boëthius i ”Vi låter oss beljugas. Marknadens chockdoktrin inför våra ögon.” Vi är utsatta för en sublim form av diktatur menar hon.

”På grund av kapitalets vanvettsspekulationer som försatte världen i kris, ”måste” enligt marknaden och dess ägandes värderingsinstitut och medier lönearbetare, fattiga, arbetare och många andra återigen och än mer underkasta sig det system, som orsakade sammanbrottet.

Man påstår att det är lösningen.

De som orsakade krisen kapar åt sig bonusar och status quo, garanterade av politiker.

Offren, de arbetslösa, plundrade och beljugna har bara att finna sig när det som fungerade som utjämnande utplånas.

Wall Street-kraschen visade sig vara en guldgruva för kapitalet, istället för att de åkte dit och rannsakades ges de nu möjlighet att ”disciplinera massorna” och ta ifrån dem deras äckliga fördelningspolitik. Och den etablerade vänstern verkar helt handlingsförlamad.”

Om kultur och ekonomismen, borgerlig dominans i media, hybrisprojekt på grund av positivt tänkande och något om vilka som förmodligen har tid att sitta och nätrösta, kommentera och skriva på nätet…

”Vi som art blir dummare om ytligheten utplånar djupet”

Birgitta Lillpers i lördagsintervju.

[Uppdaterad under dagen]. Skulle vilja citera ut lördagsintervjun ”’Jag har fått höra att jag är olönsam’ – Birgitta Lillpers berättar om ett hårdare kulturklimat”:

”… ingen år längre säker i ett samhälle som värderar lönsamhet och profit framför människovärde./…/

Allt tal om litteratur eller kultur som egenvärde saknar betydelse i ekonomernas universum./…/

… vad hon inte gillar är att ekonomerna har fått tagit över i styrelserummen [för bokförlag]. Men hon har hittills sluppit höra att hon bör skriva deckare./…/

’Det är sorgligt att det alltid skall sparas på kulturlivet. Det är både farligt och dumt,’ tycker hon./…/

Det finns också ett ökat krav att författare måste vara mediala, sitta i TV-soffor och låta sig intervjuas gång efter annan./…/

Den framåtrusande utbredda ytligheten i våra sociala medier gynnar inte den eftertänksamma människan.”

Här säger hon något ytterligare bra som försvann när jag rev ur artikeln och den finns ännu inte på nätet, så jag kan inte citera detta ännu.

Lillpers har också ett kluvet förhållande till sin hemtrakt, Orsa, efter sedan hon blev granne med en företagsetablering (träindustri) som direkt hamnade i malpåse. Ett resultat av

”… uppblåsta, dåraktiga, hybrisprojekt.”

Ja, se Barbara Ehrenreichs bok ”Bright-Sided” om positivt tänkande och avigsidorna med detta.

—

Det var också en insändare i dagens tidning om en relativt stor vårdcentral i en av de största städerna i Dalarna, varav två av dess läkare och en sjuksköterska ska starta privat vårdcentral (vårdval och fri etableringsrätt).

Insändarskribenten var mäkta upprörd över att dessa nu inte fick arbeta kvar på vårdcentralen, utan blivit omplacerade med kort varsel, med allt krångel detta nu medfört. Vakanser som måste fyllas av dyra stafettläkare, olägenheter för patienter därför att köerna blir längre osv.

Jag har inte följt med i detta så värst, men för inte så länge sedan var det en artikel i samma tidning (röd) att denna personal skulle starta privat vårdcentral. Kanske någon i allmänheten reagerade över detta och kontaktade landstingspolitiker, som snabbt vidtog åtgärder (kanske för snabbt?). Och kanske gick denna information ut i media innan landstinget blev informerat? Vet inte hur dessa saker går till. Och detta är bara undringar och spekulationer hos mig.

Men det fick mig att tänka rent allmänt; vad kan dylika privata vårdcentraler komma att innebära för patienter i slutänden och för landstingets vårdcentraler? Kan det bli en utarmning i våra landstingsdrivna vårdcentraler och en förvirring hos ”kunderna”: var ska jag gå med dittan och dattan?

Min pojkvän i USA visste till exempel inte i deras sedan LÄNGE privatiserade sjukvård var han skulle gå för att vaccinera sig mot svininfluensan. Och han/de borde vara vana att hantera sådant! MER än vi ”bekväma, bortskämda” (????) svenskar?

Tillägg efter lunch: Och nu berättade han om en ca 68-årig bekant som fått en hjärtattack (när han var bortrest och hälsade på sin syster i Michigan).

De kunde inget göra där de först tog emot honom, utan han fick forslas i tre timmar med ambulans innan han fick den vård han behövde. Själv menade han att om han fått vård betydligt snabbare skulle hans läge ha varit mycket bättre nu.

Så kan det alltså vara i drömlandet USA! Man verkar inte vara säkrare där?

Samt kan en uppdelning i ”finhet”ske: vilka som går till privatläkare, ungefär på samma sätt som om man går till privattandläkare eller Folktandvården!?

Vilka väljer privat vårdcentral och vilka blir kvar i landstingets?

Och vad gäller apotek: vadå frihet att välja, i till exempel två angränsande norrländska kommuner i södra Norrland är ALLA apotek privatiserade. Där har man BARA Hjärtats apotek att tillgå. Man är TVUNGEN att bli kund hos Hjärtats apotek.

Och när min pojkvän i USA nu ville byta telefonbolag (från stationärt till mobilt) för sin jobbtelefon (till sitt enmansföretag), så fick han tre olika besked/råd från tre olika personer i butiken han besökte.

Han suckade och sa något om hur oerhört ensam och utlämnad den lilla människan är.

Man ska ha både tid och ork och resurser att ta reda på alla alternativ man har att välja på. Och även om man inte är dum i huvudet, så är det inte lätt att förstå sig på de olika ”planerna”, dvs. vad man har att välja på heller.

Och servicen har blivit mycket sämre där från hur den var i början (när bolag privatiserades och splittrades upp) tvärt emot vad som sades.

Kanske var servicen initialt bättre, men på sikt har den blivit sämre än den någonsin varit låter det som. Något vi börjat se här också? Och kommer att få se mer och mer?

Företagen tjänar förmodligen på det att folk till slut inte har ork att kolla. Och jag undrar om saker vare sig blivit billigare (definitivt inte på lång sikt?) ELLER om servicen blivit bättre.

När han till slut flyttade sitt nummer från stationär telefon till mobil, för drygt tre dagar sen,  skulle denna flytt ske inom 72 timmar (dvs. 3 dygn) och det har ännu inte skett, mer än 72 timmar senare.

—

Och vidare apropå ekonomiseringen, kultur och det förra ekonomiska stålbadet (på 90-talet) och dess konsekvenser (efter förra borgerliga regeringens regeringsinnehav strax innan kris i världsekonomin, tillsammans med allmän högervridning av samhälle och politik över hela skalan, från höger till vänster) i ”K special: Teaterdirektörerna” kan man se:

”… hur det gick till när teatrarna hamnade i klorna på ekonomerna./../

För oss andra, som sedan länge genomskådat hela samhällssystemets ekonomisering, är dokumentären bara ännu en bekräftelse på en sorglig samhällsutveckling. Makten i samhället har ekonomerna – inte humanisterna.

Förr fanns en bättre balans. Så är det inte längre. Det får också konsekvenser i form av ett brutalare samhälle./…/

… den nya tidens chefskultur som krävs när teatern förvandlas till ett slags kulturföretag i balans. Dokumentären berättar dessutom att flera teaterchefer har haft dubbla roller och tagit ut både full lön och arvoden./…/

… pensionera alla skådespelare på Dramaten som hunnit bli 59 år gamla. De kunde sedan anställas igen på kortare kontrakt för vissa roller. Här gick det snabbt att montera ned arbetsrätten. Antalet fast anställd personal har minskat till förmån för egenanställda med f-skattsedel.

… ett drömscenario för det privata näringslivet./…/

I bakgrunden spökade 90-talskrisen som krävde stora ekonomiska besparingar inom hela samhället. Det avslöjar också att den politiska makten också är fullständigt underordnad marknadsekonomins krafter./…/

TV-dokumentärens styrka är att den lyfter blicken från grodans perspektiv och den snabba nyhetsjournalistiken som inte kan skildra krafterna bakom ett maktskifte.

Då är det lättare att syssla med personliga konflikter. Eller räkna antalet kvinnor och män på chefsposter, för att sedan förvandla allt till en simpel pseudodebatt om kön i stället för att ifrågasätta en helt ny maktstruktur och skildra ett paradigmskifte.

Det finns gott om karriärister av båda könen i medelklassen som gärna ställer upp och håller i yxan. Hårda ekonomiska krav kräver hårda nypor. Det anses till och med gagna saken eftersom de anställda håller käften och arbetar hårdare./…/

Det är långt mellan 1970-talets tanke om en sann folkteater och dagens sätt att se på kultur över huvud taget. Då handlade det om att riva ned hierarkier och maktstrukturer.

Teatern skulle demokratiseras och bli en angelägenhet för många människor. Dalateatern var från början en fri teatergrupp med en viss Henning Mankell som en av grundarna. Då skulle man inte ens ha några chefer./…/

Hur klokt är det att fortsätta ekonomisera kulturlivet över huvud taget?”

I ”Mediepartiet har valt sida” skriver Göran Greider:

”I Aftonbladet utropades det med feta bokstäver: ’Storseger för Reinfeldt igen.’ Denna slutsats vilade på, ja på vad? Jo, på nätomröstningen på Aftonbladets sajt! Expressens nätröstare var lika eniga i sin dom: ’Fredrik Reinfeldt krossade Mona Sahlin.’ /…/

Det blåa lagets segersiffror är konstant förkrossande. Vad beror det på? Svar: Huvudförklaringen är att fler tjänstemän * använder nätet och deltar i omröstningar av det här slaget.

Det skandalösa är att kvällstidningar – och även annan press – så ofta tar dessa nätomröstningar på allvar och bygger hela nyhetsuppslag på dem. På det sättet påverkar media politiken.

Åtskilliga vanliga läsare tror att de är avvikande om de fått för sig att Sahlin klarade sig bra i en jämn debatt. Borgerliga väljare peppas istället.

Se det framför er: Engagerade sossar slår upp tidningarna och tappar litet av sugen när de får slängt i ansiktet dessa vansinniga nätenkäter./…/

Häromdagen varnade medieprofessorn Jesper Strömbäck i en artikel: ’Därför bör alla enkäter där det inte finns någon kontroll över vilka som röstar, exempelvis så kallade webbenkäter, bannlysas. Det spelar ingen roll om en webbenkät har besvarats av 100 eller 10000 personer. Om urvalet inte är representativt säger resultaten ingenting om den allmänna opinionen.’/…/

… i fallet med användandet av dessa nätomröstningar har detta Medieparti valt blocksida: Det är blått.”

* förmodligen är manliga tjänstemän i majoritet.  De har tillgång till dator i jobbet och har också tid att sitta och surfa, kommentera och rösta i nätomröstningar, både på jobbet och privat (privat dominerar nog också männen vad gäller dataanvändandet i familjerna i alla klasser). Undrar vilka som inte har vare sig tid ELLER resurser i form av datorer SAMT datakunskaper, eller kanske tid? Vilka klasser som kan göra det ena eller det andra. Jo, vi har återigen ett allt tydligare klassamhälle! Där vissa äger utrymme och ord. Och där t.ex. kvinnor (och barn) inom alla klasser har halkat ett snäpp under i att bli värdesatta lika mycket som män och värdesatta för sina unika, speciella egenskaper. En utveckling som inte alla privilegierade gillar; vare sig somliga män eller dem som tillhör medelklassen, övre som lägre. ALLA ”privilegierade” röstar INTE blått! Men ganska många?

Ulf Lundén skriver intressant i ”Mat – en statuspryl”:

”Matbordet, middagen och kökskonsten har blivit en syssla som fyller tv, radio, tidningar och bloggar. Det kommer ut en kokbok om dagen.

Alla frossar i mat även Plura Jonsson som för närvarande offentliggör sin gastronomiska klassresa från husmanskostens arbetarkvarter i Norrköping till gourmandbutikerna på Söders höjder. Här finns tusen olika sorters olivolja att köpa.

Det är plånbokens storlek som bestämmer om du äter rätt och riktiga kotletter. Måltiden är en tydlig klassmarkör och ännu ett område för personligt självförverkligande.

Min första chef (Ludvika Tidning) i tidningsbranschen, Mats-Eric Nilsson, fann ett eget granskande område i ämnet.

Han var den förste journalisten i modern tid som började läsa innehållsförteckningen på matvarorna i affären. Oj, vilket liv och kiv det blev. Det var sannerligen på tiden att folk fick lära sig att även mat- och livsmedelsbranschen är en del av ett vinstmaximering industrikapital.

I jakten på den billigaste matkassen har industriproduktionen skördat nya triumfer. Smakämnen och tillsatser hör till vardagen.

Handen på hjärta; vill vi verkligen veta hur djuren hanteras i slakterierna eller vad vi stoppar i oss? Vi matas (förlåt) ständigt med bildpropaganda som skall få oss att glömma verkligheten./…/

… del i planen att bli den lyckade människan. I denna hetsjakt, att framstå som den perfekta människan, med det perfekta arbetet, den perfekta familjen, det perfekta utseendet, det perfekta hemmet, ökar ständigt samtalen till jourhavande medmänniska.

Jakten på lycka skapar en ångestdriven rädsla som förlamar många. Det är en världslig överhöghet som måste mötas med tvivel, kritik och motstånd.”

Han skriver också:

”JA – Mikael Wiehe gisslar borgerligheten på nya plattan. Han står stadigt i blåsten oavsett höger- eller vänstervindar.

NEJ – Hatet på nätet är vår tids värsta farsot. Olaga hot, trakasserier och grova uttalanden hör till vardagen.”

Och läs om mediedrev och mediedrev i ”Så tänker Beatrice”:

”Justitieminister Beatrice Ask (M) har bett om ursäkt för att hon föreslagit att förmodade kunder hos prostituerade skulle få ett gredelint brev med post på det att alla ser vilka fulingar de är. Nu har hon bett om ursäkt.

Kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) i Malmö har också bett om ursäkt sedan han i en intervju något snårigt förklarat att Israel gör sig skyldig till övergrepp i Gaza och att han formulerat sig olämpligt om antisemitismen i Malmö.

Genast startade drevet i de borgerliga tidningarna. Reepalu antisemit!/…/

Det borgerligas drev mot Ilmar Reepalu överstiger vida den omfattning som deras kritik mot Beatrice Ask har haft.

Men om han uttalande var lite luddigt så avslöjar hennes uttalande desto tydligare hennes tänkande.”

Och ”Jan Guillou avslöjade sig själv” angående KGB och CIA, men Expressen fick grävarpris för sitt ”avslöjande”:

”Vi tyckte inte att det var någon större journalistisk bedrift att rycka ur två sidor (305-306) ur memoarboken och skicka till grävarjuryn.”