”Obildade” ja-sägare och om vilken verklighet som är opportun och vilken som inte är opportun att visa i nyhetsrapporteringen i TV och media, medan andra slags program är helt okej…

Ja, knegarna behövs framförallt som en tyst och lojal arbetskraft. Kulturen ska göras tandlös, inte uppvigla eller ställa till med oreda. Ska finnas på marknadens villkor och vara lealös och ofarlig.

Amerikanen Bob Scharf i essän ”Verklighets-TV” skriven för fyra år sedan:

”Finally, capitalists sold the idea that greatness is achieved, not inborn, but the measure of this achievement had to be wealth, which one could get by mere inheritance or by being, say, a whore. Criticize someone like Howard Stern and the inevitable retort comes: ”You wish you had his money.” The having of money is greatness and success, even if one finds it in a suitcase.

Capitalists want to believe that those who have deserve to have–a meritocracy. Yet the American dream is that anyone can have, that having or getting is democratic.

The resolution of these competing myths is the hyper-real where there is appearance without reality…

It remains to be observed that while television is crowded with ”reality shows” which, if they are not ”contest style” are still filled with the promise of a dramatic turn of events to be so declared by announcers or producers, news shows more openly shy away from reality–reporting the war only if they are ”embedded” with troops and complying with government expectations that they not show bodies being shipped back.

Again, the formal rules of real news gathering are compromised in service to the hyper-real.

It also remains to be observed that all of this occurs as the standard of living continues to decline. There are record foreclosures, consumer debt is at an all time high, millions have no health care, full-time work is more difficult to find, women and children swell the ranks of the impoverished…

We do not get ”reality TV” which documents the hardships of the poor. We get the promise of rags to riches dramatic turn arounds. Terms like ”greatness,” ”success” achievement” are made meaningless as the former delineations and measurements are eschewed and a winner is simply someone who is declared a winner without any further objective meaning or sense.

As we work longer hours for less compensation; as our lives grow more difficult and necessities move out of reach; as there is greater want and greater instability; we are offered the compensation of the fantasy that anyone can be a ”winner.’”

I min snabba översättning:

”Slutligen så ville kapitalister sälja idén att storhet är vunnen, inte medfödd, men måtten på dessa uppnåenden måste vara förmögenhet, vilken man kan få genom rena arv eller genom att vara, låt oss säga, en hora. Kritisera en sådan som Howard Stern och det omedelbara genmälet kommer ”Du önskar du hade alla hans pengar.” [samma retorik används där som här! Om avundsjuka. Nej, 'avundsjukan 'är inte bara svensk! Berättigat ifrågasättande kan tystas med hänvisning till avundsjuka]Att ha pengar är storhet och succé även om man skulle råka hitta dessa [pengar] i en resväska [på gatan].

Kapitalister vill tro att de som har förtjänar att ha – en meritokrati. Dock är den amerikanska drömmen att vem som helst kan ha, att att ha eller få är demokratiskt [men hur är det med 'den amerikanska drömmen'? Var finns den? Eller fanns den?].

Lösningen på dessa konkurrerande myter är det hyperverkliga [överdrivet verkliga] där det finns ett yttre [utseende, sätt att te sig] utan verklighet.

Det återstår att påpekas att medan TV är fyllt med ”verklighetsshower” vilka, om de inte är i ”tävlingsstil’, är fyllda med löftet om en dramatisk vändning av sakernas tillstånd, så uttalad av hallåor och producenter, att nyhetsshower mer öppet drar sig bort från verkligheten – och rapporterar om kriget bara om de ”omsluts” av trupper [dvs. av levande soldater?] och lyder regeringens förväntningar om att inga kroppar visas som skeppas tillbaka [Nej, DEN verkligheten kan de inte visa!].

Återigen, de formella reglerna angående verkligt nyhetsinsamlande kompromissar i det hyperverkligas tjänst.

Det förtjänar också att påpekas att allt detta händer samtidigt som levnadsstandarden fortsätta att sjunka. Vi har rekordmånga utmätningar, konsumentskulderna är högre än någonsin, miljoner har ingen sjukvård, heltidsjobb är svårare att hitta, raden av kvinnor och barn som är utfattiga ökar… [precis som här är det de som tjänar minst på den politik som förs, män tjänar på den i högre grad och därför tenderar män att rösta på högern och kvinnor mer åt vänster. Men många, många män förlorar också. De förnekar dock detta och har ett falskt hopp om att kunna förändra sin situation, trots alla tecken som tyder på motsatsen? Och vad gör dessa när sanningen mer eller mindre medvetet går upp?].

Vi får inte se verklighets-TV som dokumenterar de fattigas vedermödor. Vi får löften om the rags to riches dramatiska få-som-vi-vill. Begrepp som ”storhet’, ”succé’, ”prestationer” har gjorts meningslösa när forna beskrivningar och mått undviks och en vinnare helt enkelt är den som förklaras som vinnare utan någon ytterligare mening eller förnuft.

Samtidigt som vi arbetar längre arbetsdagar för mindre ersättning; samtidigt som våra liv blir svårare och nödvändigheter försvinner bortom räckhåll; samtidigt som brister/avsaknader blir större och instabilitet blir större; erbjuds vi kompensation av fantasin att alla kan bli en ”vinnare’.”

Han får följande kommentar av en annan amerikan:

”Bob, tack för ditt arbete gällande vanföreställningen om ”verklighets-TV’. Jag blev förvånad över att du missade att inkludera det mest framstående exemplet för din ”kapitalist’-modell,när du inte inkluderade Donald Trumps ”nya” verklighetsshow ”Du är sparkad.” Trump är vid första påseendet bevis på din teori. Donald Trump ”förtjänade” aldrig en enda penny av sitt välstånd, han utvecklade blott och bart bara sin fars egendomsinnehav.”

Sjukvård och sjukskrivning i ett allt mer privatiserat samhälle och om yttrandefrihet som allt mer håller på att förvandlas till en vara i dagens kulturpolitik och vars egentliga värde håller på att gå förlorat…

[Uppdaterad postning under kvällen samt 15 augusti. Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara].

Socionom med privat erfarenhet av sjukskrivning, som nyligen varit sjukskriven för operation i axel och tidigare varit sjukskriven på grund av annan orsak:

”Idag är allt så uppsplittrat mellan flera aktörer, det finns egentligen ingen samordning!”

Men är det inte detta alliansen berömmer sig av att ha åstadkommit? Att underlätta för människor att komma tillbaka i arbetslivet allstå! Att samordningen brister låter inte som ett underlättande…

En enmansföretagare, snart 60 år,  i USA med privat sjukvårdsförsäkring har en självrisk på över 30 000 svenska kronor. Han måste alltså betala de första dryga 30 000 kronorna om han blir sjuk (kanske är detta dock en av de högsta självriskerna, men då betalar han sannolikt en lägre sjukvårdspremie).

Sen undrar jag vad slags försäkringar han har vid inkomstbortfall…

Dessa 30 000 kronor gäller under ett år, så behöver han sjukvård nästa år börjar han om med att betala de första 30 000 kronorna. Man kan ju föreställa sig hur detta kan bli för en familj med  boendelån/kostnader, behov av bil, om man måste betala barns utbildning (vilket är en förutsättning, men ingen garanti för framtida jobb, med hyfsade inkomster)… Jag tror premien för denna sjukvårdsförsäkring ligger på 230 dollar/månad för närvarande, dvs. ca 1 500 kronor/månad drygt.

Hans 25-årige son chansar och har ingen sjukförsäkring. TROTS att han förmodligen skulle få betydligt lägre premie också.

Företagare kan förse sina anställda med sjukförsäkring. Lärare t.ex. är sjukförsäkrade genom sina anställningar, dvs. behöver de sjukvård är de försäkrade genom dem som anställt dem. Amerikaner upplever inte detta som särskilt rättvist.

Jag tror inte företagare är skyldiga att försäkra sina anställda, men det kanske är ett konkurrensmedel, dvs. om de vill ha den bättre arbetskraften så är det lättare att anställa om man erbjuder bland annat denna försäkring. I Sverige betalas detta via skatter företagaren betalar. Jag undrar hur stor den reella skillnaden blir i slutänden i kostnader för anställda? För vad jag förstår är det också ganska omfattande pappersexercis för de anställda man har i ett företag. Det gör också att det förmodligen blir mer jobb för en mindre än för en litet större företagare?

Peter Gerlach skriver en massa intressant i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” i boken ”Nationalekonomi för vänstern” utgiven på Kata förlag.

På Kata förlag har också Stina Oscarsson gett ut ”Det omätbara – Åtta pjäser från tillväxtens tid”, om denna bok kan man läsa:

”Vi lever i ett samhälle med en enda berättelse. Den yttrandefrihet som enligt de kulturpolitiska målen ska ligga till grund för kulturpolitiken håller på att förvandlas till en vara som kan köpas och dess egentliga värde är på väg att gå förlorat.”

Dvs. hur är det med att verkligen få ifrågasätta saker? Och jo, jag tror alliansen är rädd för verklig kompetens…

Och för att verkligen lyckas som entreprenör krävs en viss grad av trygghet?

Jag kommer att fortsätta blogga om det Gerlach skriver apropå sjukvård, offentlig och privat. Jag tycker intensivt illa om alliansen och deras politik och det samhälle som håller på att skapas med bristande solidaritet.

Tillägg på kvällen: se bloggen Det progressiva USA i ”Amerikansk domstol skjuter Obamas sjukförsäkringsreform i sank”.

Och en kvinna som opererade en tumör i hypofysen för ett och ett halvt år sedan efter vilken hon blev sjukskriven i fyra veckor berättade att hon fick 5000 kronor från försäkringskassan, men hon orkade inte bråka om det med kassan (dessutom gick hon tillbaka i jobb efter 3 veckor!). Denna summa är nästan en fjärdedel av den lön hon troligen får ut netto per månad. Ja, vissa kan troligen göra så här, för de har en ekonomi som tillåter det! Men hur går det för dem som INTE har det? Hon var också kritisk till moderaterna (och alliansens politik) och hon tillhör de väldigt väl utbildade, med hyfsad inkomst. Nej, alliansen har inte vunnit över alla i medelklassen! Inte ens de mest utbildade där.

Tillägg 15 augusti:

”Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”

Howard Zinn

I artikeln ”Vårdbolag vägrar bidra till välfärd” kan man läsa:

”Riskkapitalet må vara hur effektivt som helst men så länge rationaliseringsvinsterna inte i någon form återförs till samhället skapar det bara kapitalöverföringar från massan till fåtalet.

Ur det perspektivet framstår debatten om finansieringen av den framtida välfärden som närmast utomjordisk. Vi har i flera år serverats den till synes orubbliga ”sanningen” att växande välfärdskostnader kräver ett större deltagande från privata investerare. Å andra sidan har Skatteverket fastslagit att bolag inom vård och omsorg, när de väl förvärvats av riskkapitalbolag, knappt betalar någon skatt över huvud taget.

Om den framtida välfärden verkligen är äventyrad av en otillräcklig skattebas, bland annat till följd av en åldrande befolkning, har jag personligen mycket svårt att se logiken i att måla upp riskkapitalet, åtminstone med rådande skatteregler, som lösningen på problemet.”

Gammaldags skola och gammaldags syn på människor i dagens politik…

 

[Något redigerad samt uppdaterad, se slutet, 2 mars].

Sven-Eric Liedman s. 268-269 i boken ”Hets! En bok om skolan”:

”Det mest påfallande med den nya skola vars konturer nu kan anas är att den är så gammaldags./…/

…2010 års skola kommer att misslyckas. Misstag av den storleksordningen är tvärtom både sorgliga och kostsamma, och det kommer att kräva stor energi att skapa en ny och bättre tingens ordning./…/

Dagens skola, den som nu linjeras upp med hjälp av enkla slagord, kommer säkert att ha sina förspråkare också då [2030]. Förenklingar är säljande. Men efter år av oönskad utveckling kommer den inte längre att ha initiativet.”

Och apropå ett av dessa slagord den kreative (???) ”entreprenören”, han/hon som ska rädda oss, så skriver Daniel H. Pink i sin bok ”Drivkraft – Den överraskande sanningen om vad som motiverar oss” (s. 49):

”En annan och mer långvarig studie av konstnärer visar att hänsyn till yttre belöningar faktiskt kan hindra eventuell succé. I början av 1960-talet studerade forskare elever som gick första eller andra året på School of the Art Institute of Chicago. Man undersökte deras inställning till arbete och huruvida de motiverades mest av inre eller yttre belöningar.

Med dessa data som grund följde en annan forskare upp studien genom att i början av 1980-talet se hur dessa studenter karriärer fortlöpte. Bland de tydligaste resultaten, särskilt för männen, var följande: ”Ju mindre yttre motivation de fick under konstutbildningen, desto större framgång hade de i yrkeslivet både några år efter examen och nära tjugo år senare.”

Målare och skulptörer som drevs av inre motivation, som kände att upptäckarglädjen och skaparprocessen var belöningar i sig, klarade att uthärda under de tuffa tider – med brist på ersättning och erkännande – som ofrånkomligen beledsagar konstnärsbanor.

Och det ledde till ännu en paradox i den tredje drivkraften /…/ ”De konstnärer som målade och skulpterade mer för glädjen i utövandet än med tanke på yttre belöningar producerade konst som allmänt har erkänts som högtstående.

I studien poängterades också: ”Det är de som är minst motiverade att jaga yttre belöningar som till sist får dem.’/…/

… för alla ansträngningar som inbegriper insatser av den högra hjärnhalvan – de som kräver flexibel problemlösning, uppfinningsrikedom och begreppsförståelse – kan villkorade belöningar vara farliga. De som belönas har ofta svårare att överblicka periferin.”

Och till råga på allt; som om människor måste både motiveras och tvingas! Vad har en dylik inställning (människosyn) för (undermedveten) inverkan (och från vad i det undermedvetna hos dem som nu genomför detta och dem som också stöttar denna utveckling)? Tar väldigt lätt bort lusten och glädjen  i det man gör? Men hur var det nu med alla dessa entreprenörer som (den allt mer kontrollerade och reglerade skolan, lärar- och elevkåren) ska frambringa? Vad slags miljö vore bästa jordmånen för dessa och för detta?

Men vill man egentligen ge alla samma chanser?

Det behövs…

”… en mer dynamisk syn på mänsklig motivation (s. 19).”

Men vill vår skolminister egentligen ge alla samma chanser?

Pink påpekar dessutom att vi inte kan leva av luft!

”Givetvis är utgångspunkten för all diskussion om motivation på arbetsplatser ett odiskutabelt faktum: man måste tjäna ihop till sitt uppehälle. Månadslön, avtalad ersättning, några förmåner, lite fringisar - det är vad jag kallar ”grundläggande belöningar’.

Om någons grundläggande belöningar inte är tillräckliga eller skäliga, kommer hans fokus att vara på det orättvisa i situationen och oro för hans ekonomiska omständigheter [hungriga vargar jagar inte bäst].

Man får varken den yttre motivationens förutsägbara resultat eller den inre motivationens oväntade följder. Man får väldigt lire motivation överhuvudtaget (s. 40).”

Och så var det det där med kulturpolitiken också… Skapas jordmån för kreativa, nyskapande förmågor en masse där?

Jag kan, som sagt, inte heller låta bli att fundera över dem som nu gör om skola, kulturpolitik – och samhälle, vad de har i sina ryggsäckar… Unnar de att det unga uppväxande släktet får förbli mer levande än de fick och är? Att de som nu växer upp får utveckla så mycket som möjligt av hela sin mänskliga potential? Unnar dessa beslutsfattare och lobbyister att människor trivs på sina jobb och kan och får blomma ut där, om de vill och har den drivkraften?

Och det värsta är att de som manglas genom denna skola riskerar att skapa mer eller mindre robotlika varelser som värdesätter yttre saker kanske enbart… Vad slags värld skapas?

Se Lisbet Palme i intervjun ”Lisbet”!!! Hon pratar mycket om barn och deras villkor och om den politik angående barn som växte fram för 30-40 år sedan, men som nu håller på att monteras ner. Hon pratar om segregation och dess effekter bland annat.

Sven-Eric Liedman skriver också om denna (s. 270):

”Men därmed är vi inne på det största problemet med dagens undervisningväsen, ja med dagens Sverige i stort; den påfallande och tilltagande segregationen. Det behövs integration säger politikerna, och därmed är det människor födda i andra, ofta avlägsna länder som skjuts fram som problemet. Det är sant att dessa grupper i hög grad är offer för segregationen.

Men den drabbar inte bara dem. Vi håller som i USA på att få en växande grupp av ”fattiga vita” som finns både i de påvrare förstäderna och på en alltmer marginaliserad landsbygd. Det är framförallt dessa människor som kan rösta på ett parti som Sverigedemokraterna. De gör kvinnan i burka och mannen med profetskägg till syndabockar men borde istället vända sin ilska mot de styrande eliterna.

Kommer 2030 års skola att bätter kunna hantera segregationen? Det förutsätter stora förändringar av samhället i stort.”

Knycker ett tips på video från Motvallsbloggen, det finns känslor av solidaritet även i USA. Min pojkvän i USA (född och uppvuxen där) skrattade högt när han hörde om politikerns 140-sidiga (???) åtgärdsprogram, jämfört med den enkla lösning mannen i videon kommer med (men den lösningen är alltför simpel??):

Brutalisering i samhället i ojämlikhetens spår…

Göran Greider skriver läs- och tänkvärt i ledaren ”Vi ser inte eleverna för alla krav vi ställer på dem” :

”Mönstret tycks vara detsamma över hela den industrialiserade världen: Pojkarna presterar sämre i skolan, medan flickorna får bättre betyg fastän de mår sämre.

Överallt öppnar sig en könsklyfta i skolan, även i samhällen som de skandinaviska där det trots allt i alla fall talats mycket om jämställdhetens betydelse. Vad beror det på? Vad kan man göra åt det? Och hur farligt är det?

Svaret på den sista frågan är att det är riktigt farligt. Ett samhälle där pojkar och flickor, och senare män och kvinnor, tenderar att nästan röra sig i olika livsbanor, öppnar för massor av konflikter./…/

[Sant! Vi snarare fjärmas än närmas!]

I praktiken kraschar de åberopade jämställdhetsidealen också mot nya ideal som fallit ur ärmen på den marknadsliberala ideologin: Mycket av entreprenörstänkandet vilar på en manlig myt om den ensamme innovatören som går sin egen väg, bortom kollektivet och längs vägen bara har några ”few regrets’, som Sinatra sjunger.

[och i spåren av detta följer intolerans, förakt för svaghet... Och att vara småföretagare, dvs. entreprenör i entreprenörernas förovade land USA t.ex. (som är någon slags förebild för många, inte minst politiker även inom s) är ingen dans på rosor. För stora flertalet är det rejält slit för liten vinning och stor otrygghet].

Den pågående friskolerevolutionen tenderar att separera könen. Det finns förortsskolor där lågpresterande unga grabbar blir kvar medan de studieinriktade tjejerna drar vidare till friskolor med högre status i innerstäderna. Den nya gymnnasiereformen lär också skilja könen åt ännu mer, när killar väljer yrkesinriktade program medan tjejerna väljer högskoleförberedande./…/

Men under i synnerhet Jan Björklunds ledning har skolan olyckligt nog mer och mer kommit att betraktas som en fabrik för produktion av högpresterande elever./…/

[vadå, lära sig samarbeta eller fungera socialt? Något som kanske skulle behövas än mer i framtiden. Dessutom tror jag prestationerna i den sortens skola där elever inte segregeras höjs över hela linjen, om man jobbar ihop och för allas bästa].

Det säger sig självt att idéer om jämställdhet, eller jämlikhet, inte kan finna någon större grogrund i den skolsynen [som de politiker har som styr idag har]. /../

[Sant!]

Men jag får ändå ingen riktig känsla av att delegationen [DEJA] vågar sätta in jämställdheten i skolan i ett större sammanhang som innefattar också marknadifieringen av skolan och samhället. Betänkandets slutsatser ger intryck av en litet väl foglig elevprodukt.

[Tala om konformism och likriktning mitt i individualiseringens tidevarv. Stöps vi inte i samma form snarare?]

Det var länge sedan västvärldens samhällen genomsköljdes av någon antiauktoritär våg; man får gå tillbaka till slutet av sextiotalet för att finna något sådant. Hierarkier, könsroller och klasspositioner har på många sätt bara stärkts de senaste årtiondena. Det är bara det att vi inte riktigt ser det, eftersom våra sinnen har privatiserats.

[Vi ska stå med mössan i handen och lära oss att lyda! Och hålla tyst? Hur är det med behoven av makt och kontroll hos de politiker som nu har makten? Var kommer dessa behov ifrån. George Monbiot har skrivit om 'de ledande klassernas paranoia'].”

Men även de högpresterande elevernas resultat har sjunkit och forskare menar att det beror på segregationen i skolan. Och vad händer med dem som slås ut i skolan?

Tillägg vid lunch: se Det progressiva USA om ”Gabrielle Giffords, efter massakern i Arizona, USA-bilden nyanseras” ,   samt i ”Sånger från tredje våningen eller drömmen om lycka och rikedom i det stora landet i väster” och slutligen George Monbiot i ”Beware Fake Radicals – Conservatives have perfected the trick of defending power by attacking it” eller ”Akta er för falska radikala – konservativa har fulländat tricket att försvara makt genom att attackera den” (se Det nya arbetarpartiet moderaterna). Storstad påminner om var skattesänkningarna kommer ifrån, dvs. de arbetslösa och sjuka framförallt (som har det riktigt tufft), men jag tror att vi i medelklassen också på sikt kommer att få det tufft därför att skattesänkningarna kommer att leda till allt mer privata försäkringar och lösningar, som blir dyrbara. Väldigt dyra, utom för dem med (väldigt)  GOTT om pengar.

Kartan från Det progressiva USA.

Se tidigare postning om Sarah Palin.

Privatiseringar som fördyrar (hur mycket har de påverkat effektiviteten?) och dessutom ger de mindre medborgarkontroll…

Tack för videotipset Kildén och Åsman i ”Brittiska studenter protesterar”. Om Tariq Ali i videon läs här.

Precis som jag misstänkt: koncerner inom t.ex. sjukvård lägger låga bud för att få ta över och t.ex. driva ett demensboende. Men så småningom höjer de kostnaderna, kanske dessutom utan att därmed automatiskt höja vårdkvaliteten, och då sitter kommunen där.

Likadant kan det vara med andra privata koncerner, som inom skolan. I vissa kommuner har man lagt ut vuxenundervisning på privata företag, som NTI-skolan (hur många elever har varje enskild lärare, lärare som aldrig ser sin elev? I en standardiserad, icke-individualiserad undervisning, där alla elever gör exakt samma arbetsuppgifter oberoende av sina enskilda behov. Undra på om man kan spara där!).

Se också en undersökning som slår hål på myten om att privata företags chefer skulle vara smartare än offentliga sektorns. Det har snarare visat sig vara tvärtom i många fall. Apropå effektivitet! Dessutom har det visat sig att belöningar kan minska motivationen i motsats till vad som hävdas av så många.

Och (V) och (Mp) har inte varit ett sänke för (S):

”Väljarna gillar fortfarande den socialdemokratiska välfärdsstaten. Men de är inte säkra på att Socialdemokraterna är bäst på att upprätthålla den [Sant!!! Se Göran Greider i ledaren 'Vägen tar slut och ett parti rullar över kanten' om Sven-Erik Österberg, som han trodde stod för en annan sorts politik].

Så kan man, starkt förenklat, sammanfatta några av inläggen på den konferens om socialdemokratin och valförlusten 2010 som hölls i riksdagshuset i Stockholm i dag, tisdag.”

Se Trondheimsmodellen s. 68-69 där norrmannen Asbjørn Wahl konkret visar hur…

”… nedrustningen hänger samman med att välfärdsstatens grund tas bort och att det är politiska val som görs.

Privatiseringar kan fås att se ut som, om inte den enda möjliga lösningen, så den billigaste.”

Men är de det?

Och hur går det för ett av de mest nyliberala länderna – och ojämlika, som USA. Göran Greider skriver vidare i ”Mellan Kina och USA står bara en katt”  :

”… en världsmakt i förfall, USA, som inrikespolitiskt är oförmöget att lösa sina problem och fritt faller ner i högerpopulism och utrikespolitiskt vänder hela Pentagon mot världen och gnyr över läckta dokument [se Ola Larsom om wikileaks och yttandefriheten, se också Dagens konflikt i 'Den västerländska yttrandefriheten: gränslös när den slåt nedåt, begränsad när den slår uppåt'!!!]. Detta syns i väster.”

Aron Etzler fortsätter:

”Kommuner använder ekonomin för att gynna privatiseringar. De flesta utredningar visar att privatiseringar gör det billigare, eftersom de inte räknar med de totala kostnaderna – ofta tar man bara in själva verksamheten i beräkningen.

Men för kommunerna tillkommer en dyrare byråkrati och kontrollapparat. Den räknar man aldrig med. Allt detta resulterar i att man i första rundan kan spara pengar, men sedan, när kommunerna sitter med ett kontrakt stiger ofta kostnaderna. Buden sockras, och egentligen är det normal affärspraktik. Introduktionspriset som ligger lägre är vanligt i alla branscher.

Men i slutänden visar det sig att privatiseringar skapat nya problem som är kostsamma.

För konkurrensen, som kan bidra till att pressa ned löner eller tvinga fram övertid för de anställda, skapar i sig en typ av ineffektivitet som man sällan talar om.”

Ja, och hur är det med RUT- och ROT-avdragen? Utförs de jobb som man redovisar till myndigheterna alltid? Vad kostar coacher och konsulter?

Har saker blivit bättre, fungerar de bättre? Se apoteken (vilka tjänar storkovan där), järnvägen osv.

Apoteksägare får halv miljard i onödan

http://svt.se/embededflash/2257765/play.swf

Klicka på bilderna för att göras dem större och lättare läsbara.

Vad vill egentligen moderaterna? Det är de ganska förtegna om? Men alla partier har en ideologisk grund som vägleder deras ställningstaganden…

[Uppdatering på kvällen, se slutet av postningen].

Jo, jag tror Rune Blixt har rätt: skattesänkningarna som vi som arbetar lovas kommer snart att ätas upp på grund av andra höjningar som kommer att komma på grund av skattesänkningarna. Privata försäkringar kommer att bli mycket dyrare än ett gemensamt försäkrings- och trygghetssystem.

Se tidigare inlägg om att härska genom att söndra ”Om att dra isär grupper i samhället samt om arrogans i makten…”

Och när dessa extra pengar i plånboken har ätits upp vad har vi då kvar? Nej, inget annat än ett raserat trygghetssystem som kommer att drabba oss den dagen vi blir sjuka eller arbetslösa – eller både/och.

I ett allt ojämlikare – och brutalare – samhälle är vi alla förlorare, rik som fattig.

Jag tänker på fynden som presenteras i ”The Spirit Level” eller ”Jämlikhetsanden” om läs- och skrivkunnighet, som är lägst i de mest ojämlika samhällena… Men att folket är okunnigt och ”primitivt” rör inte högern i ryggen, kanske snarare tvärtom!?

Fast egentligen förlorar också de på ett samhälle med allt större klyftor. Och jag undrar om inte folk så småningom kommer att börja se och ifrågasätta, med allt vad det innebär (se länkat inlägg från annan blogg om ett sönderslitet samhälle kanske så småningom, samt debattartikeln ”Sverige håller på att slitas sönder”).

Människor i lägre medelklass och lägre (ja, kanske inte bara i lägsta medelklass heller) i USA ser inte med blida ögon på vad vissa tar i arvode för sina tjänster har jag förstått på min pojkvän apropå tandläkararvoden bland annat.

Se också tidigare postning om ”Skolprestationer i ett allt ojämlikare samhälle”.

I ledaren ”Vad vill moderaterna?” idag skriver Robert Sundberg:

”Vad vill partiet [moderaterna] med det svenska samhället?

Paradoxalt nog är det oklart.

Alla partier har dock en ideologisk grund som vägleder deras ställningstaganden i sakfrågor.”

Men detta talar moderaterna väldigt tyst om. Men hur var det nu?

Här är Mona Sahlin om vad som står på spel.

Det handlar inte om vare sig henne eller Fredrik Reinfeldt (som har goda inkomster), utan om dem som är arbetslösa och utförsäkrade.

”Det är politikens innehåll det här valet handlar om

Inte om våra karriärer.”

säger hon.

Sundberg skriver:

”Från 1900 till 70-talet hade Moderaterna sin grund i konservatismen. Därefter fick liberala, ja nyliberala, idéer en större betydelse för Moderaternas politik.

I båda ideologierna ska statens storlek vara liten. Därför ska få saker vara i offentlig regi, alltså statlig, landstingskommunal och kommunal. Det offentliga, statliga, ägandet ska vara litet. Skatterna ska vara låga och gå till en minimal statsmakt som sysslar med rättsväsende, polis, försvar och liknande som reglerar människors mellanhavanden, inte mer.

Inför valet 2002 ville moderatledaren Bo Lundgren sänka skatterna med 135 miljarder kronor. På grund av inflationen motsvarar det femton miljarder mer i dag. De som då var medlemmar i Moderaterna var med på denna politik. De utgör fortfarande en stor majoritet av Moderaternas medlemmar.

I valet 2006 utgjorde de väljare som hade röstat på partiet 2002 hälften av partiets väljare. De röstade på partiet igen eftersom de fortfarande gillade en skattesänkarpolitik för att minska statens storlek.

2003 blev Fredrik Reinfeldt moderatledare. Han hade varit med i partiet sedan 80-talet. Reinfeldt måste rimligen tycka om en utveckling av det svenska samhället som innebär att statens storlek minskar och att skattenivåerna sänks.

En sådan politik kallas konservativ eller nyliberal.

När Moderaterna nu i fyra år har lett den borgerliga regeringen har skatterna sänkts med hundra miljarder kronor. Det är två tredjedelar av det som partiet ville i valet 2002. Ändå sa Alliansen före valet 2006 att skattesänkningarna skulle bli på en lägre nivå än hundra miljarder.

Nu säger Alliansen att reformutrymmet kommande mandatperiod väntas bli 30 till 40 miljarder kronor. Det mesta av det vill Alliansens partier ha till sänkta skatter. Kanske blir det den övre summan och då har Moderaterna genomfört det som Bo Lundgrens moderater lovade 2002.

Det är inte konstigt, eftersom det i stort sett är samma personer som är moderata politiker och medlemmar nu som då.

De är på väg att genomföra en politik som ligger i linje med nyliberal ideologi. Fast de marknadsför det som något annat.

50 procent av väljarna verkar nu vilja ha den politik som bara 15 procent röstade för 2002. De kanske inte vet vad Moderaterna vill, bara att Reinfeldt inger förtroende.”

Uppdatering på kvällen: följande är ett exempel på något som INTE skrivits eller talats inte om i media

”… de rödgrönas förslag om fastighetsskatten skulle kunna sänka hyran med 500 kronor per år för 40 procent av landets 2,3 miljoner hyresrätter.

Varför lade nyhetsredaktionerna nästan allt sitt spaltutrymme på en skattehöjning som drabbar 100 000 rika familjer, i stället för att rapportera om en skattesänkning som gynnar nästan en miljon hushåll?”

Ur ”Pressen mot Sahlin”.

Om att ge mer till dem som har, samt om intellektuell nivå hos våra främsta makthavare och ”långsamma bomber” vars inverkan kanske inte märks förrän efter 100 år…

[Tillägg efter lunch: Här är Robert Sundbergs ledare "Ge mer till dem som har". Och Christina Garbergs-Gunns artikel "En väckarklocka - är det allt?"]

Ja, är en väckarklocka allt Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson har på sina nattduksbord? Är inte det litet skrämmande? Säger det något om dem? Vad?

Se artikeln ”Tyst protest i Almedalen” om Koalition för kulturdebatt. Se också mer angående denna tysta demonstration. Där står i inledningen:

”Det finns ”långsamma bomber’. Också i fredstid kan kyrkor rasa. Det går långsamt, så långsamt att det kanske inte märks förrän efter 100 år.

Då säger någon: ”Låg det inte ett bibliotek här en gång? Fanns det inte en plats där människor samlades; barn, vuxna, gamla? En plats dit man kunde komma med sina frågor om vad det innebar att vara människa?’”

Och apropå söndrande och härskande. Och skillnad på person och person:

”Moderaterna är partiet för Mannen med stort M som inte har några bekymmer med att svika sina Medmänniskor och sätta sig själv i första rummet. Det är partiet där det självklara svaret på frågan om vilket som är värst, Tobleroneaffärer eller Sudanaffärer, är Tobleroneaffärer så klart! Vem bryr sig om 12 000 dödade och 160 000 fördrivna i Sudan? Skit i dem.

Om detta kan te sig lockande för många med Villa-Volvo-Vovve så klämtar klockan snart för oss alla, även för Mannen med stort M. För när sedan turen kommer till honom själv ifall företaget där han jobbar går i konkurs eller han blir arbetslös av annan anledning, ja då får han finna sig i att bli sparkad på av sin moderatarbetskamrat  på motsvarande sätt.

Vi är nu ett land som styrs av värsta sortens opportunism. I ärlighetens namn ska sägas att 12-miljardersutspelet framstår som fantasilöst på något sätt. Inte för att det är något fel på det, men att bara simpelt  bjuda över en sådan moraliskt korrupt motståndare ger det hela en fadd klang. Reinfeldt, som tillhör ett parti som betalas av ”särintressen” tycker jag vidare ska prata oerhört tyst om ”särintressen’.”

Och återigen Storstad om vad välfärdens frukt kostar:

”Den senaste mandatperioden har regeringen sänkt skatterna med ungefär 100 miljarder – även om det man lovade inför valet 2006 var en betydligt lägre summa, nämligen 37 miljarder [SvD idag, ännu ej på nätet].  Nästan mandatperiod lovar man ytterligare miljarder, även om man svävar på när det blir – regeringen förväntar sig att du röstar på dem utan att de lämnat klart besked i frågan (man undrar lite vad mer de inte tänker lämna besked om men genomföra om de faktiskt vinner).

Diskussionen om skatter borde handla om vad skatterna ska användas till.  I längden är det djupt problematiskt med tidningarnas återkommande plånboksreportage – ”detta tjänar du på x-partiets skatteförslag’. Politik är så mycket större än att bara handla om människors plånböcker, och ju mer man fokuserar på enskildas plånböcker, desto mer försvinner de större sammanhangen.

Anders Borg vill enligt egen utsago ”ha en hel melon av välfärd”, vilket onekligen öppnar upp för en del intressanta perspektiv (melonkärnor är väl förresten väldigt små, i relation till själva frukten?). Men det han ogärna talar högt om är vad välfärden kostar, och vad skattepengarna används till. Välfärd är inte gratis. Varken kärnan, frukten, skalet eller fröet.”

Litet om kulturpolitik, den så kallade arbetslinjen, slutna nätverk för män, ansvarstagande, ojämlihet, finanskris, svårighet att göra klassresor…

John Zerzans hemsida hittar du här. Och om honom på Wikipedia.

Ulf Lundén om sparande i ”Dags att lära av Churchill”:

”Det var mitt under andra världskriget.

Tyskland hade ännu stora framgångar i kriget. Den engelska krigsministern sökte upp premiärministern Winston Churchill.

-Jag behöver mera pengar till kanoner, flyg och soldater.

Winston Churchill suckade. Han var trängd. Det sinade oroväckande i kassorna.

-Jag har inga pengar, svarade han.

-Men du kan väl ta från kulturbudgeten, föreslog krigsministern.

- Men då har vi ju snart ingen kultur och vad skall vi då försvara?

Det borde vara en sedelärande berättelse för dagens beslutsfattare oavsett politisk åskådning. Denna Winston förstod kulturens värde. Han var ju inte bara Englands premiärminister. Han var också författare, (Nobelpristagare i litteratur) och en mycket flitig amatörmålare.

Kulturen behöver frikostigt stöd för att överleva på sikt även i svåra tider. Om Churchill kunde värna kulturen mitt under brinnande kriget mot nazisterna borde dagens krispolitiker kunna lätta på plånboken en smula.

Men vi lever under en epok som vi kan kalla den stora besparingstiden. Den har pågått i åratal. Jag kan knappt minnas när vi inte har varit djupt nedsjunkna i en balja fylld av sparkrav.

I goda tider skall det sparas inför dåliga tider och när det blir dåliga tider måste vi spara ännu mer.

Att spara har blivit en dygd. Privata företag måste spara för att vinsten skall bli så stor som möjligt. Den så kallade avkastningen inom medieindustrin har paradoxalt nog räknats upp trots att det blivit allt svårare att tjäna stora pengar inom detta område eftersom en hel generation lärt sig att medier i stor utsträckning är en gratisvara.

Under lång tid har kulturen hamnat i klorna på ekonomerna. Hela kulturlivet är genomsyrat av detta. Kulturens olika institutioner har under lång tid inte fått full kompensation för pris- och löneökningar.”

Och i ”Smart men omoraliskt” skriver han:

”Högerpartiet i Sverige är skickliga på att göra om ordens rätta betydelse. Det skapar viss förvirring bland allmänheten.

Högern har ju alltid varit ett parti som hämtat stöd och sympatier hos arbetsgivarna och de redan välbeställda i samhället. Så har det varit och så är det än.

Jag minns ett samtal med en egenföretagare för fyra år sedan. En mycket klok och trevlig person men som också var fullständigt ärlig.

-Jag röstar på Moderaterna bara för att det gynnar mig som företagare. * Annars skulle jag aldrig rösta på dem.

Enkelt, rakt och ärligt. Det kan man tyvärr inte säga om Högerpartiets ordlekar i den offentliga debatten.

Unga människor som växt upp i ett Sverige som tidigt fått lära sig slogan som ”satsa på dig själv” och andra klatschiga utrop av nyliberala doktriner tror att den fattige kan bli rik bara om den rika blir ännu rikare.

Högern har skickligt annekterat ord och uttryck men fyllt dem med annat innehåll.

Det talas om ansvar och om att rädda den gemensamma välfärden när den i praktiken redan är på väg att avskaffas genom privatiseringar och avregleringar.

Jag och många med mig anser att rättvisa är lika med jämlikhet. Att du får lika mycket som jag.

Högerns anhängare tolkar det på sitt sätt. De anser att rättvisa betyder att den som tjänar mera skall ha större skattesänkningar än den som tjänar lite.”

Läs om flykten till privatskolor i Argentina i ETC i ”Kampen för en offentlig skola” och Maria-Pia Boëthius i ”Guldsås med extra allt. Midas – världens recept förstör vår aptit”, om Midas här, samt ”Konstnär – ett högriskyrke. Lång utbildning, låg inkomst, få barn. Tuff verklighet är vardag.” Se rapporten ”Konstnärernas inkomster ur ett jämställdhetsperspektiv. Ekonomi, arbete och familjeliv” av Marita Flisbäck och en sammanfattning här.

Om islamofobi i Europa i ”Europa gör som McCarthy. Liz Fekete: ’Stämningen är att islam utgör ett hot.’” Liz Fekete är verksam vid den antirasistiska tankesmedjan ”Institute of Race Relations” och har nyligen kommit med boken ”The Suitable Enemy” (”Den lämpliga fienden”, se också om vårt behov av syndabockar och syndabockstänkande bland annat här och här).

Och i ”Sanningen om herrklubbarna. Ny bok om hur det svenska näringslivet odlade sina nätverk” kan man läsa om Therese Nordlund Edvinssons bok ”Broderskap i näringslivet: en studie i homosocialitet i Kung Orres Jaktklubb 1890-1960”, där hon beskriver hur manlighet konstrueras och reproduceras i slutna nätverk. Läs om boken här.

Se också ”En mycket oroande trend. Arbetslöshet och fattigdom riskerar att gå i arv”.

Och se också Johan Erhrenberg i ”I’m back!” om att finanskrisen är tillbaka på allvar igen. Ja, och förlusterna har socialiserats, men vinsterna är privata!!!

Se artikeln ”Will the euro survive?”

Uppdatering 23 maj: *Gynnar verkligen moderaternas politik (alla) företagare? Småföretagare i ett liberalt land som USA verkar inte ha det bättre än här, så entreprenörsvänligt än USA framställs.

Det verkar minst lika byråkratiskt och krångligt där som här (för småföretagare). Ibland nästan mer. Inte lättare att anställa osv. Inklusive de dåliga sociala försäkringar de har där: om du blir sjuk e.d. så kan det bli rejält tufft. Privata försäkringar verkar kostar skjortan. Och kan vara svåra att få ut.

Och ojämlikhet kostar, både i pengar och i tillit och samhällelig sammanhållning…

Läs om hur man nu försöker tackla ojämlikheten i Storbritannien efter valet där.

Avprivatisering, solidaritet och frihet, att misskreditera folket, samt om hälsoval…

bilderna ovan ur JAK:s medlemstidning Grus och Guld.
tala om förakt och brist på respekt!

Klicka på bilderna för att göra dem större.

Läs Ulf Lundén i ”Samarbeta eller förlora. Vad händer med kulturen när ansvaret skickas ut till regionerna i landet?”:

”Lokala politiker som främst ser kultur som en turistattraktion kan i fortsättningen neka smalare festivaler, konstutställningar och poesikvällar som inte anses stärka Dalarna som varumärke.

Självfallet kommer kulturen i länet även i fortsättningen att ha sin starkaste bas i residensstaden Falun eftersom institutionerna huserar där.

Denna nya förvaltningsmodell framstår inte i mitt tycke som någon visionär satsning som förstärker kulturen.

Kulturutövarna kommer heller inte att få en tryggare arbetssituation. Här krävs insatser av staten genom en regering som vågar öka anslagen till kulturen.

Varför skall det vara så svårt att skapa ett omfattande bevattningssystem för nya och obeprövade kulturyttringar? Har vi över huvud taget råd med risksatsningar?

Peace&Love-festivalen var från början en blygsam liten lokal rockfestival där ingen kunde förutspå dess gigantiska framgång. Den byggdes i n t e av privata entreprenörer utan av genuina eldsjälar med hjälp av kommunala pengar.

Kulturen måste komma först utan krav på automatisk motprestation.”

Läs också ”Hommage till en studiecirkel” också av Ulf Lundén, samt ”Röda ungdomsböcker håller än – klasshatet pyr ändå under ytan” och ”Ett hjärta RÖTT” bloggar om bristen på argument och vad detta leder till.

Den lyckade människan…

Ulf Lundén skriver i ”Om den lyckade människan” angående kulturfestivalen ”Existentiell filmfestival”:

”… utrymme för diskussion och reflektion över samhällsklimat, människans olika livsvillkor och rådande tidsanda.

Vi går ständigt mot nya tider. Olika starka ekonomiska intressen i samhället vänder och vrider på uppfattningar och värderingar.

Tillvaron framstår som smått surrealistisk. Är ekonomiskt egenintresse (läs fortsatta skattesänkningar) för en redan gynnad medelklass måttet på ett samhälles framgång?

Knappast, det blinda mantrat tillväxt har inga svar när människan vill hitta andra mål och meningsfulla uppgifter än att inreda hemmet, göra om utseendet, göra karriär eller spela upp en ’teater’ om den perfekta familjen…./

Förutom kraschade medelklassdrömmar kretsar filmerna kring frågor om människans värde, om tanken på alternativa sätt att leva på och priset man får betala för framgång.”

En man som jobbar med jämställdhet, män och mansgrupper skriver i ”De verkliga, mogna männen”:

”… allt fler pojkar förblir ”grabbar”” och försöker vara coola, häftiga och ägnar sig åt tidsfördriv hela livet. Vi får allt färre män som tar ansvar för det goda samhället, ett meningsfullt liv och värnar om kvinnor och barn./…/

Det finns dock mycket som tyder på att vi har fått mer likriktning än jämställdhet. Kvinnor har blivit mer lika män och män mer lika kvinnor.”

Se Robert Sundberg i ledaren ”Det nya frihetspartiet”:

”Det finns stora behov att fylla i den offentliga sektorns skolor, daghem, sjukvård och åldringsvård. Att personer skulle kunna anställas där, i stället för att kosta i arbetslöshetsunderstöd och arbetsmarknadsutbildningar. /…/

Den andra vägen är borgerlighetens låglöneväg. Borgarna vill öka sysselsättningen genom att det blir fler lågavlönade jobb i privat tjänstesektor.

Borgarnas framtidsmål är att lågavlönat tjänstefolk i servicesektorn ska betjäna de som är välbeställda.”

I ”Handel och vandel i Afrika” på Hyllan i DD kan man läsa om senaste Ordfrontnumret angående handel och vandel:

”… Afrika, där internationella affärer oftast betyder ta från de fattiga och ge till de rika./…/

Även här i Sverige driver Alliansen samma idépolitik. Mer till de rika, mindre till de fattiga. Det kallas för arbetslinjen.”

Se ledaren ”Licens att lära och styra” av Robert Sundberg om legitimering av lärare:

”De borgerliga partierna med Folkpartiet och partiledaren tillika skolministern Jan Björklund har dock under lång tid utmålat den svenska skolan som dålig. Det skedde särskilt innan valet 2006.

Ofta har han och hans parti kommit undan lättvindigt med svartmålningen eftersom medierna sällan granskat Folkpartiets påståenden om skolan.

Om underlaget i form av studier och rapporter på området gås igenom på ett seriöst sätt syns att den svenska skolan hamnar ungefär på en internationell snittnivå i kvalitet.

För övrigt går det att tillägga att om den svenska skolan vore så dålig som borgare som Björklund påstått genom åren är det ett underbetyg för borgarna själva.

I 30 år har ju skolan arbetat utifrån läroplaner som har beslutats av borgerliga regeringar, 1980 och på 90-talet.

Under drygt trettio år har lärarnas lön och status (vad som nu menas med det, auktoritet och annat) urholkats. Den trenden, i alla fall gällande löneläge i relation till liknande yrkesgrupper, har varit vikande oavsett regering. Trenden har varit samma den tid, drygt 12 år, som det varit borgerliga regeringar.

Om utbildningsväsendet, på grund- och gymnasieskolans nivå, kan förbättras är det bra. Att införa sådant som yrkeslegitimation kanske kan bidra till det. Detta även om man kan tycka att ett yrke per definition borde bestå av personer som har de rätta kvalifikationerna.”

Se ”Nödhjälpen ökar i USA” och Ulf Lundén i ”Kultur som nyttopryl” som var så bra så jag citerar hela:

”Kulturen har blivit en nyttig pryl som skall frälsa oss från ondo, fattigdom och sjukdom.

Silversmide för stressad sjukvårdspersonal, promenader i slottsträdgården för långtidssjukskrivna personer med kronisk smärta. Snart kanske en läkare nära dig börjar skriva ut kultur på recept.

Varsågod; en biljett till nästa Norénpjäs när huvudvärken slår till nästa gång. Är det en bra utveckling? Skall vi alla falla in i hyllningskören? Är det kulturens uppgift att förebygga och minska sjukfrånvaron?

Nej, självfallet inte. Det är att blunda för grundläggande samhällsproblem. Att människor dukar under i arbetslivet beror på ändrade maktförhållanden och hårdare arbetsvillkor.

Det finns inte plats för individer som inte kan gå för fullt i alla lägen. Vi är ett slags levande förbränningsapparater i marknadsekonomins tjänst.

Drivkraften är pengar, makt och rikedom. Alla måste vara effektiva i tillväxtens namn. Här får över huvud taget inte vissa människor plats. De är dömda till arbetslöshet på obestämd tid.

Vi kan inte bygga det goda samhället, det solidariska allmäntillståndet på djupt egoistiska grunder, där den ekonomiska högsta kasten i bank- och företagsvärlden förblir sittande på en ohotad piedestal.

Jag tror givetvis på kulturen som skapare av social gemenskap och mänskliga mötesplatser. Vi blir gladare av att sjunga i kör än att skråla ensam. Vi skrattar högre tillsammans med andra.

Det är också bättre att bli förbannad i grupp än att svära i enskildhet. Kultur som aktiv karneval, som bryter gränser, skapar små mirakel, är självfallet bättre än kultur som alstrar allmän passivitet.

En sådan kultursyn är radikal, samhällsomstörtande, ett motstånd till den borgerliga tanken om kultur som visionslös konsumtionsvara, eller hjälpgumma.”

Jan Broman skriver i debattartikeln ”Solidaritet, rättvisa och skatter”:

”Jag har svårt att tro att människor i Sverige är så själviska som alliansen försöker göra oss.

Tvärtom tror jag att de flesta av oss är solidariska av naturen./…/

Att ytterligare försämra statens balans med ett antal miljarder – som alliansen verkar förespråka! – verkar inte vara någon särskilt bra idé.

Alltså en uppmaning till politiker av alla kulörer. Gå ut och fråga era yrkesverksamma tänkbara väljare: Skulle inte du kunna tänka dig att betala lite högre skatt för att din gamla farmor, eller hennes morbror, ska få lite mer att röra sig med? Jag lovar er!

Ni som tror att människor är egoistiska varelser som inte kan tänka sig att avstå någonting för en annan människas skull, kommer att bli förvånade!”