Bildning…

[Lätt redigerad 25 februari, bloggar så fort och snabbt och ofta upprört]. Bildning kommer återigen att bli något mer exklusivt för de bättre bemedlade igen? Jag fortsätter läsa Sven-Eric Liedmans bok ”Hets! En bok om skolan”. Nu senast om utvecklingen inom högre utbildning (universitet och högskolor) där nyttigheten kommer att grassera mer än tidigare… Men vet man på förhand vad som kan bli av nytta? Och framförallt vet politikerna det? Vadå, förtroende för de aktiva inom skolan (och högre utbildning)? Behövs inte kritiskt tänkande människor i framtiden, kanske mer än någonsin? Inte konforma robotar (som kanske dessutom kontrollerar varandra)? Empatilösa?

Litet om skolpolitiken idag och dess mindre goda konsekvenser, samt om högern som nu håller på att genomdriva den politik de försökt försvara de senaste 100 åren…

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

Har ingen aning om vad jag ska kalla detta inlägg. Tycker det som sker är bedrövligt. Och vänstern gör ingenting för att motverka detta… Gör de?

Om Jacques Ellul läs här. En kort biografi över honom här. Daniel Ankarloo skriver också om borgerlighetens skolsyn; att eleverna ska forslas snabbt genom skolan, genomströmningen bli snabb. Han är också kritisk till detta och annat i skolpolitiken, se hans bok ”Välfärdsmyter”. Se Björn Johnson om Ankarloos bok, samt om boksläppet för denna bok:

”Om problemen skrivs äldrechock och skuldkris, så skrivs lösningarna skattesänkningar, privatiseringar och höjd pensionsålder.

Så måste det inte vara. I den purfärska boken Välfärdsmyter går Daniel Ankarloo, lektor i socialt arbete, igenom hur vår gemensamma trygghet fungerar – och krossar de myter som driver fram ett mer ojämlikt och allt mer otryggt samhälle.”

Ulf Lundén har skrivit en recension över Sven-Eric Liedmans bok ”Hets!” Jag har också bloggat om detta i ”En stilla lördagsbetraktelse”.

Och nu håller man sakta på att vrida tillbaka utvecklingen och återinföra det man de senaste dryga 100 åren röstat emot, se nu senast pensionsåldern som man nu vill höja. Se artikel ”Pensionsåldern bör variera”. Men Daniel Ankarloo menar att pensionsåldern inte alls behöver höjas för att finansiera välfärden.

Och Thomas Janson på ”Utredarna” skriver i ”Vi jobbar för mycket” att vissa yrkeskategorier som företagsledare eller  andra personer med självständiga beslutsbefogenheter lättare klarar att jobba längre och mer, till skillnad från personer lägre i hierarkierna som har mindre inflytande. Men idag är det just den gynnade kategorien som kan gå i pension tidigare än den senare. De både har råd och väldigt bra pensionsavtal. De kan göra det i än högre grad än förr, därför att de flesta av dem under avstår förmåner av alla slag för att men tror att man måste p.g.a. den påstått ofrånkomligt tuffa framtiden för välfärdsstaten (och man vill dra sitt strå till stacken för att inte äventyra den ännu mer) eller för de få skattekronor vi som jobbar nu får extra i plånböckerna temporärt? För de flesta av oss tror jag att de där extra kronorna är temporära över tid, till vi måste börja betala diverse privata försäkringar (som är billigare att finansiera och administrera gemensamt, tror jag).”

Janson skriver:

”Just nu har Europafacket en konferens om arbetstider eftersom Kommissionen nu ämnar göra ett nytt försök att ändra arbetstidsdirektivet efter de domar som kommit från EU-domstolen. Vad som är uppenbart efter Kommissionens egen rapport och efter den rapport som konsultbolaget Deloitte har gjort är att för långa arbetstider och arbete under kvällar och helger har allvarliga hälsoeffekter. Att tro att människor kan arbeta 60 timmar i veckan under långa perioder utan att det har effekter på hälsan är att blunda från den forskning som finns.”

Se Veronica Palm om ”41 industriarbetare är fler än 1 VD”.

Här är Peter Malmqvists debattartikel ”Fel att sälja aktierna i Nordea”.

Ett hjärta RÖTT skriver om ”Fas 3 – den som kritiserar ska heller inte äta.”

Brutalisering i samhället i ojämlikhetens spår…

Göran Greider skriver läs- och tänkvärt i ledaren ”Vi ser inte eleverna för alla krav vi ställer på dem” :

”Mönstret tycks vara detsamma över hela den industrialiserade världen: Pojkarna presterar sämre i skolan, medan flickorna får bättre betyg fastän de mår sämre.

Överallt öppnar sig en könsklyfta i skolan, även i samhällen som de skandinaviska där det trots allt i alla fall talats mycket om jämställdhetens betydelse. Vad beror det på? Vad kan man göra åt det? Och hur farligt är det?

Svaret på den sista frågan är att det är riktigt farligt. Ett samhälle där pojkar och flickor, och senare män och kvinnor, tenderar att nästan röra sig i olika livsbanor, öppnar för massor av konflikter./…/

[Sant! Vi snarare fjärmas än närmas!]

I praktiken kraschar de åberopade jämställdhetsidealen också mot nya ideal som fallit ur ärmen på den marknadsliberala ideologin: Mycket av entreprenörstänkandet vilar på en manlig myt om den ensamme innovatören som går sin egen väg, bortom kollektivet och längs vägen bara har några ”few regrets’, som Sinatra sjunger.

[och i spåren av detta följer intolerans, förakt för svaghet... Och att vara småföretagare, dvs. entreprenör i entreprenörernas förovade land USA t.ex. (som är någon slags förebild för många, inte minst politiker även inom s) är ingen dans på rosor. För stora flertalet är det rejält slit för liten vinning och stor otrygghet].

Den pågående friskolerevolutionen tenderar att separera könen. Det finns förortsskolor där lågpresterande unga grabbar blir kvar medan de studieinriktade tjejerna drar vidare till friskolor med högre status i innerstäderna. Den nya gymnnasiereformen lär också skilja könen åt ännu mer, när killar väljer yrkesinriktade program medan tjejerna väljer högskoleförberedande./…/

Men under i synnerhet Jan Björklunds ledning har skolan olyckligt nog mer och mer kommit att betraktas som en fabrik för produktion av högpresterande elever./…/

[vadå, lära sig samarbeta eller fungera socialt? Något som kanske skulle behövas än mer i framtiden. Dessutom tror jag prestationerna i den sortens skola där elever inte segregeras höjs över hela linjen, om man jobbar ihop och för allas bästa].

Det säger sig självt att idéer om jämställdhet, eller jämlikhet, inte kan finna någon större grogrund i den skolsynen [som de politiker har som styr idag har]. /../

[Sant!]

Men jag får ändå ingen riktig känsla av att delegationen [DEJA] vågar sätta in jämställdheten i skolan i ett större sammanhang som innefattar också marknadifieringen av skolan och samhället. Betänkandets slutsatser ger intryck av en litet väl foglig elevprodukt.

[Tala om konformism och likriktning mitt i individualiseringens tidevarv. Stöps vi inte i samma form snarare?]

Det var länge sedan västvärldens samhällen genomsköljdes av någon antiauktoritär våg; man får gå tillbaka till slutet av sextiotalet för att finna något sådant. Hierarkier, könsroller och klasspositioner har på många sätt bara stärkts de senaste årtiondena. Det är bara det att vi inte riktigt ser det, eftersom våra sinnen har privatiserats.

[Vi ska stå med mössan i handen och lära oss att lyda! Och hålla tyst? Hur är det med behoven av makt och kontroll hos de politiker som nu har makten? Var kommer dessa behov ifrån. George Monbiot har skrivit om 'de ledande klassernas paranoia'].”

Men även de högpresterande elevernas resultat har sjunkit och forskare menar att det beror på segregationen i skolan. Och vad händer med dem som slås ut i skolan?

Tillägg vid lunch: se Det progressiva USA om ”Gabrielle Giffords, efter massakern i Arizona, USA-bilden nyanseras” ,   samt i ”Sånger från tredje våningen eller drömmen om lycka och rikedom i det stora landet i väster” och slutligen George Monbiot i ”Beware Fake Radicals – Conservatives have perfected the trick of defending power by attacking it” eller ”Akta er för falska radikala – konservativa har fulländat tricket att försvara makt genom att attackera den” (se Det nya arbetarpartiet moderaterna). Storstad påminner om var skattesänkningarna kommer ifrån, dvs. de arbetslösa och sjuka framförallt (som har det riktigt tufft), men jag tror att vi i medelklassen också på sikt kommer att få det tufft därför att skattesänkningarna kommer att leda till allt mer privata försäkringar och lösningar, som blir dyrbara. Väldigt dyra, utom för dem med (väldigt)  GOTT om pengar.

Kartan från Det progressiva USA.

Se tidigare postning om Sarah Palin.

Rabbla för livet – eller lära? Vadå få en andra, tredje eller kanske fjärde chans – vadå livslångt lärande? Frihet vadå?

Göran Greider skriver idag i ”Arbetslöshetssamhället släcker ut tänkandet” apropå debattartikel av TCO-utredare, den artikel jag tror han avser är ”Utbildningsgaranti ska ge unga bättre chans till jobb”. Greider skriver så bra:

”De som befinner sig på de övre samhällsvåningarna börjar förakta dem som inte får några jobb och tycker att de bör ta sig i kragen. Och så kommer de hårdare tagen, disciplineringarna av befolkningen och i synnerhet de som är längst ner: sämre a-kassa, sämre och strängare sjukförsäkring.

Skulden läggs på de arbetslösa, som i sin tur med tiden riskerar att skuldbelägga sig själva./…/

De ekonomiskt politiska instrumenten – konjunkturpolitik, investeringar i offentliga verksamheter – som skulle kunna höja sysselsättningen har i en doktrinärt marknadsliberal era övergivits och till och med börjat föraktas./…/

Det samhällsekonomiska problemet arbetslöshet skylls på invandrare.

När arbetslösheten är hög blir det till slut bara dåliga lösningar som förs fram./../

Jaha? Så den som av olika skäl hoppar av sin gymnasieutbildning och blir arbetslös ska dömas till svält på gatan? Har han eller hon ens rätt till socialbidrag?

Vad är det för slags samhälle? Och tror de verkligen att det är med en piska man kan driva folk till studier?

Jag blev faktiskt litet chockerad över TCO:s utspel. Om till och med de fackliga organisationerna börjar tänka på det sättet kan man undra om någonting överhuvudtaget längre står i vägen för den doktrinärt marknadsliberala värld vi rört oss allt djupare in i.

Den permanentade arbetslösheten har tagit förnuftet från annars intelligenta människor: Arbetslöshetssamhället utsläcker tänkandet.”

Se vidare ”TCO-krav på ny utbildningsgaranti”. Ja, här är de litet ute och cyklar. Se mina reflektioner senare i detta blogginlägg.

Ja, som Peter Hultqvist skriver

”(S) måste slå mot högerns elitism – Tro inte att högersnobbismen är död.

De betraktar samhället från elitens perspektiv. De som har det bäst är de som gynnas mest. Det håller inte ihop samhället utan skapar sprickor.

Ett solidariskt Sverige där vi håller ihop och inte lämnar någon i sticket är en bra framtidsvision!”

Det var det där med förakt för svaghet:

”Inte sedan vi lämnade Fattigsverige har de svaga i samhället blivit så hunsade som under den senaste mandatperioden i svensk politik. Ändå vinner alliansen valet. Vad beror det på? skriver frilansskribenten Peter Sundborg.”

Men hur var det nu med ”utanförskap” (innehållet i länken är ganska intressant)? Har det minskat den senaste 4-årsperioden? Kommer det att minska – eller snarare öka med den politik som förs? Tillägg 26 november: se Storstad i ”Mer om det borgerliga bidragssamhället.”

En kollega berättade om en av våra gemensamma elever som hade högsta betyg när hon sökte till gymnasiet. Nu tar hon det ganska lugnt på sitt gymnasieprogram och hennes mamma fattar inget, försöker pusha henne att läsa mer, så hon fortsatt får hög(st)a betyg. Men hon framhärdar. Så länge hon bara blir godkänd i alla ämnen (och kanske litet till i vissa) så tycker hon att det är okej och att ingen borde gnälla.

Hur många har inte mer eller mindre medvetet gjort detsamma genom alla år?

Med färre platser på Komvux och neddragningar av arbetsmarknadsåtgärder i form av utbildning hur tas vår kompetens i samhället tillvara?

En dag kanske denna unga tjej vaknar till och ångrar bittert att hon inte pluggat på, därför att möjligheterna har skurits ner ännu mer än de är idag – och än mer än de var för några år sedan. Ska hon straffas för detta? Och gynnar detta samhället heller – att resurser går till spillo?

Jag tror de flesta ungdomar inte vill harva i skolan mer än nödvändigt. Att de skulle vilja gå om hela gymnasiet senare är nog inget de drömmer om. Så de flesta försöker nog fixa det under sin ungdomstid.

Och att prestera på beställning i ungdomsåren är inte alla förunnat, av en mängd orsaker. Att kunna vidareutbilda sig och omskola sig senare vinner alla på, både enskilda individer som samhället i stort. Och hur många av oss som nu är vuxna, kanske också med råge, har inte haft glädje av de möjligheter till omskolning och vidareutbildning som vi har fått? Genom samhälle och arbetsplatser. Tillägg 26 november: se Lars Ardelius om sin relation med fadern, som var ingenjör, i boken ”Livs Levande.”

Dessutom tror jag att detta har gynnat vårt land (människor som får utnyttja sin potential blir bättre samhällsmedborgare, mer lojala, villiga att bidra och ge) och gjort oss så konkurrenskraftiga som vi är (har varit). Men detta håller nu alliansen i rask takt på att montera ner, något jag tror de också förlorar på: något jag varmt unnar dem.

Bloggen Storstad skriver på samma tema i ”Mindre välfärd, mer familj?”

Även om jag växte upp i en stor familj, som hade det relativt gott ställt och där alla har bra utbildningar inom vitt skilda områden, så reagerar jag starkt mot vissa partiers framhållande av ”familjen”. Eller kanske på grund av denna bakgrund?

Här börjar individens frihet – eller ofrihet. Här grundläggs den. Här lär man sig respekt och aktning för sig själv – och därmed för andra, eller inte. Och man lär sig den genom att bli genuint respektfullt bemött. Jag blir arg när jag läser om högerpartiers politik och hycklande framhållande av den heliga familjen.

Men nu läser jag i ledaren ”Ett vinnande koncept” i Västerbottens folkblad att förtroendet för välfärdsstaten fortfarande är starkt, visar forskning.

”Socialdemokratins katastrofval i år kan alltså inte förklaras med att medborgarnas värderingar har förskjutits eller förändrats [!!!!!]./…/

Svenska folket tror att mer av egenfinansiering och mindre av gemensam finansiering, att fler privata sjukhus och fler privata skolor är negativt för samhället i stort.”

Storstad skriver:

”Alltså – ungdomsarbetslösheten är högre, samtidigt som färre unga är med i a-kassan. Sammantaget borde detta innebära att antalet unga med ekonomiskt bistånd ökat betydligt mer än vad som skett. Vart har alla sysslolösa unga tagit vägen? Vad lever de på?

En rimlig gissning (men det är bara en gissning – i verkligheten finns det ingen som vet) är att de lever på sina föräldrar. Precis som CSN tror att allt fler av de studerande gör. Allt fler unga bor kvar hemma hos föräldrarna – 54 procent av 18-21-åringarna, jämfört med 45 procent för bara tre år sedan. Det är en ganska kraftig ökning, och det är lätt att tänka sig att man är mindre benägen att söka vare sig socialbidrag eller studielån om man bor kvar hemma. Att unga bor hemma allt längre har i sin tur både att göra med den tuffare arbetsmarknaden och den (på många orter) allt svårare bostadssituationen. Detta drabbar unga hårdare än andra, och särskilt nu, när ungdomskullarna är rekordstora samtidigt som studieplatserna inte utökats tillräckligt.

De senaste åren har inneburit stora reallöneökningar för personer med jobb, och det finns säkert många föräldrar som tycker att ekonomiskt stöd till barnen är en bra användning av de pengarna. För många är det säkert inga som helst problem att förlita sig på stöd från familjen på det här sättet. Men samtidigt finns det naturligtvis många individer som inte kan göra det, eller som känner sig tvingade att göra det trots att det innebär påfrestningar i relationen. När man bor kvar hemma allt längre och inte har någon egen ekonomi, har man inte heller något riktigt eget vuxenliv. Det kanske inte måste vara ett problem, men för vissa är det nog det.

Om det faktiskt är så att föräldrar försörjer sina barn allt längre, så säger det också något om samhällsutvecklingen. Poängen med studiestödssystemet – och hela den svenska välfärdsmodellen – är ju att säkerställa individens frihet. Välfärden är utformad så att ingen ska behöva vara beroende av exempelvis sin familj för sin försörjning.

[Ja, alltså att vara fri och oberoende!!! En närstående person skulle nog önska att han varit det i betydligt högre grad till sin familj, där pappan var professor på universitet i USA och där han också förmodligen kände pressen att prestera, något han också till en början gjorde så att han fick diplom].

Idag ser det istället ut som att allt färre unga använder välfärden – oavsett om det handlar om studielån eller socialbidrag – för sin försörjning, och istället förlitar sig på familjen (obs att det ju inte handlar om att de skaffat sig egen försörjning på arbetsmarknaden istället). Det innebär ett ökat beroende av personliga nätverk och deras resurser, och dessa nätverk är  ju inte är rättvist fördelade i befolkningen, vilket bland annat CSN:s undersökning visar (”studerande med utländsk bakgrund har en tuffare situation än andra. De har en sämre ekonomisk situation, sämre stöd från andra studerande, familj och vänner. En lägre andel i gruppen jobbar vid sidan av studierna”). Ett ökat beroende av personliga nätverk förstärker klassamhället men missgynnar också alla individer, oavsett klass, som har oturen att inte ha en toppenrelation med sin familj.”

Och som sagt, även ungdomar i mer välbeställda familjer kanske inte alltid har en toppenrelation med sin familj heller.

Vad handlar serien ”Ung och bortskämd” om? Tidsandan med hårdare tag? Föräldrar ska nu ta i hårdare? Hur var det nu med Astrid Lindgren och ”Aldrig våld”?

Man ger samhälleligt bifall till förakt för svaghet (se den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus om Trent Scaggs). Somliga i eliten och inte minst högsta makten i Sverige idag slår sig för bröstet och moraliserar över de mindre lyckade/lyckosamma.

Så något kul ”S-kvinnor startar budkavle”:

”S-kvinnorna i Norrbotten hade halvårsmöte på lördagen. Mötet kom till stor del att handla om budkavlen ’Mänskligare sjukförsäkring’ som drogs igång.

Mötet i Sunderbyn samlade ett 60-tal ombud från de 15 S-kvinnoklubbarna i länet. Många medlemmar har tidigare tagit upp att S-kvinnorna borde agera och försöka påverka den omänskliga sjukförsäkringen och ett första steg togs vid halvårsmötet.

- Vi tycker att det är vansinnigt att svårt sjuka, ibland döende, människor inte får sjukersättning utan måste gå till socialen. Har man hus exempelvis, måste man sälja sitt boende för att få pengar till mat, säger Birgitta Ahlqvist, ordförande för S-kvinnorna i Norrbotten.

Mötet beslutade enhälligt att budkavlen ’Mänskligare sjukförsäkring’ ska gå ut till länets 15 klubbar som sedan på något sätt ska agera. Hur - det får varje styrelse själva besluta.

- Det här med sjukförsäkringen är etapp ett av alla de saker vi vill agera för att de ska förbättras. Sedan fortsätter vi med etapp två, där vi eventuellt ska ta tag i en annan, mycket eftersatt fråga, nämligen ’Kvinnors arbetsmiljö’, säger Ahlqvist.”

Se också rödgrönt samarbete för mänskligare sjukförsäkring.

Om behovet av en frisk pust i den rätt unkna skolpolitiska vinden…

Mats Björnsson om skolan och test i ”Bedömning och prov enligt Cambridgerapporten” (annan artikel av Mats Björnsson)

”Rapporten gör en viktig distinktion mellan elevbedömning för att stödja lärande (formativ) och elevbedömning för att konstatera vad som har lärts (summativ). Det handlar om olika sätt att använda den information som bedömningen genererar.

Att blanda dessa syften som ofta görs, är ett allvarligt fel och är till skada för lärandet och undervisningen. Detta är en av de poänger som Granskningen tydligt lyfter fram och redovisar för.

Vikten av en formativ bedömning för att stödja lärande har alla som Granskningen haft kontakt med strukit under, och en sådan bedömning har både teoretiskt och empiriskt stöd. Den är även inbyggd i läroplan och bedömningssystem i England såväl som i många andra länder.

Det som i stället ofta sker är att barnen etiketteras – istället för att föräldrar och berörda lärare får kunskaper som de kan använda. Enligt Granskningens möten önskade föräldrar veta inte bara om barnen gjorde tillräckliga framsteg utan om det fanns problem, och om barnen tyckte om att vara i skolan.

Kvaliteten i bedömningar i centrum

Kvalitet är avgörande även vad gäller elevbedömning. Rapporten menar att man måste fråga sig, och svara på, om elevbedömningen verkligen bedömer det den säger sig göra, d.v.s. om den äger validitet.

Och om resultaten av bedömningen är korrekta, om man kan lita på dem, d.v.s. om de äger reliabilitet. Även huruvida effekten av bedömningen är den som man syftat till är viktigt att hålla koll på och dessutom om det finns oavsedda effekter.

En mängd forskning visar att de svar som ges av standardiserade tester varken är valida eller reliabla, de svarar inte på de frågor de säger sig svara på, och de svar de ger är inte tillförlitliga. Och det går inte utifrån de studier som Granskningen ställt samman att säga att de haft en positiv inverkan på elever, lärare eller undervisning./…/

En slutsats som dras vad gäller nationella bedömningar, som syftar till att bestämma den allmänna kunskapsnivån hos landets elever, är att detta görs bättre med stickprovsundersökningar än med sådana tester som alla ska utsättas för. De blir av bättre kvalitet, är mindre kostsamma och har inte den negativa inverkan som allomfattande nationella tester har.

Rapporten dömer på det hela ut det system för bedömning och utvärdering som vuxit fram i England och menar att en grundlig reformering här behövs./…/

Den obehagliga tanke jag får ibland vid läsningen är att hur mycket tunga, goda argument som än visas fram så finns en rad starka intressen som faktiskt inte bryr sig.

Debatten i Sverige – och jag kan ärligen inte säga om det är bättre i många andra länder – känns ömsom ankdammsmässig ömsom helt irrelevant. Den har politiserats på ett ofta fördummande sätt och allt förvandlas till åsikter.

Jag kan bli litet konfunderad över karaktären på Granskningen och det kanske är ett tecken just på vad vi är vana vid för debatt.

Genom att sätta en stämpel på en rapport (evidensköret, ekonomistträsket, vänsterpedagogerna) vill vi kanske gärna slippa försöka föra en seriös debatt./…/

Det är dock bara att glädja sig åt att rapporter som Cambridge-rapporten sätts i sjön och genomförs. Sådana kan ändå bilda något att kollektivt suga tag i i blåsten.

Om det så småningom sker en kantring i engelsk skolpolitik på grundval av rätt många år av erfarenheter av en viss typ av insatser (om än en from förhoppning), så kan vi vara ganska säkra på att det efterhand ger ett visst eko även här hemma.

Om så bara en frisk pust i den rätt unkna skolpolitiska vinden – som i och för sig också styrs av jetvindar högre upp – så är det något att välkomna.”

(Nyliberal) skolpolitik som överges och ifrågasätts i andra delar av världen sjösätts i Sverige – ett polariserat skolväsende…

Läs Olle Holmberg i ”Är skolpolitik utanför slagordens skugga längre tänkbar?”:

”I Sverige härskar de enkla slagordens skolpolitik. Detta blockerar en verklig förståelse av vad som är skolans problem och leder samtidigt till att all diskussion uteblir eftersom slagord föder mot-slagord.

I denna den tredje artikeln om Cambridgerapporten skriver Mac Murray om en rapport som är så långt från slagord man kan komma. Den är nyanserad, noggrant belagd, eftertänksam och respektfull. Mac Murray redovisar också en ny bok av Diane Ravitch, tidigare biträdande utbildningsminister under George Bush den äldre. Diane Ravitch gör upp med sina tidigare hållningar i skolfrågor. Det är alltså inte bara i England som vinden håller på att vända.

Sverige har hamnat i en skolpolitik av enkla slagord som är tänkta att direkt föranleda specifika åtgärder. Vi behöver, sägs det, exempelvis… ”

Läs vidare i länken ovan.

Vidare kan man läsa:

”I förenklingarna försvinner många frågor och problem.

Vi har som Ulf P Lundgren sa för länge sedan en situation, där det snarare är lösningar som söker problem än problem som söker lösningar [mer om Lundgren här och här en intervju med honom].

Vad som än kommer upp är lösningen ett eller flera av de slagord som jag redovisat ovan, och de problem som är för komplexa för slagorden går inte att tala om.

Kort sagt har vi hamnat i en situation där det är möjligt att föra en kraftfull skolpolitik utan att egentligen tänka en tanke. I detta är Sverige långtifrån ensamt utan är i praktiken starkt influerat av engelsk och amerikansk debatt och skolpolitik.

För att ge perspektiv på den svenska debatten tar jag upp två kraftfulla pläderingar för en mera nyanserad politik och debatt som tar hänsyn till de komplikationer som faktiskt präglar skolan och vad den kan uppnå./…/

New Labour [se Nya moderaterna] förlorade valet på sitt förhållande till USA, dels stödet till Bush om Irak, dels att Wall Street fick fria händer i London att göra det man inte fick i USA. I den nya koalitionsregeringen mellan tories och liberaldemokraterna fick tories utbildningsministerposten./…/

I USA har slagorden regnat lika tätt som i England, men den federala regeringen har inte samlat på sig lika mycket makt som den engelska även om den har ökat sitt inflytande.

Diane Ravitch är utbildningshistoriker, har varit biträdande utbildningsminister under George Bush den äldre, och har arbetat som forskare i flera Think Tanks med inte minst läroplansfrågor. Hon är en av de tongivande skoldebattörerena i USA med en närmast lätt konservativ framtoning [kolla hennes hemsida].

Hon gör nu ett bokslut över 40 år som forskare, debattör och politiker och gör upp med flera av de idéer hon trott på i The Death and Life of the great American School system – How Testing and Choice are undermining Education (Det amerikanska skolsystemets liv och död – hur tester och skolval underminerar utbildningssystemet).

Det är en bok som är lättare att läsa än Cambridgerapporten eftersom den är mer tillspetsad och polemisk, men den är även den en engagerad plädering för att respektera skolans komplexitet och gå bakom slagorden.

Det viktiga budskapet är att det inte finns några inga enkla lösningar och att det inte duger att bara låna lösningar från andra områden t.ex. från företagen. Hon gör en kritisk genomgång av ett antal amerikanska framgångssagor från skoldistrikt och städer som sägs ha lyckats.

Det visar sig mest vara vara potemkinkulisser där lärare reducerats till konceptslavar i ett strikt hierarkiskt system, där bara ledningen vet och inte drar sig för att skrämma de underlydande lärarna.

Ett särskilt kritiskt öga har hon till The Billionaire Boy`s club – de superrikas kolossala stiftelser med Bill and Melinda Gates stiftelser i spetsen, som efter att ha misslyckats med enkla koncept nu samlar sig till att i största allmänhet främja privatisering i form av charter schools (motsvarar svenska fristående skolor).

Den amerikanska federala politiken har som den engelska varit kraftfull. George W Bush stora skolprogram är No Children Left Behind (NCLB) som bägge partierna ställde sig bakom 2001.

Det innebär alla elever i skolor som fick federala anslag skulle testas i läsförståelse (reading) och matematik i årskurs tre till åtta. Testerna skulle utformas av delstaterna. Delstaterna skulle fastställa en tidsplan över hur alla elever fram till 2013/2014 skulle nå proficiency (ungefär = skicklighet).

Alla skolor skulle ange en önkvärd årlig ökningstakt (AYP: adequate yearly progress). Om de inte uppnådde denna skulle de utsättas för åtgärder som blev allt hårdhäntare med åren och skulle sluta med att skolan övergick till charter school eller att rektor och lärare avsattes eller att man överlät skolan till ”private management” eller till staten eller annan omfattande omstrukturering (som de flesta valde).

Diane Ravitch kommentar är att målet att alla skall nå proficiency är genuint ouppnåligt och att vi inte alls kan veta hur vi skall få en skola på fötter – det enda vi kan göra är att lägga ned skolor och det har hittills lett till att de svaga eleverna hamnat i en än sämre situation.

Hon redovisar många exempel på att införande av charter schools och stängning av misslyckade skolor resulterat i ett polariserat skolväsende där svaga elever hamnar i dåliga offentliga skolor, som därigenom blir ännu sämre och följaktligen stängs och så flyttas eleverna till ytterligare en skola som stängs.

Diane Ravitch är strävan efter accountability ett misslyckande eftersom det inte gått att utforma trovärdiga åtgärder när skolor misslyckas. Hon tar därför avstånd från accountability-rörelsen, choice (skolval) och ett snävt och ofta upprepat testande.

Vad hon tror på är neighborhood schools (grannskapsskolor) som grund för den amerikanska demokratin, en bred nationell läroplan (där hela läroplanen följs upp) och väl utbildade lärare med en betydande självständighet.

Som helhet når hon rätt lika slutsatser som Cambridgerapporten./…/

Vad säger dessa engelska och amerikanska böcker oss svenskar? En första tanke är att den svenska grundskolans bärande idéer nu hyllas av en tidigare närmast konservativ amerikansk debattör och borgerliga finska politiker. Finns det inga svenska anhängare kvar?

Den andra tanken är svårare att formulera. En politik som utformas i enkla slagord går enklast att motsätta sig och bekämpa med tillspetsade förenklingar.

Slagorden leder till motord och vi har en polariserad debatt där en nyanserad debatt blir omöjlig. I denna svåra väg mot en mer nyanserad diskussion, där skolan får vara så komplex som den faktiskt är och det saknas enkla lösningar, kan vi ha stor glädje av både Cambridgerapporten och Diane Ravitch bok.”

Så kallad ökad frihet för universitet och högskolor har blivit ökad detaljreglering av just lärarutbildningen. Lärarutbildningen sägs ska bli mer forskningsbaserad, men det politiska ansvaret har lyfts från högskole- och forskningsministern till skolministern…

Leif Mathiason, chefredaktör för Pedagogiska magasinet skriver i slutet av sin ledare ”Regeringens recept tycks vara att konsekvent sätta den utbildningsvetenskapliga forskningen på undantag” i Pedagogiska magasinet ”Tema hjärna och lärande. Leder neurovetenskapen till en kunskapsrevolution?” 2 maj 2010:

”Samtidigt som man säger sig arbeta för en ökad frihet för universitet och högskolor i propositionen En akademi i tiden så iförs en ökad detaljreglering av just lärarutbildningen som är den största av alla högskoleutbildningar.

Samtidigt som man säger att lärarutbildningen ska bli mer forskningsbaserad så lyfts det politiska ansvaret för lärarutbildningen – som i mer än trettio år varit en del av högskolan – bort från högskole- och forskningsministern och till skolministern.

Det genomfördes utan att egentligen väcka någon debatt.”

Och han skriver tidigare i ledaren:

”På samma sätt som forskarna själva förhåller sig kritiskt till egna och andras forskningsresultat så måste man, som samhällsmedborgare eller intresserad allmänhet, som praktiker eller berörd mottagare och inte minst som beslutsfattare och politiker ha ett konstruktivt och kritiskt förhållningssätt till de resultat och den kunskap som forskningen levererar.”

Han skriver också att

”Ingen tidigare svensk regering ar väl vart så utstuderat ointresserad av vad forskningen inom utbildningsfältet har att säga.

Ingen tidigare ansvarig minister på utbildningsområdet har så nonchalant avfärdat och så tydligt hamnat på kollisionskurs medforskarsamhället.”

Se det tidigare blogginlägget ”Otidsenlig kontroll…”

Den lyckade människan…

Ulf Lundén skriver i ”Om den lyckade människan” angående kulturfestivalen ”Existentiell filmfestival”:

”… utrymme för diskussion och reflektion över samhällsklimat, människans olika livsvillkor och rådande tidsanda.

Vi går ständigt mot nya tider. Olika starka ekonomiska intressen i samhället vänder och vrider på uppfattningar och värderingar.

Tillvaron framstår som smått surrealistisk. Är ekonomiskt egenintresse (läs fortsatta skattesänkningar) för en redan gynnad medelklass måttet på ett samhälles framgång?

Knappast, det blinda mantrat tillväxt har inga svar när människan vill hitta andra mål och meningsfulla uppgifter än att inreda hemmet, göra om utseendet, göra karriär eller spela upp en ’teater’ om den perfekta familjen…./

Förutom kraschade medelklassdrömmar kretsar filmerna kring frågor om människans värde, om tanken på alternativa sätt att leva på och priset man får betala för framgång.”

En man som jobbar med jämställdhet, män och mansgrupper skriver i ”De verkliga, mogna männen”:

”… allt fler pojkar förblir ”grabbar”” och försöker vara coola, häftiga och ägnar sig åt tidsfördriv hela livet. Vi får allt färre män som tar ansvar för det goda samhället, ett meningsfullt liv och värnar om kvinnor och barn./…/

Det finns dock mycket som tyder på att vi har fått mer likriktning än jämställdhet. Kvinnor har blivit mer lika män och män mer lika kvinnor.”

Se Robert Sundberg i ledaren ”Det nya frihetspartiet”:

”Det finns stora behov att fylla i den offentliga sektorns skolor, daghem, sjukvård och åldringsvård. Att personer skulle kunna anställas där, i stället för att kosta i arbetslöshetsunderstöd och arbetsmarknadsutbildningar. /…/

Den andra vägen är borgerlighetens låglöneväg. Borgarna vill öka sysselsättningen genom att det blir fler lågavlönade jobb i privat tjänstesektor.

Borgarnas framtidsmål är att lågavlönat tjänstefolk i servicesektorn ska betjäna de som är välbeställda.”

I ”Handel och vandel i Afrika” på Hyllan i DD kan man läsa om senaste Ordfrontnumret angående handel och vandel:

”… Afrika, där internationella affärer oftast betyder ta från de fattiga och ge till de rika./…/

Även här i Sverige driver Alliansen samma idépolitik. Mer till de rika, mindre till de fattiga. Det kallas för arbetslinjen.”

Se ledaren ”Licens att lära och styra” av Robert Sundberg om legitimering av lärare:

”De borgerliga partierna med Folkpartiet och partiledaren tillika skolministern Jan Björklund har dock under lång tid utmålat den svenska skolan som dålig. Det skedde särskilt innan valet 2006.

Ofta har han och hans parti kommit undan lättvindigt med svartmålningen eftersom medierna sällan granskat Folkpartiets påståenden om skolan.

Om underlaget i form av studier och rapporter på området gås igenom på ett seriöst sätt syns att den svenska skolan hamnar ungefär på en internationell snittnivå i kvalitet.

För övrigt går det att tillägga att om den svenska skolan vore så dålig som borgare som Björklund påstått genom åren är det ett underbetyg för borgarna själva.

I 30 år har ju skolan arbetat utifrån läroplaner som har beslutats av borgerliga regeringar, 1980 och på 90-talet.

Under drygt trettio år har lärarnas lön och status (vad som nu menas med det, auktoritet och annat) urholkats. Den trenden, i alla fall gällande löneläge i relation till liknande yrkesgrupper, har varit vikande oavsett regering. Trenden har varit samma den tid, drygt 12 år, som det varit borgerliga regeringar.

Om utbildningsväsendet, på grund- och gymnasieskolans nivå, kan förbättras är det bra. Att införa sådant som yrkeslegitimation kanske kan bidra till det. Detta även om man kan tycka att ett yrke per definition borde bestå av personer som har de rätta kvalifikationerna.”

Se ”Nödhjälpen ökar i USA” och Ulf Lundén i ”Kultur som nyttopryl” som var så bra så jag citerar hela:

”Kulturen har blivit en nyttig pryl som skall frälsa oss från ondo, fattigdom och sjukdom.

Silversmide för stressad sjukvårdspersonal, promenader i slottsträdgården för långtidssjukskrivna personer med kronisk smärta. Snart kanske en läkare nära dig börjar skriva ut kultur på recept.

Varsågod; en biljett till nästa Norénpjäs när huvudvärken slår till nästa gång. Är det en bra utveckling? Skall vi alla falla in i hyllningskören? Är det kulturens uppgift att förebygga och minska sjukfrånvaron?

Nej, självfallet inte. Det är att blunda för grundläggande samhällsproblem. Att människor dukar under i arbetslivet beror på ändrade maktförhållanden och hårdare arbetsvillkor.

Det finns inte plats för individer som inte kan gå för fullt i alla lägen. Vi är ett slags levande förbränningsapparater i marknadsekonomins tjänst.

Drivkraften är pengar, makt och rikedom. Alla måste vara effektiva i tillväxtens namn. Här får över huvud taget inte vissa människor plats. De är dömda till arbetslöshet på obestämd tid.

Vi kan inte bygga det goda samhället, det solidariska allmäntillståndet på djupt egoistiska grunder, där den ekonomiska högsta kasten i bank- och företagsvärlden förblir sittande på en ohotad piedestal.

Jag tror givetvis på kulturen som skapare av social gemenskap och mänskliga mötesplatser. Vi blir gladare av att sjunga i kör än att skråla ensam. Vi skrattar högre tillsammans med andra.

Det är också bättre att bli förbannad i grupp än att svära i enskildhet. Kultur som aktiv karneval, som bryter gränser, skapar små mirakel, är självfallet bättre än kultur som alstrar allmän passivitet.

En sådan kultursyn är radikal, samhällsomstörtande, ett motstånd till den borgerliga tanken om kultur som visionslös konsumtionsvara, eller hjälpgumma.”

Jan Broman skriver i debattartikeln ”Solidaritet, rättvisa och skatter”:

”Jag har svårt att tro att människor i Sverige är så själviska som alliansen försöker göra oss.

Tvärtom tror jag att de flesta av oss är solidariska av naturen./…/

Att ytterligare försämra statens balans med ett antal miljarder – som alliansen verkar förespråka! – verkar inte vara någon särskilt bra idé.

Alltså en uppmaning till politiker av alla kulörer. Gå ut och fråga era yrkesverksamma tänkbara väljare: Skulle inte du kunna tänka dig att betala lite högre skatt för att din gamla farmor, eller hennes morbror, ska få lite mer att röra sig med? Jag lovar er!

Ni som tror att människor är egoistiska varelser som inte kan tänka sig att avstå någonting för en annan människas skull, kommer att bli förvånade!”

Mer om skolan, disciplinering, elitisering, manipulering och modifiering av beteendet…

Alfie Kohn överst

Robin Grille underst.

[något uppdaterad 25 mars]. Göran Greider skriver i ledaren ”Regeringen vill ha elituniversitet! Amerikanska elituniversitet eller brittiska högfärdsuniversitet berättar om de klassamhällen som finansierar dem” om elitisering på högskole- och universitetsnivå. Jag tror att han har rätt att detta faktiskt missgynnar en massa individer och faktiskt i slutänden ett helt land, till och med ett så stort som USA, men också ett litet, som Sverige.

Att vi inte haft så på ett långt tag, utan alla har haft en chans till utbildning, har gynnat vårt land.

Mer om skolan, om disciplinering och dess förment goda effekter från föregående inlägg.

Alfie Kohn som är en amerikansk författare och föreläsare som har utforskat ett antal ämnen som utbildning, föräldraskap och mänskligt beteende, skriver i ”Disciplin är problemet – inte lösningen”:

”… disciplinprogram faller tillbaka på det som är lätt: straff (’konsekvenser’) och belöningar.

Fungerar de? Ja och nej. Hot och mutor kan köpa kortsiktiga ändringar i beteendet, men de kan aldrig hjälpa barnet att utveckla ett engagemang i positiva värden.

I ett konsekvensbaserat klassrum får man elever att fråga ’Vad vill hon att jag ska göra och vad händer mig om jag inte gör detta?’

I ett belöningsbaserat klassrum leds de att fråga ’Vad vill hon att jag ska göra och vad får jag för att göra detta?’

Notera hur lika dessa två frågor är. Belöningar och straff är verkligen två sidor av samma mynt.”

Men han tror att

”Barn lär sig att göra goda val genom att ges chansen att välja, inte genom att följa föreskrifter./…/

All dessa ’göra-strategier’ handlar om att kräva lydnad, inte om att hjälpa barnet att tänka sin egen väg igenom ett problem – eller att fundera över varför det som händer ens kan vara ett problem i första rummet.

[man hjälper dem inte att fundera över att något som händer kan vara ett problem över huvudtaget. Dvs. de blir inte ens varse att ett problem kan ha uppstått och därför löses det inte heller. För de såg inte problemet i första rummet].

Som ett resultat av detta så kommer behovet av disciplin och kontroll aldrig att ta slut.

Men om vi kunde engagera elever att tänka själva, hur vore det? Vad skulle då hända? /…/

Varje gång jag besöker ett sådant klassrum; där läraren är mer intresserad av att skapa en demokratisk gemenskap snarare än att vidmakthålla sin position av auktoritet, blir jag gång på gång övertygad om att att röra sig bort från konsekvenser och belöningar inte bara är realistiskt – det är det bästa sättet att hjälpa barn att växa till goda elever och goda människor.”

Den australiensiske psykologen och psykoterapeuten Robin Grille skriver i ”Belöningar och beröm: den förgiftade moroten” om de idag så populära metoderna att modifiera barns beteenden. Metoder som kommer från behavioristerna, vars tänkande nu dominerar ledande psykologi- och utbildningsteori.

”… ingen har – förrän nyligen – ens tänkt på att ifrågasätta dessas giltighet./…/

Vem kan tvivla på att det är gott att ge barn beröm eller priser när de presterar enligt vårt gillande?

[en springande punkt: enligt VÅRT gillande].”

Han skriver om kontroll av människor, att manipulera barns beteenden, tankar och känslor, på samma sätt som vi kan lära en säl, med några sardiner och litet smicker, att balansera en boll på nosen. Och om behavioristernas försök med djur i sina labb:

”Ett problem finns dock. Vi bryr oss inte särdeles mycket om kvaliteten i den relation som vi utvecklar med en labbråtta.

Vi bryr oss inte om om gnagare utvecklar självförtroende, eller någon känsla av autonomi eller självständighet, inte heller bryr vi oss ett dugg om om råttan kommer att bli intresserad av att försöka sig på större och större labyrinter av sig själv, långt efter att vi har slutat belöna den med mat.

Och det är där, vilket de flesta av våra experter har misslyckats med att tala om för oss, hela denna fantastiska teknologi med ’belöning, beröm och förstärkning’ faller i stycken./…/

[dessa drillade barn förlorar i värsta fall sina egna drivkrafter och sin egen motivation]

Det finns gott om bevis att i långa loppet så är belöningssystem ineffektiva.

[funderar vidare om vuxenvärldens bonusar och individuella löners föregivna goda effekt på våra prestationer, se föregående blogginlägg. Vad slags människor motiveras av dylika belöningar? Finns det inte andra drivkrafter hos människor?

Vad slags människosyn har människor som idag får, och tar sig, maktpositioner i samhället? Vad driver dessa? Vilka personliga upplevelser har dessa? Från tidigt i livet; både uppväxt och senare skola osv?

Har de överhuvudtaget någonsin ifrågasatt dessa/detta? Är det de som är minst benägna att ifrågasätta som hamnar i maktpositioner på alla olika nivåer? Och mer än någonsin idag?

Se psykohistorikern Robert Scharf i essän 'Leaders'. Han menar att de mest efterblivna psykoklasserna (backward psycho-classes), dvs. dem med de starkaste psykologiska försvaren, tenderar att leda].

I motsats till vad populär myt säger oss, så finns det många studier som visar att när barn förväntar sig och räknar med belöningar, så presterar de sämre.

En studie fann att elevers prestationer underminerades när de erbjöds pengar för bättre betyg.

Ett antal amerikanska och israeliska studier visar att belöningssystem undertrycker elevernas kreativitet och utarmar också allmänt sett kvaliteten i deras arbete.

Belöningar kan döda kreativiteten därför att de avskräcker till risktagande. När barn är slavar under belöningar, tenderar de att undvika utmaningar, att ’köra säkra kort’.

De föredrar att göra minsta möjliga som krävs för att få priset./…/

Tack vare moderna framsteg i behavioristisk vetenskap, så har vår förmåga att förföra eller manipulera barn (och djur! Och vuxna!), att göra vad vi vill att de ska göra, blivit alltmer sofistikerat.

Men kostnaderna för manipulering genom belöningar har blivit stora.”

Man kan läsa om dessa kostnader i en tiopunktslista i den länkade artikel.

Ja, se också om ”positivt tänkande” något vi vuxna ”drabbas av.” Något som närmast har blivit ett bud (vadå, ”frihet”?).

Skolan med disciplinering och elitisering…

klicka på bilderna för att göra dem större.

Först och främst läs bloggen Det progressiva USA i ”Fyradagarsskola allt vanligare i finanskrisens USA, Kina ökar försprånget.”

I detta lilla land, som Sverige är, borde vi värna om ALLA barns goda skola och skolgång. Är elit- och superskolor (som den som nu ska starta i Jönköping, se ovan) verkligen bra för de ”skolduktigaste” barnen?  Gynnas alla begåvade barn av elitskolor? Eller vilka sorter gynnas av elitskolor?

I senaste Lärartidningarna fanns en rad intressanta saker att läsa, se till exempel artikeln ”Kritik mot mål i ny nättidskrift”:

”Modellen med mer eller mindre mätbara mål i läroplaner och kursplaner har blivit dominerande i Europa och på andra håll. Det kan fungera vid träning eller instruktion, men är oacceptabelt i samband med utbildning, enligt James McKernan, professor vid East Carolina University, USA./…/

Han levererar omfattande kritik mot modellen. Han säger att den för med sig att lärare på ett okritiskt sätt tvingas acceptera mål som bestäms av utbildningsbyråkratin och att den reducerar utbildning till något som på ett instrumentellt sätt ska nå förutbestämda mål.

Utbildning bör i stället handla om växande utan att man på förhand kan veta vad resultatet ska bli, anser McKernan. Modellen gör att det mera oförutsägbara lärandet som kan uppstå på grund av elevers nyfikenhet begränsas.

Tidskriften ’Education Inquiry’ är tänkt att ställa frågor kring utbildningsvetenskapliga problemställningar mer än att leverera färdiga sanningar. Artiklarna är granskade av forskare och är gratis att ladda ner.

Det första numret innehåller också artiklar om ökade utbildningskrav som leder till ojämlikhet i de skotska skolorna, om den mångfald, variation och komplexitet som finns i undervisning och om det digitala mediesamhällets betydelse för ungdomars lärande.”

Se också debattartikeln/insändaren ”Kometmetoden steg bakåt för förskolan - Disciplinering i stället för självständiga barn. Förskollärare varnar för ’Komet’” som var så bra och tänkvärd så jag citerar hela den (!!):

”Vi är två förskollärare med sammanlagt 65 års yrkeserfarenhet som oroas av de tendenser till bakslag i för­skolans praxis som vi ser i form av ’Komet i förskolan’.

Ursprungligen utvecklades Kometmetoderna i socialt belastade områden i USA:s storstäder och syftade till att förebygga kriminalitet och droganvändning.

Förskolans utveckling har varit mycket dynamisk då det gällt att i samverkan med rörel­ser och intressen i samhället ha en öppen och nyfiken hållning till pedagogiska impulser och intryck.

Det här innebär till exempel att synen på barnet som en kompetent och aktiv aktör med rätt till inflytande har etablerats och är en kvalitets­markör i förskole­verksamheten. Något som också uttrycks i läro­planen för förskolan.

Denna utveckling har i stort sett förbigått förespråkarna för ’Komet i förskolan’. Vi ser tillämpningen av ’Komet­metoden’ som ett återtåg till disciplinering av barnet.

Målet för ’Komet i förskolan’ är att se om förskole­personalen med komet­manualens hjälp bättre kan klara av stökiga barn [men varför är barn stökiga? Varför är vissa barn stökiga?].

Metoden bygger på beteendemodifikation. Den teoretiska basen är behavioristisk inlärningsteori i vilken beteenden lärs in genom belöning respektive bestraffning, morot och piska, guldstjärnor och skamvrå.

För dem som har minnen av förra århundradets tidigare skolformer och disciplinerande pedagogik är igenkänningsgraden hög. I dag finner vi tillämpningar inom hundpsykologin och i hundkurser.

Synen på hur barn, unga och vuxna lär och på hur relationerna utformas i en demokratisk skola och förskola är på mils avstånd från det ovan skisserade Kometprojektets mekaniska syn på lärande och relationer.

Etableringen av ’Komet’ genom­förs samtidigt som stora nedskärningar görs i verksamheter för barn och unga och efter att förskolan i Stockholm under mer än ett decennium avlövats på resurser som förskolepsykologer och resurspedagoger.

Vi undrar vart självständigheten, yrkesstoltheten och det kritiska sinnelaget som präglat förskolevärlden har tagit ­vägen hos dem som beslutade då den här metoden såldes in. Särskilt som det skett utan överväganden om de värdegrunds- och etiska aspekter som är speciellt relevanta då utsatta barn är i fokus.”

Bo Nurmi skriver också i ”Disciplinproblemen i skola – en fråga om kunskap och perspektiv”:

”Att elever är stökigare idag än förr har börjat ta formen av en väletablerad medial sanning. I den offentliga debatten, representerad av bland annat dagstidningar, radio och TV hörs det lite till försvar av eleven [!!!].

Debattens budskap tycks vara att sanningen nu är beskriven, elever är stökigare och det är bara att förhålla sig till det. Trots att många inom forskarkåren ifrågasatt sanningshalten i det som påstås, och särskilt då i frågan om disciplinproblemen och den så kallade lösningen.

Kontroll som en metod för att hantera någons beteende är mycket tveksamt. Den humanistiske psykologen och välrenommerade forskaren Edward Deci beskriver i sin bok Why we do what we do varför.

Kontroll kan i princip bara leda till två typer av människor: de som ger sig, eller de som gör motstånd. Oavsett vilket är risken att eleven alieneras i psykologisk och social bemärkelse stor, med negativa konsekvenser för elevens framtid [och för samhället].

Även om kontroll kan fungera bra på kort sikt skapar det sällan det långsiktiga samförstånd som är avgörande för att en relation ska fungera. Vilket bekräftas av att disciplinproblem är ett återkommande problem i skolans värld.

Kontroll som lösning genererar bara nya problem av den anledningen att vi botar symptomen, och inte de bakomliggande orsakerna. Orsaker som inte nödvändigtvis handlar om eleven, utan om kan vara allt från lärarens förhållningssätt, psykosocial miljö till andra strukturbundna faktorer.”

Se också ”Respektera även intoleranta elever - Först när eleverna lär sig identifiera känslor av intolerans i sig själva kan de förstå rasismens drivkraft, säger prisbelönte läraren Christer Mattsson.”

Läs om rötterna till trångsynthet eller bigotteri.

Och slutligen ”Riskabelt för hälsan att inte vara omtyckt.”

Tillägg: Och var det inte möjligt att utveckla den inom ramen för den kommunala skolan? Göra det först? Har friskolorna bidragit till att förbättra vår skola? Har individuella löner bidragit till det? Från MIN skolverklighet är jag ganska tveksam. Överväger nackdelarna fördelarna?

Glöden har dött i ögon som förr glödde och jag tror inte vi gör ett bättre jobb idag för att vi har individuella löner. Pengar är inte enda drivkraft. Kanske ingen stor drivkraft, om man tycker det man gör är roligt och får någorlunda resurser för att genomföra det man ska göra på ett vettigt sätt.

Men om man inte får det eller tillfredsställelse riktigt av sitt jobb, då blir lönen betydligt viktigare. Kanske väldigt viktig, det viktigaste? För man vill ha någonting av sitt jobb. Nu menar jag inte att lönen är helt oviktig.

Se Ingrid Dahl i ”Ideologisk sanningstvätt”:

”Allra mest häpnadsväckande är nog ändå påståendet att en av orsakerna till målstyrningen är den pedagogiska progressivismen. Argumentationen är ungefär: eftersom den pedagogiska progressivismen är kunskapsfientlig – liksom målstyrningen – leder den förra till det senare.

Till det kommer ytterligare ett argument: eftersom de flesta akademiska pedagoger omhuldar den pedagogiska progressivismen och det är akademiska pedagoger som varit involverade i utvecklingen av målstyrningen så …

Jag kan inte låta bli att tänka på den kritik som Karin Dahl, en av de mer namnkunniga företrädarna för progressivistiska ideal (dock inte akademisk pedagog) drev mot förslagen till målstyrda läro- och kursplaner när de presenterades i början av 1990-talet./…/

Det är kanske i och för sig inte orimligt att förvänta sig att en forskare ska kunna skriva en rapport av det här slaget under tre månader – under förutsättning att det är en forskare som är förtrogen med såväl forskningen om skolreformerna och om lärare och professionaliseringen av läraryrket.

Man kan undra över varför ESO väljer att lämna uppdraget till en historiker utan sådan förtrogenhet – när det faktiskt finns tillgång på experter både när det gäller forskning om de senaste decenniernas reformer och läraryrket.

Konsekvenserna av tillvägagångssätt blir en slags ”sanningstvätt’: Om man ger ett uppdrag, som egentligen är omöjligt såvida man inte är expert inom området, till en forskare som inte har den nödvändiga förtrogenheten och därför måste lita till andrahandsrapporter och mediebilder kommer ideologiska påståenden att reproduceras som forskningsgrundade och ’rena’.

Detta utan att den enskilde forskaren är medveten om att han genomför en sanningstvätt.”