Tankar litet allmänt runt privatiseringar och nu i synnerhet om privatiseringen av Bollnäs sjukhus, samt vidare om den fattigaste tredjedelen i USA…

[Uppdaterad 31 oktober med video, några länkar och text till video].

Vad har nyliberalismen lett till i de länder som gick i bräschen för denna kan undras? Välstånd åt alla (som den lovade)? ÄR detta verkligen något vi borde fortsätta apa efter?

I det lilla sjukhus i staden jag nu är på semester i närheten av, Bollnäs, kommer det att gå över i Aleris drift. En sjuksköterska där lät väldigt begeistrad. Å vems vägnar? Å personalens? Patienters? Eller?

Dessutom anser folk tydligen att friskola i Bollnäs väljer ut de mest anpassade och skötsamma eleverna. Kanske är det dessa eller snarare deras föräldrar som väljer denna skola för sina barn och är så på hugget så de hinner före alla andra`? Och är det inte så att de därmed också inte solidariserar sig med de barn som inte har lika pådrivande föräldrar eller samma förutsättningar hemifrån? Och försöker inte förbättra en skola för ALLA!

Den egoismen och solidaritetsunderskottet, jo, jag skulle vilja kalla detta så, kanske slår tillbaka någon gång i framtiden, i ett samhälle vi inte vill ha? Något jag faktiskt skulle unna dem.

”Vi längtar efter detta!”

sa sjuksköterskan och berättade något om hur den privata vårdcentralen (också i Aleris drift?) tar pengar från sjukhuset. Jag orkade inte lyssna riktigt för jag kände mig så oerhört trött och totalt uppgiven av att höra detta. Fick lust att kräkas.

”Varje år försvinner minst 4 miljarder skattekronor från svensk sjukvård. Det är pengar som vi till exempel skulle kunna anställa 10 000 sjuksköterskor för. Istället går pengarna rätt ner i fickorna på privata aktieägare.”

Läs också kommentarerna till länkad bloggpostning om att ”Aleris specialistvård stjäl skattepengar.”

Politikerna är väl glada, nu är detta problem ”löst”? Folk i Bollnäs med omnejd får behålla ”sitt” sjukhus istället för att måsta resa till Hudiksvall eller Gävle. SUCK!

Och vad sysslar media med? Jag orkar inte ens TITTA på Ljusnan, den enda lokaltidningen här, än mindre orkar jag läsa dess, högervridna, ledare.

Maria-Pia Boëthius undrar ”Vem granskar medierna?,” en fråga som är i högsta grad befogad.

Man har gått in för att göra röda Gävleborg blått? Med att bland mycket annat privatisera ALLA apotek (utom det på Bollnäs sjukhus upptäckte jag nu, och hur länge får det vara kvar i Apoteksbolaget?) och nu privatiseras också Bollnäs sjukhus (kommer apoteket där också att privatiseras, när sjukhuset blir privat, så att ALLA apotek som jag känner till här i trakten är privata?).

Alternativet var att lägga ner sjukhuset påstår politikerna?

Boëthius skriver:

”I den vidare världen, utanför Sverige, pågår ständigt en debatt om mediernas ’accountability’ [ansvarighet eller att ställas till svars], ett ord som inte ens finns på svenska.”

Varför finns inte denna debatt i Sverige? Och hur många läser bloggar på internet, har upptäckt dem, vet att de finns och vad som skrivs i dem och därmed ser/inser att det finns en massa människor här i Sverige som kraftigt ifrågasätter det som sker?

Och det är långt ifrån bara de som kraftigt missgynnas av privatiseringar m.m. som reagerar. Tvärtom verkar det som om många av dem som missgynnas mest (eller troligen kommer att missgynnas mest) ”tror” mest på det som sker, försvarar det som sker och röstar på dessa, iskalla, politiker.

”I Sverige behandlas ansvarsutkrävandet från medierna som en fråga utan svar: Vem ska granska medierna?

Det borde vara vi själva, men svenska stormedier har visat sig odugliga på den fronten, till skillnad från till exempel brittiska The Guardian som under flera års spott och spe från sina kolleger i medievärlden framhärdade i att granska medieskandalen med bland annat avlyssning på tidningen News of the World, numera nedlagd, tack vare Guardian.

Svenska stormedier vägrar att fatta detta: I och med internets uppdykande måste de börja leva upp till sitt mantra att de ”granskar makten” och om de någonsin ska kunna återerövra trovärdighet måste de börja granska varandra; skoningslöst.

Och erkänna att de är en stor del av makten, men att de nu ställer om sig och går över på folkens, människornas sida.

Om de inte gör det kommer i varje fall inte jag att sörja de medier som går under. Då har de bara sig själva att skylla.

Jag skäms över svenska journalisters agerande under Juholtdrevet. Jag skäms också över de få som låtsas granska medierna, Resumé, P1:s ”Medierna” och ”Publicerat” och nätets ”Second Opinion” till exempel.

De agerar inuti medievärlden, vill räknas där och de är allt annat än fria och fritt tänkande. Jag har pratat med många journalister om drevet.

En (mycket respekterad) sa: ”Jovisst, läskigt, men Håkan Juholt borde inte vara partiledare för socialdemokraterna.” Hon var alltså beredd att acceptera ett orättfärdigt drev för att få bort Juholt; en moral hämtad från dokusåporna./…/

De ger sig hungrigt på Juholt, i mina ögon också en klassfråga, och hans försumliga tillkortakommanden men de visar sig vara skitskraja för Carl Bildt, om vilken mina amerikanska journalistkolleger berättat att han, med sin CV i tvivelaktig oljebusiness, aldrig någonsin hade kunnat bli utrikesminister i USA.

En skugga faller också över Fredrik Reinfeldt, som utsett Carl Bildt och som tiger om hans besynnerliga världspendlande, antagligen till för att knyta framtida affärskontakter för tiden efter ministrandet.

Medierna har beslutat sig för att framställa politiken som något i stil med Big Brother eller Let’s Dance; juryn är ”vi’./…/

Sedan visar det sig att det inte fanns några glasklara regler, men då har man redan korrumperat tittarna, läsarna och lyssnarna genom att ansluta dem till en mobb mot Juholt; när man redan börjat mobba vill man inte gärna höra talas om motsägande fakta, det förvandlar ju en själv till lättlurad fåntratt och medlöpare./…/

Carl Bildt med hjälp av sina arroganta piruetter vann över praktiskt taget hela den svenska mainstream-journalistkåren, utklassade den totalt; och att det säger något mycket, mycket oroande om kvaliteten på svensk etablerad journalistik.”

Varför har sjukvård, skolor m.m. ekonomiska problem? Hur görs budgetar? Är resurserna mindre och varför? Har vi inte råd längre? Hur kommer det sig att saker som gick för 25-30 år sedan inte längre fungerar? Jag sommarjobbade på Bollnäs sjukhus under flera somrar under mina studier.

Kan det bero på skattesänkningarna, bland annat i form av jobbskatteavdraget? Jag känner mig INTE hedrad för att jag får göra avdrag på skatten när jag har förmånen att ha ett jobb, att jag ska premieras ytterligare framför dem som är sjuka och/eller inget hellre vill än ha ett jobb, så de slipper leva på samhället och våra gemensamma trygghetssystem, det som är socialFÖRSÄKRINGAR, som felaktigt och nedsättande kallas ”bidrag.”

Jag skulle ha lust att blogga mer om vad privatiseringarna har lett till här och där – och kan leda till, inte minst inom skola, vård och omsorg. Och då referera till bland annat Aron Etzlers Trondheimsmodellen, samt om vad man kan läsa i ”Nationalekonomi för vänstern” osv.

Min amerikanske pojkvän som är egen småföretagare sa häromdagen, om detta med att folk ska hitta en och reklam i gula sidorna för ens företag, för samma saker har skett där vad gäller telefon, el m.m.:

“Förr fanns EN telefonbok, nu vet jag inte hur det funkar längre…”

Och en gemensam bekant till oss (som förresten är sjuksköterska, manlig sådan i USA) sa apropå erfarenheterna av demensvård där och en Alzheimersjuk pappa som nu MÅSTE in på demensboende, därför att vår vän jobbar och måste jobba (men oftast är det kvinnorna som får ta hand om gamla föräldrar osv., om de inte har så goda inkomster så de kan bekosta svindyrt och ”snobbigt” äldreboende. Och de som inga anhöriga har, vad gör de? Liksom de som inte har resurser att ekonomiskt hjälpa anhöriga i trångmål?):

”Du ska inte bli gammal här [i USA]!”

Han var tydligen väldigt upprörd utifrån sina nu personliga erfarenheter som ”konsument” av vård (om än indirekt).

Jag tror inte vårdpersonalen har anledning att jubla och än mindre har presumtiva patienter anledning att jubla. Har inte bara en utan ett par sjuksköterskebekanta i USA samt bekanta som har erfarenheter av sjukvård där (mellanvästern).

I artikeln ”Noll koll på äldrevården – avtal slut och sägs upp medan skattepengarna rinner iväg” kan man läsa om förhållandena i Sverige nuförtiden:

”Den som läser vidare i Moderaternas nya idéprogram möts av en nästan sövande retorik … Moderaterna är Sveriges mest trovärdiga välfärdsparti … Äldrevården ska erbjuda trygghet och livskvalitet [SUCK!!!].

Moderaternas strategi är att lugna väljarna med att allt kommer att bli bra, ja nästan som förr, även när vi blir gamla.

Den som går ut i den moderata verkligheten däremot, den blir snart klarvaken. Vi kan ta äldrevården i Stockholm som det senaste exemplet på partiets ’trovärdighet i välfärden’.”

Läs vidare i artikeln.

Nej, är framgång (vad sådan nu består av) en rättighet? Och vad vi ser är ”söndra och härska”. Vi skulle behöva samarbeta istället. Och det är betydligt roligare att bry sig om andra människor? Är det inte?

Och en Malin Ullgren skriver (och man blir rejält skrämd över det hon skriver)  i ”Det som var politiskt korrekt på 1990-talet är numera revolutionärt”:

”Jag har inga bra tips på ämnen. Men tänk på en sak: var inte för vänster.

Det rådet får jag från en branschkollega när jag ber henne om idéer till den här krönikan. Var inte för vänster. Vi bleknar båda när hon säger det hon säger; vad är det för ett skrämmande trångt åsiktsklimat hon påstår att vi verkar i? Men skrämmande eller inte, vi vet ju att hon rör vid något som är sant.

I dag måste man lägga sig nära regeringens största parti för att hamna på ideologisk brusnivå – det vill säga den frekvens där majoriteten inte anser att en politisk åsikt har uttryckts, utan bara sunt förnuft. Allt till vänster om brusnivån kan tolkas som bolsjevism, och bolsjeviker är ett slags extra skrämmande foliehattar.

Är det en paranoid tanke? Jag tror inte det. Efter SNS-skandalen, när en nationalekonom belades med munkavle för att hon inte utropat ett entydigt Halleluja! för den svenska privatiseringsvurmen, tror jag det ännu mindre. Det som var politiskt korrekt på 1990-talet är i dag revolutionärt. 2011 räcker det att man är lite tveksam till om börsnoterade lvu-hem verkligen är vägen till paradiset för att det ska bli räfst.

För ett år sedan hörde jag Beatrice Ask på valnatten vifta undan en fråga om hur hon såg på Sverigedemokraternas inträde i riksdagen – det hade hon inget att säga om. Vänsterpartiet däremot, de var extremister [att Ask är minister gör inte att jag automatiskt tror hon har rätt eller ens gör rätt, som Ullgren tycks tro eller anse!!!?]./…/

Jag hoppas att SNS-skandalen blir ett wake up-call. Kanske kommer de politiker, debattörer och näringslivsföreträdare som varnar för proletariatets diktatur så snart någon piper ”jämlikhet’, att faktiskt ångra det tajtrumpade åsiktsklimat de själva drivit fram. Konsekvenserna har blivit alldeles för stora.”

Ullgren skriver också att behandlingen av Håkan Juholt andas borgerligt klassförakt anno 2011.

Kommer att tänka på förakt för svaghet.

Nå, för att gå vidare: Barbara Ehrenreich skriver vidare om nyutgåvan av boken ”Barskrapad” och utvecklingen i ”föregångslandet” USA (med sin Reaganism sedan 30 år tillbaka, hur kan det se ut här i Sverige – och de andra skandinaviska länderna – om betydligt kortare tid än så?), i min översättning från engelskan:

”När jag skrev Barskrapad var jag inte säker på hur många människor som denna bok passade in på./…/

[Men] tre månader efter boken publicerats kom the Economic Policy Institute i Washington ut med en rapport med titeln ’Umbärandena i Amerika: den verkliga historien för arbetande familjer’, vilken fann att häpnadsväckande 29 % [dvs. nästan en tredjedel] av de amerikanska familjerna lever i vad som mer skäligen skulle kunna definieras som fattigdom, vilket betyder att tjäna mindre än för en grundläggande budget täckande boende, barnomsorg, sjukvård, mat, förflyttningar och skatter – men inte, vilket bör noteras, någon underhållning, inga som helst måltider ute, ingen kabel-TV, inga internettjänster, inga semestrar eller presenter/julklappar. Tjugonio procent är en minoritet, men inte en lugnande liten och andra studier i början av 2000-talet kommer med liknande siffror.     

Den stora frågan 10 år senare är om saker förbättrats eller försämrats för tredjedelen i botten av inkomstspridningen; de människor som städar hotellrum, arbetar på lager, diskar på restauranger, tar hand om de väldigt unga och väldigt gamla och som håller hyllorna fulla i affärerna. Det korta svaret är att saker har blivit mycket sämre, särskilt efter nedgången som startade 2008.  

När du läser om umbärandena som människor jag mötte gick igenom medan jag gjorde research för min bok – de skippade måltiderna, avsaknaden av sjukvård, det tillfälliga behovet av att sova i bilar eller skåpbilar – så måste du komma ihåg att detta hände i den bästa av tider. Ekonomin växte och arbeten, om de var dåligt betalda, fanns det hur mycket som helst av.

2000 hade jag kunnat vandra in i ett antal jobb ganska så direkt från gatan. Mindre än ett decennium senare hade många av dessa jobb försvunnit och det var en hård tävlan om de som återstod. Det skulle ha varit omöjligt att upprepa mitt barskrapat-’experiment,’ om jag skulle ha känt för det, därför att jag troligen inte skulle ha fått något jobb.

I ett par år har jag försökt finna ut vad som händer de arbetande fattiga i en dalande ekonomi – denna gång genom att använda konventionella rapporterande tekniker som att intervjua. Jag började med min egen utsträckta (stora) familj, vilken inkluderar en massa människor utan jobb eller sjukvårdsförsäkring och fortsatte med att försöka spåra upp ett par av de personer som jag mötte medan jag arbetade på Barskrapad.

Det var inte lätt, därför att de flesta av adresserna och telefonnumren jag hade tagit med mig visade sig inte funktionsdugliga sedan några få månader, troligen på grund av flytt och avstängning av telefonservice.

Jag hade hållit kontakt med ’Melissa’ genom åren, vilken fortfarande arbetade på Wal-Mart, där hennes lön hade ökat från 7 dollar [knappt 48 kronor] till 10 dollar [knappt 70 kronor] per timme, men i mellantiden hade hennes man förlorat sitt jobb [så nu levde de på Melissas knappa 70 kronor per timme].

’Caroline’ som nu är i 50-årsåldern och delvis invalidiserad genom diabetes och hjärtsjukdom, hade lämnat sin dagdrivande man och livnärde sig på tillfälliga städ- och cateringjobb.

Ingen av dem verkade vara överdrivet påverkade av recessionen, men bara därför att de redan hade levt i vad som betyder permanent ekonomisk depression.”

I USA börjar folk göra uppror sent omsider.

Nedan finns texten Keith Olbermann läser i videon.

Läs vidare om att elitskolor inte ger riktigt de resultat man tror. Och vad är begåvade barn egentligen? Apropå det med privatskolor. Ett annat tips är bloggen Ett hjärta RÖTT i blogginlägget ”Politik som absurd och grym teater”. Där hon refererar till artikeln ”Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för sjuka och arbetslösa”, där faktumet konstateras att det inte är alla förunnat att kunna göra detta hur mycket de än skulle vilja, därför att de själva inte har de inkomsterna/pengarna. Se vidare ”Vip-kortet ger dig snabbare vård” samt också ledaren ”Tudelad vård – vi är på väg att få a- och b-sjukvård.”

Fortsättning följer om Ehrenreichs text i ny bloggpostning.

Tillägg: en Marina, kommentator på artikel av Susanna Alakoski skriver så bra i svar till annan kommentator:

”Mikael Holst Mattsson Folket har fastnat och tror att allt handlar om att sänka skatterna, då får man det bättre.

Att rasera ett lands välfärd med att erbjuda dem en lite summa i skattesänkning är rent patetiskt, för det är de med stora inkomster som får det största beloppet.

en kommunalt arbetande städerska får inte många kronor, om de ens får en sänkning, man lär upp i stora löner. man tog pengar från gemensam kassa sänkte skatterna med dem, de rikare får göra avdrag för städ och bygg osv, de rikare köper sig före i kön…vi stoppar n BIDRAG till vården och företag…den arbetslöse får mindre i fickan medan företagare lever gott…vi har nog bara olika syn på saken..men det samhälle vi bygger nu…det har HELA EUROPA testat redan…NU GÖR VI SAMMA MISSTAG för några hundralappar…

vi skiter i sjuka och arbetslösa, Reinfedlt sa även på stämman att folk får gå hem till sina föräldrar, man ska bo tillsammans med gamla, barn och samtidigt eventuellt ha en smabo/make/maka…är detta inte att sträva bakåt…bara för att folk inte vill dela på kostnader och få ett varmare samhälle där vi slipper se folk ligga på gatorna ?????

Det verkar som du inte vill dela på kostnader vi har för vård , omsorg, skola…du vill inte att andra generationer ska få det du en gång fått man gör skillnad på folk och folk…farligt för ett samhälle…håll i ägodelarna..för hungriga fattiga jagar ..för att överleva”

Transcript.

”The Official Declaration of the Occupation of Wall Street read by Keith Olbermann 10-05 2011

As we gather together in solidarity to express a feeling of mass injustice, we must not lose sight of what brought us together. We write so that all people who feel wronged by the corporate forces of the world can know that we are your allies.

As one people, united, we acknowledge the reality: that the future of the human race requires the cooperation of its members; that our system must protect our rights, and upon corruption of that system [Som ett enat folk erkänner vi sanningen: att människans framtid kräver samarbete från dess medlemmar; att vårt system måste skydda våra rättigheter; vi är emot korruption av detta system], it is up to the individuals to protect their own rights, and those of their neighbors; that a democratic government derives its just power from the people, but corporations do not seek consent to extract wealth from the people and the Earth; and that no true democracy is attainable when the process is determined by economic power [en demokratisk regering  får sin makt från folket (regeringen i Sverige är en minoritetsregering), men företag försöker inte få medgivande av människorna på jorden: ingen verklig demokrati kan nås när processen bestäms av ekonomisk makt].

We come to you at a time when corporations, which place profit over people, self-interest over justice, and oppression over equality, run our governments [vi kommer till er i en tid när företag sätter vinst framför människor, självintresse före rätt/rättvisa och förtryck över jämlikhet, samt dessutom styr våra regeringar].

We have peaceably assembled here, as is our right, to let these facts be known [Vi har fredligt samlats här, vilket är vår rätt, för att låta dessa fakta bli kända (ja, hur många människor känner till sina rättigheter, de mänskliga - och anser sig ha några moraliska, när de blivit avfärdade som tärande, utnyttjare av system och bördor?)].

They have taken our houses through an illegal foreclosure process, despite not having the original mortgage [de har tagit våra hus i en illegal utmätningsprocess, oaktat att de inte hade den ursprungliga pantförskrivningen (vet inte riktigt vad som menas)].

They have taken bailouts from taxpayers with impunity, and continue to give Executives exobitant bonuses [de har varit mottagare av räddningsaktioner och fortsätter ge VD:ar  skandalösa bonusar (bonusar som man köper dem som får dessa bonusar med, skattepengar används för att rädda banker och företag samtidigt som de fortsätter ösa pengar över dem i ansvarig ställning)].

They have perpetuated inequality and discrimination in the workplace based on age, the color of one’s skin, sex, gender identity and sexual orientation [de har fortsatt med ojämlikhet och diskriminering på arbetsplatserna baserad på ålder, hudfärg, kön, könsidentitet och sexuell orientering].

They have poisoned the food supply through negligence, and undermined the farming system through monopolization.
They have profited off of the torture, confinement, and cruel treatment of countless animals, and actively hide these practices [de har förgiftat matförsörjningen genom försumlighet samt underminerat jordbrukssystemet genom monopolisering (men samtidigt påstås något annat; nämligen om konkurrensens välsignelser). De har tjänat på tortyr, fångenskap och grym behandling av djur och döljer (ovanpå allt annat) aktivt detta handlande].

They have continuously sought to strip employees of the right to negotiate for better pay and safer working conditions [de har ihållande försökt riva ner anställdas rätt att förhandla om bättre betalning och arbetsförhållanden (och lobbygrupper hjälper dem envetet och med enorma resurser att övertyga folk om att detta är riktigt och mänsklighetens räddning; litet svinn får vi räkna med:

'En viktig strategi i denna pendelrörelse har varit att få folk att tro att de har förutsättningar att kvalificera sig till de få (1%) som tar hand om det mesta av resurserna. Genom att jobba hårt kan man bli vad som helst (men som sagt: ingen blir rik på egen hand). Bäst illustreras idén av 'the American dream' och genom att lyfta fram det fåtal ur underklassen som faktiskt lyckas, så kan man medialt gömma alla de andra som blir kvar i fattigdom och ibland ren misär – helt utan handlingsutrymme. Etablissemanget definierar helt enkelt 'mening' åt medborgarna och etiketterar den som materiell. Det som händer nu är att allt fler fattar att de blivit blåsta på konfekten – speciellt när pensionskassorna sinar och börsvärdet går i botten! (och för att slippa säga att man vill skapa ett tjänarsamhälle har alliansen satsat på skattesänkningar).

Det är dessa grupper som Reinfeldt genom sin svält- och utanförskapsretorik gör sitt bästa för att sparka på – trots att de redan ligger. Eftersom de trots allt befinner sig i minoritet behöver han inte dem som valboskap. Genom att se till att gynna ett girigt förhållningssätt kan han också vara säker på att de gynnade, d v s medelklassen, inte kommer att reagera ens om folk ligger på gatorna och svälter ihjäl. Genom att dra i psykopatreglagen har Reinfeldt tillförsäkrat sig ignorans för de utsatta och ett dräglande fjäsk för överklassen. 'Slicka uppåt och sparka nedåt' som någon så träffande har uttryckt det.

Det som dessvärre för Reinfeldt händer nu är att även medelklassen kommer att falla platt till marken – och därmed kvalificera sig till den grupp som Reinfeldt så ihärdigt och nitiskt sparkar på. När kredit- och konsumtionssamhället inom kort når vägs ände i en tvärnit och det går upp för allt fler att den exponentiella tillväxten och därmed arbetslinjen helt uppenbart är en bräcklig konstruktion – ja, vart ska då valboskapen från medelklassen ta vägen? Tja – det blir nog istället Reinfeldt som får anpassa politiken, om nu någon går på den finten!'

Vad bra skrivet! Och sant!].

They have held students hostage with tens of thousands of dollars of debt on education, which is itself a human right [de har hållit studenter som gisslan med tiotusentalsdollarskulder för utbildning (som man måste betala tillbaka och alltså ha inkomster så man kan göra detta), vilket i sig själv är en mänsklig rättighet (se Elizabeth Warren om att ingen blir rik på egen hand)].

They have consistently outsourced labor and used that outsourcing as leverage to cut workers” healthcare and pay.

They have influenced the courts to achieve the same rights as people, with none of the culpability or responsibility.

They have spent millions of dollars on legal teams that look for ways to get them out of contracts in regards to health insurance.

They have sold our privacy as a commodity.

They have used the military and police force to prevent freedom of the press.

They have deliberately declined to recall faulty products endangering lives in pursuit of profit.

They determine economic policy, despite the catastrophic failures their policies have produced and continue to produce.

They have donated large sums of money to politicians, who are responsible for regulating them.

They continue to block alternate forms of energy to keep us dependent on oil.

They continue to block generic forms of medicine that could save people’s lives or provide relief in order to protect investments that have already turned a substantial profit.

They have purposely covered up oil spills, accidents, faulty bookkeeping, and inactive ingredients in pursuit of profit.

They purposefully keep people misinformed and fearful through their control of the media.

They have accepted private contracts to murder prisoners even when presented with serious doubts about their guilt.

They have perpetuated colonialism at home and abroad.

They have participated in the torture and murder of innocent civilians overseas.

They continue to create weapons of mass destruction in order to receive government contracts. *

To the people of the world,

We, the New York City General Assembly occupying Wall Street in Liberty Square, urge you to assert your power.

Exercise your right to peaceably assemble; occupy public space; create a process to address the problems we face, and generate solutions accessible to everyone.

To all communities that take action and form groups in the spirit of direct democracy, we offer support, documentation, and all of the resources at our disposal.

Join us and make your voices heard!”

Backlash till ett mer auktoritärt (och moraliserande) samhälle igen…

[Se sydsvenskan om föreställningen "Teaterrepubliken får barn"].

En vän hade skrivit ett mejl till mig imorse, där hon föreslog att jag skulle besöka henne och titta på teaterföreställningen ”Teaterrepubliken får barn”. Hon skrev:

”Det där med att följa skattepengar in i förtrycket handlar om att dom har granskat dessa ”föräldrarkurser” som lär ut auktoritära metoder (som bl.a. har kritiserats av Lars Gustafsson*) och som många kommuner (bl.a. Malmö och Helsingborg) erbjuder gratis till alla föräldrar”

* En mamma kommenterade så bra en bloggpostning av barnläkare Lars H. Gustafsson som följer:

”Gick in på Akademiska Sjukhusets hemsida av nån anledning, och ser deras ”program för aggressiva och trotsiga små barn”.

Alltså, vad ÄR det här? Man skriver rent ut att man med inläsningsteoretiska program ämnar ”träna” bort ”oönskat” beteende. Förstärkning, ignorering, guldstjärnor, är vad det innebär.

Den svenska staten stöder dessa inlärningsteoretiska program, och våra barn träffar på dem i skolan och på förskolan. Som mamma känner jag mig kvävd, vill slå mig fri, och jag kan bara ana hur barnen känner sig…..!!

Empati! Uppmuntran! Tilltro! I programmen står som uppmaning till barnen att ”hitta alternativa lösningar’- när de blir arga (vilket gud förbjude!). Jag skulle vilja säga ”hitta alternativ’- till svenska staten, Akademiska Sjukhuset och väldigt många andra, som greppar efter barndressyren.

Hitta alternativa lösningar, de finns!”

Hon hade läst om denna föreställning i Efter Arbetet. I artikeln ”Teater av journalistik”, tror jag. Där kan man läsa:

”Jesper Juul är dansk författare och familjeterapeut som skrivit boken Ditt kompetenta barn. Han motsätter sig auktoritär barnuppfostran och ledord är istället lyhördhet och jämlikhet.

Cope- programmet har sitt ursprung i Kanada och utarbetades från början för föräldrar till barn med stora utagerande problem. Exempelvis barnläkaren Lars H Gustavsson har kritiserat metoden för använda metodik med ignorering och så kallad time out. Cope används och bekostas av flera kommuner, bland annat erbjuds alla föräldrar i Malmö och Helsingborg att gå en kurs./…/

Det är en föreställning om föräldrars relationer till sina barn.
– Hur vuxna behandlar barn, hur man interagerar. Ur ett vuxenperspektiv och strategierna man har för att hantera problem, säger Jens Peter Karlsson, producent och teaterns grundare.

Skådespelarna spelar sig själva, om än i viss fiktiv version. På scenen kommer manusförfattaren och skådespelaren August Lindmark att bland annat plädera för den danske familjeterapeuten Jesper Juuls metoder att möta barn. På scenen blir han utmanad av andra som menar att auktoritära metoder är bättre, som det så kallade Cope-programmet som alla föräldrar i Malmö och Helsingborg erbjuds.

Inför uppsättningen utgav sig August Lindmark osant för att vara journalist och gjorde intervjuer med politiker och företrädare för Cope. Med detta ser Jens Peter Karlsson inga moraliska problem.

– Problemet är gestaltningen. Det är en utmaning att göra teater av journalistik. I det här fallet har vi fått ljuga, det gör vi inte gärna.

Han menar vidare att de har jobbat på ett traditionellt journalistiskt sätt och att resultatet blivit en form av journalistisk aktivism, som sedan spelas upp på scen.”

Här kan man läsa om Cope-programmet i Sverige.

Min spontana reflektion tillbaka till min vän:

”Jag reagerar väldigt starkt emot de nyauktoritära strömningar vi ser idag [ja, något vi kan se i skoldebatten bland annat].

Misshandel av barn ökar igen, om det handlar om en ökad benägenhet att anmäla är frågan. Eller om man faktiskt misshandlar sina barn mer idag.

Ja, samhället överhuvudtaget har blivit mer auktoritärt och moraliserande. Man behandlar arbetslösa och sjuka med pekpinnar. Och är allmänt mindre tolerant.

Det talas om ansvar. Något som är lätt att säga för en i privilegierad position – åt andra.”

På Rädda barnens hemsida kan man läsa:

”Auktoritärt istället för respekt
Rädda Barnen är oroade över att metoder som snabbt och effektivt leder till att barn gör som de blir tillsagda, får allt större utrymme i Sverige idag. Den strävan efter demokratiska uppfostringsprinciper och respekt för barnets rättigheter som pågått i decennier, tycks allt mer ersättas av nyauktoritära metoder, lydnadsideal och ”hårdare tag”.

”Förmildrande omständigheter” vid barnmisshandel
Samtidigt är uppklarandegraden vid våldsbrott mot barn idag skrämmande låg. Det händer också alltför ofta att domstolar hänvisar till förmildrande omständigheter, såsom att barnet uppträtt provocerande eller att misshandeln skett i uppfostringssyfte. Det finns anledning att fundera över om vi är på väg mot en ökad tolerans mot barnmisshandel inom såväl rättsväsendet som samhället i stort. Och om det är det typ av samhälle vi vill ha?”

Nej, det finns INGA förmildrande omständigheter för att misshandla ett barn!

Läs här om timeout. Där skriver barnläkaren Lars H. Gustafsson:

”…min erfarenhet är att frågorna om ignorering och timeout som metod i fostran mycket oftare kommer upp i mer välbärgade områden med välutbildade föräldrar.

Kanske för att många av de föräldrarna varit i England och USA och tagit intryck (eller förskräckts) av de metoder för fostran de sett där.

Kanske för att de läst litteratur om detta, som Helping the noncompliant child av McMahon & Forehand [verkar kosta ganska mycket! Går föräldrar ihop för att betala denna träning?], eller (hellre i så fall) The Kazdin method for parenting the defiant child av den i USA väl renommerade psykologprofessorn Alan E. Kazdin.

Men den viktigaste orsaken till att man i dessa grupper söker efter metoder av det här slaget tror jag är ett annat slags stress än den man möter i Rosengård.

Ofta har båda föräldrarna nog så aktiva liv. Man behöver få sova på nätterna. Och barnen får inte ställa till med alltför stora problem – då hinner och orkar man helt enkelt inte med!

Därför är man öppen för quick fix-metoder som gör att allt går snabbare och smidigare. Om de fungerar. Och om de nu inte gör barnen illa. För det vill man ju absolut inte! Så hur gör man då? Och vad är egentligen ignorering och timeout?”

På bloggen ”Det känsliga barnet” kan man bland annat läsa detta (en extrem form av barnmisshandel; total brist på engagemang).

”Obildade” ja-sägare och om vilken verklighet som är opportun och vilken som inte är opportun att visa i nyhetsrapporteringen i TV och media, medan andra slags program är helt okej…

Ja, knegarna behövs framförallt som en tyst och lojal arbetskraft. Kulturen ska göras tandlös, inte uppvigla eller ställa till med oreda. Ska finnas på marknadens villkor och vara lealös och ofarlig.

Amerikanen Bob Scharf i essän ”Verklighets-TV” skriven för fyra år sedan:

”Finally, capitalists sold the idea that greatness is achieved, not inborn, but the measure of this achievement had to be wealth, which one could get by mere inheritance or by being, say, a whore. Criticize someone like Howard Stern and the inevitable retort comes: ”You wish you had his money.” The having of money is greatness and success, even if one finds it in a suitcase.

Capitalists want to believe that those who have deserve to have–a meritocracy. Yet the American dream is that anyone can have, that having or getting is democratic.

The resolution of these competing myths is the hyper-real where there is appearance without reality…

It remains to be observed that while television is crowded with ”reality shows” which, if they are not ”contest style” are still filled with the promise of a dramatic turn of events to be so declared by announcers or producers, news shows more openly shy away from reality–reporting the war only if they are ”embedded” with troops and complying with government expectations that they not show bodies being shipped back.

Again, the formal rules of real news gathering are compromised in service to the hyper-real.

It also remains to be observed that all of this occurs as the standard of living continues to decline. There are record foreclosures, consumer debt is at an all time high, millions have no health care, full-time work is more difficult to find, women and children swell the ranks of the impoverished…

We do not get ”reality TV” which documents the hardships of the poor. We get the promise of rags to riches dramatic turn arounds. Terms like ”greatness,” ”success” achievement” are made meaningless as the former delineations and measurements are eschewed and a winner is simply someone who is declared a winner without any further objective meaning or sense.

As we work longer hours for less compensation; as our lives grow more difficult and necessities move out of reach; as there is greater want and greater instability; we are offered the compensation of the fantasy that anyone can be a ”winner.’”

I min snabba översättning:

”Slutligen så ville kapitalister sälja idén att storhet är vunnen, inte medfödd, men måtten på dessa uppnåenden måste vara förmögenhet, vilken man kan få genom rena arv eller genom att vara, låt oss säga, en hora. Kritisera en sådan som Howard Stern och det omedelbara genmälet kommer ”Du önskar du hade alla hans pengar.” [samma retorik används där som här! Om avundsjuka. Nej, 'avundsjukan 'är inte bara svensk! Berättigat ifrågasättande kan tystas med hänvisning till avundsjuka]Att ha pengar är storhet och succé även om man skulle råka hitta dessa [pengar] i en resväska [på gatan].

Kapitalister vill tro att de som har förtjänar att ha – en meritokrati. Dock är den amerikanska drömmen att vem som helst kan ha, att att ha eller få är demokratiskt [men hur är det med 'den amerikanska drömmen'? Var finns den? Eller fanns den?].

Lösningen på dessa konkurrerande myter är det hyperverkliga [överdrivet verkliga] där det finns ett yttre [utseende, sätt att te sig] utan verklighet.

Det återstår att påpekas att medan TV är fyllt med ”verklighetsshower” vilka, om de inte är i ”tävlingsstil’, är fyllda med löftet om en dramatisk vändning av sakernas tillstånd, så uttalad av hallåor och producenter, att nyhetsshower mer öppet drar sig bort från verkligheten – och rapporterar om kriget bara om de ”omsluts” av trupper [dvs. av levande soldater?] och lyder regeringens förväntningar om att inga kroppar visas som skeppas tillbaka [Nej, DEN verkligheten kan de inte visa!].

Återigen, de formella reglerna angående verkligt nyhetsinsamlande kompromissar i det hyperverkligas tjänst.

Det förtjänar också att påpekas att allt detta händer samtidigt som levnadsstandarden fortsätta att sjunka. Vi har rekordmånga utmätningar, konsumentskulderna är högre än någonsin, miljoner har ingen sjukvård, heltidsjobb är svårare att hitta, raden av kvinnor och barn som är utfattiga ökar… [precis som här är det de som tjänar minst på den politik som förs, män tjänar på den i högre grad och därför tenderar män att rösta på högern och kvinnor mer åt vänster. Men många, många män förlorar också. De förnekar dock detta och har ett falskt hopp om att kunna förändra sin situation, trots alla tecken som tyder på motsatsen? Och vad gör dessa när sanningen mer eller mindre medvetet går upp?].

Vi får inte se verklighets-TV som dokumenterar de fattigas vedermödor. Vi får löften om the rags to riches dramatiska få-som-vi-vill. Begrepp som ”storhet’, ”succé’, ”prestationer” har gjorts meningslösa när forna beskrivningar och mått undviks och en vinnare helt enkelt är den som förklaras som vinnare utan någon ytterligare mening eller förnuft.

Samtidigt som vi arbetar längre arbetsdagar för mindre ersättning; samtidigt som våra liv blir svårare och nödvändigheter försvinner bortom räckhåll; samtidigt som brister/avsaknader blir större och instabilitet blir större; erbjuds vi kompensation av fantasin att alla kan bli en ”vinnare’.”

Han får följande kommentar av en annan amerikan:

”Bob, tack för ditt arbete gällande vanföreställningen om ”verklighets-TV’. Jag blev förvånad över att du missade att inkludera det mest framstående exemplet för din ”kapitalist’-modell,när du inte inkluderade Donald Trumps ”nya” verklighetsshow ”Du är sparkad.” Trump är vid första påseendet bevis på din teori. Donald Trump ”förtjänade” aldrig en enda penny av sitt välstånd, han utvecklade blott och bart bara sin fars egendomsinnehav.”

Sluta gulla med de superrika eller varför män drar åt höger och kvinnor åt vänster? Om empati- och solidaritetsunderskott…

Tips om video ovan från Lars Bäck i ”Ekonomerna vår räddning.” Ja, och är politiker vår räddning? Vilka skulle kunna vara det?

Karin Pettersson skrev i ledarkrönikan ”På söndag vill jag se Juholt som feminist” en massa intressant:

”Europas kris rasar vidare. I går föll börserna som en sten. Spanien, Italien, Grekland, Irland och Portugal genomför massiva nedskärningar för att få bukt med de underskott som uppstått till följd av havererade banksystem och ökad arbetslöshet.

”Stora nedskärningar i de ­offentliga utgifterna” betyder i stor utsträckning kvinnor i vård och omsorg som får sparken. Sänkta pensioner, ännu högre arbetslöshet.

Fredrik Reinfeldts svar: De får skylla sig själva. Europa behöver ett stålbad.”

Hon skriver om

”… utvecklingen i Sverige. Om alla de kvinnor som vill jobba mer men inte får, på grund av dåliga kommunala [och privata] arbetsgivare. Om de kvinnor som slits ut och får gå i pension i förtid till följd av usla arbetsförhållanden. Om att en stor del av förklaringen till att allt fler barn lever i fattigdom i Sverige är att ensamstående mammor får en allt uslare situation. Om att regeringens politik har gjort att skillnaderna i inkomst mellan män och kvinnor ökat, eftersom männen tjänar mest på sänkta skatter och kvinnorna drabbas hårdast av ned­ ­skärningar i sjukförsäkring och a-kassa./…/

Fredrik Reinfeldt vill att alla ska jobba mer. ”Vi kanske får ställa in oss på att vi har två långa karriärer mitt i livet för att sedan vid 70 års ålder bli företagare’, sade han i Almedalen. Själv vill han jobba tills han är 80 [gubevare! Må han inte fortsätta som politiker till han fyller 80 år!]. Samma sommar kommer rapporter om att allt fler vårdanställda tvingas gå ner till deltid, för att arbetsförhållandena blir allt tuffare.

En del av dem hade säkert ­också velat jobba till 80. Om de bara orkat.

I helgen är det Reinfeldt mot Juholt. I höst Borg mot Waidelich. Gubbe mot gubbe, tupp mot tupp. Risken är stor att ­deras tal om kvinnor och jämställdhet blir trötta ramsor, måstevändningar.

Det finns en annan väg för Håkan Juholt. Nämligen att göra jämställdheten till ett centrum i politiken, en ­definierande fråga.

För satsningar på jämställdhet ­inte är någon lyx. Det är smart tillväxtpolitik. Och framför allt bra rättvisepolitik.”

Många, många män förlorar mindre på den politik som förs, i alla fall ekonomiskt (ekonomi är väl dock inte allt, i alla fall inte över en viss skälig levnadsnivå). Långt fler kvinnor har förlorat, inte bara ekonomiskt, utan också jobbmässigt. Dvs. blivit av med jobben för att de i så stor utsträckning jobbar i offentlig sektor – som betjänar alla landets invånare.

Kvinnor har också generellt lägre löner och har tjänat mindre på jobbskatteavdraget (samtidigt som de kanske ser de negativa effekterna av jobbskatteavdragen både rent konkret, men också känslomässigt). Många av de kvinnor som reagerar starkt och känslomässigt emot det som sker nu kommer från medelklass och väl utbildad medelklass.

De blir också i allt högre utsträckning drabbade av att vård och omsorg skär ned: de får ta hand om gamla föräldrar osv.

Och kvinnorna ser effekterna av dessa nedskärningar mer, både för att de konfronteras mer med dem, men kanske också för att de bryr sig om andra individer, mer än många (högre avlönade) män gör?

Och vad slags samhälle skapas?  Se forskaren Anders Bergman i artikeln ”Den globala finanskrisen är en av orsakerna till Sverigedemokraternas ökade inflytande”.

Men Anders Behring Breivik kom inte från arbetarklass, så det är verkligen inte bara där extrema åsikter gror. Och det är viktigt att betona!

Tillägg: se Equality Trust om upploppen i London om ”Trickledowns död: kommer den stora konservatismen från de senaste 30 åren att överleva upploppen?” samt också ”Upplopp – vi behöver svar” och Susanna Alakoski i ”Fattigdomens vrål”.

Warren Buffet skriver i ”Stop Coddling the Super-Rich” eller ”Sluta gulla med de superrika”:

”Våra ledare har bett ”att uppoffringarna ska delas’, men när de bad om detta så skonade de mig. Jag kollade med mina megarika vänner för att få veta vad slags smärta de förväntade sig. De lämnades, också, orörda.”

Vanligt folk får dra åt svångremmen, medan man delar ut fantasibonusar. I ena fallet har man råd, i andra inte. Vi har inte råd med framtida sjukvård, men att en massa skattepengar försvinner i privata vårdgivares fickor är ingen motsättning.

I artikeln ”Vårdbolag vägrar bidra till välfärd” kan man läsa:

”Riskkapitalet må vara hur effektivt som helst men så länge rationaliseringsvinsterna inte i någon form återförs till samhället skapar det bara kapitalöverföringar från massan till fåtalet.

Ur det perspektivet framstår debatten om finansieringen av den framtida välfärden som närmast utomjordisk. Vi har i flera år serverats den till synes orubbliga ‘sanningen’ att växande välfärdskostnader kräver ett större deltagande från privata investerare. Å andra sidan har Skatteverket fastslagit att bolag inom vård och omsorg, när de väl förvärvats av riskkapitalbolag, knappt betalar någon skatt över huvud taget.

Om den framtida välfärden verkligen är äventyrad av en otillräcklig skattebas, bland annat till följd av en åldrande befolkning, har jag personligen mycket svårt att se logiken i att måla upp riskkapitalet, åtminstone med rådande skatteregler, som lösningen på problemet.”

Maria-Pia Boêthius skriver i ”Därför förblir jag optimist” om hur vi används av makten, som behöver oss som konsumenter av deras världsordning – en världsordning som många inte vill leva i längre.

Tillägg 22 augusti: och många av de som reagerar är både välutbildade och engagerade/hårt arbetande. Är verkligen inte bara de som vill åka snålskjuts (obs ironin). 

Att ta efter Washingtonmodellen, ett taktiskt återtåg – om ett oansvarigt retoriskt publikfrieri…

[Postning uppdaterad under eftermiddagen].

Fortsätter att blogga om Tony Judts bok ”Illa far landet” strax efter dramat i Norge. Se inlägg om samhälleligt bifall angående det Robert Aschberg säger i länkad video, angående att det finns politiker som har samma åsikter som den som utförde dåden i Norge. Åsikter som de torgför på nätet, i bloggar och på twitter. Och vad kan dessa åsikter göra i en person som skadats tidigt i livet och haft få eller inga hjälpande vittnen senare i livet? Dessa tidiga upplevelser är dock på inga sätt någon ursäkt, bara en förklaring. Se vad Jordan Riak säger nedan (slutet av postningen). Det spelar ingen roll hur misshandlad man blivit tidigt i livet (fysiskt, psykiskt/känslomässigt, sexuellt). Man har som vuxen fortfarande ansvar för sina handlingar.

Judt skriver (s. 7 i den amerikanska utgåvan) att vi idag har ett partiellt uppvaknande.

För att avstyra nationella konkurser och kollapser i bankväsendet i stor skala, så

”…har regeringar och centrala bankirer verkställt anmärkningsvärda omkastningar i politik, generöst spritt offentliga pengar på jakt efter ekonomisk stabilitet och tagit kontroll över bankrutta företag utan närmare eftertanke”

…och det är häpnadsväckande att amerikaner i så hög grad inte ifrågasätter kostnaderna för att ha militär ute i världen, i krigsaktioner, medan de samtidigt ifrågasätter Obamas sjukvårdsreform. Se bloggen Det progressiva USA om amerikansk medias intressa för massakern på  Utöya).

Nej, politiker är måna om att inte göra bort sig? De är måna om att rädda den nyliberala modellen? Inte erkänna att den inte håller, rädda att förlora sina privilegier, samt att inte längre tillhöra någon slags inre krets?

Judt fortsätter ungefär som följer:

”Ett slående antal frimarknadsekonomer, dyrkare vid fötterna av Milton Friedman och hans Chicagokolleger, har ställt sig på rad för att ikläda sig säck och aska och bekänna tro till John Maynard Keynes minne.

Det är väldigt glädjande. Men det handlar knappast om en intellektuell revolution. Snarare tvärtom: vilket Obamaadministrationen låter ana, återgången till Keynesiansk ekonomi är bara ett taktiskt återtåg. Detta kan också sägas om Nya Labour [New Labour], som har lika stort förtroende som någonsin för den privata sektorn i allmänhet och Londons finansiella marknad i synnerhet. Glöm inte att en effekt av krisen har varit att dämpa glöden hos fastlandseuropéer för den anglosaxiska modellen; men huvudförmånstagare har varit samma center-höger-partier som en gång var så passionerade att ta efter Washingtonmodellen.”

Ja, det fåtal som tjänar på nuvarande politik och ekonomiska modell strider med näbbar och klor för att vi alla (även vi i medelklassen) ska tro att denna modell är den enda, trots alla tecken på att den inte är det.

Och detsamma gäller fortfarande för socialdemokratin? De har svårt att släppa högerorienteringen som genomsyrar ALL politik över hela det politiska fältet? Vänsterpartiet håller också på att falla i den gropen? Vänsterpolitiker har tappat självförtroendet? Och de är så hjärntvättade med nyliberala idéer för att kunna tänka i andra banor? Väljarna blir inte mindre förvirrade utan mer och detta gynnar bara högern, därför att det späder på politikerföraktet. Politiker följer bara med strömmen kan det nog kännas för ganska många, som inte har tid att ge sig ut på nätet istället för att bara se på högerinriktad TV (även SVT) och läsa tidningar och inse att många är upprörda över det som sker.

Fältet lämnas fritt för galningar, som den i Norge?

Han fortsätter (s. 8):

”Det finns en påfallande motvilja mot att försvara den offentliga sektorn i namn av kollektivt intresse eller principer. Det är slående att i en serie av europeiska val som följt på den finansiella kraschen så har socialdemokratiska partier genomgående gjort dåligt ifrån sig; trots marknadens kollaps visade de sig på ett iögonenfallande sätt oförmögna att visa vad man duger till [oförmögna att visa sig situationen vuxen].

Om den ska bli tagen på allvar igen så måste vänstern hitta sin röst. Det finns en massa saker att vara arg över: växande ojämlikhet i välstånd och möjligheter/chanser; klass- och kastorättvisor; ekonomiskt utnyttjande hemma och utomlands; korruption och pengar och privilegier som täpper till demokratins artärer/blodådror./…/

Det oansvariga retoriska publikfrieriet under gångna decennier har inte tjänat vänstern väl.”

Så sant!

Man vill inte ta tag i systemets tillkortakommanden menar han.

En ung, kvinnlig kollega, skrev till Judt sen han publicerat essän ”What Is Living and What Is Dead in Social Democracy?” i New York Review of Books i december 2009:

”Det som är mest slående i det du säger är inte så mycket innehållet, som formen: du talar om att vara arg på vårt politiska lugn; du skriver om behovet att avvika i åsikt med vårt [nuvarande] ekonomiskt drivna sätt att tänka, vikten av att återvända till ett etiskt välinformerat allmänt samtal. Ingen talar [dock] så här längre.”

Judt skriver:

”Därav denna bok.”

Att fortsättas i senare postning…

Uppdatering 27 juli: se ”Människors otrygghet är en bra marknadsplats”, ”Live fra Oslo”, Ali Esbati i ”Efter Utöja” samt kommentarer efter terrorangreppet (norska). Amerikanen Jordan Riak, som kämpar för att förbjuda barnaga i USA i skolor och hem skriver apropå “The Childhood Origins of Terrorism” :

”Sanningen om misshandlande barnuppfostran och alla dess fula, farliga biverkningar behöver frankt redogöras för utan att man ber om ursäkt för det.”

Om att få siffrorna om bakfoten, budgetöver- och underskott, att frisera sanningen och siffror – vad händer när dagens försummade barn blir morgondagens arbetskraft? Om dem som inte bygger några samhällen…

Jag tycker jag känner igen detta även här i Sverige (det som kommer i postningen nedan)…  

Paul Krugman i skriver i artikeln ”Leaving Children Behind” eller ”Att lämna barnen i sticket” i min mycket snabba amatöröversättning:

”Kommer 2011 att bli året för kraftiga åtstramningar vad gäller state-inkomster?

[se den brittiska siten False Economy och om Robin Hood-skatt och varför nedskärningar är den felaktiga kuren].

På federal nivå är det ännu inte klart: republikaner kräver drakoniska nedskärningar i utgifter, men vi vet inte ännu hur långt de kommer att gå i en kraftmätning med president Obama. På state- och lokal nivå är det dock inga tvivel: stora nedskärningar i utgifter kommer.

Och vilka kommer att få ta den värsta stöten för dessa nedskärningar? Jo, USA:s barn.   

Nå, politiker – och särskilt konservativa politiker enligt min erfarenhet – hävdar alltid att de är djupt bekymrade över nationens barn. Under kampanjen 2000 deklarerade kandidaten-då George W. Bush, prackande på folk ’Texas-miraklet’ som hade [påstods det] dramatiskt lägre nivåer av avhoppare från studier, att han ville bli ’utbildningens president’. Idag hävdar förkämpar för stora nedskärningar i utgifter att deras största bekymmer är skuldbördan våra barn kommer att möta.

[Effekterna av år av budgetunderskott? Något de påstår sig avhjälpa genom sina nedskärningar. Vem vill lämpa över dylika bördor på sina barn? Men det är skillnad på bördor och bördor? Vad slags samhälle som lämnas över? Klimat och miljöförstöring bekymrar inte dessa som beslutar om nedskärningar?].”

Precis vad Ankarloo skriver om i sin bok ”Välfärdsmyter.” Jag skulle vilja återkomma till detta, om att spela på skuldkänslor över vad vi lämnar över till våra barn (enorma budgetunderskott och en enorm försörjningsbörda).  

Krugman fortsätter:

”Dock, i praktiken verkar bördan falla oproportionerligt på de barn som de hävdar att de håller så kära, om nu förkämparna för lägre utgifter skulle ges en chans att praktisera dessa idéer.

Titta, som ett typexempel, på vad som händer i Texas, som mer och mer verkar vara det ställe där Amerikas framtid visar sig först.

Texas gillar att porträttera sig själv som modellen för liten [statlig] styrning, och något som verkligen också är sant. Skatterna är låga, åtminstone om du tillhör den övre delen av inkomstfördelningen (skatterna för de 40 procenten i botten är faktiskt över medel nationellt sett). Ledningens [statens?] utgifter är också låga. Och om man ska vara rättvis, fastän låga skatter kan vara en orsak till statens snabba ökning i invånarantal, är dock låga huspriser troligen mycket mer betydelsefulla [som förklaring till befolkningsökningen].

Men, och här kommer poängen: medan låga utgifter i teorin kanske låter bra, vad det i praktiken innebär är låga utgifter för barn, vilka direkt och indirekt svarar för en stor del av statens utgifter på [både] state och lokal nivå.  

Och i lågskatt och lågutgifts-Texas så är förhållandena för barn inte okej. Examensnivåerna från high school [vårt gymnasium] på nästan 61,3 procent sätter Texas på 43:e plats i rankningar av 50 stater [dvs. nästan i botten]. Nationellt så är Texas på femte plats när det gäller barnfattigdom; man är i topp procentuellt vad gäller barn utan sjukvårdsförsäkring. Och bara 78 procent av Texas barn har utmärkt eller mycket god hälsa, betydligt under nationellt medelvärde [barn i andra stater är friskare och mår bättre].

Men vänta nu – hur kan nivåerna vara så låga på dem som tar examen [dvs. som får slutbetyg] när Texas var det där miraklet när förre presidenten Bush var guvernör? Nå, ett par år in i hans presidentskap kom sanningen om miraklet ut: skoladministratörerna i Texas fick det lågrapporterade avhoppandet på det gammaldags sättet – de, hmmm, fick siffrorna om bakfoten.

Det är inte någon vacker bild; om man sätter medkänslan åt sidan, så måste man fråga sig – och många affärsmän i Texas gör detta – hur staten ska kunna frodas på längre sikt med en framtida arbetskraft härjad av barndomsfattigdom, dålig hälsa och avsaknad av utbildning.

Men saker håller på att bli ännu värre.

För några få månader sen gick ett annat Texas-mirakel samma väg som utbildningsmiraklet från 1990-talet. I månader hade guvernör Rick Perry skrutit om att hans ’tuffa konservativa beslut’ hade gett överskottsbudget samtidigt som staten kommit ur recessionen helskinnad.

Men efter Mr. Perrys återval så tvingade sig sanningen på – är det inte lustigt – och staten för nu oväsen för att kunna täta ett enormt budgethål. (Förresten, mot bakgrund av dagens ansträngningar att klandra offentliganställdas fackföreningar för finansproblem hos staten, spelar det ingen roll att röran i Texas åstadkoms med en överväldigande stor icke facklig arbetskraft).

Så hur ska man täta detta hål? Mot bakgrund av det redan digra tillståndet för Texas barn, kunde du förvänta dig att statens ledare skulle koncentrera det onda någon annanstans. Inte minst kunde du förvänta dig att höginkomst-Texianer, som betalar mycket mindre i state och lokala skatter [motsvarande våra skatter till stat och kommun?], skulle ombes att bära åtminstone något av bördan.    

Men du har fel. Skattehöjningar är helt avvisade från varje litet övervägande; gapet kommer att slutas uteslutande genom nedskärningar i utgifter. Medicaid, ett program som är avgörande för många av statens barn, kommer att få ta det hårdaste slaget, med ett lagförslag som föreslår nedskärningar i finansiering med inte mindre än 29 procent, vilket inkluderar en reducering i statens redan låga betalning till dem som tillhandahåller sjukvården – vilket ökar rädslan att doktorer ska börja vägra att ta emot Medicaid-patienter. Och utbildning kommer också att möta djupa nedskärningar, med skoladministratörer som talar om så många som 100 000 permitteringar.

Den verkligt slående saken angående allt detta är inte grymheten – vid denna punkt så förväntar du dig den – utan kortsiktigheten. Vad tror man händer när dagens försummade barn blir morgondagens arbetskraft?

Hursomhelst, nästa gång dessa självutnämnda nedskärningshökar talar om för dig hur mycket han bryr sig om skulden vi lämnar över till våra barn, kom ihåg vad som hände i Texas, en stat vars slogan nu lika gärna kunde vara ’Förlora framtiden.’”

Man vill helt enkelt inte ha konkurrens från eventuella begåvningar bland ”dräggen”? Inte att alla verkligen ska få samma chanser?

Dessutom underskattar man människors medfödda, inneboende drivkrafter: att åstadkomma något både för sig själv och andra. Tillfredsställelsen i att göra ett bra jobb.

Och vår regering ägnar sig åt att till exempel privatisera flygledningen i Sverige istället för att ta itu med andra saker…

Men det finns inget ödesbestämt i den politik som förs. Vi HAR råd att försörja framtidens gamla och unga, precis som vi har haft råd förr! Jag skulle vilja återkomma till detta och använda det Daniel Ankarloo har skrivit i ”Välfärdsmyter – visst har vi råd att finansiera tryggheten.”

Se också Krugman i ”Shock Doctrine, U.S.A”.

”Som många läsare kanske minns, var resultaten spektakulära – på ett mycket dåligt sätt. Istället för att fokusera på de brådskande problemen av en skakad ekonomi och ett skakat samhälle, som snart skulle sjunka ner i ett blodigt inbördeskrig, så var de som Bush utnämnt besatta av att införa en konservativ ideologisk vision. Med plundrare som fortfarande strök omkring på Bagdads gator, så talade L. Paul Bremer, den amerikanska vicekonungen, om för en Washington Post reporter att en av hans högsta prioriteringar var att ’bolagisera och privatisera statsägda företag’ – och detta var Mr. Bremers egna ord, inte reporterns – och att ’vänja av folk med idén att staten stöttar allting.’”

Krugman refererar till Naomi Kleins ”Chockdoktrinen” och fortsätter:

”Vilket för oss till Wisconsin 2011, där vi nu kan se chockdoktrinen fullt ut.” 

”Det som händer I Wisconsin är, istället, ett försök att hugga åt sig makten – ett försök att utnyttja finanskrisen för att utplåna den sista motvikten mot den politiska makten hos företag och de förmögna. Och denna maktkamp går ut på bekämpning av facket. Propositionen [från guvernör Svott Walker] är 144 sidor lång och det finns några extraordinära saker gömda däri* [jag har fetat texten].”

Guvernör Scott Walkers attack på fackföreningarna har inget att göra med budgeten skriver Krugman. För facken har faktiskt redan indikerat sin villighet att göra substantiella finansiella eftergifter – ett erbjudande som guvernören har förkastat!

”Men vänta dig inte att varken Mr. Walker eller resten av hans parti skulle ändra dessa mål. Bekämpning av facket och privatiseringar fortsätter att vara en av republikanernas främsta prioriteringar och partiet kommer att fortsätta sina ansträngningar att smuggla igenom dessa prioriteringar i namn av balanserade budgetar.”

Mannen i videon ”En enkel lösning på Wisconsins kris,” i början av denna postning, säger något i stil med:

”Guvernör Walker säger att underskottet är 137 miljoner dollar. Men om varje vuxen i Wisconsin betalade 32 dollar var skulle underskottet vara betalt. Kan detta verkligen vara sant? Är det allt som behövs?

Den vuxna befolkningen i Wisconsin är 4 342 866 människor. Om man dividerar det med underskottet på 137 miljoner dollar så blir det 32 dollar (dvs. ca 224 kronor/person).

’Jag skulle gladeligt att betala 32 dollar. Och till och med kunna tänka mig att betala 32 dollar för den som inte kan göra det – för ett problem som berör hela staten och alla som bor där. Guvernör Walkers lösning på detta är över 140 sidor lång, med ett antal politiska ändringar… [se vad Krugman skriver om saker som står i det*]. Bland annat att försvaga facket.”

Men personen i videon påpekar vad invånarna i Wisconsin har vant sig vid att ha: en bra skola, diverse trygghetssystem, som nu riskeras för ett relativt litet problem, med en ganska enkel lösning.

Och de rika; överväger de att betala en struntsumma som 224 kronor för att täcka budgetunderskottet? Kommer de ens på en dylik tanke?”

Bengt Göransson skriver (s. 136-137):

”En nyliberal huvudtanke är att egoismen, ofta felaktigt kallad individualism, vilket är något helt annat, är en kraft som utvecklar och förnyar. Den har fått motivera ökade klyftor i samhället eftersom alla har ansetts vinna på att de giriga skapat så stora mervärden att alla dragit nytta av dessa./…/

De som skott sig har inte brutit mot lagar och regler. Men en egenskap har de gemensam med snyltare och småtjuvar – de bygger inga samhällen.”

Se David Korten i ”War Against the Middle Class. Why is the middle class shrinking?” eller “Kriget mot medelklassen. Varför krymper medelklassen?” också i min amatöröversättning:

“Som de flesta amerikaner i min generation, så växte jag upp under efterkrigsåren i tron att Amerika präglades av en stark medelklass stöttad av ett bestående två-partiers-politiska-konsensus.

Faktum är att amerikansk medelklass skapades under några få år genom New Deal lagstiftningen, som lade grunden för social säkerhet och andra trygghetsprogram, där en mycket progressiv beskattning av inkomster och egendomar förverkligades, fackföreningar stöttades och golvet höjdes för löner för att minska förmögenhets- och inkomstgap mellan övre och nedre ekonomiska klasser.

Kanske var det för att jag bodde utomlands under största delen av 1970- och 80-talen, till och med in på 1990-talet, som jag ända till mitten av 1990-talet trodde att medelklassen var ett universellt amerikansk ideal. Det var en ganska stor chock att inse att Amerika regeras av en ägandeklass som ser regeringsinterventioner för att vidmakthålla skälig inkomstfördelning som anti-amerikanskt, socialistiskt, och ett hot mot individuell frihet och nationellt välstånd.

På 1970-talet började en allians av eliten att förbereda ett tillbakadrivande av de åtgärder som skapade den amerikanska medelklassen och sjösatte något man närmast skulle kunna kalla fullskaligt krig under 1980-talet, under Reagans revolutionsflagg. Företagsintressen såg till att det fanns pengar för detta och kontrollerade den verkliga agendan.

Religiösa fundamentalister lovade att rösta som gentjänst för en läpparnas bekännelse för en konservativ social agenda där man opponerande sig mot abort, familjeplanering och homosexäktenskap.

Libertarianer tillhandahöll en ideologisk infattning som tog bort restriktioner mot obegränsad koncentration av välstånd i namn av fri marknad.  

Nykonservativa tillhandahöll rättfärdigande för krig och extrastora militära utgifter som gjorde att vinsterna svällde hos försvarsindustrin och säkrade företagens tillgång över världens resurser/tillgångar och marknader.”

Brutalisering i samhället i ojämlikhetens spår…

Göran Greider skriver läs- och tänkvärt i ledaren ”Vi ser inte eleverna för alla krav vi ställer på dem” :

”Mönstret tycks vara detsamma över hela den industrialiserade världen: Pojkarna presterar sämre i skolan, medan flickorna får bättre betyg fastän de mår sämre.

Överallt öppnar sig en könsklyfta i skolan, även i samhällen som de skandinaviska där det trots allt i alla fall talats mycket om jämställdhetens betydelse. Vad beror det på? Vad kan man göra åt det? Och hur farligt är det?

Svaret på den sista frågan är att det är riktigt farligt. Ett samhälle där pojkar och flickor, och senare män och kvinnor, tenderar att nästan röra sig i olika livsbanor, öppnar för massor av konflikter./…/

[Sant! Vi snarare fjärmas än närmas!]

I praktiken kraschar de åberopade jämställdhetsidealen också mot nya ideal som fallit ur ärmen på den marknadsliberala ideologin: Mycket av entreprenörstänkandet vilar på en manlig myt om den ensamme innovatören som går sin egen väg, bortom kollektivet och längs vägen bara har några ”few regrets’, som Sinatra sjunger.

[och i spåren av detta följer intolerans, förakt för svaghet... Och att vara småföretagare, dvs. entreprenör i entreprenörernas förovade land USA t.ex. (som är någon slags förebild för många, inte minst politiker även inom s) är ingen dans på rosor. För stora flertalet är det rejält slit för liten vinning och stor otrygghet].

Den pågående friskolerevolutionen tenderar att separera könen. Det finns förortsskolor där lågpresterande unga grabbar blir kvar medan de studieinriktade tjejerna drar vidare till friskolor med högre status i innerstäderna. Den nya gymnnasiereformen lär också skilja könen åt ännu mer, när killar väljer yrkesinriktade program medan tjejerna väljer högskoleförberedande./…/

Men under i synnerhet Jan Björklunds ledning har skolan olyckligt nog mer och mer kommit att betraktas som en fabrik för produktion av högpresterande elever./…/

[vadå, lära sig samarbeta eller fungera socialt? Något som kanske skulle behövas än mer i framtiden. Dessutom tror jag prestationerna i den sortens skola där elever inte segregeras höjs över hela linjen, om man jobbar ihop och för allas bästa].

Det säger sig självt att idéer om jämställdhet, eller jämlikhet, inte kan finna någon större grogrund i den skolsynen [som de politiker har som styr idag har]. /../

[Sant!]

Men jag får ändå ingen riktig känsla av att delegationen [DEJA] vågar sätta in jämställdheten i skolan i ett större sammanhang som innefattar också marknadifieringen av skolan och samhället. Betänkandets slutsatser ger intryck av en litet väl foglig elevprodukt.

[Tala om konformism och likriktning mitt i individualiseringens tidevarv. Stöps vi inte i samma form snarare?]

Det var länge sedan västvärldens samhällen genomsköljdes av någon antiauktoritär våg; man får gå tillbaka till slutet av sextiotalet för att finna något sådant. Hierarkier, könsroller och klasspositioner har på många sätt bara stärkts de senaste årtiondena. Det är bara det att vi inte riktigt ser det, eftersom våra sinnen har privatiserats.

[Vi ska stå med mössan i handen och lära oss att lyda! Och hålla tyst? Hur är det med behoven av makt och kontroll hos de politiker som nu har makten? Var kommer dessa behov ifrån. George Monbiot har skrivit om 'de ledande klassernas paranoia'].”

Men även de högpresterande elevernas resultat har sjunkit och forskare menar att det beror på segregationen i skolan. Och vad händer med dem som slås ut i skolan?

Tillägg vid lunch: se Det progressiva USA om ”Gabrielle Giffords, efter massakern i Arizona, USA-bilden nyanseras” ,   samt i ”Sånger från tredje våningen eller drömmen om lycka och rikedom i det stora landet i väster” och slutligen George Monbiot i ”Beware Fake Radicals – Conservatives have perfected the trick of defending power by attacking it” eller ”Akta er för falska radikala – konservativa har fulländat tricket att försvara makt genom att attackera den” (se Det nya arbetarpartiet moderaterna). Storstad påminner om var skattesänkningarna kommer ifrån, dvs. de arbetslösa och sjuka framförallt (som har det riktigt tufft), men jag tror att vi i medelklassen också på sikt kommer att få det tufft därför att skattesänkningarna kommer att leda till allt mer privata försäkringar och lösningar, som blir dyrbara. Väldigt dyra, utom för dem med (väldigt)  GOTT om pengar.

Kartan från Det progressiva USA.

Se tidigare postning om Sarah Palin.

Rabbla för livet – eller lära? Vadå få en andra, tredje eller kanske fjärde chans – vadå livslångt lärande? Frihet vadå?

Göran Greider skriver idag i ”Arbetslöshetssamhället släcker ut tänkandet” apropå debattartikel av TCO-utredare, den artikel jag tror han avser är ”Utbildningsgaranti ska ge unga bättre chans till jobb”. Greider skriver så bra:

”De som befinner sig på de övre samhällsvåningarna börjar förakta dem som inte får några jobb och tycker att de bör ta sig i kragen. Och så kommer de hårdare tagen, disciplineringarna av befolkningen och i synnerhet de som är längst ner: sämre a-kassa, sämre och strängare sjukförsäkring.

Skulden läggs på de arbetslösa, som i sin tur med tiden riskerar att skuldbelägga sig själva./…/

De ekonomiskt politiska instrumenten – konjunkturpolitik, investeringar i offentliga verksamheter – som skulle kunna höja sysselsättningen har i en doktrinärt marknadsliberal era övergivits och till och med börjat föraktas./…/

Det samhällsekonomiska problemet arbetslöshet skylls på invandrare.

När arbetslösheten är hög blir det till slut bara dåliga lösningar som förs fram./../

Jaha? Så den som av olika skäl hoppar av sin gymnasieutbildning och blir arbetslös ska dömas till svält på gatan? Har han eller hon ens rätt till socialbidrag?

Vad är det för slags samhälle? Och tror de verkligen att det är med en piska man kan driva folk till studier?

Jag blev faktiskt litet chockerad över TCO:s utspel. Om till och med de fackliga organisationerna börjar tänka på det sättet kan man undra om någonting överhuvudtaget längre står i vägen för den doktrinärt marknadsliberala värld vi rört oss allt djupare in i.

Den permanentade arbetslösheten har tagit förnuftet från annars intelligenta människor: Arbetslöshetssamhället utsläcker tänkandet.”

Se vidare ”TCO-krav på ny utbildningsgaranti”. Ja, här är de litet ute och cyklar. Se mina reflektioner senare i detta blogginlägg.

Ja, som Peter Hultqvist skriver

”(S) måste slå mot högerns elitism – Tro inte att högersnobbismen är död.

De betraktar samhället från elitens perspektiv. De som har det bäst är de som gynnas mest. Det håller inte ihop samhället utan skapar sprickor.

Ett solidariskt Sverige där vi håller ihop och inte lämnar någon i sticket är en bra framtidsvision!”

Det var det där med förakt för svaghet:

”Inte sedan vi lämnade Fattigsverige har de svaga i samhället blivit så hunsade som under den senaste mandatperioden i svensk politik. Ändå vinner alliansen valet. Vad beror det på? skriver frilansskribenten Peter Sundborg.”

Men hur var det nu med ”utanförskap” (innehållet i länken är ganska intressant)? Har det minskat den senaste 4-årsperioden? Kommer det att minska – eller snarare öka med den politik som förs? Tillägg 26 november: se Storstad i ”Mer om det borgerliga bidragssamhället.”

En kollega berättade om en av våra gemensamma elever som hade högsta betyg när hon sökte till gymnasiet. Nu tar hon det ganska lugnt på sitt gymnasieprogram och hennes mamma fattar inget, försöker pusha henne att läsa mer, så hon fortsatt får hög(st)a betyg. Men hon framhärdar. Så länge hon bara blir godkänd i alla ämnen (och kanske litet till i vissa) så tycker hon att det är okej och att ingen borde gnälla.

Hur många har inte mer eller mindre medvetet gjort detsamma genom alla år?

Med färre platser på Komvux och neddragningar av arbetsmarknadsåtgärder i form av utbildning hur tas vår kompetens i samhället tillvara?

En dag kanske denna unga tjej vaknar till och ångrar bittert att hon inte pluggat på, därför att möjligheterna har skurits ner ännu mer än de är idag – och än mer än de var för några år sedan. Ska hon straffas för detta? Och gynnar detta samhället heller – att resurser går till spillo?

Jag tror de flesta ungdomar inte vill harva i skolan mer än nödvändigt. Att de skulle vilja gå om hela gymnasiet senare är nog inget de drömmer om. Så de flesta försöker nog fixa det under sin ungdomstid.

Och att prestera på beställning i ungdomsåren är inte alla förunnat, av en mängd orsaker. Att kunna vidareutbilda sig och omskola sig senare vinner alla på, både enskilda individer som samhället i stort. Och hur många av oss som nu är vuxna, kanske också med råge, har inte haft glädje av de möjligheter till omskolning och vidareutbildning som vi har fått? Genom samhälle och arbetsplatser. Tillägg 26 november: se Lars Ardelius om sin relation med fadern, som var ingenjör, i boken ”Livs Levande.”

Dessutom tror jag att detta har gynnat vårt land (människor som får utnyttja sin potential blir bättre samhällsmedborgare, mer lojala, villiga att bidra och ge) och gjort oss så konkurrenskraftiga som vi är (har varit). Men detta håller nu alliansen i rask takt på att montera ner, något jag tror de också förlorar på: något jag varmt unnar dem.

Bloggen Storstad skriver på samma tema i ”Mindre välfärd, mer familj?”

Även om jag växte upp i en stor familj, som hade det relativt gott ställt och där alla har bra utbildningar inom vitt skilda områden, så reagerar jag starkt mot vissa partiers framhållande av ”familjen”. Eller kanske på grund av denna bakgrund?

Här börjar individens frihet – eller ofrihet. Här grundläggs den. Här lär man sig respekt och aktning för sig själv – och därmed för andra, eller inte. Och man lär sig den genom att bli genuint respektfullt bemött. Jag blir arg när jag läser om högerpartiers politik och hycklande framhållande av den heliga familjen.

Men nu läser jag i ledaren ”Ett vinnande koncept” i Västerbottens folkblad att förtroendet för välfärdsstaten fortfarande är starkt, visar forskning.

”Socialdemokratins katastrofval i år kan alltså inte förklaras med att medborgarnas värderingar har förskjutits eller förändrats [!!!!!]./…/

Svenska folket tror att mer av egenfinansiering och mindre av gemensam finansiering, att fler privata sjukhus och fler privata skolor är negativt för samhället i stort.”

Storstad skriver:

”Alltså – ungdomsarbetslösheten är högre, samtidigt som färre unga är med i a-kassan. Sammantaget borde detta innebära att antalet unga med ekonomiskt bistånd ökat betydligt mer än vad som skett. Vart har alla sysslolösa unga tagit vägen? Vad lever de på?

En rimlig gissning (men det är bara en gissning – i verkligheten finns det ingen som vet) är att de lever på sina föräldrar. Precis som CSN tror att allt fler av de studerande gör. Allt fler unga bor kvar hemma hos föräldrarna – 54 procent av 18-21-åringarna, jämfört med 45 procent för bara tre år sedan. Det är en ganska kraftig ökning, och det är lätt att tänka sig att man är mindre benägen att söka vare sig socialbidrag eller studielån om man bor kvar hemma. Att unga bor hemma allt längre har i sin tur både att göra med den tuffare arbetsmarknaden och den (på många orter) allt svårare bostadssituationen. Detta drabbar unga hårdare än andra, och särskilt nu, när ungdomskullarna är rekordstora samtidigt som studieplatserna inte utökats tillräckligt.

De senaste åren har inneburit stora reallöneökningar för personer med jobb, och det finns säkert många föräldrar som tycker att ekonomiskt stöd till barnen är en bra användning av de pengarna. För många är det säkert inga som helst problem att förlita sig på stöd från familjen på det här sättet. Men samtidigt finns det naturligtvis många individer som inte kan göra det, eller som känner sig tvingade att göra det trots att det innebär påfrestningar i relationen. När man bor kvar hemma allt längre och inte har någon egen ekonomi, har man inte heller något riktigt eget vuxenliv. Det kanske inte måste vara ett problem, men för vissa är det nog det.

Om det faktiskt är så att föräldrar försörjer sina barn allt längre, så säger det också något om samhällsutvecklingen. Poängen med studiestödssystemet – och hela den svenska välfärdsmodellen – är ju att säkerställa individens frihet. Välfärden är utformad så att ingen ska behöva vara beroende av exempelvis sin familj för sin försörjning.

[Ja, alltså att vara fri och oberoende!!! En närstående person skulle nog önska att han varit det i betydligt högre grad till sin familj, där pappan var professor på universitet i USA och där han också förmodligen kände pressen att prestera, något han också till en början gjorde så att han fick diplom].

Idag ser det istället ut som att allt färre unga använder välfärden – oavsett om det handlar om studielån eller socialbidrag – för sin försörjning, och istället förlitar sig på familjen (obs att det ju inte handlar om att de skaffat sig egen försörjning på arbetsmarknaden istället). Det innebär ett ökat beroende av personliga nätverk och deras resurser, och dessa nätverk är  ju inte är rättvist fördelade i befolkningen, vilket bland annat CSN:s undersökning visar (”studerande med utländsk bakgrund har en tuffare situation än andra. De har en sämre ekonomisk situation, sämre stöd från andra studerande, familj och vänner. En lägre andel i gruppen jobbar vid sidan av studierna”). Ett ökat beroende av personliga nätverk förstärker klassamhället men missgynnar också alla individer, oavsett klass, som har oturen att inte ha en toppenrelation med sin familj.”

Och som sagt, även ungdomar i mer välbeställda familjer kanske inte alltid har en toppenrelation med sin familj heller.

Vad handlar serien ”Ung och bortskämd” om? Tidsandan med hårdare tag? Föräldrar ska nu ta i hårdare? Hur var det nu med Astrid Lindgren och ”Aldrig våld”?

Man ger samhälleligt bifall till förakt för svaghet (se den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus om Trent Scaggs). Somliga i eliten och inte minst högsta makten i Sverige idag slår sig för bröstet och moraliserar över de mindre lyckade/lyckosamma.

Så något kul ”S-kvinnor startar budkavle”:

”S-kvinnorna i Norrbotten hade halvårsmöte på lördagen. Mötet kom till stor del att handla om budkavlen ’Mänskligare sjukförsäkring’ som drogs igång.

Mötet i Sunderbyn samlade ett 60-tal ombud från de 15 S-kvinnoklubbarna i länet. Många medlemmar har tidigare tagit upp att S-kvinnorna borde agera och försöka påverka den omänskliga sjukförsäkringen och ett första steg togs vid halvårsmötet.

- Vi tycker att det är vansinnigt att svårt sjuka, ibland döende, människor inte får sjukersättning utan måste gå till socialen. Har man hus exempelvis, måste man sälja sitt boende för att få pengar till mat, säger Birgitta Ahlqvist, ordförande för S-kvinnorna i Norrbotten.

Mötet beslutade enhälligt att budkavlen ’Mänskligare sjukförsäkring’ ska gå ut till länets 15 klubbar som sedan på något sätt ska agera. Hur - det får varje styrelse själva besluta.

- Det här med sjukförsäkringen är etapp ett av alla de saker vi vill agera för att de ska förbättras. Sedan fortsätter vi med etapp två, där vi eventuellt ska ta tag i en annan, mycket eftersatt fråga, nämligen ’Kvinnors arbetsmiljö’, säger Ahlqvist.”

Se också rödgrönt samarbete för mänskligare sjukförsäkring.

Vårt sociala arv och ojämlikhet…

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i ”The Spirit Level – Why Greater Equality Makes Societies Stronger” (här är den jättebra populärutgåvan på svenska, bara 24 sidor lång, inkluderande en massa roliga illustrationer), i kapitlet “Our Social Inheritance” eller “Vårt sociala arv” på sidan 209 i min amatöröversättning:

”Effekterna av tidiga erfarenheter är långtidsverkande.

Det är troligare att barn som stressats tidigt i livet eller vars mödrar var stressade under graviditeten, senare i medelåldern eller ålderdomen lider av ett antal stressrelaterade sjukdomar – inkluderande hjärtsjukdomar, diabetes och stroke.

Resultatet är att en del av effekterna av ökande inkomstskillnader i ett samhälle inte kommer att bli kortlivade.

Ökande ojämlikhet betyder att fler familjer kommer att lida av spänningen av att leva på låga inkomster.

Och talrika studier har visat på de skadliga effekterna av detta på barns utveckling.

[fler individer kommer att bli fysiskt eller psykiskt sjuka, våldsnivån öka i samhället osv. Mindre tillit och mer misstro människor emellan, vilka bilder vi har av andra människor, inklusive vilka bilder vi fått oss itutade: att människor missbrukar systemen t.ex.].

När föräldrar upplever mer svårigheter och elände blir familjelivet lidande och barnen växer upp mindre empatiska och beredda att handskas med fientligare relationer.

[ja, samhället blir våldsammare med allt vad det innebär *]./…/

Ojämlikhet följs av mindre goda utfall i en massa olika avseenden därför att det leder till försämring av kvaliteten i relationer.”

Ja, självklart påverkar det också inte minst hälsan, både den fysiska som den psykiska, hos ALLA i detta samhälle (dock mest dem längst ner i samhället, men de högst upp i samhället påverkas också, deras hälsa, och förmodligen också livskvalitet, blir sämre).

* de skriver (s. 209):

”Barn som t.ex. har upplevt våld och övergrepp blir i högre grad övergripare och våldsamma när de når vuxenlivet.”

Enskilda individer eller rikingar kommer inte att kunna eller ens vilja lösa allt som Jonna Sima skriver. Nej, individuella insatser kan inte lösa alla de problem vi står inför? Handlar det om antingen individ ELLER grupp? Kan inte individer existera i ett kollektivt sammanhang? Om om inte, varför? Eller handlar det om individer stridande mot varandra? Survival of the fittest? Och vilka är ”the fittest”?

Bland annat amerikanskan Pia Mellody skriver om ”överdrivet beroendebehov” eller ”inget beroendebehov alls”.

Några andra terapeuter menar att barnet bland många andra försvarsstrategier kan få en känsla av makt, genom att förneka sina behov (som föräldern var oförmögen att fylla), en makt som dock är falsk och som senare orsakar en massa problem i vuxenlivet för personen ifråga och för dennes omgivning. Större skada ju mer makt denna individ senare får.

Fast det är tveksamt om det räcker att bara lära sig nya beteenden eller nya sätt att tänka. Effekterna av sådan hjälp är troligen mer eller mindre kortvariga. Och detta är ämne för en helt annan bloggpostning.

Tidigare inlägg under och efter valet.

Och som sagt, de med de starkaste psykologiska försvaren (dvs. de som är minst benägna att ifrågasätta sig själva och sina bevekelsegrunder inklusive att förändras) tenderar att leda. Vi får de ledare som är minst ”friska” för att använda John Cleeses och hans terapeut Robin Skynners terminologi.

Se också följande artiklar, om att klandra offret; “The global financial mess: blaming the victims” av Ann Pettifor, “Blaming the Victim: Domestic and Codependency model” av Greg Dear, “The Shame of Blaming the Victims – In a desperate attempt to protect the president, the right wing has resorted to blaming the victims” av Amanda Marcotte, “Victims are never to blame for coercive, abusive ‘relationships’ – in this guest post, Cara Grayling tackles our victim-blaming culture.”

Se också den amerikanske psykologen Jonathan Rottenberg i t.ex. ”The Pitfalls of Seeking Happiness” eller ”Fallgroparna/fällorna med att söka lycka” samt Barbara Ehrenreich om positivt tänkande.

Owe Wikström har skrivit om en ”bakåtlutad likgiltighet”.

Men inget är ödesbestämt.

Göran Greider skrev igår om ”Förändrare – inte förnyare” om det socialemokratiska landstingsrådet Ingalill Person som fått nytt uppdrag i kriskommission, att hon är en förändrare på stadig värdegrund. Samt se ledaren ”Monstret syns bara i spegeln:

”Gårdagens budgetdebatt kommer inte att gå till historien. Det var svårt att hitta några nya teman överhuvudtaget i de många inläggen – på många sätt var det valrörelsen i miniatyr vi fick bevittna.

Och det är precis det som är skrämmande.

Finansminister Borg gick ut med stort självförtroende och konstaterade att det på många håll i omvärlden finns mörka moln på himlen, men att solen bryter igenom på den svenska himlen. Första och överordnade prioritet för finansministern är att leverera överskott i statsfinanserna – först därefter kommer kampen för att få ner arbetslösheten.

Vad är det då som egentligen har sagts? Problemet är ju att Anders Borgs tillfredsställelse – eller vi kan säga skryt – över de goda statsfinanserna i själva verket har en direkt spegelbild i den skyhöga arbetslösheten. Monstret uppenbarar sig i spegelbilden, inte i ansiktet på den Borg som speglar sig.”

Och Robert Sundberg i ”Borg tar lätt på läget”:

”I anförande och repliker på det påtalade Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros att Borg nu är finansminister i en minoritetsregering.

Det ställer större krav på lyhördhet mot oppositionen än under de gångna fyra åren, då regeringen hade majoritet i riksdagen.

Vidare är det regeringens ansvar att skapa underlag i riksdagen för sitt regerande. Oppositionens uppgift är att opponera.

Men både regering och opposition bör söka samförstånd och uppgörelser i de frågor där sådana kan tänkas vara möjliga. Utfallet av det beror på båda parters kompromissvilja.

Det nya parlamentariska läget kräver att regeringen visar tillmötesgående mot andra partier.

Hittills efter valet har varken statsminister Fredrik Reinfeldt eller finansminister Borg gett några tydliga signaler på att röra sig i samarbetsvänlig riktning.

Östros har rätt i att han och hans parti har en skyldighet mot sina väljare att lägga förslag som partiet finner vara bra för landet. Hur andra partier i riksdagen ställer sig till de förslagen kan inte Socialdemokraterna veta i förväg.

Regeringen och oppositionen får lägga sina förslag och sedan får riksdagens ledamöter rösta om dem.

Regeringen, som är i minoritet, blir om den inte har förhandlat med andra partier i riksdagen tvungen att förlita sig på att Sverigedemokraterna, SD, röstar så att inte regeringens förslag fälls eller att andra förslag får majoritet.

Till en början, de närmsta månaderna, kommer säkert SD att rösta så att regeringens förslag går igenom. Men allt eftersom SD känner att partiet behöver uppmärksamhet eller om de finner förslag från regeringen vara dåliga så kommer SD förstås att rösta emot regeringen.

Statsminister Reinfeldts regering är inte den typ av minoritetsregering som Socialdemokraterna hade i tolv år 1994 till 2006. Socialdemokraterna hade då försäkrat sig om stöd i riksdagen för sin politik.”

Och slutligen debattartikeln ”Centerns katastrofval!!!” från två centerpolitiker som tålmodigt jobbat i kommunpolitik i 65 respektive 40 år som kritiserar dess nuvarande politik ganska kraftfullt. Se kommentar till denna artikel:

”Klart att C tappar röster med en sån partiledare som Maud Olofsson! De flesta jag pratat med säger att de inte tål hennes mästrande sätt.

Klart C tappar väljare, när de helt plötsligt ändrade sig i frågan om kärnkraften.

C har gått från folkrörelseparti med stöd hos gräsrötterna, till ett parti med cynisk inställning till sjuka och svaga människor och som gynnar de redan välbeställda!

Om Maud sitter kvar till nästa val, så lär inte C sitta kvar i riksdagen efter det valet.”

Ja, är vi totalt lurade offer för feltänk?

Skolprestationer i ett allt ojämlikare samhälle…

Jag blev blev plötsligt nyfiken på vad ”The Spirit Level” säger om utbildning och läs- och skivkunnighet. En bok som legat i stort sett oläst sedan jag köpte den av Amazon i USA strax före jul.

Sjunkande skolprestationer (framförallt bland invandrare) i Sverige kan denna bero på en ökande stress (rörigare och oroligare hemma hos fler), ökande segregation beroende på uppsplittrad skola, alltmer segregerat boende och ökande och ökande ojämlikhet, med ökande statusjakt?

(Här debattartikel om ”Friskolor utan vinstintresse”).

Wilkinson och Pickett skriver på s. 174 i min översättning litet fritt från engelskan att de skandinaviska länderna och Japan, som varit de mest jämlika, presterar bäst vad gäller hälsa och sociala problem jämfört med USA och Storbritannien, så gör också de mest jämlika staterna i USA, som New Hampshire, Minnesota, North Dakota och Vermont jämfört med de mest ojämlika.

På s. 169 skriver de (i min översättning från engelskan) att

”… större inkomstskillnader verkar konsolidera den sociala strukturen och minska chansen för rörlighet uppåt. Där det är större olikhet vad gäller utkomst så är lika möjligheter ett påtagligt mer avlägset framtidsperspektiv.”

Och se hur det är i Sverige och Stockholm – t.ex.

Min pojkvän i USA skickade länk till artikel om gängvåld i Chicago.

Varifrån kommer ilskan och vreden och våldet? Och hur kommer man tillrätta med det? Genom mer av samma, dvs. hårdare tag eller genom föräldrautbildning, upplysning till föräldrar, samt andra åtgärder (politiska, som syftar till att INTE öka ojämlikheten i Sverige och minska den i länder som USA och stater som Illinois, Alabama, Mississippi osv.)?

Ganska ironiskt (i min översättning från engelskan):

”Till skillnad från jämlikhet i sig själv, så värderas jämlikhet i chans av hela det politiska spektrumet – åtminstone i teorin.

[Men] Även om de inte gör något aktivt för att befrämja social rörlighet så skulle ganska få politiker ta öppen ställning mot lika möjligheter.” (s. 157).

Men hur är det med lika möjligheter ens i Sverige idag? Och hur blir det med dessa i framtiden?

Men inget är ödesbestämt som bland annat Daniel Lind påpekar i sin bok ”Mellan dröm och verklighet. Frihet och livschanser i framtidens Sverige.”

På fler och fler områden verkar man ifrågasätta stor ojämlikhet… Forskaren David A. Moss vid Harvad Business School råkade lägga två olika grafer över varandra (se bild ovan), en som kartlägger finansreglering (och avreglering) och bankkrascher och den andra som visar trender i inkomstojämlikhet något en kollega till honom hade föreslagit.

Se tidigare postning.

Och återigen, Wilkinson tycker att det är märkligt att en liten del (???) av den politiska högern i Sverige (som Stefan Fölster) inte snarare är stolt över den tradition vi har i Sverige samt över att utgöra ett exempel för andra länder!

”Våra resultat har accepterats av framträdande politiker i alla de största politiska partierna i Storbritannien, däribland David Cameron, ledare för de konservativa. Det tycks råda allmän enighet om att ojämlikheten i Storbritannien är alldeles för hög och att den bör reduceras”

säger Richard Wilkinson i länkat svar till Fölster.

Wilkinson och Pickett skriver i kapitlet om utbildningsprestationer (kapitel 8):

”Över hela den utvecklade världen och över hela det politiska spektrumet, så håller alla med om betydelsen av utbildning. Det är bra för samhället, som behöver de bidrag och den ekonomiska produktivitet, för att inte nämna skatt – som kommer från en skicklig arbetskraft och det är också bra för individer.

Människor med mer utbildning tjänar mer, är mer tillfredsställda med sitt arbete och sin fritid och det är mindre sannolikt att de blir arbetslösa, kriminella, det är mer sannolikt att de frivilligt erbjuder sin tid och röstar i val./…/

Även om bra skolor gör skillnad så har familjebakgrunden det största inflytandet. I en rapport angående utbildningens framtid i Storbritannien så beskriver Melissa Benn och Fiona Millar hur:

’Ett av de största problem som brittiska skolor går till mötes är gapet mellan rika och fattiga och den enorma skillnaden i barnens hembakgrunder och det sociala och kulturella kapital de tar med sig till utbudet vad gäller utbildning [educational table].”

Barn presterar bättre om deras föräldrar har högre inkomster och mer utbildning själva och de presterar bättre om de kommer från hem där de ett ställe att [ostört] studera, där det finns referensböcker och tidningar och där utbildning värdesätts.

Så varför presterar missgynnade barn mindre bra och går miste om den myriad av fördelar som utbildning ger, hur bra än skosystemet är, när alla utvecklade samhällen tar ställning för utbildning och likhet i möjligheter (åtminstone i teorin [ja, just det!])?”

De skriver (s. 105) att internationella utbildningspoäng [educational scores] är nära relaterat till inkomstojämlikhet. Mer ojämlika samhällen och mer ojämlika stater (i USA) har sämre utbildningsnivåer [educational attainments] och dessa relationer är starka nog för dem för att de ska vara säkra på att de inte beror på chans eller slump.

Läs- och skrivkunnigheten är lägre i de mer ojämlika samhällena och högst hos bland annat oss i skandinaven.

Poängen är i betydande grad lägre i stater med bredare inkomstolikheter. Fler barn faller ur skolan i mer ojämlika samhällen. Men de påpekar att fattigdom och ojämlikhet har oberoende effekter. Fattigdom förklarar inte ojämlikhetens effekter menar de. Som jag förstår det så betyder det att fattiga i ett jämlikare samhälle presterar bättre än i ett med stor ojämlikhet.

Att avhopp eller att falla ut ur skolan begränsas inte bara till de fattiga skriver de också.

Data visar att även om dina föräldrar är välutbildade – och alltså antagligen har högre status – så gör samhället du lever i ”en viss” skillnad.

Men för dem längre ner på den sociala stegen som har mindre välutbildade så gör det definitivt en mycket större skillnad.

Wilkinson och Pickett skriver vidare (s. 110 och framåt) om inflytandet av ojämlikhet på kvaliteten i familjeliv och relationer.

Social ojämlikhet i tidig barndomsutveckling är befäst redan innan formell utbildning startar.

Man vet en massa idag om betydelsen av de tidiga åren för senare utveckling (och här handlar det inte om träning eller drillning utan om något helt annat, jag tror att det handlar om att bli respektfullt bemött för att uttrycka det kortfattat).

Lärande börjar redan vid födseln och de första åren är kritiska för hjärnans utveckling. Detta tidiga lärande (om sig själv och världen inte minst) kan bli förstärkt eller hämmat genom omgivningen i vilket ett barn växer upp.

Studier i Storbritannien visar att barn från missgynnade bakgrunder redan vid tre års ålder var upp till ett år efter barn som kommer från privilegierade hem.

Naturligtvis så finns det undantag! Som alltid. Men rent generellt tror jag att det Wilkinson och Pickett skriver stämmer. Jag tror också att barn från mer privilegierade hem kan vara väldigt stressade, men av något annorlunda anledningar, vilket i sin tur påverkar t.ex. skolprestationer och senare liv. Och i ett mer ojämlikhet samhälle så blir denna stress större också för dem precis som för alla andra.

Men det finns alltid ”hårdingar” som klarar sig och slår sig fram trots sin bakgrund (vare sig den är privilegierad eller inte). Somliga har frågat sig om t.ex. kliniska psykologer egentligen är lämpade för sitt jobb, trots goda prestationer i skolan. Undersökningar indikerar att fler där än i andra yrkesgrupper lider av (mildare former av) autism (men jag tror att autism ”inte bara” har biologiska orsaker).

Absolut nödvändigt för tidigt lärande är en stimulerande social omgivning. Babyar och små barn behöver vistas i omhändertagande och mottagliga/tillgängliga/lyhörda omgivningar. De behöver bli talade med, älskade och ”samspelade” med. De behöver möjligheter till lek, att prata och utforska sin värld och de behöver bli uppmuntrade inom säkra ramar, hellre än begränsade i sina aktiviteter och bestraffade.

Den generella kvaliteten i sociala relationer är lägre i mer ojämlika samhällen. Det är ju inte svårt att föreställa sig att livet i ett mer hierarkiskt, samhälle som i högre grad präglas av misstro människor emellan (se hur politiker ger samhälleligt bifall och spelar ut människor mot varandra genom att prata om samhällsbärare och fuskare osv., och vi låter oss spelas ut?) kan påverka intima relationer i hemmet och familjeliv.

Och våld i hemmet (fysiskt och psykiskt), föräldrars psykiska ohälsa, brist på tid och resurser kommer alla tillsammans påverka barnets utveckling.

Man har visat i USA att counties (varje delstat är indelat i ett antal counties) som hade den största ökningen i inkomstojämlikhet också var de counties som hade den högsta skilsmässofrekvensen. Man lever där under större press och stress vilket frestar på nära relationer. Jag tror att stora skillnader i inkomster och ekonomiska tillgångar sätter större press på ALLA i ett samhälle. Både fattig som rik. Frågan är om någon egentligen vinner på detta. Och i så fall hur mycket.

Barn som lever i låginkomstfamiljer upplever mer familjekonflikter och familjesplittring (undra på det gängvåld i en stad som Chicago, som man kan läsa om i länk ovan) och det är mer sannolikt att de blir vittnen till eller att de själva upplever våld, liksom att de bor i områden som är överbefolkade, bullriga (både natt och dag) och bor i undermåliga bostäder. Undra på om det påverkar ens skolprestationer!

Wilkinson och Pickett påpekar dock (s. 111) att det, än en gång, är viktigt att notera att svårigheter i relationer och föräldraskap inte begränsas till de fattiga. Nej, sannerligen inte.

Om skatterna sänks ännu mer för oss som har jobb vad innebär det? Se vilka som tre som är de i särklass största utgiftsposterna för stat och kommun.

Här är länk till artikel nämnd strax ovan ”An Ounce of Prevention – Financial regulation, moral hazard, and the end of ‘too big to fail’.”

Se Melissa Benn i “Building schools for the favoured” och “Free schools: not for turning” samt Fiona Milar bland annat i ”Free schools will benefit some children more than other” apropå förhållandena i skolan i Storbritannien.