(M) försöker blanda bort korten – att gulla med de (super)rika, samt om avsaknaden av debatt kring politikens effekter på den sociala rörligheten …

Björn Johnson skriver i ”Reinfeldts förnekelsestrategi” att (M) försöker blanda bort korten:

”I takt med att trygghetssystemen urholkas fortsätter fattigdomen, arbetslösheten och inkomstklyftorna att öka. Sakpolitiskt står Moderaterna handfallna, för utvecklingen är delvis en direkt följd av deras främsta politiska landvinning, den heliga arbetslinjen. Att rucka på den går inte för sig. Att åberopa finanskrisen fungerade 2010, men Fredrik Reinfeldt och hans allianskamrater kan inte förlita sig på att väljarna köper den förklaringen en gång till. Istället ska problemen förnekas, förminskas eller, om nödvändigt, skyllas på de drabbade.

De tiotusentals sjuka som drabbats hårt av utförsäkringarna har konsekvent avfärdats som ”enskilda fall’. Den ökande barnfattigdomen är inte verklig utan beror, enligt statsministern, på att forskarna använt ett ”relativt fattigdomsbegrepp’. I februari sa Reinfeldts pressekreterare Sebastian Carlsson till radioprogrammet Kaliber (12/2) att han inte ställde upp på bilden av att inkomstklyftorna ökar, för ”om man undantar den tiondel av befolkningen som har lägst inkomst och den tiondel som har högst inkomst så ökar inte klyftorna så mycket’. Sakligt sett är invändningarna rena rappakaljan*, men mönstret är nog så tydligt: problemen finns inte.

Det senaste exemplet på strategin är Fredrik Reinfeldts uttalande i förra veckan om att det inte råder massarbetslöshet i Sverige – trots att arbetslösheten är nästan en procentenhet högre nu än den var inför valet 2006, då Reinfeldt beskrev den som just massarbetslöshet.”

M-politiker verkar vara ganska på och producerar debattartiklar om att apoteksavregleringen har gjort tillgängligheten för huvudvärkspiller så fantastiskt mycket bättre! Men vadå allvarliga avigsidor? 

Samtidigt hörde jag om en musikpedagogkollega som hade eget företag som instrumentallärare i Stockholm. När denne efter ett tag upptäckte att en familj i vilken han hade två barn som elever, hade en hel bilpark, med en Merca, en Ferrari och diverse andra bilar, så höjde han arvodet så denna familj betalade 6 600 kr/månad för barnens spelande.

I ljuset av detta förstår jag ÄNNU mindre att vi ska sponsra städningen i hem där man mycket väl skulle kunna betala den själva!

Ja, det där med att gulla med de (super)rika.

Och det är inte bara de välställda som saknar kontakt med verkligheten för en stor del av befolkningen, utan även en massa i en stor del av befolkningen som saknar kontakt med hur viss även i Sverige lever! Vilket gör att de röstar på allianspartierna, som förbättrar för de redan välbeställda och späder på de klyftor som finns än mer.

Jan Guillou skriver så bra i ”För arbetslöshet och ökade klassklyftor – en mittenståndpunkt”:

”Riskkapitalisternas största inkomst uppstår i besparingar. Deras näst största vinst uppstår i skattesmitning.

Skatteverket beräknade nyligen att Sveriges största riskkapitalbolag ­inom välfärden smitit undan med två miljarder i skatt under de senaste åren.

Genom att ersätta vårdpersonal med utökat bruk av kissblöjor så ökar förstås vinsterna. Men personal­besparingar minskar inte någon arbetslöshet, tvärtom.

Sak samma inom skolväsendet. Riskkapitalisternas enorma klipp uppstår när de kan förbruka mindre pengar på undervisning än vad de får till skänks från skattebetalarna. Färre lärare, sämre undervisning.

Detta förstörelseverk kallas på borgerligt politiskt språk för ”valfrihet i välfärden” och betyder att pengar kontinuerligt överförs från de många till de få och rikaste.

Det är möjligt att det är en högst begriplig men sällan högt uttalad borgerlig ståndpunkt att det är önskvärt att öka klyftorna i sam­hället och bygga upp en väldig förmögenhetsöverföring från fattiga till rika.

Eftersom de rika, genom sin påstådda flitighet, är mer förtjänta än de lata fattiga.

Men det är omöjligt att påstå att denna politik skulle ­skapa fler jobb när effekten så klart och självklart blir den rakt mot­satta. Det förstörelseverk av vård, skola och omsorg som pågår innebär redan på kort sikt ökad arbetslöshet. Men också på lång sikt. När klyftorna ökar i under­visningen så att få­talet barn med rika föräldrar får en mycket bättre under­visning på de fattigas bekostnad så bygger vi också upp en växande framtida ­arbetslöshet och kriminalitet. Vilket är en ren förlustaffär för samhället, hur trivsamt det än är för den ytterst lilla gynnade eliten.

Jag skulle finna det högst begripligt om moderaterna samlade 0,1 procent av rösterna, det vill säga fick stöd av just den elit som tjänat på privatiseringspolitiken.

Att ett helt gigantiskt torskstim på uppåt – eller över – en fjärdedel av befolkningen simmar in i moderat ­ryssjan är däremot obegripligt. Den överväldigande majoriteten av dessa moderatröstare har ju ingen som helst miljardärstillvaro att se fram emot utan får snarare betala med kissblöjor i slutet av sin levnad, till tack för visad generositet. Det är en egenartad form av politisk idealism.

Dessvärre tycks en så stor del av befolkningen anse att privatiseringspolitiken är god och rättvis att ­ytterst få politiker vågar säga emot. Att vara emot ett system där väl­färden raseras till förmån för skattesmitande riskkapitalister har alltså blivit en politiskt extremistisk ståndpunkt. Att vara för ökad arbetslöshet och ökande klassklyftor har blivit en mittenståndpunkt.

Att återuppväcka den solidaritetstanke på vilken vänstern grundade det svenska välfärdssamhället måste därför vara tidens största politiska uppgift.”

Han skriver vidare i ”Direktör Borelius tjänar halv miljard på privat vanvård”:

”Det är möjligt att det fanns en och annan borgerlig ideolog som verk­ligen trodde att skola, vård och omsorg skulle bli bättre genom privatisering. Pedagogiska eldsjälar skulle få släppa loss hela sin skaparkraft i de befriade skolorna, renhjärtade goda människor skulle pyssla om ­våra gamla. Bara man tog i från skattebetalarna själva ägandet och överförde deras pengar till privatföretag skulle allt bli strålande mycket bättre.

Nu har vi facit. Caremaskandalen nyligen visade obönhörligt på det konkreta sambandet mellan kissblöjor på ålderdomshem och rikare riskkapitalister. Affärsidén är ju mycket enkel. Man tar skattebetalarnas pengar, sparar in på vården eller undervisningen så att vinst uppstår.

Antingen smugglar man då undan vinsten till skatteparadis eller använder den till att köpa nya vårdföretag så att klippet uppstår när man säljer hela klabbet. Men under hela processen är det absolut nödvändigt att åstadkomma så många försämringar som möjligt.”

Jo, jag tror att det är sant att ju större ojämlikhet desto svårare är det att göra klassresor och jag undrar om inte Sverige håller att ändras där och kanske mer än vi önskar.

Daniel Lind skriver i essän ”Möjligheternas land”:

”Det sägs ofta att de små inkomstskillnaderna i Sverige leder till social orörlighet, medan större skillnader, som i England och USA, skapar gynnsammare möjligheter för alla.

Men forskningen visar att det är precis tvärtom. Den amerikanska drömmen är kanske svensk verklighet.

Kommer avsaknaden av debatt kring politikens effekt på den sociala rörligheten i Sverige att leda till att vi om ett decennium eller två tvingas titta bakåt och ställa oss frågorna: Vad var det som hände? Var det värt priset – att äpplet faller närmare trädet?

I ett liberalt samhälle anser de flesta att principen om lika möjligheter bör vara vägledande, att individens livschanser inte ska styras av förhållanden som han eller hon själv inte har kunnat påverka. Om så inte är fallet – om ryggsäcken hem­ifrån är för tung – kan ett samhälle inte sägas vara jämlikt eller frihetligt.”

Men då får man hitta på andra förklaringsmodeller; som att de med högre IQ också tenderar att bli rikare och liknande. Men jag skulle aldrig rösta på något alliansparti även om också jag är väldigt kritisk mot (s)! Och jag skulle inte sluta rösta heller! Heller aldrig missnöjesrösta på (SD)! Då blir faktiskt (V) ett väldigt bra alternativ!

Och de rikaste är bara en liten, liten procent, så resterande befolkning kan rösta bort de politiker som nu med fortsatt rask takt monterar ner vår välfärd.

Dessutom skulle jag inte vilja vara förälder idag, med barn som tvingas välja skola. Tänk om jag väljer fel här också! ”Skyll dig själv!”

”Ska den som är bäst på att välja få bästa skolan och vården?” Är det inte ALLAS rättighet? Är inte alla lika mycket värda?

Men läs här om facebookaktier som sjunker. 

Exempel på effekten av privatisering av äldrevård i Storbritannien…

[Uppdaterad 19 oktober, se slutet. Klicka på bilderna för att göra dem större].

Ur essän ”Katastrofal privatisering av äldrevård i Barnet” (nära London).

Jag skulle verkligen önska att media berättade om dessa saker…

I länkad artikel beskrivs en (ganska stor) tvist mellan en grupp vårdpersonal och deras privata arbetsgivare över nedskärningar i lön och försämringar i arbetsförhållanden. Denna tvist har pågått från 2006 till idag och är  alltså inte ny.

Man kommer att strejka idag 18 oktober över kommunens planer att massprivatisera kommunal service. Länkad artikel visar hur kontraproduktiv (=som motverkar sitt eget syfte) vissa av kommunen Barnets relationer med den privata sektorn har varit.

Och saker som dessa sker inte bara här, utan i andra delar av Storbritannien, samt andra delar av Europa, i Sverige, i USA osv? Äldrevård i USA t.ex. verkar så risig så man fasar för att hamna där. Om man kan (och inte har råd med annat) tar man hand om gamla föräldrar t.ex.

Som ung miljöpartist skrev:

”När någon inte stämmer in i hallelujakören är det bara exorcism som återstår!” 

2007 blev vårdpersonal tvingad att skriva under ett skärpt nytt kontrakt från deras privatsektorsarbetsgivare, the Fremantle Trust. De hotades med avsked om de inte gjorde detta.

Vårdpersonalen hade varit anställd av Barnets kommun på hem för gamla, men blev anställda hos Fremantle Trust när kommunen under det förra årtiondet outsourcade vårdservicen.

Lön och arbetsvillkor skyddades vid tiden för övergången – men precis innan jul 2006 vidtog den nya privata arbetsgivaren åtgärder. Med ett nytt kontrakt skar arbetsgivaren ner på vårdpersonalens semester med 11 dagar och introducerade ett nytt sjukpenningsförslag. Dvs man försämrade villkoren för vårdpersonalen.

Jag kan inte låta bli att undra över villkoren för de ansvariga i det privata vårdbolaget (liksom alla i ledande ställning på alla nivåer, i regering, riksdag, bland människor i höga positioner)? Hur är det med deras semester och sociala tryggheter? Försämras dessa i samma grad som för människor på golvet?

Anja kommenterar Unni Drugges bloggpostning ”Mer avund till folket!” så bra med följande:

”Jag har alltid upprörts över borgarnas svaga argument: ’Dom är bara avundsjuka!’ ’Svenska jantelagen’ osv. när människor ifrågasätter deras privilegier. Det är också en jävla projektion!

Det finns väl inga som är så avundsjuka som borgare.

Men dom är så sjukt funtade att dom är avundsjuka på folk som har det SÄMRE än dom själva. Att folk ska få ett socialbidrag det går att leva på – utan att ens behöva gå upp på morgonen! Att bara FÅ av samhället. Tanken retar gallfeber på dom.

Att sjuka skulle få tid, råd och utrymme att ägna sig åt sin sjukdom. Att den som blir sjuk skulle få en andningspaus av samhället, bara få – utan motprestation.

Det väcker avundsjuka!

Jag har t.o.m. hört borgare uttala sig avundsjukt om människor som ligger inlagda på psyket: ’Tänk vilken lyx att bara få ligga där och inte behöva göra någonting och få maten serverad och bli uppassad.’

Av detta kan man dra två slutsatser: Borgare är gravt störda människor eller Borgarlivet är mycket mycket hårdare än vi någonsin kan föreställa oss.

Jag vet vad jag tror.”

De förra, för att återgå till hur de med en ställning har det, har privata försäkringar, försäkringar genom sina uppdrag, fallskärmar, bonusar (mutor för att vara lojala?)? Har kanske enorma tillgångar så de kan betala för privat sjuk- och äldrevård om och när den behövs. Behöver inte förlita sig på den offentliga. Är vi på väg tillbaka till moderna tiders fattigstugor?

Barbara Ehrenreich skriver:

”En kvinna i Florida skrev till mig att innan hon läst den [Ehrenreichs bok 'Barskrapad'] blev hon alltid irriterad över de fattiga för det som hon såg som deras självförvållade fetma. Nu förstod hon att en hälsosam diet inte var en möjlighet.”

Men värst av allt var slopandet av ersättning för obekväm arbetstid (ersättning för att jobba veckoslut) som en massa vårdpersonal var beroende av för att få en lön som de kunde leva på. De hade tidigare fått mer betalt om de jobbade lördagar och söndagar – extrapengar som var viktiga. Barnet Unison (en fackförening) uppskattade att en del vårdpersonal förlorade 30 % av sin betalning.

Så var det med generösa privata arbetsgivare – vid tiden för övergången till den privata arbetsgivaren lovades vårdpersonalen att deras löner och förhållanden skulle vara säkrade.

“Åh ja. De sa att allt skulle bli super duper och att vi skulle få det bra,”

säger Fremantles anställda Carmel Reynolds 2007.

Men så blev det alltså inte.

Fremantles arbetsplatser är i uppror. Att vara sparsamt finansierad var okej (om man inte fick super duperlön), men det nya kontraktet var alltför komprometterande. Vårdpersonal skulle bli utsatt för (privata) utmätningar. Man skulle få problem med sin privata ekonomi för att lön och anställningsförhållanden ändrades som de gjorde.

Man kände också att ledningen var extremt föraktfull. Den sa att till vårdpersonalen att den kunde kompensera förlusterna i inkomst genom att ta på sig extra skift. Detta betydde att en del människor skulle måsta arbeta uppåt 60 timmar per vecka, utan extra inkomster för barntillsyn för de extratimmar de måste vara på arbetet.

Låter verkligen som en backlash! Som rena slavarbetet. Och som återgång till gamla tiders klassamhälle verkligen.

Ledningen spelade också ett sjaskigt spel med oliktänkande. Fackliga ombud blev avskedade och fackmedlemmar fick inte ha fackmöten. Man hade dem på andra ställen istället?

Allt detta framställs som en oundviklig samhällsutveckling, även här i Sverige, men det är det ju definitivt inte. Pengar finns, men det är bara det att dessa koncentrerats alltmer till allt färre.

Den amerikanske ekonomen David Korten säger:

”Amerika är långt ifrån barskrapat. Vårt problem är att alltför mycket pengar finns på fel ställen.”

Och detta gäller inte bara i USA, utan också i Sverige, i Storbritannien, liksom i många andra länder runt om i världen.

Och hur är det med ansvar (vilka är det egentligen som ska ta det? Som faktiskt tar det? Tar vår regering det? Nej, skulle jag vilja påstå! De bryr sig inte om den lilla människan alls) och hur är det med att dra sitt strå till stacken?

Och de som ifrågasätter de enorma förmåner, inkomster osv som somliga har de avfärdas med att kallas avundsjuka, men…

En av de anställda i äldrevården i Barnet, Lango Gamanga, undrar:

“Jag sa till ledningen – hur förväntar ni er att vi ska kunna hantera dessa nedskärningar? Det ledningen sa är att du måste göra extratimmar för att få mer betalt [??]. Men hur blir det då med kvaliteten i ens vardagsliv?”

Sandra Jones:

“Jag kom hit för en massa år sen och arbetade hårt och då fick jag mer ledighet och högre lön. Jag är 48 år nu. Jag vill inte gå tillbaka till hur jag var när jag var 30… vi kräver inte löneökning eller något sånt. Vi vill bara ha det vi hade.”

Genom åren 2007 och 2008 så hade man onsdagsmöten där man organiserade strejkaktioner för att strida för att få tillbaka betalning och semestrar till ursprunglig nivå.

Man vara rasande och det fanns en verklig känsla av orättvisa.

”Det är alltid de lågbetalda arbetarna som man slår på,”

säger en anställd hos Fremantle, Breege Kelly. Hon tvingades att skriva på ett nytt kontrakt precis före jul 2006 och var därefter tvungen att ta extra skift för att kompensera för de timmar som hon förlorade.

Andra  har mast vända sig till sina familjer för hjälp. En annan anställds, Joyce Smith, man som gått i pension var tvungen att ta ett deltidsjobb för att hjälpa till att betala räkningarna i familjen. Man hade fortfarande amorteringar att betala (på boende?).

Anställda hos Fremantle tror att standarden i vården av gamla i dess institutioner har försämrats när de anställda tvingats att arbeta längre dagar och när dåligt betalda, oerfarna nya anställda rekryterats till det nya kontraktet (Fremantles ledning åkte till och med till Ungern för att rekrytera människor som skulle arbeta för låg betalning).

Jag kommer eventuellt att fortsätta denna bloggpostning, liksom den om de arbetande fattiga i USA, om fattigdom som håller på att bli ett amerikanskt brott (om det inte redan är det).

Skattesmitaren nr 1 är ett vårdbolag här i Sverige.

Tillägg 19 oktober: Citat från Occupy Sweden – Occupy together:

”Einar Stensson, sociolog och medorganisatör för Occupy Together, var en av flera talare under manifestationen på Sergels torg i Stockholm.

- Finanskrisen har drabbat oss, och vi har fått betala, medan de ansvariga har kommit undan.

TT: Vilka är ”oss’?

- Vi är de 99 procenten, vi är alla vanliga människor som inte är miljonärer. Jag skulle vilja se fler ruinerade miljonärer än ruinerade vanliga människor, säger han.”

”Vi är 99 procent. Vi tvingas välja mellan att handla mat eller betala hyran. Vi är de som nekas en kvalitativt bra sjukvård. Vi är de som lever i ständig ovetskap om hur våra liv kommer se ut nästa månad. Vi får längre arbetspass för mindre lön och inga rättigheter, om vi ens har något jobb. Vi får inte någonting medan den sista 1 procent får allt. Vi är 99 procent.”

Tro inte på allt du ser på TV. Vi är många – de är få.

Fortsättning: se här.

Om den stackars ’medelklassens’ miljonärer och ”har vi socialism för de rika?’…

Hur Fox ”nyheter” gör dig dummare.

Jon Stewart krossar Fox News.

Jon Stewart förlorar behärskningen med Fow News programledare.

[Uppdaterad under dagen].

Om ”Republikaner tycker synd om ’medelklassens’ miljonärer – människor du inte har som grannar” skriver Jonathan Tasini i en bloggpostning.

Är det inte litet sådan retorik vi har hört här; om de stackars rika och oerhört väl betalda.

Och ”Moderaterna satsar på ”samhällsbärarna’”, där man inför valet 2010 kunde läsa:

”’Samhällsbärarna’ är måltavlan för statsminister Fredrik Reinfeldts nya skattepaket.

Skattesänkningarna gäller 6,1 miljoner svenskar, men ska främst gynna lärare, sjuksköterskor och andra TCO-grupper.

Men Reinfeldts paket kan också bli värt noll kronor i plånboken.

- Det är korrekt, säger statsministern

Statsminister Fredrik Reinfeldt drog i gång valrörelsen på allvar genom att sommartala på Södermalm i Stockholm i går. Samtidigt presenterade han ett nytt stort skattepaket.

Förutom de fem miljarder i skattesänkningar som redan lovats till pensionärerna nästa år vill statsministern plussa på det med kanske ytterligare 15 miljarder under åren 2012- 2014.

[och vad ska bekosta skola, vård, omsorg, trygghetsnät, för den där omhuldade medelklassen och under? Paul Krugman skriver att bostadsbubblan som spruckit och hotet från skulder för hushållen håller nere konsumtionen, men företag gör stora vinster och sitter på en massa pengar, men expanderar inte och anställer inte. Varför inte? Tja, varför ska de göra det när de redan använder den kapacitet de redan har? Det finns ingen anledning att expandera, för efterfrågan är inte större: därför att folk inte har pengar eller är rädda att spendera de pengar de har. Se hans 'Phony Fear Factor' eller 'Falsk/dum/misstänkt/skum faktor av rädsla'. Men de med högst inkomster klarar sig även här i Sverige, i alla fall till en början. Däremot kan medelklassen, som alla fiskar efter röster från, kommer att förlora på den politik som förs, med lägre och lägre skatter, med allt som följer av detta].”

Helle Klein skriver apropå Reinfeldts s.k. samhällsbärare om en otäck, kall politik där moderaterna ställer grupper mot varandra (se nedan om söndra-och-härska).

Tasini fortsätter som följer i min amatöröversättning:

”För humorn så lyssnar jag på Jon Stewart och Colbert. Men, i sanning, om du vill skratta ännu mer så måste du mixa in republikanskt ledarskaps slagkraftiga argument. Allvarligt.

Åh ja, klasskriget som är inbyggt i Harry Reids förslag att lägga på en 5-procents extraskatt på höga inkomster på miljonärer [se britten George Monbiot om de ledande klassernas paranoia och brittisk media].

Fast det är inte så – inte förvånande – som medborgare för skatterättvisa påpekar.

[Amerikansk lobbygrupp, om jag förstått det rätt, som har en annan inriktning än svenska Skattebetalarnas förening; den amerikanska lobbygruppen puffar för progressiv beskattning, något jag inte tror lobbygruppen Skattebetalarnas förening här i Sverige gör (som om bara vissa i USA och Sverige betalar skatt? Har vi inte alla bidragit med att betala skatt här i Sverige, från den lägst betalda till den högst betalda och dessa skatter har betalat vår gemensamma trygghet, vård, skola och omsorg, för alla, kostnader de med lägst eller kanske ingen inkomst skulle få svårt att betala ur egen ficka och som sagt, någon har skrivit någonstans att skatter inte alls är så skadliga för samhällsekonomin som vissa har intresse av att få oss att tro, hittar jag den källan så bloggar jag om det)]:

’Bara 1/5 av 1 procent [alltså väldigt få] av amerikanska skattebetalare skulle behöva betala den extraskatt på höga inkomster som majoritetsledaren i senaten Harry Reid föreslår som kompensation för president Obamas jobbproposition.

Hm… för att citera presidenten, det handlar bara om matte för att förstå att 1/5 av 1 procent inte är ’medelklassen’… det är inte ”medel-” av någonting alls, utom kanske om du tillhör en miljardärs country club.  

Vad beträffar att detta skulle vara en vitt spridd extraskatt som kommer att skada en massa människor över hela nationen skulle du vara i knipa om du springer på någon av dessa människor:

[Men] Bara i en stat, Connecticut, skulle antalet skattebetalare som skulle måsta betala en sådan skatt överskrida 1 procent [så risken att du skulle råka springa på någon av dessa 1/5 av 1 procent är nästan obefintlig].”

Se Andreas Gustavsson i ”Majoriteten har fått nog.” Demonstranten Mary i USA säger:

”Vi tolererar inte orättfärdigheten i vårt system. Personligen har jag blivit inspirerad av det som hänt under den arabiska våren. Varför skulle det inte vara möjligt i USA?

Här har vi också en galen diktator, men det är inte en enda person, utan den ordning som låter ett fåtal finansklippare komma undan med att förstöra vårt land.”

Och hur är det med de överspenderande grekerna? Se ”Grekisk hjärngympa”:

”… hur stora förluster bör privata långivare till den grekiska staten tvingas ta? Om banker som franska BNP Paribas och tyska Commerzbank gjort lån till långivare som uppenbarligen inte har någon vidare återbetalningsförmåga, borde de inte då också enligt kapitalismens spelregler – ingen vinst utan risk – tvingas ta förluster?

Vore räddningar att jämföra med ’socialism för de rika’, dvs att låta kapitalistklassen göra vinster i goda tider för att sedan låta staten/skattebetalarna (vilket förstås inkluderar kapitalisterna, men ihopblandade med alla andra) ta förlusterna i dåliga tider?

Att generöst rädda privata långivare till Grekland skulle skapa vad som kallas moral hazard, ’moralisk risk’, vilket är att man genom att försäkra långivarnas förväntade återbetalningar även då de lånat ut pengar till personer/företag/stater (t ex Grekland) som inte kan betala tillbaka, så ger man dem desto större anledning att fortsätta låna ut okritiskt (jfr Mackintosh i FT 18 juli).”

Se också Johan Ehrenberg i ”Vem räddar vad?”:

”För att förstå det som berättas i tv-rutorna kring Greklands skuldkris och euron är det viktigt att försöka se bortom de smått rasistiska förolämpningarna som media och även Anders Borg slappt slänger omkring sig.

Det är inte greker som lånat miljarder, det är grekiska banker som lånat miljarder med stöd av en liten politisk elit. Dessutom med stöd från först USA, sedan franska och tyska jättebanker.

Det är inte greker som fuskat med skatten, det är rika greker som mutat och trixat för att undvika de skatter som samtidigt sänkts av regeringen.

Det är inte greker som konsumerat upp miljardlån, det är en liten grupp som använt miljardlån för luftinvesteringar, bubbelsatsningar och ren spekulation.

Lika lite som det var svenska löntagare som var skyldiga när bankerna gick i bankrutt i början av 90-talet, så är det de grekiska löntagarna som ”levt över sina tillgångar’.

Alla falska påståenden om lata greker med höga pensioner syftar till en enda sak: De skyldiga till problemet vill att någon annan ska betala kraschen.”

Jonathan Tasini skriver om vilka som orsakat USA:s ekonomiska kris och är inne på samma linje som Ehrenberg och menar att det inte är mer än rätt att de som orsakade krisen nu får betala den extraavgift man vill att de ska betala, något som skulle betala Obamas jobbpaket.

Hur är det med ”försörjningsbördan” och ålderschocker” egentligen?

Jag blev väldigt illa berörd när jag fick ett privatmejl (kedjemejl) med rubriken ”Insamling” med följande innehåll från en som jag annars uppfattat som vettig person:

”Stöd en grek – bli fadder idag!
Hjälp Kostas, Dimitrios och Georgiosodupulopululosos att få det fortsatt bra hemma i Grekland, de riskerar nämligen hemskheter i sitt hemland som t.ex.

 - betala skatt

 - behöva gå till jobbet varje dag
– jobba längre om dagarna än 09-15
– inte få sina 14 månadslöner om året
– inte få gå i pension vid 50 årsålder med 96% av lönen

Ge din gåva redan idag.

SMSa Souvlaki till 72 500
Sms:et kostar 16 000 kr + ev operatörsavgifter.”

Sådana här mejl bevisar att lobbygrupper har lyckats inplantera misstro mot varandra (jag tror Kate Pickett har rätt om ”misstro och samhällsliv”). Och det är skrämmande.

Hur är det med media här i Sverige – också? Vilka sanningar sprider de? Hur är det med deras granskning av makten? Och ifrågasättande av fenomen? Hur värderingsfri är media i Sverige? Hur är det med en mer balanserad syn?

Grupper är intresserade av att vi börjar anklaga varandra, vi gräsrötter? Söndra-och-härska-metoden som…

”… går ut på att dela upp ett större sammanhang i mindre delar. Förhoppningsvis kan därefter dessa mindre delar behandlas enklare än det större mer komplexa sammanhanget./…/

Historiskt används termen om romarnas krigföringsmetod, som gick ut på att skilja mindre stammar ifrån varandra, så att dessa kunde bekämpas en och en i små grupper istället för en stor armé.

Termen användes antagligen för första gången av italienska författare under 1600-talet, men termen har även tillskrivits Julius Caesar, Ludvig XIV och Machiavelli.”

Och i fallet med Grekland, så verkar media och makten ha lyckats?

”Enade vi stå och söndrade vi falla” eller ”united we stand, divided we fall”, alltså  måste vi söndras? Om vi är söndrade är vi ÄNNU lättare att manipulera. Den metod vi kanske utsattes för tidigt i livet och alltså är mer eller mindre känsliga för.

Har vi också en form av mini-Fox News?

Ja, varför inte låta partiledarna tala var och en för sig och inte i block i debatt om budgeten i Agenda imorgon?

Uppdatering på eftermiddagen om Juholts lägenhetsaffär:  Jinge skriver ”Bär Juholt avgå nu?”:

”Vi har de senaste åren haft en högerregering som gynnat dem som redan har en bra ekonomisk situation, och det på bekostnad av sjuka, arbetslösa och pensionärer. Man brukar skoja om att det mest gynnar dem som bor på Östermalm och i Danderyd, men alla vet att det samtidigt är ett faktum, den fördelningspolitik som de borgerliga partierna har drivit igenom gynnar dem med pengar och missgynnar studenter, pensionärer, sjukskrivna, grund-
skoleelever, dagisbarn, kollektivresenärer och listan kan göras hur lång som helst. Ingen tror att moderater skulle vara ärligare än Håkan Juholt, Mona Sahlin eller Göran Persson, och inte heller ärligare än andra ledande politiker i Sveriges riksdag.

Själv funderar jag givetvis på vad som borde göras. Riksdagen bör givetvis se över sina egna kontrollfunktioner, men frågan kokar också ner till vad partierna bör göra. För det Socialdemokratiska Arbetarepartiet kommer det handla om skademinimering, och jag undrar om det går att åstadkomma med mindre än att man återigen byter partiledare. Ska man tro på medieuppgifter så rör det sig om större summor än de 90 000 kronor som hittills uppgetts. Stämmer det så tror jag att Håkan Juholt kommer att få tala om denna affär varje dag fram till dess att han slutar som partiordförande, en sak som kan omöjliggöra den viktigaste uppgiften, att köra ut högerregeringen från Rosenbad.”

Om de rikaste 1 % i USA, samt de andra 99 %. Och Naomi Klein om ”Att ockupera Wall Street: det viktigaste i världen nu.”

David Korten om varför också han solidariserar sig med Occupy Wall Street. Korten säger:

“Amerika är långt ifrån barskrapat. Vårt problem är att alltför mycket pengar finns på fel ställen.”

Tillägg på kvällen:

I artikeln ”Grekland borde sälja öar för att hålla konkursen på avstånd säger tyska parlamentsledamöter” i The Guardian kan man läsa att två högerpolitiker redan för 1,5 år sen sa att Grekland måste fundera på utförsäljning av land, historiska byggnader och konstverk för att skära ner på sina skulder…

”… något som måste förvärra alla eventuella band mellan Aten och Berlin.”

som Guardian skrev.

””Vid sidan av sparåtgärder som nedskärningar i offentlig sektor och frysning av statspensioner, varför inte sälja några obebodda öar eller antika artefakter,” undrade Josef Schlarmann en medlem av Angela Merkels kristdemokrater och Frank Schaeffer en finanspolitisk expert i fridemokraterna./…/

Akropolis och Parthenon kunde också falla under klubban tillsammans med de frestande idylliska egeiska öarna som fortfarande är i statlig ägo, i brådskan att hålla konkursen på avstånd.

’De som är på obestånd/har bristande betalningsförmåga måste sälja allt de har för att betala sina fordringsägare,’ berättade Schlarmann för tidningen Bild. ’Grekland äger byggnader, företag och obebodda öar, vilka alla kunde användas för skuldbefrielse.’”

Absurt! Sånt här kan man säga ut högt idag. Vilka skulle då köpa dessa öar och antika monument? Någon stenrik person i världen? Läs mer i länkad artikel.

”Obildade” ja-sägare och om vilken verklighet som är opportun och vilken som inte är opportun att visa i nyhetsrapporteringen i TV och media, medan andra slags program är helt okej…

Ja, knegarna behövs framförallt som en tyst och lojal arbetskraft. Kulturen ska göras tandlös, inte uppvigla eller ställa till med oreda. Ska finnas på marknadens villkor och vara lealös och ofarlig.

Amerikanen Bob Scharf i essän ”Verklighets-TV” skriven för fyra år sedan:

”Finally, capitalists sold the idea that greatness is achieved, not inborn, but the measure of this achievement had to be wealth, which one could get by mere inheritance or by being, say, a whore. Criticize someone like Howard Stern and the inevitable retort comes: ”You wish you had his money.” The having of money is greatness and success, even if one finds it in a suitcase.

Capitalists want to believe that those who have deserve to have–a meritocracy. Yet the American dream is that anyone can have, that having or getting is democratic.

The resolution of these competing myths is the hyper-real where there is appearance without reality…

It remains to be observed that while television is crowded with ”reality shows” which, if they are not ”contest style” are still filled with the promise of a dramatic turn of events to be so declared by announcers or producers, news shows more openly shy away from reality–reporting the war only if they are ”embedded” with troops and complying with government expectations that they not show bodies being shipped back.

Again, the formal rules of real news gathering are compromised in service to the hyper-real.

It also remains to be observed that all of this occurs as the standard of living continues to decline. There are record foreclosures, consumer debt is at an all time high, millions have no health care, full-time work is more difficult to find, women and children swell the ranks of the impoverished…

We do not get ”reality TV” which documents the hardships of the poor. We get the promise of rags to riches dramatic turn arounds. Terms like ”greatness,” ”success” achievement” are made meaningless as the former delineations and measurements are eschewed and a winner is simply someone who is declared a winner without any further objective meaning or sense.

As we work longer hours for less compensation; as our lives grow more difficult and necessities move out of reach; as there is greater want and greater instability; we are offered the compensation of the fantasy that anyone can be a ”winner.’”

I min snabba översättning:

”Slutligen så ville kapitalister sälja idén att storhet är vunnen, inte medfödd, men måtten på dessa uppnåenden måste vara förmögenhet, vilken man kan få genom rena arv eller genom att vara, låt oss säga, en hora. Kritisera en sådan som Howard Stern och det omedelbara genmälet kommer ”Du önskar du hade alla hans pengar.” [samma retorik används där som här! Om avundsjuka. Nej, 'avundsjukan 'är inte bara svensk! Berättigat ifrågasättande kan tystas med hänvisning till avundsjuka]Att ha pengar är storhet och succé även om man skulle råka hitta dessa [pengar] i en resväska [på gatan].

Kapitalister vill tro att de som har förtjänar att ha – en meritokrati. Dock är den amerikanska drömmen att vem som helst kan ha, att att ha eller få är demokratiskt [men hur är det med 'den amerikanska drömmen'? Var finns den? Eller fanns den?].

Lösningen på dessa konkurrerande myter är det hyperverkliga [överdrivet verkliga] där det finns ett yttre [utseende, sätt att te sig] utan verklighet.

Det återstår att påpekas att medan TV är fyllt med ”verklighetsshower” vilka, om de inte är i ”tävlingsstil’, är fyllda med löftet om en dramatisk vändning av sakernas tillstånd, så uttalad av hallåor och producenter, att nyhetsshower mer öppet drar sig bort från verkligheten – och rapporterar om kriget bara om de ”omsluts” av trupper [dvs. av levande soldater?] och lyder regeringens förväntningar om att inga kroppar visas som skeppas tillbaka [Nej, DEN verkligheten kan de inte visa!].

Återigen, de formella reglerna angående verkligt nyhetsinsamlande kompromissar i det hyperverkligas tjänst.

Det förtjänar också att påpekas att allt detta händer samtidigt som levnadsstandarden fortsätta att sjunka. Vi har rekordmånga utmätningar, konsumentskulderna är högre än någonsin, miljoner har ingen sjukvård, heltidsjobb är svårare att hitta, raden av kvinnor och barn som är utfattiga ökar… [precis som här är det de som tjänar minst på den politik som förs, män tjänar på den i högre grad och därför tenderar män att rösta på högern och kvinnor mer åt vänster. Men många, många män förlorar också. De förnekar dock detta och har ett falskt hopp om att kunna förändra sin situation, trots alla tecken som tyder på motsatsen? Och vad gör dessa när sanningen mer eller mindre medvetet går upp?].

Vi får inte se verklighets-TV som dokumenterar de fattigas vedermödor. Vi får löften om the rags to riches dramatiska få-som-vi-vill. Begrepp som ”storhet’, ”succé’, ”prestationer” har gjorts meningslösa när forna beskrivningar och mått undviks och en vinnare helt enkelt är den som förklaras som vinnare utan någon ytterligare mening eller förnuft.

Samtidigt som vi arbetar längre arbetsdagar för mindre ersättning; samtidigt som våra liv blir svårare och nödvändigheter försvinner bortom räckhåll; samtidigt som brister/avsaknader blir större och instabilitet blir större; erbjuds vi kompensation av fantasin att alla kan bli en ”vinnare’.”

Han får följande kommentar av en annan amerikan:

”Bob, tack för ditt arbete gällande vanföreställningen om ”verklighets-TV’. Jag blev förvånad över att du missade att inkludera det mest framstående exemplet för din ”kapitalist’-modell,när du inte inkluderade Donald Trumps ”nya” verklighetsshow ”Du är sparkad.” Trump är vid första påseendet bevis på din teori. Donald Trump ”förtjänade” aldrig en enda penny av sitt välstånd, han utvecklade blott och bart bara sin fars egendomsinnehav.”

Sluta gulla med de superrika eller varför män drar åt höger och kvinnor åt vänster? Om empati- och solidaritetsunderskott…

Tips om video ovan från Lars Bäck i ”Ekonomerna vår räddning.” Ja, och är politiker vår räddning? Vilka skulle kunna vara det?

Karin Pettersson skrev i ledarkrönikan ”På söndag vill jag se Juholt som feminist” en massa intressant:

”Europas kris rasar vidare. I går föll börserna som en sten. Spanien, Italien, Grekland, Irland och Portugal genomför massiva nedskärningar för att få bukt med de underskott som uppstått till följd av havererade banksystem och ökad arbetslöshet.

”Stora nedskärningar i de ­offentliga utgifterna” betyder i stor utsträckning kvinnor i vård och omsorg som får sparken. Sänkta pensioner, ännu högre arbetslöshet.

Fredrik Reinfeldts svar: De får skylla sig själva. Europa behöver ett stålbad.”

Hon skriver om

”… utvecklingen i Sverige. Om alla de kvinnor som vill jobba mer men inte får, på grund av dåliga kommunala [och privata] arbetsgivare. Om de kvinnor som slits ut och får gå i pension i förtid till följd av usla arbetsförhållanden. Om att en stor del av förklaringen till att allt fler barn lever i fattigdom i Sverige är att ensamstående mammor får en allt uslare situation. Om att regeringens politik har gjort att skillnaderna i inkomst mellan män och kvinnor ökat, eftersom männen tjänar mest på sänkta skatter och kvinnorna drabbas hårdast av ned­ ­skärningar i sjukförsäkring och a-kassa./…/

Fredrik Reinfeldt vill att alla ska jobba mer. ”Vi kanske får ställa in oss på att vi har två långa karriärer mitt i livet för att sedan vid 70 års ålder bli företagare’, sade han i Almedalen. Själv vill han jobba tills han är 80 [gubevare! Må han inte fortsätta som politiker till han fyller 80 år!]. Samma sommar kommer rapporter om att allt fler vårdanställda tvingas gå ner till deltid, för att arbetsförhållandena blir allt tuffare.

En del av dem hade säkert ­också velat jobba till 80. Om de bara orkat.

I helgen är det Reinfeldt mot Juholt. I höst Borg mot Waidelich. Gubbe mot gubbe, tupp mot tupp. Risken är stor att ­deras tal om kvinnor och jämställdhet blir trötta ramsor, måstevändningar.

Det finns en annan väg för Håkan Juholt. Nämligen att göra jämställdheten till ett centrum i politiken, en ­definierande fråga.

För satsningar på jämställdhet ­inte är någon lyx. Det är smart tillväxtpolitik. Och framför allt bra rättvisepolitik.”

Många, många män förlorar mindre på den politik som förs, i alla fall ekonomiskt (ekonomi är väl dock inte allt, i alla fall inte över en viss skälig levnadsnivå). Långt fler kvinnor har förlorat, inte bara ekonomiskt, utan också jobbmässigt. Dvs. blivit av med jobben för att de i så stor utsträckning jobbar i offentlig sektor – som betjänar alla landets invånare.

Kvinnor har också generellt lägre löner och har tjänat mindre på jobbskatteavdraget (samtidigt som de kanske ser de negativa effekterna av jobbskatteavdragen både rent konkret, men också känslomässigt). Många av de kvinnor som reagerar starkt och känslomässigt emot det som sker nu kommer från medelklass och väl utbildad medelklass.

De blir också i allt högre utsträckning drabbade av att vård och omsorg skär ned: de får ta hand om gamla föräldrar osv.

Och kvinnorna ser effekterna av dessa nedskärningar mer, både för att de konfronteras mer med dem, men kanske också för att de bryr sig om andra individer, mer än många (högre avlönade) män gör?

Och vad slags samhälle skapas?  Se forskaren Anders Bergman i artikeln ”Den globala finanskrisen är en av orsakerna till Sverigedemokraternas ökade inflytande”.

Men Anders Behring Breivik kom inte från arbetarklass, så det är verkligen inte bara där extrema åsikter gror. Och det är viktigt att betona!

Tillägg: se Equality Trust om upploppen i London om ”Trickledowns död: kommer den stora konservatismen från de senaste 30 åren att överleva upploppen?” samt också ”Upplopp – vi behöver svar” och Susanna Alakoski i ”Fattigdomens vrål”.

Warren Buffet skriver i ”Stop Coddling the Super-Rich” eller ”Sluta gulla med de superrika”:

”Våra ledare har bett ”att uppoffringarna ska delas’, men när de bad om detta så skonade de mig. Jag kollade med mina megarika vänner för att få veta vad slags smärta de förväntade sig. De lämnades, också, orörda.”

Vanligt folk får dra åt svångremmen, medan man delar ut fantasibonusar. I ena fallet har man råd, i andra inte. Vi har inte råd med framtida sjukvård, men att en massa skattepengar försvinner i privata vårdgivares fickor är ingen motsättning.

I artikeln ”Vårdbolag vägrar bidra till välfärd” kan man läsa:

”Riskkapitalet må vara hur effektivt som helst men så länge rationaliseringsvinsterna inte i någon form återförs till samhället skapar det bara kapitalöverföringar från massan till fåtalet.

Ur det perspektivet framstår debatten om finansieringen av den framtida välfärden som närmast utomjordisk. Vi har i flera år serverats den till synes orubbliga ‘sanningen’ att växande välfärdskostnader kräver ett större deltagande från privata investerare. Å andra sidan har Skatteverket fastslagit att bolag inom vård och omsorg, när de väl förvärvats av riskkapitalbolag, knappt betalar någon skatt över huvud taget.

Om den framtida välfärden verkligen är äventyrad av en otillräcklig skattebas, bland annat till följd av en åldrande befolkning, har jag personligen mycket svårt att se logiken i att måla upp riskkapitalet, åtminstone med rådande skatteregler, som lösningen på problemet.”

Maria-Pia Boêthius skriver i ”Därför förblir jag optimist” om hur vi används av makten, som behöver oss som konsumenter av deras världsordning – en världsordning som många inte vill leva i längre.

Tillägg 22 augusti: och många av de som reagerar är både välutbildade och engagerade/hårt arbetande. Är verkligen inte bara de som vill åka snålskjuts (obs ironin). 

Född för att vara god – känsla är nyckeln för att leva ett gott liv och vägen till lycka går genom mänskliga känslor som binder människor samman med varandra…

Se längre video här.

Om första videon ovan kan man läsa:

”In Born to Be Good, Dacher Keltner demonstrates that humans are not hardwired to lead lives that are ”nasty, brutish, and short”— we are in fact born to be good. He investigates an old mystery of human evolution: why have we evolved positive emotions like gratitude, amusement, awe, and compassion that promote ethical action and are the fabric of cooperative societies?

By combining stories of scientific discovery, personal narrative, and Eastern philosophy, Keltner illustrates his discussions with more than fifty photographs of human emotions. Born to Be Good is a profound study of how emotion is the key to living the good life and how the path to happiness goes through human emotions that connect people to one another.”

—

”I [boken] Född att vara god visar Dacher Keltner att det inte är inbyggt i människor [vi är inte födda] att vara ”elaka, brutala och [????]; vi är faktiskt födda för att vara goda. Han undersöker ett gammalt mysterium i mänsklig utveckling: varför har vi utvecklat positiva känslor som tacksamhet, förmågan att njuta, djup respekt och medkänsla, vilka befrämjar etiskt handlande och är väven i ett samarbetande samhälle [är det som håller samman ett samhälle där man samarbetar].

Genom att kombinera historier från vetenskaplig forskning, personliga berättelser och österländsk filosofi, illustrerar Keltner sin diskussion med mer än femtio bilder av mänskliga känslor. Född att vara god är en grundlig/djupgående studie över hur känsla är nyckeln för att leva ett gott liv och hur vägen till lycka går genom mänskliga känslor som binder samman människor med varandra.”

Läs här mer om Keltners arbeten, samt här från universitetets hemsida om inriktningen av hans arbete.

Om Keltner på wikipedia.

Spontant: vi behöver tillgång till alla våra känslor, positiva som negativa, tillåtna som förbjudna, men vi behöver inte leva ut vrede, ilska osv i faktiska handlingar.

Vi behöver tillgång till alla våra känslor för att kunna skydda oss och andra på ett konstruktivt sätt, samt för att bilda oss en riktig uppfattning om världen (det innebär inte att någon ska komma och tala om för oss vad rätt uppfattning av världen är, såvida vi inte gör något som skadar andra).

Jag tror också att man har anledning att vara skeptisk till positiv psykologi. Se t.ex. Barbara Ehrenreich om positivt tänkande. Hon…

”…tar spjärn mot den flodvåg av självhjälpsböcker, livsstilsguruer och jobbcoacher som predikar att ansvaret för framgångar och motgångar i livet vilar på dig själv och ingen annan.

– Medlidande och sympati blir onödigt enligt denna ideologi. Problemet är att de samhälleliga orsakerna till att vissa människor far illa då osynliggörs medan offret skuldbeläggs. Det positiva tänkandets profeter hävdar att alla människor befinner sig bara några tankebanor bort från ofantlig rikedom. Mitt favoritexempel är när man ska lägga handen på hjärtat och säga: ”Jag älskar rika människor. Jag välsignar rika människor och en dag ska jag också bli en rik människa’, säger hon och skrattar.

Men är det inte bra att försöka vara ­positiv och lycklig även i motvind?

– Förväxla inte positivt tänkande med att vara lycklig. När man väl sätter i gång med projektet att ständigt vara positiv är det inte lätt att bli lycklig. Det innebär ett ständigt undersökande av sig själv: Är jag för negativ nu? Hur ska jag bekämpa mina negativa tankar? Sedan är jag övertygad om att strävandet efter lycka fordrar verkliga förändringar i levnadsvillkoren för många människor. Att inte behöva vara fattig till exempel, eller att få en sjukvårdsförsäkring.

Barbara Ehrenreich utsattes för tvångsglädjekulturen första gången när hon drabbades av bröstcancer. Då fick hon höra att en positiv inställning skulle besegra sjukdomen och att cancern rent av kunde betraktas som en gåva, en möjlighet till karaktärsdaning.

Men från att ha varit mest utvecklad inom new age-rörelsen har positivitetskulturen i dag blivit en integrerad del av den konsumtionsbaserade senkapitalismen, som bygger på att folk drömmer om mer men nöjer sig med vad de får.

– Det är ett system för social kontroll, som ser till att det inte uppstår några klagomål. I USA kan en ”dålig attityd” räcka som skäl för att bli av med jobbet. Och vad är en dålig attityd? Ja, att klaga på lönen. Eller att nämna ordet fackförening.

– Det är intressant att det fanns en liknande social kontroll i Sovjet­unionen. Om man var negativ och pessimistisk i Sovjetunionen stämplades det som ”defaitism” [att acceptera förlust utan kamp] och var kriminellt. Det är alltså inget exklusivt drag för just kapitalismen, utan handlar om hur man kontrollerar stora folkmängder, säger hon.

I dag är en av åtta amerikaner ­beroende av matkuponger för att överleva. Hur har du märkt av de ­förändrade levnadsvillkoren i USA ­efter finanskrisen 2008?

– Det skrivs extremt lite om nyfattigdomen i amerikansk press. Men jag gjorde en reportageserie för New York Times 2009 och stötte då på folk som jagade ekorrar och tvättbjörnar för köttets skull. Inom medelklassen flyttar vuxna barn tillbaka till föräldrahemmet och inom arbetarklassen flyttar det in en familj i varje sovrum.

– Samtidigt har de allra rikaste kommit ut ur krisen med ännu mer ­pengar, bland annat eftersom Obama bestämde sig för att fortsätta med Bushs räddningsaktion av bankerna. Dessa dollarmiljardärer utgör en superklass som inte existerade för 20 år sedan. Men här kan man säga att det positiva tänkandet fungerar. Tillhör man superklassen är det på sätt och vis sant att man kan kontrollera världen med sina tankar: De får allt de tänker på, mer eller mindre automatiskt.”

Expressen skrev om Keltners forskning i ”Nu är det bevisat – fattiga är snällare”:

”Det är [...]  mer troligt att rika sätter sig själv[a] först.

– De tror att ekonomisk framgång och hur politik och privatliv ter sig har att göra med individens beteende, god arbetsmoral.”

Något som ju den allmänna retoriken och politiken bygger på idag över nästan hela det politiska spektrat, där många, många framgångsrika slår sig för bröstet. Men det finns tveklöst de som underskattar sig själva också.

Elitens arrogans…

[Uppdaterad 26 april, se slutet av postningen].

Se Paul Krugman i ”On Pity for the Rich” eller ”Om medlidande med de rika.”

Se också Josefin Brink i ”Patientbehovet ska styra vården”:

”… vården ska förbättras enligt solidariska och demokratiska principer. Vi ska alla bidra till att betala för vården efter förmåga, och när vi behöver vård är det våra behov som ska avgöra vilken behandling vi får – inte vilka vi är eller hur mycket vi har betalat./…/

Ett borgerligt favoritargument för vårdvalssystemet lyder ungefär så här:

’Politiker ska inte bestämma över vården, det ska patienterna göra.’

Det låter kanske demokratiskt och bra. Men i verkligheten har ’patienterna’ väldigt olika möjligheter att välja och påverka vården i det här systemet.

De som verkligen har fått mer makt är vårdföretagen.

Sjukvården har genom den borgerliga regeringens politik blivit en ofattbart lönsam marknad. Ungefär fyra miljarder kronor betalades förra året ut i ren vinst till vårdföretagen. Och till skillnad från det privata näringslivet påverkas den skatte­finansierade vårdmarknaden knappt alls av konjunktursvängningar. När många svenska företag gick på knäna i finanskrisens spår kunde vårdbolagen räkna in oförändrade vinster.

Svensk sjukvård har därför blivit högintressant för så kallade riskkapitalbolag. Det är inga stora risktagare direkt, utan en benämning på investeringsfonder, vars själva affärsidé är att köpa upp lönsamma företag, göra dem ännu lönsammare och sedan sälja dem vidare med stor vinst. Riskkapitalbolagen äger idag tre av de största vårdbolagen: Attendo, Capio och Aleris.

Genom avancerade låne- och räntekaruseller undviker de att betala skatt för sina bolag, och vinsterna gömmer de undan i skatteparadis där svenska myndigheter inte kan komma åt pengarna. Tidningen Veckans Affärer granskade riskkapitalbolagens verksamhet i Sverige och satte den drastiska rubriken ’Med skattesmitning som affärsidé’ på artikeln.

Att fyra miljarder kronor gick direkt från våra skatteinbetalningar ner i fickorna på vårdbolagens ägare förra året är illa nog. Bara som ett exempel så motsvarar fyra miljarder årslönen för 10 000 sjuksköterskor./…/

Varken som medborgare, patienter eller anställda får vi mer makt över sjukvården om den förvandlas till en marknad. Det är istället storföretag långt bortom insyn och kontroll som håller på att ta makten över sjukvården./…/

Då måste våra behov som medborgare styra, inte vårdbolagens vinstintressen.”

I debattartikeln ”Påskuppropet tystnar inte” kan man läsa:

”Förändringsförslaget är en skenmanöver, som bara inför några enstaka undantag från den inhumana utförsäkringsregeln./…/

Avsikten tycks vara att tysta de växande protesterna mot sjukförsäkringsreformen./…/

Vi kräver stöd, vård och medicinsk rehabilitering till de sjuka istället för tvång, misstänkliggörande och ekonomisk utarmning.

Bekämpa sjukdomar, inte de sjuka!

Visa solidaritet med de svaga i samhället. Gå man ur huse och deltag i manifestationerna på annandag påsk!”

Se artikeln ”Sluta straffa våra patienter”, Björn Johnson i ”Nya myter i sjukförsäkringen” samt i ”Sverige hade ingen sjukskrivningsepidemi.”

Johan Ehrenberg skriver i ledaren ”Nationalismens revansch – Priset vi får betala för nyliberalismen. Inte första gången”:

”Efter finanskris och de samlade regeringarnas öppna attacker på de fattigaste i samhället, trots att nedskärningar och vinstrekord och skattesmitning gått hand i hand, så är motreaktionen inte social ism. Eller social demokrati. Utan högernationalism.”

Tillägg 26 april: läs Storstad i ”Om Eva. Om gränsen för det som kan förlåtas.”

Förakt för svaghet – är vi verkligen så egoistiska och kortsiktiga…

”Det började som en skakning på nedre däck.
Den fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck.
Vi förstod aldrig riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck.
Man hade sagt oss att detta var världens modernaste, osänkbara skepp.

Du tog vårt foto av barnen, dina smycken och din hatt.
Jag tog en tröja, jag tänkte att havet är säkert kallt.
När vi steg ut ur vår hytt och såg hur vattnet börjat strömma in,
såg jag en tår, eller var kanske en droppe vatten på din kind

Vi följde pilar som angav räddningsbåtens plats.
Det var på översta däck, fast det egentligen var första klass.
Vi var ganska många, men alla tog det ganska lugnt.
Det var väl bara en herre från tredje klass som trängde sig lite dumt.

Vi träffade en man, som vi hälsat på förut.
Han presenterade oss för sin dotter och sin fru.
När vi kom upp på däck sa Kapten, att livbåten inte gick att få i sjön.
det var visst kedjorna till någon hissanordning, som någon hade glömt.

Vi gick till baren och fick ett glas gratis champagne.
Och vi skålade för imperiet och för varann.
Nu börja” skeppet att sjunka snabbare och dess lutning var ganska stor.
Många hoppade i vattnet men vi beslöt att stanna kvar ombord.

Sen lämna” råttorna skeppet för att söka sig mot land.
Men vi stod kvar på däcket och höll varann i hand.
Vi tänkte, havet är alltför stort och kallt och vilt.
Och i dem båtar som satts i sjön fanns inte plats för en enda till.

Sen spela” fartygsorkestern ”Närmare Gud till Dig’-
Det kändes lite fånigt men ändå rätt typiskt för vår tid.
Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp.
Vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp!”

Läs Göran Greider i ”Föraktet för svaghet genomsyrar politiken” och i ”Juholt skapar sin agenda.”

Ilse-Marie på bloggen Ett hjärta RÖTT skriver i bloggpostningen ”Så duperas massorna!”:

” Av ’reformutrymmet’ på 25 miljarder går allt utom 0,1 miljarder till skattesänkningar.

Visst vore det komiskt, om det inte fanns så oerhört mycket annat att prioritera och satsa pengarna på!/…/

… är vi verkligen så egoistiska och kortsiktiga?

Eller är det bara så att propagandaminister Schlingmann vet hur man duperar massorna? I går var det sjukförsäkringen, i dag jobbskatteavdraget. Vi sväljer och jublar…

…och hoppas på  att det inte är vi som drabbas, nästa gång….”

Nej, ”Hungriga vargar jag [inte] bäst?”:

”Det blev inte fler jobb bara för att regeringen gjorde arbetslösa och långtidssjuka fattigare.”

Läs också ”Kejsarens nya ekonomi”:

”Lovsången till Anders Borgs ekonomiska politik saknar verklighetsgrund.

Anders Borg har framstått – och framställt sig själv – som en hejare till ekonomisk politiker.”

Och svenskt näringsliv går på i ullstrumporna, se debattartikeln ”Vitsen med vinsten.”

Hungriga vargar jagar inte bäst. De som påstår detta skulle själv få prova på att kämpa ett helt yrkesliv som småföretagare och knappt få ekonomin att gå runt. Att år efter år efter år precis ha näsan ovanför vattenytan. Men de där som slår sig för bröstet och ser ned på dem långt under dem i samhället tror att hur man har det handlar om vad man förtjänat. Det kanske inte är så enkelt dock. Och det kan ju de inbilla sig. Jag undrar hur många av de där högre upp där i samhället skulle klara vad andra måste klara?

Och att sjukförsäkring lär nog en person med gott om pengar få även om dennes testvärden inte är de bästa. Den personen har råd att betala en hög premie. Annorlunda är det med den som får räkna slantarna varje månad när det är dags att betala räkningar. Och vars enda nöje är att äta en pizza. En frusen (och kanske fet) pizza (vars deg är gjord på vitt mjöl). En person som inte har råd att köpa olika sorters frukt. Som inte har några excesser.

Jag ser hur det är i USA sedan något år.

Stressforskaren Peter Währborg skriver om socioekonomisk stress i sin bok ”Stress och den nya ohälsan” (Natur&Kultur 2002). Diabetes kan vara (är?) stressrelaterat och ökar i världen. De längst ner i samhället kommer att riskera att hamna i ett moment 22-läge om politiken i Sverige fortsätter som hittills, där vi blir allt mindre solidariska och lojala med varandra.

Se också amerikanskan Elizabeth Warren om medelklassens kommande kollaps.

Amerikaner verkar dock ”Längta efter balans”! Men detta pratar de inte om. De tror alla strävar efter (jag orkar inte försöka översätta texten. Tycker så oerhört illa om den politik som nu förs och mycket av det jag ser i debattprogram i SVT; som nu senast programledarna i Agenda med och om Håkan Juholt i söndags)…

”… new cars, a big house, stylish clothes, the latest gadgets–and of course, fresh breath. Yet when Americans are asked to describe what they are looking for in life, their aspirations rarely center on material goods.

When people were asked to rate what would make them more satisfied with their lives, the responses were striking: non-material aspirations consistently outranked material ones by huge margins. Only small fractions said they would be significantly more satisfied with life if they had a nicer car, bigger house, or nicer things in their home.

But a majority of Americans would be much more satisfied if they were able to spend more time with family and friends (66 percent rating 8 or higher on a scale of 1 to 10) and if there was less stress in their lives (56 percent rating 8 or higher). Also, nearly half (47 percent) would be much more satisfied if they felt they were doing more to make a difference in their community.

Despite the cost in time and stress, many people say they feel stuck on a treadmill–striving for material goals that seem ever-harder to attain.

”You have to work harder in order to stay the same as what you were before or get ahead,” complained a Frederick man.

But others question whether we need to be pushing so hard, or if we are choosing to do so. Much of that feeling of wanting more seems to come from comparing ourselves to others. Another Frederick man said, ”Don’t let the Joneses get you down. … You know, if the Joneses get a new car, I’ve got to go out and buy one.” He added wryly, ”The Joneses are killing me.”
Perhaps surprisingly, then, fully 70 percent of survey respondents said they are satisfied with their personal economic situation. Most focus group participants agree that money and possessions are not the main things lacking in their lives.

”We have an abundance of most everything,” said an Indianapolis man. What was heard instead is that people seem to yearn for things money cannot buy: more time, less stress, a sense of balance. Said another Indianapolis man, ”You find out that the materialistic things aren’t as important as your families.’”

Gammaldags skola och gammaldags syn på människor i dagens politik…

 

[Något redigerad samt uppdaterad, se slutet, 2 mars].

Sven-Eric Liedman s. 268-269 i boken ”Hets! En bok om skolan”:

”Det mest påfallande med den nya skola vars konturer nu kan anas är att den är så gammaldags./…/

…2010 års skola kommer att misslyckas. Misstag av den storleksordningen är tvärtom både sorgliga och kostsamma, och det kommer att kräva stor energi att skapa en ny och bättre tingens ordning./…/

Dagens skola, den som nu linjeras upp med hjälp av enkla slagord, kommer säkert att ha sina förspråkare också då [2030]. Förenklingar är säljande. Men efter år av oönskad utveckling kommer den inte längre att ha initiativet.”

Och apropå ett av dessa slagord den kreative (???) ”entreprenören”, han/hon som ska rädda oss, så skriver Daniel H. Pink i sin bok ”Drivkraft – Den överraskande sanningen om vad som motiverar oss” (s. 49):

”En annan och mer långvarig studie av konstnärer visar att hänsyn till yttre belöningar faktiskt kan hindra eventuell succé. I början av 1960-talet studerade forskare elever som gick första eller andra året på School of the Art Institute of Chicago. Man undersökte deras inställning till arbete och huruvida de motiverades mest av inre eller yttre belöningar.

Med dessa data som grund följde en annan forskare upp studien genom att i början av 1980-talet se hur dessa studenter karriärer fortlöpte. Bland de tydligaste resultaten, särskilt för männen, var följande: ”Ju mindre yttre motivation de fick under konstutbildningen, desto större framgång hade de i yrkeslivet både några år efter examen och nära tjugo år senare.”

Målare och skulptörer som drevs av inre motivation, som kände att upptäckarglädjen och skaparprocessen var belöningar i sig, klarade att uthärda under de tuffa tider – med brist på ersättning och erkännande – som ofrånkomligen beledsagar konstnärsbanor.

Och det ledde till ännu en paradox i den tredje drivkraften /…/ ”De konstnärer som målade och skulpterade mer för glädjen i utövandet än med tanke på yttre belöningar producerade konst som allmänt har erkänts som högtstående.

I studien poängterades också: ”Det är de som är minst motiverade att jaga yttre belöningar som till sist får dem.’/…/

… för alla ansträngningar som inbegriper insatser av den högra hjärnhalvan – de som kräver flexibel problemlösning, uppfinningsrikedom och begreppsförståelse – kan villkorade belöningar vara farliga. De som belönas har ofta svårare att överblicka periferin.”

Och till råga på allt; som om människor måste både motiveras och tvingas! Vad har en dylik inställning (människosyn) för (undermedveten) inverkan (och från vad i det undermedvetna hos dem som nu genomför detta och dem som också stöttar denna utveckling)? Tar väldigt lätt bort lusten och glädjen  i det man gör? Men hur var det nu med alla dessa entreprenörer som (den allt mer kontrollerade och reglerade skolan, lärar- och elevkåren) ska frambringa? Vad slags miljö vore bästa jordmånen för dessa och för detta?

Men vill man egentligen ge alla samma chanser?

Det behövs…

”… en mer dynamisk syn på mänsklig motivation (s. 19).”

Men vill vår skolminister egentligen ge alla samma chanser?

Pink påpekar dessutom att vi inte kan leva av luft!

”Givetvis är utgångspunkten för all diskussion om motivation på arbetsplatser ett odiskutabelt faktum: man måste tjäna ihop till sitt uppehälle. Månadslön, avtalad ersättning, några förmåner, lite fringisar - det är vad jag kallar ”grundläggande belöningar’.

Om någons grundläggande belöningar inte är tillräckliga eller skäliga, kommer hans fokus att vara på det orättvisa i situationen och oro för hans ekonomiska omständigheter [hungriga vargar jagar inte bäst].

Man får varken den yttre motivationens förutsägbara resultat eller den inre motivationens oväntade följder. Man får väldigt lire motivation överhuvudtaget (s. 40).”

Och så var det det där med kulturpolitiken också… Skapas jordmån för kreativa, nyskapande förmågor en masse där?

Jag kan, som sagt, inte heller låta bli att fundera över dem som nu gör om skola, kulturpolitik – och samhälle, vad de har i sina ryggsäckar… Unnar de att det unga uppväxande släktet får förbli mer levande än de fick och är? Att de som nu växer upp får utveckla så mycket som möjligt av hela sin mänskliga potential? Unnar dessa beslutsfattare och lobbyister att människor trivs på sina jobb och kan och får blomma ut där, om de vill och har den drivkraften?

Och det värsta är att de som manglas genom denna skola riskerar att skapa mer eller mindre robotlika varelser som värdesätter yttre saker kanske enbart… Vad slags värld skapas?

Se Lisbet Palme i intervjun ”Lisbet”!!! Hon pratar mycket om barn och deras villkor och om den politik angående barn som växte fram för 30-40 år sedan, men som nu håller på att monteras ner. Hon pratar om segregation och dess effekter bland annat.

Sven-Eric Liedman skriver också om denna (s. 270):

”Men därmed är vi inne på det största problemet med dagens undervisningväsen, ja med dagens Sverige i stort; den påfallande och tilltagande segregationen. Det behövs integration säger politikerna, och därmed är det människor födda i andra, ofta avlägsna länder som skjuts fram som problemet. Det är sant att dessa grupper i hög grad är offer för segregationen.

Men den drabbar inte bara dem. Vi håller som i USA på att få en växande grupp av ”fattiga vita” som finns både i de påvrare förstäderna och på en alltmer marginaliserad landsbygd. Det är framförallt dessa människor som kan rösta på ett parti som Sverigedemokraterna. De gör kvinnan i burka och mannen med profetskägg till syndabockar men borde istället vända sin ilska mot de styrande eliterna.

Kommer 2030 års skola att bätter kunna hantera segregationen? Det förutsätter stora förändringar av samhället i stort.”

Knycker ett tips på video från Motvallsbloggen, det finns känslor av solidaritet även i USA. Min pojkvän i USA (född och uppvuxen där) skrattade högt när han hörde om politikerns 140-sidiga (???) åtgärdsprogram, jämfört med den enkla lösning mannen i videon kommer med (men den lösningen är alltför simpel??):

Bakomliggande och grundläggande värderingar i politiken…

Se siten ”Svenneskräp” här.

Bengt Göransson skriver apropå politiker:

”… den som utan att ha någon enda referens till bakomliggande och grundläggande värderingar väljer beslutsförmågan [regeringsduglihet i detta fall] som kampanjbegrepp ska man se upp med. Han förordar i själva verket en avintellektualisering av politiken…”

En intervjuare i TV hade inför valet 2010 frågat en ledande politiker vad som karakteriserat årets valrörelse. 2006 års kampanjord förklarades av intervjuaren vara förbrukade och omöjliga att återanvända.

”… ett påstående som redan det borde skrämma en tänkande och politiskt intresserad medborgare.”

Ja, sannerligen!

Göransson menar att de som ivrigast ägnar sig åt ekonomistyrning i själva verket kan vara de som slarvar mest med offentliga medel. För man lockas i sin budgetplanering praktiskt taget alltid att satsa på utgifter som passar till disponibla medel istället för att försöka skaffa resurser till sådant man anser viktigt att göra. Och det som i slutänden godkänns orkar man sedan inte ägna sig åt.

”… ordval avslöjar ofta bakomliggande värderingar, eller vad värre är frånvaro av värderingar.”

Försökte hitta Nyvässatartikeln ”Stolt svensk underklass”, hittade istället ”Välgörenhet – parfym för dåligt samvete” där man kan läsa:

”Den grundläggande idén om solidariteten handlar om följande: att du och jag kan byta plats med varandra. Att slumpen ofta avgör våra livsöden. Den rike kan bli fattig. Den starke kan bli svag. Den friske kan bli sjuk.

Det var med detta i åtanke som arbetarrörelsens politiker byggde en välfärdsmodell baserad på socialförsäkringssystem, en a-kassa, som tillsammans bildade ett socialt skyddsnät. Att betala skatt efter bärkraft är en solidarisk handling. Att vara medlem i facket likaså. Den som i stället ägnar tid åt att legalt skatteplanera, skattefuska eller begå ekonomiska bokföringsbrott ser främst till egennyttan – inte till samhällsmedborgarnas gemensamma intressen.

Under lång tid (25 år) har politiken fått ge vika för den så kallade marknaden och en övertro på den enskilde individen oavsett om vi haft en socialdemokratisk eller borgerlig regering. Skillnaden har varit hastigheten i denna reträtt. I kölvattnet på denna avveckling har välgörenhet och frivilligarbete återkommit som en välpolerad fernissa – en parfym för dåliga samveten.

Marknadsliberalerna påstår att det skulle finnas en motsättning mellan individualism och kollektivism. Det är också fel. De är inte varandras motpoler. De – tvärtom – förutsätter varandra. Värnar vi det kollektiva intresset så skyddas även individen. Varför skulle Sverige annars ha varit en bred hemvist för klassresor av sällan skådat slag?”

De som pratar mest om konkurrensens goda effekter är ofta, kanske oftast, de som är mest intresserade av att minska denna konkurrens, i skola, arbetsliv osv.? De vill inte ha konkurrens av alla olika slag av eventuella begåvningar i underklassen? Det gäller att rädda sig själv i ett sådant här samhälle? Och som sagt, man väljer inte vilken familj man föds in i. Och det är inte alls sant att The American Dream finns i USA.

Se bloggen Det progressiva USA i ”Uppåt för IT-industrin i Silicon Valley, nedåt för lärarna”.

”…i skuggan av de här lönerna så skriver Jill Tucker i San Francisco Chronicle om hur 30 000 eller fler lärare samtidigt får sparken här i Kalifornien./…/

Med tanke på att USA redan har ett undermåligt skolsystem och att Kaliforniens skolor är bland de sämsta i hela landet så är det här en dödsstöt mot hundratusentals fattiga elever i de allra sämsta av Kaliforniens redan vedervärdiga skolor. (Som finansieras genom fastighetsskatten och därför är graderade efter föräldrarnas löner). Ju lägre lön du har och ju fattigare stad du bor i, som Milpitas nere i södra Silicon Valley, ju sämre möjligheter har dina barn att någonsin få ett bättre liv än det du själv har.

På det området är USA ett synnerligen brutalt klassamhälle.”

Postningen ”Det nya paradoxala fattig-USA och dess skeva ekonomiska politik” avslutas med:

”Nu har dock demokratidemonstrationer även startat här i USA Wisconsin Protests: Labor Protests Draw Thousands Across The Country så det är inte omöjligt att den makalösa högervågen vi har sett sedan 1980-talet kan vara på väg att svänga.”

Se också bloggen ”Teachersolidarity.com – The Global Assault on Teaching, Teachers and their Unions: stories of Resistance” eller ungefär ”Det globala angreppet på lärande, lärare och deras fackförbund: motståndshistorier” i ”US Wide Demonstrations in Support of Wisconsin Teachers”:

”Demonstrations are being held across the US today in support of teachers and other public sector workers in Wisconsin

The teachers, librarians, snow plough drivers and other public service workers in Wisconsin are on the 12th day of their protest and today a rally there attracted  70,000 people.

[Demonstrationer hålls idag över hela USA för att stödja lärare och offentligganställda arbetare i Wisconsin.

Lärarna, bibliotekarierna, de som kör snöplogarna och andra anställda arbetare inom offemtlig service i Wisconsin är inne på sin 12:e dag av protester och idag drog en samling 70 000 människor]./…/

Meanwhile many other states in the US are planning on following Wisconsin’s lead – however  they are being faced by a determined opposition from teachers and other public sector workers as they seek – like so many other governments throughout the world – to make public services and the poor pay for capitalism’s crisis.

[Under tiden planerar många stater i USA att följa Wisconsin, som gick i bräschen - dock kommer de att möta ett beslutsamt motstånd från lärare och andra offentliganställda arbetare när de försöker - som så många andra regeringar över hela världen - att få offentlig service och de fattiga att betala för kapitalismens kris].”

Och se också Motvallsbloggen i ”En lektion om budgetunderskottet i Wisconsin”. Jag skulle vilja återkomma till vad Daniel Ankarloo skriver om ”ålderschock”, ”finansieringsproblemet”, budgetöver- och underskott.

Och i ”The Truth About Pensions” eller ”Sanningen om pensionerna”.  skriver Paul Krugman ungefär:

”Den grundläggande moralen i den officiella berättelsen idag – om åratal av enorma ”gåvor” till fackföreningar, som resulterat i gigantiska skulder som inte går att betala – är helt enkelt fel: i stor utsträckning så har pensionsunderskotten uppträtt endast sedan 2007, tack vare den finansiella krisen och även då är dessa underskott inte ens i närheten så stora som man trott i relation till framtida inkomster hos staten.”