Elitens arrogans…
april 25th, 2011 § 1 kommentar
[Uppdaterad 26 april, se slutet av postningen].
Se Paul Krugman i ”On Pity for the Rich” eller ”Om medlidande med de rika.”
Se också Josefin Brink i ”Patientbehovet ska styra vården”:
”… vården ska förbättras enligt solidariska och demokratiska principer. Vi ska alla bidra till att betala för vården efter förmåga, och när vi behöver vård är det våra behov som ska avgöra vilken behandling vi får – inte vilka vi är eller hur mycket vi har betalat./…/
Ett borgerligt favoritargument för vårdvalssystemet lyder ungefär så här:
’Politiker ska inte bestämma över vården, det ska patienterna göra.’
Det låter kanske demokratiskt och bra. Men i verkligheten har ’patienterna’ väldigt olika möjligheter att välja och påverka vården i det här systemet.
De som verkligen har fått mer makt är vårdföretagen.
Sjukvården har genom den borgerliga regeringens politik blivit en ofattbart lönsam marknad. Ungefär fyra miljarder kronor betalades förra året ut i ren vinst till vårdföretagen. Och till skillnad från det privata näringslivet påverkas den skattefinansierade vårdmarknaden knappt alls av konjunktursvängningar. När många svenska företag gick på knäna i finanskrisens spår kunde vårdbolagen räkna in oförändrade vinster.
Svensk sjukvård har därför blivit högintressant för så kallade riskkapitalbolag. Det är inga stora risktagare direkt, utan en benämning på investeringsfonder, vars själva affärsidé är att köpa upp lönsamma företag, göra dem ännu lönsammare och sedan sälja dem vidare med stor vinst. Riskkapitalbolagen äger idag tre av de största vårdbolagen: Attendo, Capio och Aleris.
Genom avancerade låne- och räntekaruseller undviker de att betala skatt för sina bolag, och vinsterna gömmer de undan i skatteparadis där svenska myndigheter inte kan komma åt pengarna. Tidningen Veckans Affärer granskade riskkapitalbolagens verksamhet i Sverige och satte den drastiska rubriken ’Med skattesmitning som affärsidé’ på artikeln.
Att fyra miljarder kronor gick direkt från våra skatteinbetalningar ner i fickorna på vårdbolagens ägare förra året är illa nog. Bara som ett exempel så motsvarar fyra miljarder årslönen för 10 000 sjuksköterskor./…/
Varken som medborgare, patienter eller anställda får vi mer makt över sjukvården om den förvandlas till en marknad. Det är istället storföretag långt bortom insyn och kontroll som håller på att ta makten över sjukvården./…/
Då måste våra behov som medborgare styra, inte vårdbolagens vinstintressen.”
I debattartikeln ”Påskuppropet tystnar inte” kan man läsa:
”Förändringsförslaget är en skenmanöver, som bara inför några enstaka undantag från den inhumana utförsäkringsregeln./…/
Avsikten tycks vara att tysta de växande protesterna mot sjukförsäkringsreformen./…/
Vi kräver stöd, vård och medicinsk rehabilitering till de sjuka istället för tvång, misstänkliggörande och ekonomisk utarmning.
Bekämpa sjukdomar, inte de sjuka!
Visa solidaritet med de svaga i samhället. Gå man ur huse och deltag i manifestationerna på annandag påsk!”
Se artikeln ”Sluta straffa våra patienter”, Björn Johnson i ”Nya myter i sjukförsäkringen” samt i ”Sverige hade ingen sjukskrivningsepidemi.”
Johan Ehrenberg skriver i ledaren ”Nationalismens revansch – Priset vi får betala för nyliberalismen. Inte första gången”:
”Efter finanskris och de samlade regeringarnas öppna attacker på de fattigaste i samhället, trots att nedskärningar och vinstrekord och skattesmitning gått hand i hand, så är motreaktionen inte social ism. Eller social demokrati. Utan högernationalism.”
Tillägg 26 april: läs Storstad i ”Om Eva. Om gränsen för det som kan förlåtas.”
Större och större klyftor – söndra och härska, samt sila mygg och svälja kameler…
april 18th, 2011 § Kommentera
Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara.
Nej, ”Alla får det inte bättre”. Läs Johan Ehrenberg i ”Seger på Island – Folket röstade nej till att betala spekulanternas skulder”. Samt också Björn Johnson i ”Ulf Kristersson och sanningen” samt i ”Menar de allvar?”
Se också Alliansfritt Sverige i ”Skattebetalarnas förening inget för skattebetalare.”
Uppdatering efter lunch: se intervjun ”Mycket väsen för ingenting” om de senaste förändringarna i sjukförsäkringen med Jenny Fjell:
”Medvetenheten och nyanseringen bland politikerna då?
– Jaa… där har det varit trögare. Vi har haft kontakter med flera av de mindre partierna på båda flankerna. Men från de stora partierna så har intresset varit väldigt lågt.
Det gäller från båda håll?
– Ja. Det har ju varit samma mantra egentligen i de stora partierna hela tiden; det har varit arbetslinjen. Sedan kanske man lägger olika valör i det. Det sades att arbetslöshet gömdes undan i sjukförsäkringen.
[Sossarna behöver också bättra sig här!]
Vad tycker du om regeringens nya förslag om att mjuka upp reglerna i sjukförsäkringen?
– Mycket väsen för ingenting. Ett sätt att sticka hål på en växande opinionsballong. Till exempel det här förslaget att man ska införa en oskälighetsbedömning. Det kommer att bli upp till varje handläggare, och det kommer att bli en mycket snäv bedömning. I hur stor omfattning det kommer att tillämpas kommer vi att veta först när de här ärendena har överklagats och sedan tagits upp i förvaltningsrätten.
Och då har vi kommit över nästa val?
– Ja, precis.”
Se Ett hjärta RÖTT i ”Nu är det dags för påskuppropet!” och ”Dags att köpa egen räls och sjukförsäkring…” samt ”Jobbskatteavdragets välsignelse är en bluff”.
Brita Sethsons kommentar till Alliansfritts postning ovan:
”Jag kände en gång en kvinna som bodde i det förlovade samhället i väst. Hon hade total valfrihet och kunde välja mellan att betala sjukförsäkringsavgift eller pensionsavgift. Det fanns bara antingen eller i hennes fall av ekonomiska skäl.
Hon valde att betala in till pensionen. Sen fick hon cancer.”
Uselt jobbskatteavdrag – Sverige får allt lägre skatter och glesare socialt skyddsnät…
april 13th, 2011 § Kommentera
[Uppdaterad på kvällen och 14 april, se slutet].
Robert Sundberg skriver i ledaren ”Usla jobbskatteavdraget 5″:
”Med dessa förslag genomför alliansen det den utlovade i valet. Sverige får allt lägre skatter och glesare socialt skyddsnät.
[Tillägg 14 april: se Det progressiva USA om budgetunderskott och att sänka skatterna för de rikaste eller inte].
Kanske är det en ny svensk modell. Det är en annan film än den första och likt nästan alla uppföljare är den sämre, ja ofta usel.”
Och jag tror att vi kommer att förlora på detta, även samhällsekonomiskt. Ja, och det var det där med förakt för svaghet, egoism och kortsiktighet…
”Bojkotta och slå ner Koch-industrierna” i Wisconsin, USA, skriver apropå ”Skrev Koch-industrierna budgetuppgörelsen?”:
“Since the budget is completely evil and reads like billionaire oil man’s wish list my guess is yes. …..Connie Reich”
En kommentator skriver:
”The rich will be better off and the rest of America is getting f****d.”
—
De rika kommer att kommer att få det ännu bättre ställt och resten av Amerika får det för djävligt!”
I artikeln kan man läsa:
“Did Koch Industries write the budget deal? Or is it just a coincidence that so many of the the things Republicans demanded — and got — just happen to line up with the financial interests of the billionaires who fund the Tea Party and much of the ”conservative movement?” Cutting money for the EPA, alternative energy efficiency, high-speed rail, efforts to fight climate change — even prohibiting NOAA from creating a Climate Service … it reads like an oil tycoon’s wish list.
—
Skrev Kockbröderna (oljemagnater i Wisconsin som stöttade guvernör Scott Walkers valkampanj, vilken gjorde att han och republikanerna är i majoritet i Wisconsin sen i höstas) budgetuppgörelsen? Eller är det bara en tillfällighet att så mycket av det republikanerna krävde – och fick – råkade formera sig efter de finansiella intressena hos miljardärerna som finansierar teaparty-rörelsen och stora delar av den ”konservativa rörelsen’? Att dra ner på pengar för EPA (amerikansk motsvarighet till Naturvårdsverket), alternativ energi, höghastighetståg, ansträngningar att bekämpa klimatförändringar – till och med att förhindra NOAA från att skapa klimatservice… kan läsas som en oljemagnats önskelista.
—
Before you read this, remember that they just finishing pushing through another huge tax cut for the rich. Always remember that tax cut deal any time you hear about ”deficits” — which were caused by tax cuts for the rich and increases in military spending. And before reading about the cuts below you should know that this budget ”cut” deal increased the military budget by another $5 billion.
—
Innan du läser detta, kom ihåg att de precis håller på att avsluta genomdrivandet av ännu en enorm skattesänkning för de rika. Glöm aldrig skatteuppgörelsen varje gång du hör om ”underskott” – vilken orsakades av skattesänkningar för de rika och ökningar av militära utgifter. Innan du läser om skattesänkningarna nedan bör du veta att denna budgetöverenskommelse om skattesänkningar ökade militärbudgeten med ytterligare 5 miljarder dollar (knappt 35 miljarder kronor).”
Ja, de enda som i längden tjänar på alla dessa skattesänkningar överallt där de sker är de redan rika. Och även medelklassen drabbas. Vi kommer säkert inte att bli något undantag här i Sverige med den politik som förs. Många av dessa rika, vare sig de rika i USA eller i Sverige eller någon annan del av världen, vill nog dessutom inte ha konkurrens vare sig här eller där, hur mycket de nu än hyllar den. De vill inte frottera sig med kreti och pleti?
Tillägg på eftermiddagen: se Ett hjärta RÖTT i ”Politik handlar om människosyn” med en massa intressanta, bra länkar.
Tillägg på kvällen: tack Martin Moberg för videotipset.
”Det som till en början var väldigt positivt för honom blir allt eftersom en allt mer prekär sits eftersom allt som varit skattefinansierat nu helt finansieras med egenavgifter. Stressen ökar och familjelyckan slås i spillror medan ekonomin allt mer närmar sig ett oundvikligt haveri. Då till slut förstår Andersson att det är bäst om vi alla tillsammans efter bärkraft betalar för den generella välfärden och får ta del av den efter behov. Så det är något att ha i tankarna när högern sår egoism och girighet i hopp om att uppnå det där för sagda höger så eftersträvansvärda systemskiftet….”
Och läs slutligen Björn Johnson om socialförsäkringsministern i ”Ulf Kristersson och sanningen.”:
”Frågan är när medierna ska vakna och börja kritiskt granska Ulf Kristerssons påståenden. Hittills har man valt ett neutralt redovisande, ja ett närmast hovsamt förhållningssätt. Man har låtit sig luras av ministerns munläder. Det är ganska bedrövligt, faktiskt.”
Tillägg 14 november:
Se Johan Westerholm i ”Något håller på att gå sönder i Sverige.”
Håkan Juholt, kritiska reflektioner om journalistik samt om välfärd, samhällsekonomi, sjukvård…
mars 28th, 2011 § Kommentera
Tre personer som skriver om Håkan Juholt och som är värda att läsa är Daniel Suhonen i ”Härliga dagar framför oss”, Göran Greider i ”Dagen efter Juholts tal” och Björn Johnson i ”Kritiska reflektioner om politisk journalistik” (tack Ilse-Marie på Ett hjärta RÖTT för den sista länken).
Roger Mörtvik på Utredarna skriver att ”Utan välfärd blir ekonomin mer instabil”, ja, se den brittiska siten ”False Economy – False Economy is for everyone concerned about the impact of the government’s spending cuts on their economy, their family or their job.” Mörtvik skriver också om ”Myten att det alltid går att spara sig till en ekonomi i balans”:
”…de gigantiska sparpaket som framförallt Storbritannien nu genomför, inte alltid handlar om att man måste ta till storsläggan av ekonomiska skäl. Snarare ger forskningsläget en bild av att resultatet med stor sannolikhet blir lägre tillväxt och till och med växande problem. Det som verkligen tycks motivera de massiva åtstramningarna är i hög grad en ideologisk övertygelse om att ekonomin mår bra av minskat offentligt åtagande, och att det är ett bra läge att passa på just nu.
Problemet är bara att denna ideologiska övertygelse riskerar att allvarligt skada både välfärd och framtida tillväxt.”
Och ”Halv miljon demonstrerar i London”.
Läs också om övre medelklass och överklass i Sverige idag i ”Rätta looken ett krav”, ”Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva”. Tack Ett Hjärta RÖTT och Ledarbloggen för tipsen. Se också kulturhistorikern Ulrika Holgersson i ”Jag gillar inte människosynen bakom detta.” I denna artikel kan man läsa:
”…den välmående medelklassen markerar status med märkesväskor, teppanyakihällar – och barnvakter. Det är här barnflickornas språkbruk och uppförande blir viktigt.
– Man skrattar ju igenkännande. Det är typiskt att Solsidan är populär nu för vi känner ju alla igen det här spelet. Vi möter ju de här människorna i någon form.
Vad befarade man för hundra år sedan när man tog in den så kallade underklassen i sina hem?
– Man ansåg ju att man var högre moraliskt stående. Och om man tar in underklassen i sina hem, särskilt om de tar hand om ens barn, då lär de barnen att svära och barnen riskerar att kopiera deras hållning och deras osedliga beteende.”
Och apropå skolan läs i ”En ny skolpolitik är möjlig” av Anders Skans, samt om kampanjen ”Världens bästa sjukvård.”
—
SvD:s granskning av barnvaktsbranschen:
- Få har råd med rut-tjänster
- BILDSPEL | En helt vanlig dag…
- Rätt look krav för barnvakter
- ”Vi är lyckligt lottade”
- Nacka kommun betalar för nanny
- För och emot de nya barnvakterna
- Hämtstress – bra affär för ny bransch
- PERSPEKTIV ”Ensam stolt kung över legobitarna”
- Registerkoll Skyddet för barn slog tillbaka
- ”Inte kul att ha någon här undercover”
- Vill ha registerutdrag även för barnvakter
- Polisen vill ha bättre kontroll
- Anställd efter fem timmar
- Sagan om Rut
- Beatrice Ask: ”Vi kan inte kontrollera alla”
- Ecpat: ”Måste utgå från barnet”
- Polisen maktlös mot sexdömd
- Barnsexdömd kan jobba som barnvakt
Samt
Människor har olika värde?
januari 24th, 2011 § 1 kommentar
[Uppdaterad 25 januari, se slutet av postningen]
DD skriver idag om ”En chock i rosa kuvert”. Och jag tror att även vi i medelklassen och med jobb kommer att få det tufft med fortsatta nedmonteringar av trygghetssystem och allmänna, gemensamfinansierade försäkringar. Det finns inga garantier att vi ska fortsatt vara friska t.ex.
Läs också ”Mickan och Fredde är de nya moderaterna.”
Stockholm …
”… blivit Moderaternas egen tomteverkstad där man tillverkar moderater längs löpande bandet. Man har slumpat bort kommunala hyreslägenheter och i ett trollslag förvandlat dom nyblivna bostadsrättsinnehavarna till nöjda moderater. Man har samtidigt struntat i att bygga nya bostäder och på så sätt drivit upp bostadspriserna i Stockholms innerstad till fantasinivåer som gör att bara moderater har råd att flytta dit. Och man har sett till att Stockholms välbärgade medelklass har god tillgång på privatskolor så att deras barn enbart ska behöva umgås inom sin egen samhällsklass och fostras till goda moderater.
Allt det här har också gjort stockholmarna till Sveriges räddaste människor. Rädda för att hamna i fel bostadsområde, rädda för att deras barn ska hamna på fel dagis, fel skola, få fel kompisar och fel jobb. ”Solsidan” gör träffsäker humor av detta faktum när man låter en pappa skrämma sin son med repliken: ”Om du inte skärper dig får du gå i kommunal skola!”
Den här ängslan och skitnödigheten är såklart kul på tv, men mindre kul för oss som råkar bo i Stockholm. När man ser på ”Solsidan” står det också klart att klyftan mellan Stockholm och övriga Sverige numera växt till en avgrund. I Danderyd är medelinkomsten 25 700 kronor i månaden. I värmländska Årjäng är den 15 400 kronor. Runt köksborden på ”Solsidan” pratar man rut-avdrag istället för vargjakt. En Sverigedemokrat på Södermalm är lika otrolig som en skogaholmslimpa i Vasastan. Klyftan mellan stad och land har kanske aldrig varit större. Sverige dras isär.”
Forskaren Björn Johnson skriver (här) om Daniel Ankarloos bok ”Välfärdsmyter – visst har vi råd att finansiera tryggheten”:
”Den stridbare ekonomhistorikern Daniel Ankarloo, kollega till mig på Malmö högskola, har givit ut en ny bok: Välfärdsmyter.
Boken är en riktig myth-buster. Ankarloo driver ett annorlunda och fascinerande resonemang kring de ifrågasatta möjligheterna att finansiera framtidens offentliga välfärd. Han övertygar om att det s.k. finanisieringsproblemet – att allt färre yrkesarbetande ska finansiera välfärd för allt fler pensionärer och personer utanför arbetsmarknaden – är kraftigt överdrivet.
Ankarloos bok är en välargumenterad och vass liten debattbok, som dessutom är rappt skriven. Rekommenderas!”
Tillägg 25 januari: se Alliansfritt Sverige i ”Sjukskrivningarna ökar” samt Veronica Palm i ”Svaret på höga sjukskrivningstal stavas Arbetsmiljö – inte Utförsäkring” .
För välfärdsstaten…
november 22nd, 2010 § 1 kommentar
[Uppdaterad under dagen].
Se den norska sidan ”För välfärdsstaten”!
”Vårt mål er et samfunn med arbeid til alle, rettferdig fordeling og velferdsordninger der ingen faller utenfor.”
Rekommenderas! Läs och inspireras!
Men också i Norge försöker man (lobbygrupper) slå in en kil mellan människor och solidariteten med varandra! Se Björn Johnson apropå ”Kampen om sjukfrånvaron i media” här i Sverige.
Från siten ”För välfärdsstaten” läs t.ex. om brutalisering av arbetet * samt om ”Motstånd – ny politisk kurs 2005 – mobilisera mot nyliberalismen”, talet i den senare länken avslutas:
”Finally, I would like to strike a blow for making a poem of the Finnish poet Pentti Saarkoski [se också här om Saarkoski] this movement’s poem. It is called ”I will not forgive them” and goes like this:
I will not forgive them, for they know very well what they are doing.
They wanted me to write songs for them about the wind, about the bird and the tree,
beautiful songs that they later at night could read to their souls” delight,
to forget what they have been doing during the day:
poisoned the wind, killed the bird and the tree.I will not leave them in peace.
I do not speak incomprehensible to satisfy them,
I am not waiting until the prison they are building is finished around me,
I do not believe in their knowledge, not in their money,
not in their God and not in their victory.They brought me up, they wanted to tame me and make me a humble servant,
and now they are full of hatred,
they see that their efforts were in vain,
I became their opponent, and all their teaching now turns against themselves.I give them no calm until they are deprived of the power they control people by,
they, who are not even able to control things any longer.
They are businessmen, and businessmen should always be paid more
than they themselves pay, but I pay them with their own coin,
they have poisoned the wind, killed the bird and the tree, all my joy.They own the earth and they own the sky,
but the earth and the sky are not on their side.
This they know, therefore they arm for war,
they spoil the earth and sky rather than giving up their wealth.I do not believe in their victory, because they are ever fewer,
ever more are those who are not just waiting, we are ever more,
in their narrow cities, in their schools, in their factories, are we ever more,
more and more do they need us, less and less do we need them.
We have carried them on our shoulders long enough and endured
their incompetent leadership, their miserable household, their false teaching.We carry them on our shoulders, we only need to straighten our backs
and they will fall, we only need to open our mouths and they become silent,
the bird sings again, the tree turns green.———-
Let us get started, my friends. It is a long march we have started. However, it is not late in the world, it is still early. We have only just started. Good luck!”
* Från slutet av artikeln ”Brutaliseringen av arbetet”:
“The new, neo-liberal power relations have led to a comprehensive setback for the trade union and the labour movement. In spite of economic growth, working conditions are being brutalised, trade union rights and social welfare are being undermined, the really existing welfare economy is breaking down. Now, more than 50 years after the development of the social pact and the welfare economy, we have to admit that the capitalists succeeded in their strategy. By giving in to many of the demands of a well-organised working class, they succeeded in deradicalising and depoliticising the labour movement, but without giving up the basics of their economic power. It is possibly a hard judgement for many, but I think that we have to admit that the ideology of the social pact has proved wrong. Nothing less than that!
In the trade union and the labour movement we have to ask ourselves – why did this policy fail? What went wrong? Part of the answer is that the social pact itself was not a stable situation, it was a compromise in a specific historic situation. Something which could have been a successful, short term, tactical compromise, gradually became the final aim of the labour movement. Since the social democratic parties became the bearers of the policy of the historic compromise between labour and capital, the breakdown of the social pact explains why these parties have been and still are in a state of deep ideological crisis.
In this situation, a great part of the workers feels betrayed by their political representatives – they ”do not any longer recognise their (social democratic) party.” On the contrary, many workers increasingly identify the labour parties as well as the trade union movement as parts of the ”establishment” – which has distanced themselves from the reality and the daily lives of ordinary people. It has become the role of the right wing populist parties to exploit this discontent, people’s political confusion and increasing feeling of powerlessness. These parties offer simple solutions, criticism of the traditional politicians and even a political perverted form of system-criticism with a strong appeal to alienated and excluded people who feel more and more powerless in a society with ever more self-confident and self-sufficient economic and political elites that are increasingly growing together. The right wing populist parties do not, however, mobilise people against the social forces behind the brutalisation of work and the attacks on the welfare state, they channelise workers” discontent against other social groups – such as ”those who take our jobs” (immigrants), ”those who are a burden on society” (lonely parents, people on welfare) and ”those who impose ever higher taxes” or ”pursuit their own privileges” (politicians).
This is not a necessary development, of course, it is the result of a historic specific development which is possible both to analyse and to understand. When workers are being attacked, oppressed and humiliated, their anger is being directed against the existing society, and they are starting to look for alternatives, for more radical solutions. Again, if the only ”credible” alternative on the market is right wing populism, then many depoliticised workers tend to follow that path. If there are ”credible” left wing alternatives, we can experience a political polarisation, as has been the case in Norway over the last couple of years. Here we have seen a considerable growth of the Socialist Left Party as well as the Progressive Party (the right wing populist party), while the Social Democratic Party has lost a great part of its support among workers.
Whether we like it or not, reality is that we are moving from consensus to confrontation. We had rather be prepared. The social forces which want to defend decent working conditions and public welfare will therefore have to meet the confronting attacks from the state and capitalist forces with a counter offensive. Great parts of the trade union movement have not yet realised this. Demands for a new class compromise, obviously with a nostalgic hope that the social peace and the gradual improvement of social conditions of the 1960s should be restored, do not have any realistic basis under the current balance of power. The only way to meet this political challenge in the labour movement is therefore through a more radical and system-critical policy, which is able to analyse and explain the breakdown of the social pact and the fundamental social contradictions in our societies – as well as to develop a strategy in which people’s discontent and anger are taken seriously, politicised and turned into a collective struggle for democracy, solidarity and social welfare. In this struggle, the trade union movement should also build alliances with the new global movement for solidarity and justice, the social forum movement, which has developed so rapidly over the last few years. Such alliances could contribute to the revitalisation and radicalisation of the trade union movement, which is necessary if we really want to contain the attraction of right wing populism in the working class.”
Den avreglerade finanssektorn – sjukliga överdåd…
november 18th, 2010 § Kommentera
Ja, samma regering som låter regeringskansliet svälla ut ställer hårda krav på rationaliseringar i verk och myndigheter. Dessutom har Sverige aldrig haft så många statsråd som nu, 24 stycken.Man kan läsa i ”Rekordmånga anställda i regeringskansliet”:
”Att regeringskansliet nu sväller innebär att statsministern går emot en rapport skriven för regeringens och statsministerns eget globaliseringsråd 2009 som avrådde Reinfeldt från att utöka antalet ministrar.
I rapporten, med titeln Pm till statsministern, hävdar statsvetarprofessorn Tommy Möller och Magnus Granlund [egentligen Erlandsson?], statsvetare vid Stockholms centrum för forskning om offentlig sektor, att antalet ministrar och departement borde bli färre.
[Läs mer här om denna rapport. Inget är dock hugget i sten].
De skriver att problemen med samordning ökar mycket, så snart man kommer över 20 statsråd. Reinfeldts nya regering har växt från 22 till 24 statsråd. Detta trots att statsministern lyssnat till rådet om att minska antalet departement i och med att integrations- och jämställdhetsdepartementet försvann.”
Jan-Åke Blomqvist, ekonom och f0lkhögskolelärare skrev i debattartikeln ”Alternativ till nedskärningar” om att vi, större och mindre, skattebetalare får betala för finanssektorns ”sjukliga överdåd”:
”Att den enorma spekulationsbubblan som sprack 2008, skulle följas av skenande statsskulder, var inte svårt att förutse.
Enligt Internationella valutafonden har världens regeringar, inklusive den svenska, pumpat in bidrag och lånegarantier till ett värde av ofattbara 150.000 miljarder kr för att rädda den politiskt avreglerade finanssektorn (banker, försäkrings-, fond- och finansbolag) från kollaps. Kraschen har lett till ekonomiskt kaos, massarbetslöshet och därmed sjunkande skatteintäkter, vilket givetvis gör statsskulderna ännu tyngre.
[och vad har krävts tillbaka av bankerna och finansinstituten?]
Världens regeringar, inklusive den svenska, gav finanssektorn en unik särställning, när de avreglerade för 25-30 år sedan och släppte pengarna fria. Ekonomin skulle nu växa över alla bräddar, när de finansiella marknaderna blev befriade från politikernas klåfingrighet, sade nationalekonomer i kör. Resultatet blev istället ekonomiskt kaos och en finanssektor som gavs makten att bestämma över regeringarnas ekonomiska politik, istället för att verka inom ramen för en fungerande marknad precis som alla andra företag.
Nu genomför många EU-länders regeringar, blåa som röda, kraftiga sparpaket i den gemensamma sektorn, som kommer att slå ännu hårdare mot de sociala trygghetssystemen och öka arbetslösheten ännu mer. EU:s största länder, Tyskland och Frankrike, driver ännu hårdare budgetregler för alla medlemsländer i syfte att svälta sig ur nuvarande och kommande kriser.
Sverige påbörjade både röda och blåa regeringar nerskärningarna redan tidigt 1990-tal i vår gemensamma sektor efter bank- och kronkrisen, som även den berodde på finanssektorns avregleringar. Den höga arbetslösheten har bitit sig fast och lönerna är nerpressade. Vanliga medborgare har blivit fattigare, medan de som berikade sig på den vettlösa spekulationen kom undan än en gång.
Samtidigt gör EU-regeringarna, inklusive den svenska, nästan ingenting åt finanssektorn.”
På denna artikel svarar Birgitta Hambraeus idag:
”Tack Jan-Åke Blomqvist för din utmärkta artikel i DD om det destruktiva systemet med ”kapitalets frihet’, nyliberalismen. Och för ditt förslag att ändra riksbankslagen, så att staten kan investera räntefritt.
Sverige är med i de två första faserna i EUs ekonomiska och monetära union, EMU. Men efter nej i folkomröstningen sa vi nej till den tredje fasen. Vi har fortfarande en egen valuta och en självständig riksbank som lyder under riksbankslagen. I den nu gällande lagen slås fast att Riksbanken har monopol på utgivande av sedlar och mynt. När lagen skrevs fanns det inga andra betalningsmedel, men nu skapas pengar elektroniskt av bankerna när de lånar ut mer än de har mot ränta.
Riksdagen kunde på eget initiativ enkelt ändra lagen så att Riksbanken ger ut alla betalningsmedel också de elektroniska. Då är det bankerna som får låna mot ränta i stället för staten. Och staten kunde utan statsskuld investera i till exempel järnvägar, skolor och övergången till det förnybara energisystemet.
Jag är glad över att Socialdemokraterna nu kommer att ompröva sin ekonomiska politik. Högerfalangen hyllar samma syn på ekonomin som Alliansen. De som kallas vänster är vad jag förstår kritiska till nyliberalismen, till exempel statens utgiftstak, många privatiseringar och nedskärningar av den offentliga sektorn.
Det var Kjell Olof Feldt som vann rosornas krig 1985 då han ändrade vårt blandekonomiska system, där staten hade ekonomisk kontroll. Han släppte kapitalet fritt med 90-talets kris som följd.”
Paul Krugman skriver om ”The Dark Ages, Returned In Full – the Work of Having No Work” eller ungefär ”Medeltidens mörkaste århundrade helt och fullt tillbaka – arbetet med att inte ha något arbete”.
Och som en av kommentatorerna skriver:
“Det är ungefär som ‘Nåväl, det kommer att bli olycksfall i arbetet.’
[Ja, litet svinn får vi räkna med!? Men drabbas de som beslutar om saker - i alla fall inte kortsiktigt? Men hur blir det på längre sikt? Vilket samhälle skapas?
Se 'Nya tuffa Sverige - Reinfeldt: De kommer i kläm'. Ja som sagt, litet svinn får vi räkna med!!??].
Lustigt hur de som utvecklade denna idé vanligtvis lämnas helskinnade. Om andra människor lider då är det bara ett bra och nödvändigt lidande. Jag? Nå, det är skillnad … stimulera bort.”
Nästa kommentator skriver (rejält ironisk?):
”Epidemier måste få arbeta sig igenom befolkningen, så att den reduceras till en naturligt sund nivå [och där de svaga och lytta försvinner]. Medicinska ingripanden kommer bara att tjäna syftet att omintetgöra epidemins arbete och bara förstora dess dödlighet i nästa omgång [göra dödligheten ÄNNU större i nästa utbrott]. Europas gradvisa återhämtning från ”digerdöden” [’den svarta döden’] på 1300-talet demonstrerade mer än nog de naturliga återställande krafterna hos befolkningen som siffermässigt ordnats [rationalisera och dess synonymer] av sjukdom.
Hade Joseph Mengele [känd som dödsängeln] blivit ’ekonom’ snarare än ’läkare’ hade han varit Schumpeterian.”
Tillägg på kvällen: Paul Krugman skriver sitt senaste blogginlägg ”This Is The Way The Euro Ends” eller ungefär ”det är så här euron tar slut.” Det här med ekonomi är rena grekiskan för mig, men jag känner ändå en massa spontant: att pengarna måste fördelas och att jämlikhet är bäst för både människor och samhälle. Med det menar jag inte att alla ska ha exakt samma inkomster och något sådant har ju aldrig existerat i Sverige heller, FAST vi haft socialdemokratiskt styre så länge!!
Ja, (S) måste ut i verkligheten!!!
Men högern (och dess politiker) bryr sig ÄNNU mindre än alla rödgröna tillsammans om människor! Bara de klarar sitt eget skinn så får det väl gå hur det vill med alla dem som lever ett vanligt mänskligt liv, med lyckanden, tillkortakommanden, kriser, sjukdom m.m. som de kanske för sitt liv inte ens kunde tänka sig, men som saknar de ekonomiska resurserna för att klara dessa utan ett allmänt trygg- och säkerhetsnät…
Se Kajsa Ekis Ekman i ”Den lyckade människan” i senaste Pedagogiska magasinet, som har många andra jättebra artiklar inte minst i detta temanummer om framtiden. Rekommenderas!
”Lärare ska coacha eleverna ut i arbetslivet – för det är inte den bildade människan man vill skapa, utan den lyckade människan.”
Vadå, hela eller lyckliga människan? Någon slags övermänniska ska skapas? Jag ser mängder med robotar framför mig, som är på topp jämt. Som spottar ur sig superprestationer… Stimuleras människor med tendenser till storhetsvansinne i en sådant här samhälle, sådan här miljö?
Om undermänniskor.
Ja, det var det där med förakt för svaghet…
Och läs Björn Johnsons och Malin Junestavs debattartikel ”Ministerns kreativa bokföring framstår som stötande” om Ulf Kristoffersson och sjukförsäkringen. Tala om iskyla och arrogans! Och cynism! Se blogginlägg på Johnsons blogg om denna debattartikel samt Malin Junestav om arbetslinjens historia och synen på arbetslösa.
Slog mig apropå Paul Krugman ovan, han skrev för ett tag sedan om att man skulle sortera bort vissa av kommentarerna på hans blogg på New York Times på något vis tekniskt (teapartyister som bombarderar bloggar och teman med visst innehåll) och Björn Johnson har också skrivit på sin blogg nyligen om ”troll” på nätet i inlägget ”Cyberbalkaniseringen i kommentarsfältens kloaker” där han menar att dessa ”troll” får andra kommentatorer att mer och mer avhålla sig från att kommentera (och där har han verkligen rätt känner jag personligen) samt i Efter Arbetet i ”Konstgräsrötternas revolt”.
Om medikalisering som en påstått viktig faktor till sjukskrivningsboomen i slutet av 1990-talet, samt om av- och remedikalisering…
november 12th, 2010 § Kommentera
[Uppdaterad och redigerad 13 november. Ja, detta med diagnoser och eventuell medikalisering kan och skulle kunna/borde diskuteras djupare. Diagnoser förändras, mer eller mindre, med tiderna och tidsandan och förmodligen också beroende på vilka som sitter i makten och vad som tjänar dem. Samt 14 november: naturligtvis ska det vara 1990-talet i rubriken!!!].
Björn Johnson skriver i sin bok ”Kampen om sjukfrånvaron” på s. 232:
”Enligt förespråkarna för överutnyttjandeproblemet blev detta [medikalisering, som i debatten tog sig uttryck i form av att individers privata, psykosociala eller arbetsmarknadsmässiga bekymmer påstods ha blivit medicinskt sanktionerade] allt vanligare under slutet av 1990-talet. Medikaliseringen nämndes särskilt i samband med ökningen av de psykiatriska diagnoserna och sjukfrånvaron bland kvinnor.”
Att det främst har varit kvinnor som drabbats har det påverkat debatt och politiska beslut? Hade det sett annorlunda ut om män drabbats?
Johnson skriver att forskning om medikalisering såg dagens ljus på 1970-talet. En av världens ledande auktoriteter på medikalisering Peter Conrad pekar i sin bok ”The Medicalization of Society” på olika exempel på denna som flintskallighet, erektionsproblem, drogmissbruk klimakteriebesvär, samt hyperaktivitet hos barn och vuxna. Och denna utveckling av allsköns diagnoser har drivits på av många olika faktorer – inte minst läkemedelsindustrin.
“Over the past half-century, the social terrain of health and illness has been transformed. What were once considered normal human events and common human problems — birth, aging, menopause, alcoholism, and obesity — are now viewed as medical conditions. For better or worse, medicine increasingly permeates aspects of daily life.
Över det senaste halva århundradet så har den sociala terrängen rörande hälsa och sjukdom förvandlats. Det vi ansåg vara normala mänskliga händelser och allmännmänskliga problem – födelse, åldrande, menopaus, alkoholism och fetma – ses nu som medicinska tillstånd. Hur det än går, så har medicinen i ökande grad trängt in i dagligt liv.
Building on more than three decades of research, Peter Conrad explores the changing forces behind this trend with case studies of short stature, social anxiety, ‘male menopause,’ erectile dysfunction, adult ADHD, and sexual orientation. He examines the emergence of and changes in medicalization, the consequences of the expanding medical domain, and the implications for health and society. He finds in recent developments — such as the growing number of possible diagnoses and biomedical enhancements — the future direction of medicalization.
Byggande på mer än tre decenniers forskning undersöker Peter Conrad de förändrande krafterna bakom denna trend, med fallstudier av kort växt, social ångest, ’manlig menopaus’, erektionsdysfunktioner, vuxen-ADHD och sexuell läggning. Han undersöker uppkomsten och förändringarna vad gäller medikalisering, konsekvenserna av den expanderande medicinska domänen och innebörden för hälsa och samhälle. Han finner i ny utveckling – sådana som det växande antalet möjliga diagnoser och ökningarna av de biomedicinska förklaringsmodellerna – den framtida riktningen vad gäller medikalisering.
Conrad contends that the impact of medical professionals on medicalization has diminished. Instead, the pharmaceutical and biotechnical industries, insurance companies and HMOs, and the patient as consumer have become the major forces promoting medicalization. This thought-provoking study offers valuable insight into not only how medicalization got to this point but also how it may continue to evolve.
Conrad hävdar att inflytandet på medikaliseringen från de professionella inom medicinen har minskat. Istället så har den farmaceutiska och biotekniska industrin, försäkringsbolag, HMO:n och patienten som konsument blivit den viktigaste kraften som befordrar medikalisering. Denna tankeväckande studie erbjuder värdefull insikt inte bara i hur medikalisering kom till denna punkt, utan också hur den skulle kunna fortsätta att utvecklas.”
Men Johnson påpekar att denna utveckling av medikalisering inte är entydig och ger exempel på detta, s. 233. Jag citerar dessa ganska ironiskt:
”På vissa område har det skett en avmedikalisering. Ett framträdande exempel är homosexualitet, som var sjukdomsklassat i Sverige fram till [så sent som] 1979.
På andra områden har det skett en remedikalisering, till exempel när det gäller grov brottslighet som idag återigen ses som ett åtminstone delvis medicinskt betingat problem.
[se dock den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus som undersökt de värsta seriemördarna i USA och det han kommit fram till vad gäller orsakerna till varför dessa blivit så våldsamma och farliga. Han har skrivit boken 'Base Instinct' om dessa sina undersökningar, i vilken han konstaterar att barndomsövergrepp är den viktigaste förklaringen till deras enorma våldsamhet. Han skriver också att att växa upp i mindre våldsamt hem, med kanske 'bara' psykologiska/känslomässiga övergrepp, kan yttra sig 'bara' i trångsynthet/bigotteri*].”
Och han fortsätter:
”Frågan är dock vilken roll denna medikalisering spelar för sjukfrånvarons storlek. Man blir inte sjukskriven för flintskallighet, ADHD eller impotens. Förespråkare för överutnyttjandeproblemet knöt medikaliseringen till sjukfrånvaron genom att peka på bristerna i sjukskrivningsprocessen [han påpekar på s. 234 att att bedöma arbetsförmågan alltid har varit besvärligt]. Argumentet var att dessa brister gjorde det möjligt för medikaliseringen att slå igenom och ge upphov till ökad sjukfrånvaro.”
På s. 234:
”Det finns ingenting i forskningen om sjukskrivningsprocessen – åtminstone ingenting som jag kunnat finna – som kan förklara varför medikaliseringen slog igenom så kraftigt just vid millennieskiftet – om den nu gjorde det.”
Och vidare:
”En av de främsta argumenten för medikaliseringstesen var ökningen av psykiatriska diagnoser. Denna ökning tolkades som ett bevis för att många människor var alltför benägna att vilja ’ta till’ sjukskrivning när de mötte motgångar och bekymmer i sina vardagsliv.”
Suck! Vilken medkänsla och människokännedom att avfärda människor så!
Men utbrändhet och andra stressrelaterade diagnoser var inte så viktiga som debatten gav intryck av, men något hade ändå hänt. Ökning av psykiatriska diagnoser var ett generellt fenomen, men mest märkbart i de sektorer där de tydligaste arbetsmiljöförsämringarna skett.
En jämförelse ”Medicalization of sickness absence” av Isabell Schierenbeck mellan sjukskrivningsakter i slutet av 1970-alet respektive slutet av 1990-talet visar att både handläggarna och läkarna hade vidgat sina uppfattningar om sjukdom och arbetsförmåga sedan 1970-talet. Ett större antal diagnoser användes i de senare akterna och psykiska diagnoser hade blivit vanligare, något Schierenbeck tolkade som tecken på en medikalisering. Förvisso noterade hon att psykiska symptom var vanligt förekommande redan under 1970-talet, men de lades då sällan som grund för själva diagnosen. Så man hade psykiska problem redan då!!! Hör och häpna!
Johnson skriver att eftersom Schierenbecks empiriska material är knapphändigt beskrivet i rapporten så är det svårt att bedöma hennes analys, men det är möjligt att man kan tolka hennes fynd som tecken på ett slags medikalisering, som han skriver. Det som dock slår honom är att detta i så fall knappast tycks ha påverkat själva sjukskrivningsbesluten.
s. 236:
”Det var säkert så att man under 1990-talet oftare lyfte fram de psykiska besvären vid diagnostiseringen – sådana besvär var inte längre lika stigmatiserande som de hade varit tidigare. Men de personer som akterna gällde hade blivit sjukskrivna också under 1970-talet, även om det var för värk och ryggbesvär snarare än för ångest och depressioner.”
Karin Johannisson skriver om något på liknande tema (om vad som anses normalt och inte i olika tider) i artikeln ”Problembarn blir aldrig omoderna” i Pedagogiska magasinet:
”Vårt rastlösa samhälle uppmuntrar fria individualister. Men paradoxalt nog kanske kommande generationer blir mindre toleranta mot olikhet./…/
Samtiden, sägs det, kan diagnostiseras genom sin syn på framtiden. För tillfället tycks framtidstemat rätt blekt. Det gäller också skolan. Inga nytänkande visioner tränger igenom betygsmangel, friskoledebatt och politisk polemik./…/
Framtidsfrågorna bör givetvis handla om hur barn bäst ska utbildas och fostras, men också – och minst lika viktigt – om själva synen på barnet. En sådan fråga är om vi är på väg att tolerera allt mindre av avvikelse från önskvärd personlighet och förväntat beteende. Det tycks vara en paradox att vi betonar varje barns rätt att utvecklas till en fri individ samtidigt som vi stänger in det bakom alltmer medikaliserade normer för det rätta [vidsynthet ha blivit trångsynthet/bigotteri igen?].
Från den utgångspunkten vill jag ställa frågan om och hur varje samtid konstruerar sin särskilda grupp ’problembarn’.”
Verkligen väl värd att läsa!
Se också ”Opening Pandora’s Box: The 19 Worst Suggestions For DSMV” eller ”Att öppna Pandoras ask: de 19 värsta förslagen för DSM5 angående diagnostisering.
Tillägg 13 november: om Pandoras ask kan man läsa här. Se vidare ”It’s not too late to save ”normal’. Psychiatry’s latest DSM goes too far in creating new mental disorders” eller ”Det är inte för sent att rädda ”normal’. Psykiatrins senaste DSM går för långt i att skapa nya mentala störningar/sjukdomar” av Allen Frances, professor emeritus och involverad i den skapandet av den senaste DSM, som är en handbok för psykiatrin som innehåller standarddiagnoser för psykiatriska sjukdomstillstånd. Den ges ut av American Psychiatric Association (APA), men är brett använd över hela världen.
Allen skriver, ganska så självkritiskt, i min amatöröversättning:
”Vår panel [de som skapar/t senaste DSM] gjorde stora ansträngningar att vara konservativa och försiktiga, men av misstag/slarv bidrog vi till tre falska ”epidemier” – attention deficit disorder, autism och barndoms bipolar disorder. Helt klart var vårt nät gjort för stort och därmed fångade många ”patienter” som kanske skulle ha mått mycket bättre av att inte träda in i psykiatrisystemet.”
Se också artikeln ”A warning Sign on the Road to DSM-V: Beware of It’s uninteded consequences” eller ”Ett varningtecken på vägen mot DSM-V: vi måste akta oss för inte avsedda konsekvenser” också av Allen Francis, samt intervju med den amerikanska psykiatrikern Judith Lewis Hermann om DSM-IV, vars kommitté hon satt i (hon har också uttryckt kritik mot DSM på likande sätt som Allen).
Hanne Kjöller skriver t.ex. angående medikaliseringen i samhället (för att rättfärdiga sig själv?) ”Medikalisering: Varför skulle kvinnor vara skörare än män?”
Apropå fars dag så publicerade Dalademokraten följande som skulle kunna vara svar på det Kjöller (klicka länken, där står en massa intressant om Kjöller och hennes skriveriet) skrivit i en massa sammanhang. Att kvinnor i högre grad pratar känslor kanske gynnar livslängden hos kvinnor och missgynnar män. Och inte minst bidrar till en massa andra bra saker; större livskvalitet, sociala relationer osv.
Att moralisera och slå sig för bröstet * löser inga av de problem Kjöller skriver om vad gäller medikaliseringen. Det trycker bara ner alltihop och vad som egentligen är roten till det hela.
*som jag tycker Kjöller gör och gjort, med att bland annat framhålla sin ”starka” anmoder. Rent parentetiskt kan jag inte låta bli att undra vad denna ”styrka” bestod i och och inte minst vad denna kvinna förmedlade till sina efterföljare! Brist på empati och medkänsla är vad jag misstänker, något som Kjöller också demonstrerat. Jag sa upp en prenumeration av DN för många år sedan p.g.a. dess ledarskribenter.
Och som sagt så visade akterna från sjukskrivna på 1970-talet (se ovan) att de sjukskrivna också hade psykiska symptom, men de framhölls inte eller lyftes inte fram, utan man sjukskrevs för andra orsaker. Så psykiska symptom existerade redan då, hör och häpna! Men de var mer tabubelagda och stigmatiserande.
* Han skriver i kapitlet ”Hitler and Hatred” eller ”Hitler och hat” på sidorna 179- 180:
”Frank McCourts bok Ängeln på sjunde trappsteget erbjuder insikt i hur kränkningar kan leda till bigotteri eller trångsynthet. Författaren porträtterar på ett rörande sätt fattigdomen i vilken hans fars alkoholism och hans mors depression hade drivit familjen. Hans far brukade återvända hem sent på natten, berusad, avlöningen borta. Han väckte sina svältande barn och fick dem att stå i köket för att recitera nobla poem och sjunga patriotiska sånger som hyllar det irländska och fördömer det engelska som orsaken till misären hos irländarna och, i förlängningen, hos hans familj. Som belöning gav han varje barn en penny som de kunde köpa godis för nästa dag.
Deras far förflyttade lyckosamt sitt eget ansvar för familjens fattigdom till engelsmännen. Lyckligtvis för författaren var hans far och mor inte våldsamma och misshandlande, men tänk om de hade varit det? Skulle förlust, berövande och misshandel kunna vara ursprunget till IRA terrorismen i Belfasts undre medelklass?
Den hemska känslan av hjälplöshet och förödmjukelse som skapas genom barnmisshandel, offrets känsla av maktlöshet och rädsla och raseriet som kommer ur detta är avgörande viktiga motivationer för våld. Depression hos en misshandlad människa intensifierar denna dynamik. Hjärnskadan [orsakad av kränkning eller misshandel. Hjärnforskningen har de senaste åren kunnat visa på hjärnskador hos rumänska barnhemsbarn i de delar av hjärna där emotioner sitter. Skador som är reparabla om de inte är alltför stora??] och/eller berusning som kan bli ytterligare pålagd stör förmågan hos den misshandlade individen att kontrollera uttrycket för hans raseri och hat. Paranoian och inbillningstänkandet hos individer som dessutom har ärvt mental instabilitet och mental sjukdom förvärrar dessa mörka känslor och avskaffar förmågan att älska, lita på och njuta av livet. Så fundamentalt skadar dessa faktorer verkligen psyket så att sådana offers livs arbete kan ses som ett försök att fly från sin offerstatus och ibland höjas till förövarnivån.”
Alice Miller om Frank McCourt i hennes bok “The Truth Will Set You Free – Overcoming Emotional Blindness and Finding Your True Self” på sidorna 100-103:
“Skydd och respekt för barns behov – det är verkligen något som vi borde kunna ta för givet. Men vi lever i en värld full av människor som har växt upp berövade sina rättigheter, berövade respekt /…/ dessutom finns det en tendens idag att mindre idealisera och romantisera barndomen; misären kommer ofta upp i ljuset i all sin galenhet. Men i de flesta biografier jag har läst håller författarna fortfarande en känslomässig distans från lidandet som de genomgick i barndomen. Liten empati och en högeligen förvånande avsaknad av uppror är regeln. Det finns ingen undersökning om ”varför” bakom orätten, den känslomässiga blindheten och den resulterande grymheten visad av vuxna, vare sig de är föräldrar eller lärare. Det är bara beskrivning. På varje sida i den briljanta boken Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt, till exempel, beskriver Frank McCourt sådana grymheter i kuslig detalj. Men även när han minns sin barndom reser han sig aldrig upp mot sina plågoandar, istället försöker han förbli levande och tolerant och försöker söka räddning i humor. Och det är för denna humor som han har blivit hyllad av miljoner läsare över hela världen.
Men hur ska vi kunna stå upp för barn i vårt samhälle och förbättra deras situation om vi skrattar åt och tolererar grymhet, arrogans och farlig dumhet? /…/ Humor räddade Frank McCourts liv och satte honom i stånd att skriva sin bok. Hans läsare är tacksamma mot honom för detta. Många av dem har delat samma öde och de vill inget hellre än att kunna skratt bort det. Skratt är bra för dig, säger de, och det hjälper en verkligen att överleva. Men skratt kan också förleda dig till att bli blind. Du kan bli förmögen att skratta åt det faktum att någon ha förbjudit dig att äta av kunskapens träd, men det skrattet kommer inte att verkligen väcka dig från din sömn. Du måste lära dig förstå skillnaden mellan gott och ont om du vill förstå dig själv och ändra något i världen som den är.
Om biografiförfattare var bättre informerade om detaljerna och konsekvenserna av det som vissa likgiltigt kallar normal och sträng uppfostran, skulle de förse oss med dyrbart material för bättre förståelse av vår värld. Men det finns inte många som försöker förstå hur en sådan uppväxt upplevdes av det subjekt som de var som barn.”
Om den hemska staten som styr(t) allt, men hur är det med vårt individualiserade samhälle? Är vi mindre styrda idag? Eller styrs vi rentav än hårdare idag, men av andra krafter? Så hur fria är vi egentligen?
november 8th, 2010 § Kommentera
[Uppdaterad på kvällen, se slutet av postningen]
Maria-Pia Boëthius undrar om TV övertagit uppfostran av folket på livets olika ”avpolitiserade” områden och skriver i sin senaste ledare ”Efterlyses: En svensk Jon Stewart” i ETC:
”Medieprofessor Jeff Cohen bloggade [hans artiklar/blogg här]: ’Det är ett sorgligt faktum att de två viktigaste nyhetsprogrammen i USA återfinns på Comedy Central.
Med sitt komiska format gör de vad journalisterna borde göra… De granskar obevekligt mainstream-medierna och anklagar dem för lättja, elitism och maktslickeri och utpekar dem som ansvariga för fördumningen av livet i Amerika.’/…/
… vi alltså låter av kommersiella tv-bolag utsedda människor och ’experter’ tala om för oss hur livet bör levas och vad det är som gäller. Det är tv (och i förlängningen den kommersiella världen, storföretagsamheten, det ekonomiska systemet) som förvandlats till de nya kommersiella ingenjörerna som ersatt den sociala ingenjörskonsten.
Tv griper in överallt, medlar mellan bråkande grannar, fixar ekonomin och tar slösaktiga i upptuktelse, väljer de vackraste, de bästsjungande och bästdansande, plastikopererar om folk, kommer med auktoritära råd om bråkiga ungar, mat, renovering av hus, väljer toppmodeller, låter oss få se trendsättande idiotlekar, fastställer modet, får oss att banta offentligt, utser ’vinnare’ och ’förlorare’ på alla livets områden och visar upp lyx som vinnarna skaffat sig och så vidare i all oändlighet.
Jag häpnar oavbrutet över hur människor låter sig hunsas av den nya kommersiella ingenjörskonsten. Jämfört med detta var den sociala ingenjörskonsten nästan försumbar.
På sjuttiotalet fanns det en annonskampanj som löd ungefär så här: ’Socialstyrelsen vill att vi äter 6–8 skivor bröd om dagen.’ Den annonskampanjen blev själva sinnebilden för den obehagliga staten som la sig i människors liv och användes ofta som exempel på vad man då kallade Storebror, ett ord som blivit omöjligt sedan tv förvandlat det till varumärke för en dokusåpa. Innebörden är att en stat försöker styra medborgarna med hjälp av social ingenjörskonst. Det fanns bara en hake med brödskivekampanjen. Den kom inte från staten, utan från Svenska Brödinstitutet, en kommersiell branschorganisation, som ville få oss att äta mer bröd. Men mängder av människor lät sig ’uppröras’ över denna påstått statliga inblandning och någon dementi nådde aldrig fram. Den blev istället ett väl nyttjat (och lögnaktigt) exempel på statligt förtryck.
Den propaganda vi får oss till livs är att det är skandalöst av stater att försöka lägga sig i människors liv, där är journalister på bettet, medan de hundratals miljarder som varje år läggs ner på tv-koncept, reklam, pr, lobbying, spin, planterade nyheter och osynlig manipulation betraktas ’normal’ affärsverksamhet.
I denna nya sköna värld motsätter vi oss statlig inblandning, religioner, ideologier, filosofier och så vidare – de är förtryckande – medan det kommersiella stålbadet, som startar i samma sekund vi vaknar och inte upphör förrän vi somnar, om ens då, numera anses normalt.”
Martin Halldin är inne på liknande tema. I ”Den osynlige mannen” kan man läsa:
”Är det inte ironiskt att vi i vårt individualiserade samhälle är så fixerade vid att identifiera ’trender’? Alla har ’en fri vilja’; om den råkar vara densamma som alla andras då ’har det bara blivit så’. Och om du inte gör som alla andra så ska du uppmärksammas på det./…/
Det skapas en påhittad trend – som media sedan använder som utgångspunkt i sin rapportering, vilket i sin tur bekräftar trenden, och vips har vi ett cirkelresonemang.”
Och från FactCheck-org om ”Health Care Spin – Again”.
Om komikern Jon Stewart.
Tillägg på kvällen: se Kildén & Åsman i Nyliberala korståget.
Dagens arbete i ”Undersökningen sades bevisa fusk – men tydde snarare på hög arbetsmoral”:
”År 2002 beställde Svenskt Näringsliv en egen opinionsundersökning från Temo där man undersökte attityder till sjukskrivning. I en debattartikel förklarade sedan organisationen att folk hade dåliga kunskaper: ’Många anser att det finns situationer då det är okej att sjukskriva sig trots att man egentligen inte är sjuk.’/…/
Men vad som inte nämndes i debattartikeln, men som framgår av svaren i opinionsundersökningen, var att hela 60 procent även svarade att de gått till jobbet någon gång det senaste året trots att de varit så sjuka borde ha stannat i sängen.
Arbetsmoralens härdiga folk överträffade slappisarna med råge i arbetsgivarorganisationens egen undersökning. Det valde varken tidningar eller Svenskt Näringsliv att lyfta fram.
– En debatt är ju en debatt. Man vill framhålla en tes och jag tror samtidigt att attityder, kunskaper och överutnyttjande var ett problem då, säger Anders Morin som är ansvarig för välfärdspolitiska frågor på Svenskt Näringsliv.”
Björn Johnson vederlägger tesen om överutnyttjande (se länk nedan till debattartiklar av honom) och skriver i sin bok ”Kampen om sjukfrånvaron” om underutnyttjande av diverse sjukförsäkringar, tänk bara på alla halvsjuka barn på dagis – och sjuknärvaro på jobbet.
Se Ett hjärta RÖTT om ”Nya sjukreglerna ett arbetsmiljöproblem” där hon refererar till en motion en läkare skrivit om arbetssituationen för läkarna, en motion som finns att läsa i Läkartidningen.
En kvinnlig läkare skriver som svar på denna motion:
”Ser med glädje att allmänläkarkollegorna motionerar kring detta. Jag håller med helt och hållet. Ser varje vecka fall där patienter far väldigt illa i det hårdnande klimatet.
Det blir ofta helt absurda förvecklingar, vilka dels innebär en svår stress för såväl patient som läkare, dels äventyrar patientens tillfrisknande.
Det kan vara fall där patienten efter lång sjukskrivning kommit igång i arbete på halvtid men så tar sjukersättningsdagarna slut och patientens arbetsförmåga ska prövas mot hela arbetsmarknaden, inkluderande skyddat arbete på Samhall. Man rycker undan hela rehabiliteringsprocessen på detta sätt.
Vem tjänar t ex på att en halvtidssjukskriven läkare ska tvingas ut på den öppna arbetsmarknaden för att pressas att arbeta heltid med ett mindre kvalificerat arbete?
Förutom dessa aspekter är det givetvis ett arbetsmiljöproblem att ständigt bli ifrågasatt, att få sina bedömningar underkända, att inte få betalt för sitt arbete med intygsskrivande, att bli nedringd av förtvivlade patienter, att få sin kompetens ifrågasatt inför patienten, att inte få besked direkt om de beslut som tas utan behöva få informationen av patienten osv.
Hur har det kunnat bli så här? Visst har det varit ”för lätt” att bli sjukpensionär tidigare (dock framför allt pga bristande rehabiliteringsresurser vill jag påstå [precis vad statsvetaren Björn Johnson påstår), men nu har vi hamnat i det andra diket, där man inte kan räkna med trygghet och respektfull behandling om man blir långvarigt sjuk.”
