Ni måste lyssna på ekonomerna? De (nyliberala) som försäkrat att det är jättebra att låna, att spekulera på börsen och det där med skatter, det är bara skit! Vi har gått på falska löften om chansen att bli rika bara vi väljer politiker som släpper fram Mammon, men vad har det lett till?

[Kolla kommentarer nedan].

Så bra skrivet! Vilka vinner på den nyliberala politik vi har över hela västvärlden? Vi har förespeglats att skattesänkningar är den rätta (och enda) vägen, men de som vinner på denna politik vill inte låta oss veta vad vi förlorar på den. Jo, jag tror vi förlorar på den på flera olika sätt, ekonomiskt och samhälleligt.

Behöver inte rikingarna solidaritet tillbaka? Kan de köpa sig fria från allt sånt? Behöver de inga människor omkring sig? Som verkligen bryr sig och inte bara ser till status… Som inte väljer ens umgänge bara för att man har en position och pengar? Högt tänkande här.

Börjar högerledarna känna att det bränner under fötterna? David Cameron, premiärminister i Storbritannien, ser ut att ha väldigt bråttom att privatisera den nationella sjukvården där (NHS Care se också här).

Se artikeln ”Cameron’s new target – how quickly he can privatise NHS care” eller ”Camerons nya mål – hur fort han kan privatisera den nationella sjukvården.”

Det är litet intressant att läsa om Cameron i wikipedia:

”Den, med hans egna ord, ”skamligt privilegierade” David Cameron är uppvuxen i Peasemore nära Newbury i Berkshire och har studerat vid elitskolan Eton och vid Oxfords universitet, där han tog examen i filosofi, politik och nationalekonomi 1988.

Han är därmed den förste brittiske premiärminister som utbildats vid Eton sedan sir Alec Douglas-Home, som var Storbritanniens premiärminister från 1963 till 1964.”

Kommer att tänka på det britten George Monbiot skriver om sina egna erfarenheter av att gå i finare privatskola:

”Storbritanniens konstiga privatskolesystem orsakar omätbar skada.”

Se också amerikanen William Deresiewicz om ”Avigsidorna med en elitutbildning – våra bästa universitet har glömt bort att anledningen till att de existerar är för att skapa själar, inte karriärer”, en elitutbildning där man görs till ett ”excellent får” och tas ifrån förmågan att tänka (i alltför många fall). Denna text rekommenderas varmt.

Ja, det är som Maria-Pia Boëthius så tankeväckande skriver om i ”Befolkning i PR-byråernas knä”: Läs också Johan Ehrenberg i ”Något är fel”:

”Jag läser att svenska folket äter mer hamburgare än någonsin. I den fina morgontidningen tror man det beror på ”nyttighetstrenden’. Eftersom kedjorna börjat lansera lite grönare produkter så går människor dit men väljer sedan ofta den vanliga menyn när det väl ska ätas.

Jag tycker detta är en rätt märklig teori.

Något är fel i grundtänket.

Hamburgare ökar nämligen bland alla bolagen, oberoende om de skriker ut minimorötter och klimatsmarthet eller inte. Så vad kan då vara orsaken? Om vi letar oss lite från profiler och varumärken så kanske verkligheten de senaste åren kan väcka en tanke.

Fattigdom innebär nämligen mera snabbmat.

När människor är oroliga för sina inkomster så försöker man spara in där det går, och även om hamburgaren är snabba kolhydrater så är det också snabba cash för ägarna när många snålar med lunch och annan utemat.”

Vi, gräsrötterna, ska dock tänka positivt. Friheten sträcker sig inte längre än så? Så att vi får tänka och känna som vi faktiskt tänker och känner? Eller som vi ”vill” tänka eller känna?

Eliten får dock vara sur!? Har Reinfeldt tappat sugen?

”Fredrik Reinfeldt ser inte ut att ha särskilt roligt längre. Han är sur och stingslig. Det blev övertydligt när han i veckan besökte Dalarnas högskola för att, som det heter, ”lyssna” på människor.

De lokala S-studenterna ­hade skrivit ett protestbrev mot ­nedskärningarna på skolan. Statsministern tog inte ens i hand.

Fredrik Reinfeldts dåliga ­humör har sina förklaringar.

I går föll Moderaterna 3,6 procentenheter i Ipsos – tidigare Synovate – i Dagens Nyheter. Socialdemokraterna gick framåt 5,6 procentenheter och flera andra mätningar visar samma trend./…/

Moderaterna försöker framställa sin politik som opolitisk. De vill ju bara alla väl.

Carl Bildt kallade det ”Den enda vägens politik” i början av 1990-talet. Nu kallas det ”Allmänintresset”. Men det är samma högerpolitik, förklädd i opolitisk förpackning.

Det är möjligt att Moderaterna vill väl. Men välvilja skapar inga jobb.

I veckan rapporterade ­Dagens Nyheter att bara en tredjedel av alla arbetslösa har a-­kassa i dag. Resten får gå till ­socialkontoret eller bli försörjda av sin familj. Samtidigt biter sig massarbetslösheten fast kring åtta procent enligt SCB.

Ökad otrygghet och sänkt skatt gav bevisligen inte fler jobb.

Trist, eftersom det är grundbulten i hela Moderaternas ­arbetsmarknadspolitik. Sen är energin slut./…/

Nu ska detta trötta gäng argumentera i två år till för att de skattesänkningar som hittills inte gett några jobb nu ska börja göra det.

Och Fredrik Reinfeldt ska fortsätta åka runt i landet och ”lyssna” på människor.

S-studenternas protestbrev då?

På direkt fråga på om stats­ministern tänkte läsa brevet svarade han:

– Ja, det kommer väl diarie­föras som alla brev vi får.”

Det finns världar som osynliggörs dock…

Se om hotande bostadsbubbla. Och också kommentarer längst ner om “Vad kunde vi gjort med krediterna istället för en bostadsbubbla?” och från bloggen Bobubbla?

Skolval och ansvarsskyldighet: en agenda vars slutresultat är helt och hållet spekulativ…

Detta med spekulation angående slutresultat gäller inte bara skolval, utan allt annat som sker i politiken idag.

Vi är utsatta för ett gigantiskt experiment vars egentliga slutresultat vi kanske inte riktigt har klart för oss och där en massa människor troligen kommer att komma i kläm helt i onödan. Jag gillar det INTE.

Mer om Diane Ravitch angående amerikansk skola i kapitlet ”Det jag lärde om skolreform” i boken ”The Death and Life of the Great American School System – How Testing and Choice Are Undermining Education.”

Se alla inlägg under kategorin Diane Ravitch, inkluderande tidigare inlägg om denna bok.

Efter att ha varit en ivrig förespråkare av skolval och ansvarsskyldighet så blev Ravitch alltmer missnöjd och avogt inställd till både skolvals- och ansvarsskyldighetsrörelsen. Hon började se avigsidorna med båda dessa och förstå att de inte var lösningar på USA:s utbildningsproblem.

Medan hon såg att dessa två rörelser fick allt större kraft i hela nationen så drog hon slutsatsen att läroplan och handledning/undervisning är mycket viktigare än (skol)val och ansvarsskyldighet.

Ja, det finns viktigare saker att ta itu med!

Hon är bekymrad att ansvarsskyldighet, nu en förlegad doktrin (ett förlegat slagord) som alla applåderar, har blivit mekanistisk och till och med en motsats till god utbildning.

Med bestörtning inser hon att testande (som hon trott så på) har blivit en främsta central sysselsättning i skolorna och inte bara är EN av många andra åtgärder utan ett självändamål.

Hon kom att tro att ansvarsskyldighet som den skrivits in i federal lag, inte höjer standarden, utan tystar ner skolorna när stater och skoldistrikt försöker nå orealistiska mål.

Ju mer olustig hon blev över skolvals- och ansvarsskyldighetsagendorna ju mer insåg hon att hon var för ”konservativ” (hon är dock inte republikan, utan hon använder begreppet konservativ i en annan betydelse här!) för att omfatta en agenda vars slutresultat är helt och hållet spekulativ och osäker.

Hon drog slutsatsen att hon inte kan stötta en reform som kan ha den avsiktliga eller oavsiktliga effekten att underminera offentlig undervisning.

Över tiden fördjupades hennes tvivel angående ansvarsskyldighet och skolval när hon såg de negativa konsekvenserna av deras realiserande.

Hon kände ett behov att förklara varför hon återvände till sina rötter, som förkämpe för amerikansk utbildning. Hon ville beskriva var USA har gått vilse i dess strävan efter värdiga mål.

Hon menar att de som samhälle inte kan lösgöra sig från modenycker och patentlösningar om de inte noga tittar på hur de blivit intrasslade i dem.

Hon menar att de verkligen inte kan ta itu med sina problem såvida de inte är villiga att undersöka (verkligt) stöd för föreslagna lösningar, utan rädsla, partiskhet eller på förhand intagna uppfattningar. Och att inte bara genomföra stora förändringar utan att grunda dem i verkliga fakta om att de förändringar som genomförs i största möjliga grad verkligen leder till det man vill åstadkomma.

Det är dags att de som vill förbättra amerikansk skola fokuserar på väsentligheter i utbildning menar hon. Så bra sagt!

”Vi måste försäkra oss att våra skolor har starka, sammanhängande, tydlig/öppen läroplan som grundas i humaniora och vetenskap, med rikliga möjligheter för barn att engagera sig i aktiviteter och projekt som gör lärandet levande.

Vi måste försäkra oss om att elever får den kunskap de behöver för att förstå politiska debatter, vetenskapliga fenomen och den värld de lever i.”

Vad bra sagt!

”Vi måste försäkra oss om att de är förberedda för sitt medborgerliga demokratiska ansvar i ett komplext samhälle [och skulle jag vilja tillägga: aga mot barn i alla dess former borde förbjudas, både i skola OCH i hem. Visas inte barn och unga respekt så tror jag de får svårt att visa denna tillbaka och vara för demokratiska principer. Skolaga är tillåten i många stater och aga i hemmen är inte alls förbjudet i USA].

Vi måste vara noga med att våra lärare är välutbildade, inte bara vältränade.

Vi måste försäkra oss om att skolor har den auktoritet som krävs för att bibehålla både standard i lärande och standard i beteende.”

I sin bok vill Ravitch beskriva de vittnesbörd som förändrade hennes syn på reformer, reformer som en gång såg så lovande ut (som en quick fix att lösa skol- OCH samhällsproblem).

Hon vill förklara varför hon har dragit slutsatsen att merparten av reformstrategierna som skoldistrikt, statliga tjänstemän/befattningshavare, kongressen och federala tjänstemän/befattningshavare ägnar sig åt/går vidare med, och som megarika stiftelser stöttar och redaktionsråd (på tidningar) applåderar, är felaktiga.

Hon vill göra ett försök att förklara hur denna felaktiga politik förvanskar utbildningsvärden.

Hon vill beskriva den politik som hon anser är en nödvändig ingrediens i ett gott utbildningssystem.

Hon kommer inte att hävda att hennes idéer kommer att lösa alla USA:s skolproblem på en gång eller för alltid.

Hon hävdar dock att de måste skydda amerikansk offentlig utbildning, därför att den är så intimt förknippad med deras medborgarkoncept och demokrati och med löftet om amerikanskt liv.

Allt detta är väldigt intressant att läsa och spegla svensk skoldebatt i. Jag ser paralleller på en massa sätt.

Jag kommer att fortsätta blogga om Ravitch bok.

Sluta gulla med de superrika eller varför män drar åt höger och kvinnor åt vänster? Om empati- och solidaritetsunderskott…

Tips om video ovan från Lars Bäck i ”Ekonomerna vår räddning.” Ja, och är politiker vår räddning? Vilka skulle kunna vara det?

Karin Pettersson skrev i ledarkrönikan ”På söndag vill jag se Juholt som feminist” en massa intressant:

”Europas kris rasar vidare. I går föll börserna som en sten. Spanien, Italien, Grekland, Irland och Portugal genomför massiva nedskärningar för att få bukt med de underskott som uppstått till följd av havererade banksystem och ökad arbetslöshet.

”Stora nedskärningar i de ­offentliga utgifterna” betyder i stor utsträckning kvinnor i vård och omsorg som får sparken. Sänkta pensioner, ännu högre arbetslöshet.

Fredrik Reinfeldts svar: De får skylla sig själva. Europa behöver ett stålbad.”

Hon skriver om

”… utvecklingen i Sverige. Om alla de kvinnor som vill jobba mer men inte får, på grund av dåliga kommunala [och privata] arbetsgivare. Om de kvinnor som slits ut och får gå i pension i förtid till följd av usla arbetsförhållanden. Om att en stor del av förklaringen till att allt fler barn lever i fattigdom i Sverige är att ensamstående mammor får en allt uslare situation. Om att regeringens politik har gjort att skillnaderna i inkomst mellan män och kvinnor ökat, eftersom männen tjänar mest på sänkta skatter och kvinnorna drabbas hårdast av ned­ ­skärningar i sjukförsäkring och a-kassa./…/

Fredrik Reinfeldt vill att alla ska jobba mer. ”Vi kanske får ställa in oss på att vi har två långa karriärer mitt i livet för att sedan vid 70 års ålder bli företagare’, sade han i Almedalen. Själv vill han jobba tills han är 80 [gubevare! Må han inte fortsätta som politiker till han fyller 80 år!]. Samma sommar kommer rapporter om att allt fler vårdanställda tvingas gå ner till deltid, för att arbetsförhållandena blir allt tuffare.

En del av dem hade säkert ­också velat jobba till 80. Om de bara orkat.

I helgen är det Reinfeldt mot Juholt. I höst Borg mot Waidelich. Gubbe mot gubbe, tupp mot tupp. Risken är stor att ­deras tal om kvinnor och jämställdhet blir trötta ramsor, måstevändningar.

Det finns en annan väg för Håkan Juholt. Nämligen att göra jämställdheten till ett centrum i politiken, en ­definierande fråga.

För satsningar på jämställdhet ­inte är någon lyx. Det är smart tillväxtpolitik. Och framför allt bra rättvisepolitik.”

Många, många män förlorar mindre på den politik som förs, i alla fall ekonomiskt (ekonomi är väl dock inte allt, i alla fall inte över en viss skälig levnadsnivå). Långt fler kvinnor har förlorat, inte bara ekonomiskt, utan också jobbmässigt. Dvs. blivit av med jobben för att de i så stor utsträckning jobbar i offentlig sektor – som betjänar alla landets invånare.

Kvinnor har också generellt lägre löner och har tjänat mindre på jobbskatteavdraget (samtidigt som de kanske ser de negativa effekterna av jobbskatteavdragen både rent konkret, men också känslomässigt). Många av de kvinnor som reagerar starkt och känslomässigt emot det som sker nu kommer från medelklass och väl utbildad medelklass.

De blir också i allt högre utsträckning drabbade av att vård och omsorg skär ned: de får ta hand om gamla föräldrar osv.

Och kvinnorna ser effekterna av dessa nedskärningar mer, både för att de konfronteras mer med dem, men kanske också för att de bryr sig om andra individer, mer än många (högre avlönade) män gör?

Och vad slags samhälle skapas?  Se forskaren Anders Bergman i artikeln ”Den globala finanskrisen är en av orsakerna till Sverigedemokraternas ökade inflytande”.

Men Anders Behring Breivik kom inte från arbetarklass, så det är verkligen inte bara där extrema åsikter gror. Och det är viktigt att betona!

Tillägg: se Equality Trust om upploppen i London om ”Trickledowns död: kommer den stora konservatismen från de senaste 30 åren att överleva upploppen?” samt också ”Upplopp – vi behöver svar” och Susanna Alakoski i ”Fattigdomens vrål”.

Warren Buffet skriver i ”Stop Coddling the Super-Rich” eller ”Sluta gulla med de superrika”:

”Våra ledare har bett ”att uppoffringarna ska delas’, men när de bad om detta så skonade de mig. Jag kollade med mina megarika vänner för att få veta vad slags smärta de förväntade sig. De lämnades, också, orörda.”

Vanligt folk får dra åt svångremmen, medan man delar ut fantasibonusar. I ena fallet har man råd, i andra inte. Vi har inte råd med framtida sjukvård, men att en massa skattepengar försvinner i privata vårdgivares fickor är ingen motsättning.

I artikeln ”Vårdbolag vägrar bidra till välfärd” kan man läsa:

”Riskkapitalet må vara hur effektivt som helst men så länge rationaliseringsvinsterna inte i någon form återförs till samhället skapar det bara kapitalöverföringar från massan till fåtalet.

Ur det perspektivet framstår debatten om finansieringen av den framtida välfärden som närmast utomjordisk. Vi har i flera år serverats den till synes orubbliga ‘sanningen’ att växande välfärdskostnader kräver ett större deltagande från privata investerare. Å andra sidan har Skatteverket fastslagit att bolag inom vård och omsorg, när de väl förvärvats av riskkapitalbolag, knappt betalar någon skatt över huvud taget.

Om den framtida välfärden verkligen är äventyrad av en otillräcklig skattebas, bland annat till följd av en åldrande befolkning, har jag personligen mycket svårt att se logiken i att måla upp riskkapitalet, åtminstone med rådande skatteregler, som lösningen på problemet.”

Maria-Pia Boêthius skriver i ”Därför förblir jag optimist” om hur vi används av makten, som behöver oss som konsumenter av deras världsordning – en världsordning som många inte vill leva i längre.

Tillägg 22 augusti: och många av de som reagerar är både välutbildade och engagerade/hårt arbetande. Är verkligen inte bara de som vill åka snålskjuts (obs ironin). 

Ja, är det kanske näringslivet som behöver litet mer ”social kompetens”? Och hur var det nu med ”flummet”?

Se Ingvar Persson i ”Det här är inte konkurrens.”

Och Eva Franchell skriver i ledaren ”Näringslivets tomma löften” igår i Aftonbladet apropå debattartikeln ”Ungdomar måste bli bättre förberedda för yrkeslivet” av näringslivets Tobias Krantz och lärarnas Metta Fjelkner:

”Om Tobias Krantz menar allvar med ­näringslivets åtagande gentemot ungdomen måste han gå vidare, från två veckors prao till flera år av integrerad utbildning. Men en ­sådan ställer förstås helt andra krav på hur företagarna tar emot ungdomarna.

Kanske är det helt enkelt näringslivet som behöver lite mer social kompetens?”

Ja, exakt! Klarar näringslivet av att ta emot ungdomar i sina företag? Är det möjligen de som verkar där som behöver mer social kompetens? Kan undras!

Och ja, vad menar de med social kompetens? Är detta en variant av positivt tänkande?

Badlands hyena skriver om ”Social flumkompetens.”

Om löften att “balansera budgeten”, (o)benägenhet att skapa konsensus i en verklig demokrati och vikten av att rösta och verkligen ta reda på vad politiker avser att göra…

 
Video från Citizentube.

[Uppdaterad på kvällen, se slutet].

Diane Ravitch skriver i sin artikel “Eight Civics Lessons from Governor Walker” det som följer nedan, i min snabba översättning.

Guvernör Scott Walker i Wisconsin har gett nationen några väldigt viktiga medborgarlektioner. Priset är högt, men vi borde genom exempel vara uppmärksamma på det han lär.

Den första lektionen: medborgare borde inte låta sig föras bakom ljuset av retorik. Guvernör Walker sa att staten var luspank. Han sa att offentlig sektors arbetare måste bidra mer (själva) till kostnaderna för sina pensioner och sjukvård, samtidigt som han delade ut generösa företagsskattelättnader för samma summor. Genom att använda (den omvända) Robin Hood-metoden så tog han från medelklassen för att göra dem som (redan) har makt rikare. Fackföreningarna gick omedelbart med på att betala det guvernören föreslog, och med det innebar att de skar ner fullständigt på sin kompensation, men guvernören accepterade inte ett ja som svar. Han var fast besluten att knäcka facket, trots att inga finansiella frågor var inblandade längre (i och med att facket gick med på att skära ner på sina förmåner för att rädda budgetunderskottet). 

Lektion två: det är väldigt viktigt att rösta. Bara 51,7 % av de berättigade röstande i Wisconsin röstade i valet förra november och det slutade med en guvernör och en lagstiftning som ställer till förödelse i styret av staten och decimerar vitala offentliga tjänster.

Lektion tre: röstande bör lyssna noga på kandidaterna och fråga om detaljer gällande deras avsikter om vad de avser att göra om de vinner. Scott Walker lovade att balansera budgeten men han avslöjade inte att hans avsikt var att slita bort kollektiv förhandlingsrätt från offentligt anställda arbetare. Journalister och medborgare borde ha frågat hur han planerade att balansera budgeten.

Lektion fyra: politik i en demokrati är annorlunda än politik i en auktoritär stat. När det finns en stark opposition mot maktens beslut så förhandlar man och kompromissar. Förhandling och kompromiss är inte tecken på svaghet, utan på den benägenhet som behövs för att skapa konsensus.

Mitt tillägg: Auktoritärt fattade beslut riskerar att ge bakslag (och i värsta fall en pendling mellan ytterligheter).

Lektion fem: ledare i en demokrati krossar inte sin opposition. Politik är inte krig. Ledare kanske inte är överens med människorna ”på andra sidan gången,” men i slutet av dagen så erkänns de som ’min lojala opposition’, inte som min fiende. Den hövligheten är hjärtat i vår demokrati. Valda tjänstemän/befattningshavare tillintetgör inte dem de inte är överens med.

 Lektion sex: medborgare borde inte tro på politiker som pratar om ‘skolreform’ men som redan nu planerar att skära 1 miljard dollar från statens utbildningsbudget, medan de privatiserar offentliga skolor. Skolor kommer att bli ödelagda av nedskärningarna. Klasstorlek kommer att stegras våldsamt. Program som barn behöver kommer att bli bortrensade.

Och aktörer som är för vinst kommer att hitta sätt att göra pengar på den trängda situationen.

Lektion sju: guvernör Walkers attack på lärare har sporrat miljoner demoraliserade lärare över hela nationen. Faktumet att Wisconsins lärare organiserade sig och protesterade, ställda ansikte mot ansikte med oöverstigliga odds, har inspirerat deras kolleger över hela nationen. Lärare inser att det inte bara är deras kollektiva förhandlingsrättigheter som är satta på spel, utan även deras profession. Wisconsin kommer att förlora många äldre lärare – de duktiga lärarna i varje skola – som kommer att gå i pension för att rädda sina pensioner, sin säkerhet på äldre dagar.    

Lektion åtta: I sin ansträngning att tillintetgöra offentliganställdas fackföreningar så gör guvernör Walker gemensam sak med andra republikanska guvernörer, inkluderande dem i New Jersey, Ohio, Idaho, Tennessee och Indiana liksom på andra håll. Det är dags att påminna dem om FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 och dess artikel 23:4 som säger

’Var och en som arbetar har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro och som vid behov kan kompletteras med andra medel för socialt skydd.’

När deklarationen gick igenom avstod bara åtta nationer, inte bara Sovjetunionen, utan också Sydafrika – som opponerade sig mot rasjämlikhet – och Saudiarabien – som opponerade sig mot löftet om religiös tolerans.

Guvernör Walker och hans mot-facket-guvernörer har alltså bestämt sig för att ödelägga en av pelarna i ett demokratiskt samhälle: rätten att gå med i facket för att skydda sina intressen. Totalitära samhällen förbjuder fackföreningar helt och hållet eller skapar falska fack utan några gemensamma förhandlingsrättigheter. Inte en klubb som goda amerikaner skulle vilja ansluta sig till!

Genom sitt negativa exempel så har guvernör Scott Walker påmint oss om rättigheterna och skyldigheterna som medborgare, om vikten att stå upp för barnens rättigheter att få gå i bra offentliga skolor och om farorna för vår demokrati med den väg som han har dragit upp för sin stat.

Mitt tillägg: och man borde förbjuda barnaga både i skola och hem i alla USA:s stater (liksom i alla världens länder, där detta förbud ännu inte finns). Det som kanske är det allra mest grundläggande för att få en bättre värld. Barn som slagits (eller misshandlats på andra sätt; känslomässigt, sexuellt, något som förekommer i Sverige också liksom tyvärr förmodligen fysisk misshandel även om den är förbjuden) riskerar att fungera sämre och/eller själva bli misshandlare, om de inte har turen att få adekvat hjälp. Men att återhämta sig kan ta avsevärd tid och kräva hårt arbete, en tid och ett arbete som de skulle kunna ha använt till något annat både för sig själv och andra.

Nu är det dags att vi drar lärdom från dessa samhällslektioner och får vår demokrati tillbaka på rätt spår.

Tillägg på kvällen: Jan Thavenius skriver ”Medborgare, din tid är ute!”:

”Skolan spelar en vital roll i demokratin. I skolan ska unga människor skaffa sig kunskaper om historien och samhället, möta människor av olika slag, öva sig att lyssna på varandra, lära sig att ge och ta argument och mycket annat. Skolan är en del av offentligheten, ett gemensamt rum i samhället, som i sin tur är avgörande för demokratins kvalitet. Om offentligheten blir mer och mer marknad, blir medborgaren mer och mer kund.

På många håll flyttar nu det privata kapitalet fram sina positioner i skolvärlden och offentligheten förlorar alltmer av makten över skolan.

I Storbritannien har David Camerons regering planer på tidernas privatisering. Vi har bara sett början på en toryideologi som löper amok, skriver Polly Toynbee i The Guardian. En lag förbereds som kommer att göra att alla offentliga tjänster inklusive skolan kan öppnas för anbud. Offentlighet på entreprenad med andra ord. Om detta blir verklighet, kommer det att innebära all makt åt det privata kapitalet.”

Maria Bergholm-Larsson i ”Skola under ockupation”:

”TV 1 succéserie om skolan klass 9A gör mig deprimerad. Skolpedagogernas hela inriktning gäller betygen. Ingen av superpedagogerna tycks ifrågasätta om det finns andra viktiga eller t.o.m. viktigare faktorer som kan mäta elevernas situation i skolan, förståelse, nyfikenhet, glädje över nyförvärvad kunskap. Entusiasm över att världen öppnar sig mot nya horisonter! Här gäller det enbart att klättra upp från G till VG eller från IG till VG.

Detta är vad välfärdslandet Sverige kan åstadkomma enligt Björklunds recept. Vi som skulle ha råd med en skola som rymmer hela människan. Där både intellekt och känsla, moral och skaparlust skulle få plats. Man får perspektiv på den svenska skolpolitiken, när man som jag kommer från en resa till Israel och Palestina.”

Läs Sverker Sörlins jättebra artikel ”Jan Björklunds skolpolitik leder till ökade klyftor”:

”Kunskap i skolan. Oemotsägligt. Därför så bra. Som slagord.­ Man måste ge Jan Björklund och hans rådgivare det ­erkännandet. Men blir det mer kunskap?

Björklunds idé om kunskap har inga riktiga finesser och ringa stöd i forskning. Den har några grova beståndsdelar. Mät kunskap tidigt och ofta. Skilj ut de högpresterande från de svaga, för dem gärna till andra skolor med elitklasser. Skilj tydligt mellan teoretiskt och praktiskt. Låt ”de praktiska” gå yrkesprogram, bli lärlingar. Låt helst inte människor få en andra chans, minska kraftigt på komvux.”

Se också Kjell Rautio i ”Vinden vänder – nu ifrågasätts marknadsfundamentalismen!”:

”Den ’svenska modellen’ är inte längre särskilt effektiv eller jämlikhetsgenererande. Istället används begreppet allt oftare, i den internationella politiska debatten, av högerkrafterna när de argumenterar för ökat utrymme för marknadsmekanismer i demokratiskt styrd verksamhet.

Det är nu hög tid att ifrågasätta och kritiskt granska detta sätt att ’leka butik’ med våra skattepengar [är detta ansvarsfullt användade av våra skattepengar, de pengar vi skattebetalare betalat i skatt?], som det ju egentligen är frågan om. Här är den analys som görs av socialdemokraternas kriskommisssion både uppfriskande och hoppingivande. Nu ansluter sig dessutom allt fler forskare till dessa insikter. Senast var det Sverker Sörlin och Jesper Meijling som på DN-debatt i söndags ’tog bladet från munnen.’”

Maktkamp…

Paul Krugman skriver ironiskt om ett subtropiskt Wisconsin apropå videon ovan.

I “Wisconsin Power Play”eller ”Maktkamp i Wisconsin” skriver han om en Paul Ryan i Representanthuset (se nedan) som, som Paul Krugman skriver, gjorde en oavsiktligt välfunnen jämförelse mellan det som händer i Wisconsin och det som hänt i Kairo.

Fast, tillägger Krugman ironiskt, det kanske ändå inte var den smartaste sak att jämföra Wisconsins guvernör med Mubarak. Dock hade Mr. Ryan mer rätt än han visste…

Här kommer en snabb amatöröversättning av denna artikel.

”För det som händer i Wisconsin handlar inte om statens budget, trots Mr. Walkers förespegling att så är. Det handlar faktiskt om makt. Det Mr. Walker och hans uppbackare försöker göra är att göra Wisconsin – och så småningom, Amerika – mindre till en fungerande demokrati och mer en tredje-världs-aktig oligarki. Och det är därför som var och en som tror att vi behöver motvikt mot den politiska makten, hos de stora pengarna, borde vara på de demonstrerandes sida.

En liten bakgrund: Wisconsin står ansikte mot ansikte inför en budgetkris, fastän dess svårighetsgrad är mindre allvarlig än dem andra stater står inför./…/

I denna situation verkare det vettigaste vara att dela på uppoffringarna, inkluderande penningeftergifter från statliga arbetare. Och fackföreningsledare har signalerat att de faktiskt är villiga att göra sådana eftergifter. 

Men Mr. Walker är inte intresserad av att göra någon överenskommelse. Delvis därför att han inte vill dela uppoffringen: även fast han proklamerar att Wisconsin står ansikte mot ansikte med en hemsk finansiell kris, har han drivit igenom skattenedskärningar som gör underskottet ännu värre. Huvudsakligen har han dock gjort klart att han hellre än att förhandla med arbetare så vill han göra slut på arbetares rättigheter att förhandla./…/

Talande nog så är en del arbetare – nämligen de som tenderar att luta åt republikanskt håll – undantagna från förbudet; det är som om Mr. Walker skryter med den politiska naturen i sitt handlande.

Varför slå sönder facken? Som jag sa, det har ingenting med att hjälpa Wisconsin att hantera sin nuvarande finansiella kris. Inte heller kommer det att hjälpa statens framtida budgetperspektiv ens på lång sikt; i motsats till vad du kanske har hört, offentliganställda arbetare i Wisconsin och på andra håll med jämförbara kvalifikationer är något mindre betalda än den privata sektorns, så det finns knappast rum för att ytterligare pressa ner betalningar.

Så det handlar inte om budgeten: utan det handlar om makten.

I princip har varje amerikansk medborgare lika mycket att säga till om i vår politiska process. I praktiken så är en del av oss mer jämlika än andra. Miljardärer kan ställa upp arméer av lobbyister; de kan finansiera tankesmedjor som sätter önskad rörelse på politiska frågor; de kan sprida pengar till politiker med syn de sympatiserar med (som Kochbröderna i fallet Mr. Walker). På pappret är vi en-person-en-röst-nation; i verkligheten är vi mer som en stycke oligarki, i vilken en handfull förmögna dominerar.

Mot bakgrund av detta så är det viktigt att vi har institutioner som kan fungera som motvikt mot de stora pengarnas makt. Och fackföreningar är bland de viktigaste av dessa institutioner./…/

I sanning så har Amerika blivit mer oligarkiskt och mindre demokratiskt över de senaste 30 åren – vilket det har – och det beror i betydande omfattning på nedgången i fackföreningar för privata sektorn.

Och nu försöker Mr. Walker och hans hjälpare att bli kvitt de offentliganställdas fackföreningar också.    

Det finns en bitter ironi här. Den finansiella krisen i Wisconsin, precis som i andra stater, var i stor utsträckning orsakad av den ökande makten hos Amerikas oligarki. När allt kommer omkring så var det de superrika spelarna, inte den allmänna publiken, som pushade för finansiell avreglering och därmed bäddade för den ekonomiska krisen 2008-9, en kris vars efterverkningar är den huvudsakliga anledningen till den nuvarande budgetkrisen. Och nu försöker den politiska högern utnyttja just denna kris, använda den för att ta bort ett av de få kvarvarande hindren för oligarkiskt inflytande.”

Brutalisering i samhället i ojämlikhetens spår…

Göran Greider skriver läs- och tänkvärt i ledaren ”Vi ser inte eleverna för alla krav vi ställer på dem” :

”Mönstret tycks vara detsamma över hela den industrialiserade världen: Pojkarna presterar sämre i skolan, medan flickorna får bättre betyg fastän de mår sämre.

Överallt öppnar sig en könsklyfta i skolan, även i samhällen som de skandinaviska där det trots allt i alla fall talats mycket om jämställdhetens betydelse. Vad beror det på? Vad kan man göra åt det? Och hur farligt är det?

Svaret på den sista frågan är att det är riktigt farligt. Ett samhälle där pojkar och flickor, och senare män och kvinnor, tenderar att nästan röra sig i olika livsbanor, öppnar för massor av konflikter./…/

[Sant! Vi snarare fjärmas än närmas!]

I praktiken kraschar de åberopade jämställdhetsidealen också mot nya ideal som fallit ur ärmen på den marknadsliberala ideologin: Mycket av entreprenörstänkandet vilar på en manlig myt om den ensamme innovatören som går sin egen väg, bortom kollektivet och längs vägen bara har några ”few regrets’, som Sinatra sjunger.

[och i spåren av detta följer intolerans, förakt för svaghet... Och att vara småföretagare, dvs. entreprenör i entreprenörernas förovade land USA t.ex. (som är någon slags förebild för många, inte minst politiker även inom s) är ingen dans på rosor. För stora flertalet är det rejält slit för liten vinning och stor otrygghet].

Den pågående friskolerevolutionen tenderar att separera könen. Det finns förortsskolor där lågpresterande unga grabbar blir kvar medan de studieinriktade tjejerna drar vidare till friskolor med högre status i innerstäderna. Den nya gymnnasiereformen lär också skilja könen åt ännu mer, när killar väljer yrkesinriktade program medan tjejerna väljer högskoleförberedande./…/

Men under i synnerhet Jan Björklunds ledning har skolan olyckligt nog mer och mer kommit att betraktas som en fabrik för produktion av högpresterande elever./…/

[vadå, lära sig samarbeta eller fungera socialt? Något som kanske skulle behövas än mer i framtiden. Dessutom tror jag prestationerna i den sortens skola där elever inte segregeras höjs över hela linjen, om man jobbar ihop och för allas bästa].

Det säger sig självt att idéer om jämställdhet, eller jämlikhet, inte kan finna någon större grogrund i den skolsynen [som de politiker har som styr idag har]. /../

[Sant!]

Men jag får ändå ingen riktig känsla av att delegationen [DEJA] vågar sätta in jämställdheten i skolan i ett större sammanhang som innefattar också marknadifieringen av skolan och samhället. Betänkandets slutsatser ger intryck av en litet väl foglig elevprodukt.

[Tala om konformism och likriktning mitt i individualiseringens tidevarv. Stöps vi inte i samma form snarare?]

Det var länge sedan västvärldens samhällen genomsköljdes av någon antiauktoritär våg; man får gå tillbaka till slutet av sextiotalet för att finna något sådant. Hierarkier, könsroller och klasspositioner har på många sätt bara stärkts de senaste årtiondena. Det är bara det att vi inte riktigt ser det, eftersom våra sinnen har privatiserats.

[Vi ska stå med mössan i handen och lära oss att lyda! Och hålla tyst? Hur är det med behoven av makt och kontroll hos de politiker som nu har makten? Var kommer dessa behov ifrån. George Monbiot har skrivit om 'de ledande klassernas paranoia'].”

Men även de högpresterande elevernas resultat har sjunkit och forskare menar att det beror på segregationen i skolan. Och vad händer med dem som slås ut i skolan?

Tillägg vid lunch: se Det progressiva USA om ”Gabrielle Giffords, efter massakern i Arizona, USA-bilden nyanseras” ,   samt i ”Sånger från tredje våningen eller drömmen om lycka och rikedom i det stora landet i väster” och slutligen George Monbiot i ”Beware Fake Radicals – Conservatives have perfected the trick of defending power by attacking it” eller ”Akta er för falska radikala – konservativa har fulländat tricket att försvara makt genom att attackera den” (se Det nya arbetarpartiet moderaterna). Storstad påminner om var skattesänkningarna kommer ifrån, dvs. de arbetslösa och sjuka framförallt (som har det riktigt tufft), men jag tror att vi i medelklassen också på sikt kommer att få det tufft därför att skattesänkningarna kommer att leda till allt mer privata försäkringar och lösningar, som blir dyrbara. Väldigt dyra, utom för dem med (väldigt)  GOTT om pengar.

Kartan från Det progressiva USA.

Se tidigare postning om Sarah Palin.

Privatiseringar som fördyrar (hur mycket har de påverkat effektiviteten?) och dessutom ger de mindre medborgarkontroll…

Tack för videotipset Kildén och Åsman i ”Brittiska studenter protesterar”. Om Tariq Ali i videon läs här.

Precis som jag misstänkt: koncerner inom t.ex. sjukvård lägger låga bud för att få ta över och t.ex. driva ett demensboende. Men så småningom höjer de kostnaderna, kanske dessutom utan att därmed automatiskt höja vårdkvaliteten, och då sitter kommunen där.

Likadant kan det vara med andra privata koncerner, som inom skolan. I vissa kommuner har man lagt ut vuxenundervisning på privata företag, som NTI-skolan (hur många elever har varje enskild lärare, lärare som aldrig ser sin elev? I en standardiserad, icke-individualiserad undervisning, där alla elever gör exakt samma arbetsuppgifter oberoende av sina enskilda behov. Undra på om man kan spara där!).

Se också en undersökning som slår hål på myten om att privata företags chefer skulle vara smartare än offentliga sektorns. Det har snarare visat sig vara tvärtom i många fall. Apropå effektivitet! Dessutom har det visat sig att belöningar kan minska motivationen i motsats till vad som hävdas av så många.

Och (V) och (Mp) har inte varit ett sänke för (S):

”Väljarna gillar fortfarande den socialdemokratiska välfärdsstaten. Men de är inte säkra på att Socialdemokraterna är bäst på att upprätthålla den [Sant!!! Se Göran Greider i ledaren 'Vägen tar slut och ett parti rullar över kanten' om Sven-Erik Österberg, som han trodde stod för en annan sorts politik].

Så kan man, starkt förenklat, sammanfatta några av inläggen på den konferens om socialdemokratin och valförlusten 2010 som hölls i riksdagshuset i Stockholm i dag, tisdag.”

Se Trondheimsmodellen s. 68-69 där norrmannen Asbjørn Wahl konkret visar hur…

”… nedrustningen hänger samman med att välfärdsstatens grund tas bort och att det är politiska val som görs.

Privatiseringar kan fås att se ut som, om inte den enda möjliga lösningen, så den billigaste.”

Men är de det?

Och hur går det för ett av de mest nyliberala länderna – och ojämlika, som USA. Göran Greider skriver vidare i ”Mellan Kina och USA står bara en katt”  :

”… en världsmakt i förfall, USA, som inrikespolitiskt är oförmöget att lösa sina problem och fritt faller ner i högerpopulism och utrikespolitiskt vänder hela Pentagon mot världen och gnyr över läckta dokument [se Ola Larsom om wikileaks och yttandefriheten, se också Dagens konflikt i 'Den västerländska yttrandefriheten: gränslös när den slåt nedåt, begränsad när den slår uppåt'!!!]. Detta syns i väster.”

Aron Etzler fortsätter:

”Kommuner använder ekonomin för att gynna privatiseringar. De flesta utredningar visar att privatiseringar gör det billigare, eftersom de inte räknar med de totala kostnaderna – ofta tar man bara in själva verksamheten i beräkningen.

Men för kommunerna tillkommer en dyrare byråkrati och kontrollapparat. Den räknar man aldrig med. Allt detta resulterar i att man i första rundan kan spara pengar, men sedan, när kommunerna sitter med ett kontrakt stiger ofta kostnaderna. Buden sockras, och egentligen är det normal affärspraktik. Introduktionspriset som ligger lägre är vanligt i alla branscher.

Men i slutänden visar det sig att privatiseringar skapat nya problem som är kostsamma.

För konkurrensen, som kan bidra till att pressa ned löner eller tvinga fram övertid för de anställda, skapar i sig en typ av ineffektivitet som man sällan talar om.”

Ja, och hur är det med RUT- och ROT-avdragen? Utförs de jobb som man redovisar till myndigheterna alltid? Vad kostar coacher och konsulter?

Har saker blivit bättre, fungerar de bättre? Se apoteken (vilka tjänar storkovan där), järnvägen osv.

Apoteksägare får halv miljard i onödan

http://svt.se/embededflash/2257765/play.swf

Klicka på bilderna för att göras dem större och lättare läsbara.

Vårt sociala arv och ojämlikhet…

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i ”The Spirit Level – Why Greater Equality Makes Societies Stronger” (här är den jättebra populärutgåvan på svenska, bara 24 sidor lång, inkluderande en massa roliga illustrationer), i kapitlet “Our Social Inheritance” eller “Vårt sociala arv” på sidan 209 i min amatöröversättning:

”Effekterna av tidiga erfarenheter är långtidsverkande.

Det är troligare att barn som stressats tidigt i livet eller vars mödrar var stressade under graviditeten, senare i medelåldern eller ålderdomen lider av ett antal stressrelaterade sjukdomar – inkluderande hjärtsjukdomar, diabetes och stroke.

Resultatet är att en del av effekterna av ökande inkomstskillnader i ett samhälle inte kommer att bli kortlivade.

Ökande ojämlikhet betyder att fler familjer kommer att lida av spänningen av att leva på låga inkomster.

Och talrika studier har visat på de skadliga effekterna av detta på barns utveckling.

[fler individer kommer att bli fysiskt eller psykiskt sjuka, våldsnivån öka i samhället osv. Mindre tillit och mer misstro människor emellan, vilka bilder vi har av andra människor, inklusive vilka bilder vi fått oss itutade: att människor missbrukar systemen t.ex.].

När föräldrar upplever mer svårigheter och elände blir familjelivet lidande och barnen växer upp mindre empatiska och beredda att handskas med fientligare relationer.

[ja, samhället blir våldsammare med allt vad det innebär *]./…/

Ojämlikhet följs av mindre goda utfall i en massa olika avseenden därför att det leder till försämring av kvaliteten i relationer.”

Ja, självklart påverkar det också inte minst hälsan, både den fysiska som den psykiska, hos ALLA i detta samhälle (dock mest dem längst ner i samhället, men de högst upp i samhället påverkas också, deras hälsa, och förmodligen också livskvalitet, blir sämre).

* de skriver (s. 209):

”Barn som t.ex. har upplevt våld och övergrepp blir i högre grad övergripare och våldsamma när de når vuxenlivet.”

Enskilda individer eller rikingar kommer inte att kunna eller ens vilja lösa allt som Jonna Sima skriver. Nej, individuella insatser kan inte lösa alla de problem vi står inför? Handlar det om antingen individ ELLER grupp? Kan inte individer existera i ett kollektivt sammanhang? Om om inte, varför? Eller handlar det om individer stridande mot varandra? Survival of the fittest? Och vilka är ”the fittest”?

Bland annat amerikanskan Pia Mellody skriver om ”överdrivet beroendebehov” eller ”inget beroendebehov alls”.

Några andra terapeuter menar att barnet bland många andra försvarsstrategier kan få en känsla av makt, genom att förneka sina behov (som föräldern var oförmögen att fylla), en makt som dock är falsk och som senare orsakar en massa problem i vuxenlivet för personen ifråga och för dennes omgivning. Större skada ju mer makt denna individ senare får.

Fast det är tveksamt om det räcker att bara lära sig nya beteenden eller nya sätt att tänka. Effekterna av sådan hjälp är troligen mer eller mindre kortvariga. Och detta är ämne för en helt annan bloggpostning.

Tidigare inlägg under och efter valet.

Och som sagt, de med de starkaste psykologiska försvaren (dvs. de som är minst benägna att ifrågasätta sig själva och sina bevekelsegrunder inklusive att förändras) tenderar att leda. Vi får de ledare som är minst ”friska” för att använda John Cleeses och hans terapeut Robin Skynners terminologi.

Se också följande artiklar, om att klandra offret; “The global financial mess: blaming the victims” av Ann Pettifor, “Blaming the Victim: Domestic and Codependency model” av Greg Dear, “The Shame of Blaming the Victims – In a desperate attempt to protect the president, the right wing has resorted to blaming the victims” av Amanda Marcotte, “Victims are never to blame for coercive, abusive ‘relationships’ – in this guest post, Cara Grayling tackles our victim-blaming culture.”

Se också den amerikanske psykologen Jonathan Rottenberg i t.ex. ”The Pitfalls of Seeking Happiness” eller ”Fallgroparna/fällorna med att söka lycka” samt Barbara Ehrenreich om positivt tänkande.

Owe Wikström har skrivit om en ”bakåtlutad likgiltighet”.

Men inget är ödesbestämt.

Göran Greider skrev igår om ”Förändrare – inte förnyare” om det socialemokratiska landstingsrådet Ingalill Person som fått nytt uppdrag i kriskommission, att hon är en förändrare på stadig värdegrund. Samt se ledaren ”Monstret syns bara i spegeln:

”Gårdagens budgetdebatt kommer inte att gå till historien. Det var svårt att hitta några nya teman överhuvudtaget i de många inläggen – på många sätt var det valrörelsen i miniatyr vi fick bevittna.

Och det är precis det som är skrämmande.

Finansminister Borg gick ut med stort självförtroende och konstaterade att det på många håll i omvärlden finns mörka moln på himlen, men att solen bryter igenom på den svenska himlen. Första och överordnade prioritet för finansministern är att leverera överskott i statsfinanserna – först därefter kommer kampen för att få ner arbetslösheten.

Vad är det då som egentligen har sagts? Problemet är ju att Anders Borgs tillfredsställelse – eller vi kan säga skryt – över de goda statsfinanserna i själva verket har en direkt spegelbild i den skyhöga arbetslösheten. Monstret uppenbarar sig i spegelbilden, inte i ansiktet på den Borg som speglar sig.”

Och Robert Sundberg i ”Borg tar lätt på läget”:

”I anförande och repliker på det påtalade Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros att Borg nu är finansminister i en minoritetsregering.

Det ställer större krav på lyhördhet mot oppositionen än under de gångna fyra åren, då regeringen hade majoritet i riksdagen.

Vidare är det regeringens ansvar att skapa underlag i riksdagen för sitt regerande. Oppositionens uppgift är att opponera.

Men både regering och opposition bör söka samförstånd och uppgörelser i de frågor där sådana kan tänkas vara möjliga. Utfallet av det beror på båda parters kompromissvilja.

Det nya parlamentariska läget kräver att regeringen visar tillmötesgående mot andra partier.

Hittills efter valet har varken statsminister Fredrik Reinfeldt eller finansminister Borg gett några tydliga signaler på att röra sig i samarbetsvänlig riktning.

Östros har rätt i att han och hans parti har en skyldighet mot sina väljare att lägga förslag som partiet finner vara bra för landet. Hur andra partier i riksdagen ställer sig till de förslagen kan inte Socialdemokraterna veta i förväg.

Regeringen och oppositionen får lägga sina förslag och sedan får riksdagens ledamöter rösta om dem.

Regeringen, som är i minoritet, blir om den inte har förhandlat med andra partier i riksdagen tvungen att förlita sig på att Sverigedemokraterna, SD, röstar så att inte regeringens förslag fälls eller att andra förslag får majoritet.

Till en början, de närmsta månaderna, kommer säkert SD att rösta så att regeringens förslag går igenom. Men allt eftersom SD känner att partiet behöver uppmärksamhet eller om de finner förslag från regeringen vara dåliga så kommer SD förstås att rösta emot regeringen.

Statsminister Reinfeldts regering är inte den typ av minoritetsregering som Socialdemokraterna hade i tolv år 1994 till 2006. Socialdemokraterna hade då försäkrat sig om stöd i riksdagen för sin politik.”

Och slutligen debattartikeln ”Centerns katastrofval!!!” från två centerpolitiker som tålmodigt jobbat i kommunpolitik i 65 respektive 40 år som kritiserar dess nuvarande politik ganska kraftfullt. Se kommentar till denna artikel:

”Klart att C tappar röster med en sån partiledare som Maud Olofsson! De flesta jag pratat med säger att de inte tål hennes mästrande sätt.

Klart C tappar väljare, när de helt plötsligt ändrade sig i frågan om kärnkraften.

C har gått från folkrörelseparti med stöd hos gräsrötterna, till ett parti med cynisk inställning till sjuka och svaga människor och som gynnar de redan välbeställda!

Om Maud sitter kvar till nästa val, så lär inte C sitta kvar i riksdagen efter det valet.”

Ja, är vi totalt lurade offer för feltänk?

Vilka är ”dom som inte arbetar”? Befordran av vi-och-dom-tänkande…

… klyschan som med illa dolt förakt upprepas och delar upp medborgarna, ja.

[uppdaterad på sen eftermiddag]. Nej, att spela ut grupper mot varandra tjänar ingen på. De allra flesta vill inget hellre än att vara delaktiga i samhällets utveckling.

Söndra-och-härska-tekniken… Att spela ut människor mot varandra. Vad för slags samhälle skapar detta? Den/de ledare som använder denna teknik har de inga bättre argument att komma med? Vad för visioner har de?

Och vilka får komma till tals i dagens media? Får ALLA komma till tals? Eller handlar det bara om överklass- och lyxproblem?

Människovärde, vadå? Var ligger det? Och äkta respekt?

Illa dolt förakt för svaghet är vad det är. Andreas Gustavsson på ETC uttryckte det så bra:

”… den lättsinniga bristen på respekt för de med mindre makt.”

Se artikeln ”Arrogans och maktfullkomlighet”.

Men vad är ”svaghet”? Varför är vissa ”svaga”?

I de mest ojämlika samhällena är brottsligheten högre. Där får man ha fler poliser och fängelser. Ett samhälle där människor inte litar på varandra och bara ser om sitt eget hus, är det ett sådant vi vill ha? I ett sådant samhälle ökar den allmänna stressen? Och det påverkar både det ena och det andra.

Och vadå moral? Och retoriken till trots; att svartarbete blir mindre i ett samhälle med lägre skatter håller inte. Svartarbete existerar i USA också.

Fast min pojkvän där tror att de betalar minst lika mycket skatt som vi. Den är däremot där utplottrad på annat än inkomstskatt. Politikerna får hitta på alla möjliga andra sätt att dra in skatt.

Var går då skattepengarna där till? Inte till allmän sjukvård eller trygghetsnät eller skola och omsorg?

Vilka är egentligen vinnare i dessa system? Och förlorar inte den breda folkmassan på detta egentligen i många, många avseenden?

Se den amerikanske ekonomen Robert H. Frank i ”The income gap grows” där han skriver om hur inkomstojämlihet snabbt har vuxit i USA.

”I dessa ”vinnare-tar-allt-marknader” så omvandlas små skillnader i prestationer i enorma skillnader i ekonomisk belöning.”

Dvs. han menar att proportionerna mellan prestationer och utfall inte alls korresponderar.

”Den kombinerade effekten av marknadskrafter och ändringar i allmän politik har klart gjort livet svårare för medel- och låginkomstmänniskor.

De arbetar längre dagar, sparar mindre, lånar mer, pendlar över längre avstånd och klarar sig utan saker som de tidigare såg som nödvändiga./…/

Ungefär 45 miljoner amerikaner har idag ingen sjukvårdsförsäkring” [denna artikel skrevs 2005], vilket är 5 miljoner fler än under tidigt 90-tal.”

Läs också han artikel ”The Class War That Isn’t”.

Ja, lägre skatter kommer förr eller senare att missgynna breda delar av befolkningen och inte bara de längst ner i samhället, utan också medelklassinkomsttagarna.

Han skriver i den senare artikeln att det finns ett starkt samband mellan priset på hus och kvaliteten i den motsvarande skolan i grannskapet. Därför köper människor dyrare hus än de ganska modesta ökningar i inkomster borde tillåta dem.

För att klara detta får medelklassfamiljer nu precis som jag skrev ovan arbeta längre dagar, låna mer, spara mindre och pendla längre sträckor för att kunna fortsätta skicka sina barn till skolor precis ovanför medelnivå vad gäller kvalitet. Dvs. Frank menar att kvaliteten på skolorna skiljer sig åt!

Detta är den effekt segregeringen får där.

Ja, det handlar om politik och inget är ödesbestämt. Vi KAN välja väg även om experterna påstår motsatsen.Som Ulf Lundén skriver:

”Den borgerliga överhögheten, bestående av nationalekonomer och opinionsbildare, påpekar gång efter annan att det bara finns en väg att gå.

Att alla problem i samhället bara kan lösas genom sänkta skatter. Ja, till och med kulturpolitiken påstås gynnas av att välfärden minskas till en apelsinkärna.

Inte ett ord om framtiden, inte ens en smula vision.”

Men det finns inte bara en väg:

”Susan George (politiker), som länge varit kritisk mot globalisering, myntade motuttrycket TATA; There Are Thousand Alternatives (’Det finns tusentals alternativ’).”

I texten i länken ovan står det i slutet:

”Our current situation should not be used as a tool of the Tina ideologues, and it is certainly no excuse for broken promises.”

Översatt blir det ungefär:

”Vår nuvarande situation skulle inte få användas som ett verktyg för Tina-ideologer och det är verkligen inte någon ursäkt för brutna löften.”

Hur var det nu med chockterapi, ”för vårt eget bästa”? Och min pojkvän skickade en länk angående arbetslöshetsutvecklingen i Sverige mellan 2003 och 2010. Har arbetslinjen gett resultat? Kolla graferna!  Det tog tid att rehabilitera sig efter förra borgerliga regeringsperioden! Se kurvan en bit ner på sidan.

Ja, det behövs en motvikt till prestationssamhället. Se debattartikeln ”Kulturskymning väntar i gymnasieskolan” av Gunnel Stenqvist (fd departementsråd Utbildningsdepartementet).

Och Ulf Lundén menar att ”Den mentala krisen måste brytas.”

Tillägg på sen eftermiddag: Olle Svenning skriver om en arrogant utrikesminister som inte vill diskutera utrikespolitik med de rödgröna i ledaren ”Inte fyra år till med Carl Bildt”:

”Kriget har som alltid sina profitörer: ägarna till de privata arméerna, spekulanterna i oljetillgångarna, vapenproducenterna. De hade länge sin särskilde beskyddare i vicepresidenten och Halliburton-direktören Dick Cheney./…/

Bildt, mer av utrikespolitisk kommentator än minister, valde krig i Irak och försvarar så kraftfullt han förmår krigsuppdragen i Afghanistan.

För honom finns det ett givet samband mellan konflikter och affärer.

Sovjets sönderfall och de eviga konflikterna i Sudan bjuder också privatekonomiska möjligheter.

Den europeiska högern, som Bildt och Reinfeldt är delar av, bygger en del av sina framgångar på att propagera exkluderande nationalism och genom att ingå politiska allianser med främlingsfientliga partier.

De rödgröna har anständigare, om än politiskt tilltufsade, partivänner i Europa. Gränsen mot extremhögern är definitivt stängd./…/

Jan Eliasson, Carin Jämtin, Maria Wetterstrand eller någon annan möjlig utrikesminister har inte berikat sig på nykolonial oljehandel.

Carl Bildt vägrar debattera utrikespolitik med de rödgröna.

För hans personliga del är det begripligt; demokratiskt är det däremot skandalöst.”

Se också Åsa Linderborg i ”I skolan kommer de svaga i kläm.”

Och apropå kultur:

Uppdatering 6 september: Ja, är det verkligen ”Framåt tillsammans???” det handlar om?