Barbro Engman om att skuldmiljonärerna växer i antal…

Läs Barbro Engman i ”Skuldmiljonärerna växer i antal”:

”Idag fattar regeringen beslut om att utreda möjligheterna att omvandla hyresrätter till ägarlägenheter.

Den enskilt viktigaste åtgärden är att införa ägarlägenheter, sa Mats Odell när han tillträdde som finansmarknadsminister 2006. 

Detta uttalande inrymmer den ideologisk kursändring som sedan dess har präglat regeringens bostadspolitik. Ägandet är i sig ett överordnat intresse för regeringen.

 

Margret Thatchers right to buy-politik har fått många efterföljare men det har också inneburit många oönskade konsekvenser för samhällsekonomin. USA, Grekland, Spanien. Osv. 

Mats Odell liksom Stefan Attefall är övertygad anhängare av ägandets välsignelsebringande krafter. Mats Odell gick så långt som att påstå att ägandet är ”en grundläggande del i en familjegemenskaps tillvaro.”

Nu är det väl inte ägandet som präglar familjegemenskapen så mycket som lånande.

Allt fler tvingas fylla i låneansökningar, köpa bostad och börja svettas över risken för räntehöjningar och värdeminskningar. Skuldmiljonärerna växer i antal.”

En kommentator skriver:

”Myndigheten Statens Bostadskreditnämnd (BKN) är också bekymrad över skuldsättning och skrev i går så här i sin senaste rapport, där f ö hyresrättens många fördelar lyfts fram:”Det nuvarande svenska systemet för hyressättning tvingar många att äga som egentligen skulle vilja hyra om
möjligheten fanns. I attraktiva lägen är detta i stort sett den enda möjligheten att hitta en bostad åtminstone i storstäderna.

Samtidigt leder systemet till att beståndet utnyttjas dåligt.

Det finns en överkonsumtion av boende i centrala lägen eftersom hyrorna är konstlat låga.

Samtidigt finns det de som skulle vilja betala mycket för en centralt belägen hyresrätt.’”

Se deras rapporter ”Kortsiktiga hushåll i riskzonen – lärdomar för framtiden” från i oktober 2011 och ”Vägval i bostadskarriären” från i maj 2012.

Detta låter inte som valfrihet direkt!

Man är tvungen att köpa och äga för att få ett hyfsat boende, vilket innebär att man är tvungen att ta stora lån (om man inte har turen att ha en rejäl insats till boendet), som gör att många får minska annan konsumtion. Man får låna mer än man bekvämt klarar av. Och kan man inte det, så…

Om privatiseringsförespråkande hos (M), men också hos (S), med personligt intresse av att verksamheter privatiseras (sånt vi gemensamt bekostat, men som nu säljs och reas ut)…

 Göran Greider i ledaren ”Kanske finns det ett annat berg att bestiga”:

”…de rödgröna partierna erövrar tillsammans hela 50,6 procent – medan Alliansens fyra partier segnar till 44,1. Än värre för Alliansen är att kd idag skulle åka ur riksdagen.

Mest glädjande är att Sverigedemokraterna går tillbaka och att en eventuell rödgrön regering inte skulle vara beroende av dessa högerextrema röster, vilket Alliansregeringen är idag.

Vad är det då som händer? Antagligen äger två saker rum samtidigt: Granskningen av regeringen i medierna har tilltagit på ett hälsosamt sätt och denna regering har inte bara problem med vapenexporten utan också med idéexporten. De har inte mycket att komma med helt enkelt.

Det är det ena.

Det andra är att det blivit stabilitet i det socialdemokratiska partiet och att Stefan Löfven har en sympatisk karisma. Så är det: man gillar den där mannen när man ser och hör honom.

Allt bra alltså - ur de rödgrönas synvinkel? Hm. Inte så säkert. Socialdemokraternas framgångar bygger mycket på att partiet har sagt ganska litet och undvikit att ta klar ställning i avgörande frågor kring välfärd och skatter.

Istället har partiet i hög grad förhållit sig med samtycke till den borgerliga dagordning som sedan ett bra tag gäller i svensk politik. Nya moderater och Löfvensocialdemokrater försöker således bestiga samma berg från två håll.

Men det är ett borgerligt berg. Och man fruktar att när de möts på toppen så har de picnic. Och sitter där och ser ut över det vidsträckta gemensamma landskapet.

Hur ska berget förflyttas? Ja, vad är det för mening med att socialdemokratin vinner nästa val om inga större förändringar i välfärd och ekonomi egentligas följer av det?

Kanske finns det en annan bergshöjd att bestiga.”

Ja precis! men det är inte BARA borgerliga politiker som personligen tjänar på privatiseringar, utan också S-politiker!  I ”Politiker tjänar på privatisering” kan man läsa:

”Riksdagsstödet för vinstdrivande företag i välfärdssektorn tycks orubbat, trots den senaste tidens skandaler. Arbetarens sammanställning visar på många ledande S- och M-politiker med kopplingar till branschen.

Vanvårdsrapporter från företaget Carema, skandal kring utförsäljningen av vårdcentralen Serafen, uppmärksamhet kring vinster som göms i skatteparadis, allehanda skildringar av betygsfusk och andra missförhållanden i friskolor.

Trots detta verkar riksdagsstödet för vinstdrivande företag inom vård, skola och omsorg vara orubbat.

Detta i motsats till exempelvis likaledes högerstyrda Storbritannien, där regeringen nyligen förklarade att vinstutdelningar inom vården ”inte är aktuellt under den här mandatperioden’.

I Sverige finns stödet både till höger och vänster, och många politiker har själva intressen i branschen.

Detta även hos Socialdemokraterna./…/

Han säger också att ju fler kopplingar politikerna har till enskilda näringsidkare desto högre blir risken för jäv.

– Det skulle kunna bli en orimligt gynnande av en viss näringsidkare, vilket inte är i samklang med något som demokratin i Sverige ska handla om. Det är ju i högsta grad olämpligt om man är med och fattar beslut om något man sedan själv gagnas av.

Ägaren till en av Sveriges största friskolekoncerner, Kunskapsskolan, heter Peje Emilsson och förtjänar troligen titeln som landets främsta privatiseringslobbyist – han var aktiv redan under de första stegen åt det hållet som togs under 1980-talet.

Emilsson har också intressen inom vård och omsorg; bland annat lanserade han 2008 företaget Silver Life som utvecklat modeller för en (än så länge inte laglig) ”premium-äldreomsorg’, där det allmänna ska finansiera en grundstandard och de gamla sedan med egna pengar kunna köpa fler eller färre ’tilläggstjänster’, så som olika antal duschar i månaden beroende på hur mycket man betalar.

[Det som Maria Larsson, KD, kallar att köpa tilläggstjänster som ger en guldkant för de som bor på serviceboenden, ingick tidigare i de tjänster som erbjöds i offentligt driven verksamhet, men den smygtasbort på detta sätt, genom att man förspeglar äldre personer och deras anhöriga att man erbjuder något extra som inte fanns förr.

Är detta uttryck för brist på kunnande eller? Och vilket det är så är det skrämmande när det handlar om en minister som är ansvarig för dessa saker.

Och det kommer inte att finnas någon ålderschock i framtiden, den idé vilken alla nedskärningar bygger på!].

Emilssons mest kända företag är dock pr-byrån Kreab (numera Kreab Gavin Andersson), som under många år hade Moderaterna som en av sina viktigaste kunder./…/

Men även socialdemokrater återfinns i den privata välfärdssektorn. Widar Andersson har gjort sig känd som högerprofilerad ledarskribent och chefredaktör för socialdemokratiska Folkbladet.

Men han har också haft uppdrag som ”rådgivare” för Carema (tillsammans med Axén Olin) och sitter i dag som ordförande för utbildningsföretaget Academedias ”advisory board’.

Academedia äger bland annat Eductus, som anordnar åtgärder för arbetslösa och sjukskrivna. Årsarvodet från har varit 25 000 kronor från respektive företag, enligt Norrköpings Tidningar, NT.

Widar Andersson har sagt till NT att han alltid varit öppen med uppdragen och att rollen som ”rådgivare” inte krockar med hans journalistiska uppgift – däremot skulle han inte kunna sitta i en styrelse.

NT avslöjade dock att han också är styrelseordförande i företaget Familjeläkare i Dalarna AB.

– Ja, men det är ju i Borlänge. Jag menade att det vore omöjligt att sitta med i styrelser inom företag som är verksamma här (i Norrköping, reds. anm.), försvarade han sidouppdraget i NT. 

I februari lämnade Stefan Stern, tidigare biträdande partisekreterare och Mona Sahlins närmaste medarbetare, partiet och gick över till Peje Emilssons bolag Magnora, som äger friskole- och omsorgsföretag. Bara två veckor tidigare hade han publicerat en debattartikel i DN som var starkt positiv till vinstdrivande välfärdsföretag./…/

Även om Ylva Johansson är kritisk till Moderaternas täta koppling till Carema, ser hon inte något problem i att socialdemokrater engagerar sig i vinstdrivande privata välfärdsföretag.

– Att socialdemokrater i roller som medborgare eller företagare finns på många olika ställen i samhället tycker jag inte är ett problem. Jag tror heller inte att det är någon stor sak.”

Jo, jag tror att det visst har betydelse. Bara misstanken är inte bra? Jag tycker att Greider har i högsta grad rätt! Sverige är i (ny)liberal världselit!

Göran Greider vidare i ledaren ”Tolgfors avgång är bara början”:

”Presskonferensen när Tolgfors och Reinfeldt gemensamt meddelade hans avgång kändes som en rätt genomskinlig uppvisning i så kallad krishantering.

Tolgfors ville ge ett intryck av att det egentligen inte alls var av politiska eller moraliska skäl han avgick utan snarare av personliga skäl.

Och Reinfeldt spädde med några inkännande ord på den bilden.

Men bakom denna akt av politisk krishantering dolde sig en ganska skamlös flykt från ansvaret.

I själva verket har denna krishantering nu sparkat den stora frågan om vapenexportskandalen ett avgörande snäpp upp i den politiska ansvarshierarkin: Nu vilar den ju än tydligare hos statsministern själv.

Vad visste egentligen regeringen om hela denna process? Vad visste försvarsministern? Båda frågorna landar i slutändan i en undran över i vilken mån det är statsministern som styr landet eller inte?

En statsminister som är ovetande om att så märkliga saker pågår i Försvarsdepartementet och i olika myndigheter är ingen trovärdig statsminister.

Och en statsminister som å andra sidan skulle känna till vad som pågår är ju heller inte trovärdig – i så fall skulle han igår ha behövat sparka sig själv och inte sin minister.”

Politiker avsäger sig ansvaret, som statsvetaren Patrik Hall påpekar.

Och vad innebär privatisering av skola, sjukvård och omsorg? Att dessa verksamheter slås sönder? Med vilka konsekvenser som följd?

Dessutom så är inte privat skola i USA bättre än offentlig… Istället leds blickarna bort från de verkliga problemen.

Se tidigare inlägg under kategorin Diane Ravitch.

Och att avundsjuka bara skulle vara svensk är fel. Jag hör ju hur människor i USA reagerar över bland annat tandläkare som skär guld och som tar obegripligt höga arvoden för det de gör. Som bara behöver jobba tre dagar i veckan för att kunna vara hemma med sina barn, men som ändå har råd att ha en SUV (och troligen är det inte enda bilen), ett stort hus, råd att åka på semestrar som en väldig massa andra inte har råd med osv.

Ungefär som det var på 50-talet i Sverige? Och vi är på väg tillbaka dit?

Och även vi i medelklassen har anledning att ifrågasätta det som sker. Jag tror att det som sker inte gynnar den största delen av oss heller! Det är bara de med de allra högsta lönerna och de största tillgångarna som gynnas. Fast gynnas egentligen de heller? I det slags samhälle som skapas.

Lockelsen i marknaden är idén att frihet från statlig reglering är en lösning i sig själv…

[Uppdaterad på kvällen med två länkningar, se slutet av postningen]

Diane Ravitch skriver på sidan 11 i sin bok ”The Death and Life of the Great American School System” i min snabböversättning från engelskan:

”Marknadsreformer appellerar till vissa av dem som är vana att ‘se som staten’ [politiker och policymakers, med olika samhälls- och människosyn till grund för sin politik?].

Det finns något tröstande/lugnande i tron att den osynliga handen hos marknaden, som Adam Smith kallade den, kommer att komma med förbättringar genom någon slags okänd kraft [ödestro].”

Barbara Ehrenreich har också pratat om den passiviserande effekten som denna tro kan åstadkomma. Det är bara att luta sig tillbaka och låta denna kraft ta hand om allt till allas vårt fromma. Jo, kanske det behövs en balans mellan denna syns två ytterligheter? Inte bara förlita sig på någon slags låt-gå-politik!

Ja, det finns något motsägelsefullt här? I vissa avseenden så misstror högern, som nu sitter i regeringsställning, människor och i andra har man en blind tro på dem?

Är det också så att vi tenderar att se upp på framförallt fadersfigurer? Alldeles särskilt när det finns anledning att misstro dem? Och kanske framförallt när de vill spela fadersfigur att luta sig mot och förlita sig på?

När människor börjar se upp så kan vissa gripas av någon slags övertro på sin förmåga. Något som kan drabba alla oss som har någon slags position över någon annan på olika nivåer.

Självklart orsakar den mest skada som har makt över en massa människor, inte minst den som sitter i makten för ett helt land.

Det är ju oerhört viktigt att den personen kan ändra sig när han/hon ser resultaten av en viss sorts politik. Ungefär som Diane Ravitch gjort och nu går ut med i böcker, artiklar, på seminarier osv.

Eller att de som röstar reagerar.

Litet högt tänkande här…

Det kan vara lätt att gripas av storhetsvansinne i större eller mindre grad om människor runt omkring okritiskt höjer till skyarna?

Något som vi ser med media i Sverige idag? Och den som har gripits av storhetsvansinne reagerar med irritation (som ett barn) när människor börjar ställa frågor, ifrågasätta.

Ravitch fortsätter:

”Inom utbildning så låter denna tro på marknadskrafterna oss vanliga dödliga ta oss ur knipan, särskilt de av oss som inte har räknat ut/förstått hur man förbättrar lågpresterande skolor eller hur man bryter genom liknöjdheten hos omotiverade tonåringar.”

Ja, denna tro på marknadskrafterna kan erbjuda en enkel lösning ur ett betydligt mer komplicerat problem! Skolan (och hela samhället) utsätts för ett gigantiskt experiment, som vi inte vet hur det ska sluta. Vadå, lyssna på ”experterna”, dvs de ute på fältet?

Och Ravitch har också pekat på vilken roll elevernas bakgrund spelar, hur stor ojämlikhet påverkar skolresultat och –motivation, samt kritiserat oerhört välbeställdas inlägg i skoldebatten. Nej, jag tror inte man kommer åt problemen med överplåstrande åtgärder eller att ägna sig åt försök att bota symptomen på något som är i obalans i samhället och som borde åtgärdas på annat sätt.

”Istället för att ta itu med hätska [vet inte hur man ska översätta 'rancorous problems' här, kanske 'ibland svåra'?] problem som hur man lär ut läsning eller hur man förbättrar testande, kan man forma om ledning och struktur i skolan och koncentrera sig på incitament/stimuleringsmedel och sanktioner.

Man behöver inte veta något om barn eller utbildning.”

Nej, precis!

Skolforskaren Gerhard Arfwedson sa något i stil med, att:

”I och med kommunaliseringen av skolan så kom en massa okunniga in i skolan och alla misstag som gjorts tidigare gjordes om igen.”

Nu går man vidare med att omforma skola, vård och omsorg efter företagsidéer, driva dem med förtagsidéer och -lösningar.

”Lockelsen i marknaden är idén att frihet från statlig reglering är en lösning i sig själv.

Detta är väldigt lockande, i all synnerhet när så många till synes välplanerade skolreformer har misslyckats med att leverera det de lovat.

De nya företagsreformatörerna avslöjar sin svaga förståelse av utbildning genom att dra felaktiga/oriktiga jämförelser mellan utbildning och företagande.

De tror att de kan fixa utbildning genom att applicera företags-, organisations-, lednings-, juridiska och marknadsföringsprinciper och genom att utveckla ett gott datasamlingssystem som förser med nödvändig information för att motivera arbetskraften – rektorer, lärare och elever – med lämpliga belöningar och sanktioner.”

Som om inte lärande och kunnande i sig borde räcka väldigt långt?

Dessutom har forskning visat att det som motiverar och driver människor är mycket mer mångfacetterat än så! Men vad bryr sig ansvariga politiker om det? Vadå ”flum”? Och vadå ge dem som tröttnade ut chans senare i livet? Även jag som har en gymansieexamen skulle förmodligen idag plugga betydligt hårdare än vad jag gjorde då. Sådana som jag kanske senare vill växla spår i livet. Något jag tror hela samhället skulle kunna tjäna på: hur presterar människor som tvingas kvar i ett arbete som de utvecklats bort från kanske?

Tillägg på kvällen: två inlägg angående privatiseringar i vården, först läkaren Ingrid Eckerman i ”Följ USA: Rasera välfärdssystemen”, hon ser med oro på hur vården försämras, samt Alf Norberg om att ”Caremadebatten visar att högern är rökt.”