Ni måste lyssna på ekonomerna? De (nyliberala) som försäkrat att det är jättebra att låna, att spekulera på börsen och det där med skatter, det är bara skit! Vi har gått på falska löften om chansen att bli rika bara vi väljer politiker som släpper fram Mammon, men vad har det lett till?

februari 25th, 2012 § 11 kommentarer

[Kolla kommentarer nedan].

Så bra skrivet! Vilka vinner på den nyliberala politik vi har över hela västvärlden? Vi har förespeglats att skattesänkningar är den rätta (och enda) vägen, men de som vinner på denna politik vill inte låta oss veta vad vi förlorar på den. Jo, jag tror vi förlorar på den på flera olika sätt, ekonomiskt och samhälleligt.

Behöver inte rikingarna solidaritet tillbaka? Kan de köpa sig fria från allt sånt? Behöver de inga människor omkring sig? Som verkligen bryr sig och inte bara ser till status… Som inte väljer ens umgänge bara för att man har en position och pengar? Högt tänkande här.

Börjar högerledarna känna att det bränner under fötterna? David Cameron, premiärminister i Storbritannien, ser ut att ha väldigt bråttom att privatisera den nationella sjukvården där (NHS Care se också här).

Se artikeln ”Cameron’s new target – how quickly he can privatise NHS care” eller ”Camerons nya mål – hur fort han kan privatisera den nationella sjukvården.”

Det är litet intressant att läsa om Cameron i wikipedia:

”Den, med hans egna ord, ”skamligt privilegierade” David Cameron är uppvuxen i Peasemore nära Newbury i Berkshire och har studerat vid elitskolan Eton och vid Oxfords universitet, där han tog examen i filosofi, politik och nationalekonomi 1988.

Han är därmed den förste brittiske premiärminister som utbildats vid Eton sedan sir Alec Douglas-Home, som var Storbritanniens premiärminister från 1963 till 1964.”

Kommer att tänka på det britten George Monbiot skriver om sina egna erfarenheter av att gå i finare privatskola:

”Storbritanniens konstiga privatskolesystem orsakar omätbar skada.”

Se också amerikanen William Deresiewicz om ”Avigsidorna med en elitutbildning – våra bästa universitet har glömt bort att anledningen till att de existerar är för att skapa själar, inte karriärer”, en elitutbildning där man görs till ett ”excellent får” och tas ifrån förmågan att tänka (i alltför många fall). Denna text rekommenderas varmt.

Ja, det är som Maria-Pia Boëthius så tankeväckande skriver om i ”Befolkning i PR-byråernas knä”: Läs också Johan Ehrenberg i ”Något är fel”:

”Jag läser att svenska folket äter mer hamburgare än någonsin. I den fina morgontidningen tror man det beror på ”nyttighetstrenden’. Eftersom kedjorna börjat lansera lite grönare produkter så går människor dit men väljer sedan ofta den vanliga menyn när det väl ska ätas.

Jag tycker detta är en rätt märklig teori.

Något är fel i grundtänket.

Hamburgare ökar nämligen bland alla bolagen, oberoende om de skriker ut minimorötter och klimatsmarthet eller inte. Så vad kan då vara orsaken? Om vi letar oss lite från profiler och varumärken så kanske verkligheten de senaste åren kan väcka en tanke.

Fattigdom innebär nämligen mera snabbmat.

När människor är oroliga för sina inkomster så försöker man spara in där det går, och även om hamburgaren är snabba kolhydrater så är det också snabba cash för ägarna när många snålar med lunch och annan utemat.”

Vi, gräsrötterna, ska dock tänka positivt. Friheten sträcker sig inte längre än så? Så att vi får tänka och känna som vi faktiskt tänker och känner? Eller som vi ”vill” tänka eller känna?

Eliten får dock vara sur!? Har Reinfeldt tappat sugen?

”Fredrik Reinfeldt ser inte ut att ha särskilt roligt längre. Han är sur och stingslig. Det blev övertydligt när han i veckan besökte Dalarnas högskola för att, som det heter, ”lyssna” på människor.

De lokala S-studenterna hade skrivit ett protestbrev mot nedskärningarna på skolan. Statsministern tog inte ens i hand.

Fredrik Reinfeldts dåliga humör har sina förklaringar.

I går föll Moderaterna 3,6 procentenheter i Ipsos – tidigare Synovate – i Dagens Nyheter. Socialdemokraterna gick framåt 5,6 procentenheter och flera andra mätningar visar samma trend./…/

Moderaterna försöker framställa sin politik som opolitisk. De vill ju bara alla väl.

Carl Bildt kallade det ”Den enda vägens politik” i början av 1990-talet. Nu kallas det ”Allmänintresset”. Men det är samma högerpolitik, förklädd i opolitisk förpackning.

Det är möjligt att Moderaterna vill väl. Men välvilja skapar inga jobb.

I veckan rapporterade Dagens Nyheter att bara en tredjedel av alla arbetslösa har a-kassa i dag. Resten får gå till socialkontoret eller bli försörjda av sin familj. Samtidigt biter sig massarbetslösheten fast kring åtta procent enligt SCB.

Ökad otrygghet och sänkt skatt gav bevisligen inte fler jobb.

Trist, eftersom det är grundbulten i hela Moderaternas arbetsmarknadspolitik. Sen är energin slut./…/

Nu ska detta trötta gäng argumentera i två år till för att de skattesänkningar som hittills inte gett några jobb nu ska börja göra det.

Och Fredrik Reinfeldt ska fortsätta åka runt i landet och ”lyssna” på människor.

S-studenternas protestbrev då?

På direkt fråga på om statsministern tänkte läsa brevet svarade han:

– Ja, det kommer väl diarieföras som alla brev vi får.”

Det finns världar som osynliggörs dock…

Se om hotande bostadsbubbla. Och också kommentarer längst ner om “Vad kunde vi gjort med krediterna istället för en bostadsbubbla?” och från bloggen Bobubbla?

§ 11 svar till Ni måste lyssna på ekonomerna? De (nyliberala) som försäkrat att det är jättebra att låna, att spekulera på börsen och det där med skatter, det är bara skit! Vi har gått på falska löften om chansen att bli rika bara vi väljer politiker som släpper fram Mammon, men vad har det lett till?"

k skriver:

25 februari, 2012 kl. 1:02 e m

Och se bloggen ”Det progressiva USA” om att Mitt Romney (republikansk presidentkandidat) trampar i klaveret:

”Trots sina miljoner så är Mitt Romney onekligen inte guds mest begåvade man. Han lever i en bubbla, har uppenbarligen inte den minsta aning om hur den amerikanska medelklassen lever, och är dessutom helt aningslös om hur dagens sociala medier fungerar./…/

Det här viktigt för det visar att trots att han är en av USA:s rikaste män och stöds av flera av de rikaste en procenten i USA så kan han trots allt inte köpa presidentposten, så länge som hans motståndare, hur fattiga dom än må vara i jämförelse med Romney, har tillgång till Twitter och mobilkameror och Internet.

Säkerligen kommer sånt att förbjudas om Romney vinner, och eftersom bensinpriserna nu snabbt skjuter i höjden så är Obama mycket sårbar.

Men i alla fall, det är intressant att se att Romney faktiskt är dum som ett spån. Hans tidigare uttalande om att han skulle föredra att hela den krisdrabbade bilstaden Detroit borde a lämnats vind för våg av Washington, även om det betydde att USA:s bilindustri gick bankrutt och tiotusentals bilarbetare förlorade jobben visar upp Romneys förakt för den amerikanska arbetarklassen. Han har tidigare sagt att han inte är intresserad av USA:s fattiga och att han tycker om att avskeda människor. Uttalanden som knappast kommer att göra det lätt för honom att vinna presidentvalet i nyckelstaden Michigan.

Med en älgstudsare i handen och en dum grön hatt på huvudet och sitt fåniga leende så skulle han vara svår att skilja från vår egen dyrkade statschef.”

Svara
k skriver:

25 februari, 2012 kl. 1:52 e m

Alliansfritt Sverige i ”Vårdvalet bollar sjuka patienter vidare”:

”Det fanns en tid då Moderaterna gynnade i alla fall en grupp i samhället. Nu är alla förlorare.”

Svara
k skriver:

25 februari, 2012 kl. 2:32 e m

Nyabrittas länkar till artikel om att ”Alliansen använder näringslivskonsulter.” Och detta …

”Trots att regeringen har ett större kansli än någon regering före dem har haft.”

Javisstja, så var det ju!

”Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin kommenterar Alliansens och Socialdemokraternas uppgörelse om besparingarna på regeringskansliet.

Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna var överens om att det behövde sparas 300 miljoner kronor på utgifterna för regeringskansliet.

– Både vi och Socialdemokraterna ville ursprungligen spara 600 miljoner per år. Kansliet kostar mer än det gjorde under Göran Persson. Kostnaderna höjdes ytterligare under Sveriges EU-ordförandeskap och 2009 och permanentades efter det.

Socialdemokraterna under Mona Sahlin och miljöpartiet under Peter Eriksson och Maria Wetterstrand kom överens om att rösta igenom besparingar på 300 miljoner kronor per år.

Regeringen kontrade med ett förslag på att lägga ner flera ambassader.

– Det gick så snabbt att många har dragit slutsatsen att nedläggningarna redan var förberedda, men att regeringen nu kunde skylla på oppositionen. Det är inte politik när den är som vackrast, säger Gustav Fridolin.

Han anser att utlandsrepresentationen hade kunnat upprätthållas även med 300 miljoner kronor mindre i årliga anslag till regeringskansliet.

– Det är inte på utlandsrepresentationen utan i Sverige och på den politiska sidan som regeringskansliet har vuxit.

Men under veckan kovände Socialdemokraterna under den nya partiledaren Håkan Juholt och gjorde upp med alliansen om att inte banta anslagen. Detta trots att socialdemokraterna inte tycks ha fått något i motprestation av regeringen.

– Det är en märklig kohandel säger Gustav Fridolin.

Han är kritisk till socialdemokraternas uppgörelse med regeringen.

– Det är visserligen bra att regeringen insett vikten av att behålla viktig utlandsrepresentation men de dessa kan behållas med besparingar på annat håll inom regeringskansliet. Det är inte bra att socialdemokraterna nu godtar att besparingar inte behöver ske inom regeringskansliet. Sverige behöver inte Europas största regering.”

Svara
- k skriver:
  
  25 februari, 2012 kl. 2:51 e m
  
  Jag röstar dock inte på miljöpartiet, utan är mer vänster än de är!
  
  Svara
k skriver:

25 februari, 2012 kl. 6:56 e m

”Forskning visar att vinstkrav försämrar och fördyrar vården”:
”Medicinprofessor och överläkare: Ägarformen är avgörande för kvaliteten i vården enligt en forskningsöversikt som jag gjort. Privata sjukhus med vinsktkrav har fler dödsfall och högre vårdkostnader jämfört med privata sjukhus utan vinstkrav.

”Kvaliteten är det viktigaste, inte ägarformen, och därför vill vi se över de här lagstiftningarna, sade Carin Jämtin” enligt DN 17/2. ”Ja eller nej till vinstintresset är därför en fördummande fråga” enligt DNs ledarsida 3/2. Men ägarformen är avgörande för kvaliteten i vården enligt en forskningsöversikt som jag publicerade i Läkartidningen den 24/1 och som jag sammanfattar och följer upp här./…/

Jag genomsökte elektroniskt tre ledande, medicinska databaser efter systematiska översikter som jämför sjukhus med respektive utan vinstkrav. Jag fann följande:
- Två metaanalyser omfattande 38 miljoner respektive 350 000 patienter i USA visade fler dödsfall och högre vårdkostnader på privata sjukhus med vinstkrav jämfört med privata sjukhus utan vinstkrav.
- En senare metaanalys av mortalitet och andra kvalitetskriterier i USA visade att privata sjukhus utan vinstkrav var bättre än både statliga sjukhus och privata sjukhus med vinstkrav.
- Metaanalyser av vård på äldreboende i främst USA och Canada visade i de flesta fall bättre vård (t.ex. färre liggsår) på boende utan vinstkrav jämfört med boende med vinstkrav.
- En metaanalys från 2002 visade att på dialyskliniker med vinstkrav inträffade ca 2500 onödiga dödsfall/år i USA jämfört med dialyskliniker utan vinstkrav. Enligt senare studier var det inte längre någon skillnad i dödlighet men i effektivitet: man skulle spara 1600 patientår sjukhusvård per år i USA om vinstdialyskliniker var lika effektiva som kliniker utan vinstkrav.
- En systematisk översikt av 17 studier från USA 1987-2001 visade att psykiatriska sjukhus utan vinstkrav hade bättre kvalitet, effektivitet och tillgänglighet än psykiatriska sjukhus med vinstkrav.
Har de nyfattiga grekerna råd med sjukvård? Om privatsjukhusen i Grekland hade ersatts med statliga sjukhus skulle landet kunnat spara över hundra miljoner euro per år enligt en ny studie.”
Se också ”Kanadensisk studie rörande privat vinstdriven kontra privat icke vinstdriven sjukvård…”

Devereaux PJ, Choi PTL, Lacchetti C, Weaver B, Schünemann HJ, Haines T, et al. A systematic review and metaanalysis of studies comparing mortality rates of private for-profit and private not-for-profit hospitals.

Devereaux PJ, Heels-Ansdell D, Lacchetti C, Haines T, Burns KE, Cook DJ, et al. Payments for care at private for-profit and private not-for-profit hospitals: a systematic review and meta-analysis.

Svara
k skriver:

25 februari, 2012 kl. 7:06 e m

Göran Greider i ”Ta makten över pensionskapitalet!”:

”Ofattbara summor har ackumulerats under årtiondena genom att löntagare avstått en del av sin lön till det pensionskapital som nu rasar över finansmarknaderna. Det är dags att löntagarna tar makten över sina pengar, menar Göran Greider, chefredaktör på Dala-Demokraten (s)./…/

När det nya pensionssystemet infördes i Sverige avsattes en del av sparandet till den så kallade premiepensionen där var och en själv skulle kunna välja var man placerar pengarna. Det beskrevs som en enastående valfrihetsrevolution. Hushållen överöstes med erbjudanden från olika bolag men de som inte ville delta i detta ovärdiga och irrationella spel hade i alla fall möjligheten att inte göra någonting alls och medvetet avstå från ett aktivt val. Ens pengar hamnade då i sjunde AP-fonden.

Alltid något för oss som ogillade den nya pensionsreformen som knöt den framtida tryggheten till hur det går på börserna. Och denna fond agerade faktiskt mycket försiktigt. Länge kunde man därför gå omkring och småmysa över att ens premiepensionssparande hamnade i sjunde AP-fonden, som gick alldeles utmärkt. Som belöning fick man alltså dessutom den skadeglada känslan av att ha lurat valfrihetsfanatikerna på konfekten.

Nu har sjunde AP-fonden förlorat en femtedel av sina tillgångar inom loppet av två månader. Varför? Därför att fonden sedan en tid tillbaka fått nya instruktioner av regeringen. Den ska numera ta mycket större risker när den går ut på den globala aktiemarknaden. Resultat: Börskrisen har grävt stora hål i våra framtida pensioner.

Vad ska man säga? Det är naturligtvis en fullskalig skandal. De som aktivt valde att inte delta i det vanvettiga börsrallyt har extra starka skäl att vara förbannade. Men det är inte bara det. Den traderade visdomen hävdar alltid att på lång sikt är aktiesparandet överlägset alla andra sparformer; det är vad varenda liten banktjänsteman säger när de ger en vanlig sparare goda råd. Två månaders nedgång behöver inte betyda någonting. Är det sant?

Tja, det vet ingen. Allt oftare förs nämligen tanken fram att aktier kanske inte längre ger den där långsiktiga avkastningen. Grundproblemet är helt enkelt att det idag finns så oerhört mycket kapital i världen men – i synnerhet i den västliga kapitalismen – inte längre så många självklart lukrativa investeringar att göra i realekonomin. Ytterligare ett problem är den permanenta turbulensen i den kapitalism vi just nu har: På grund av avregleringar, nya finansiella instrument och en finanssektor som sedan åttiotalets början tillåtits växa som en cancertumör, är riskerna högre. Hur det går med besparingarna i aktier kan helt enkelt avgöras av slumpen: När började du spara? När börserna låg på all time high eller när de låg i botten? Osäkerhet och slump, det är kodorden för att förstå detta fenomen.

Sjunde AP-fonden blev alltså plötsligt en högriskfond. Men risken tas av alla oss sparare, varav de flesta aldrig har bett om att få kliva ut i den finansiella kapitalismens kvicksand.

Under nittiotalet lyftes ibland tanken på att göra något mer radikalt med det enorma pensionskapital som rastlöst flyter omkring på världens börser. Löntagarfondernas upphovsman, Rudolf Meidner, argumenterade ofta och skarpt för att de där pengarna är löntagarnas egna pengar – men att de används mot de långsiktiga löntagarintressena i rent spekulationssyfte. Meidners löntagarförslag väckte våldsamma reaktioner från högern eftersom det direkt ingrep i den privata äganderätten. Men att skaffa löntagarna mer makt över deras samlade pensionssparande rymde inte den kontroversen: Det är ju våra egna pengar.

Ofattbara summor har ackumulerats under årtiondena genom att löntagare avstått en del av sin lön till detta pensionskapital. Men löntagarna har ingen makt över det. Meidner och åtskilliga andra funderade över hur detta kapital skulle kunna användas mer produktivt i den verkliga ekonomin för att skapa jobb och välfärd genom investeringar. Här och var i världen har också vissa försök gjorts i den riktningen, överraskande för många särskilt i Kanada och USA (se min bok Arbetarklassens återkomst). Även i Sverige utnyttjades en gång de enorma AP-fonderna för att finansiera bostadsbyggande och infrastruktursatsningar.

Men sedan dess har frågan om pensionerna i huvudsak blivit en privat fråga för var och en. Samhällets rikedomar ackumuleras, men detta har lett till att osäkerheten för samhällets medlemmar bara ökat! Och det beror på att rena äventyrare fått makten över detta pensionskapital”

Svara
k skriver:

26 februari, 2012 kl. 9:58 f m

I artikeln ”Skuldpolitiken: social disciplin och kontroll” , ja, det är vad det handlar om; disciplinering och kontroll, kan man läsa i min snabböversättning från engelskan:

”Under 1980- och 90 talen har skuld blivit en allvarlig politisk och social fråga. Detta gäller både på den personliga som den offentliga nivån. Det stora antalet personliga konkurser, bristande betalningsförmågor, dåliga skulder och valutakriser, som kulminerade i den svarta onsdagen i september 1992 [när Bank of England krossats], gjorde i offentlighetens medvetande klart vilken avundsvärd makt som pengar har.

Skuld är bara en aspekt av den förändrade synen på pengar.

Under 1980-talet, så har inte bara försöken i Storbritannien utan också i stora delar av världen att komtrollera offentliga utgifter, minska löner, expandera deltidsjobb osv betytt ett mer direkt beroendeförhållande, en större underkastelse under varje aspekt av penningens liv.

Mot bakgrund av en samlad attack på gemensamt tillhandahållande, som tillgång till medicin och sjukvård, bostäder, utbildning, transporter osv, så beror mycket mer direkt på mängden pengar vi äger [allt har skett i namn av valfrihet och frihet att välja]. På samma gång som regeringar försöker frysa offentliga utgifter, så har tillgång till tillhandahållandet av sådant som till exempel sjukvård blivit mer och mer beroende av förmågan att kunna betala.

De rena, skära kvalen hos de fattiga och hemlösa finns där för alla att se. Dock är ökningen av fattigdom inte särskilt förvånande mot backgrund av den av krediter uthållna boomen från 1980-talet. Faktum är att nivåerna av konfiskeringar, personliga konkurser osv är i sitt innersta väsen kopplad till det ”blomstrande 1980-talet” [man 'lurades' in i ett glatt spenderande, för att man kortsiktigt hade pengar, innan egenavgifter till sjukvård, medicin m.m. höjdes och trygghetsnäten urholkades p.g.a. den förda politiken under Thatcher?].”

Se också ”The Political Economy of the Subprime Mortgage” eller ”Den ekonomiska politiken rörande suprime-krisen”, där man kan läsa något i stil med:

”Vi undersöker hur särintressen, som kan mätas genom kampanjbidrag från intecknings-/hypoteksindustrin och uppdragsgivares intressen [constituent interests] samt genom andelen subprimelåntagare [ett slags lån riktat mot mindre kreditvärdiga låntagare som USA införde i slutet av 2007, dvs lån till den sorts låntagare som annars skulle ha ansetts mindre kreditvärdiga] i ett kongressdistrikt, kan ha påverkats av USA:s regerings politik rörande inteckningsökningen [kreditökningen] mellan 2002 och 2007.”

Ja, om inte på kort men på litet längre sikt så förlorar de flesta i ett samhälle på den politik som förs över hela västvärlden. De flesta av oss i Sverige, liksom i USA osv.

Jag tror inte ens de rikaste gynnas av denna sorts politik.

Ja, ”Arbetsmarknadens svagaste ökar dramatiskt” här i Sverige:

”Arbetsförmedlingen delar in alla arbetslösa i två grupper. De som står nära arbetsmarknaden och de som står långt i från. Nya beräkningar visar att arbetslösa som står långt från arbetsmarknaden ökat dramatiskt på senare år. Från 155 000 personer 2006 till 220 000 förra året.”

Och vad händer när vi får en ökande andel som står utanför samhället?

Dessutom så skulle vi behöva ta tillvara ALLAS förmågor, även hos dem som har mindre sådan, men inte på det sätt alliansregeringen gör med sjukskrivna.

Se den amerikanske ekonomen Jeffrey Sachs om ””Den nya progressiva rörelsen” och slutet på en 30-årig Reagan-era…” Rekommenderas verkligen!

Björn Johnson skriver att de ökade kostnaderna vad gäller sjukskrivningar beror på att rehabiliteringsarbetet bröt samman någon gång i mitten av 90-talet. Andelen sjukskrivna ökade dock inte nämnvärt har han (och andra) visat, däremot ökade långtidssjukskrivningarna.

Och till råga på allt går sjukförsäkringen med rejäla plus!

Svara
- k skriver:
  
  26 februari, 2012 kl. 8:18 e m
  
  Och apropå sjukförsäkringen så citerar Eva Hillén Ahlström från bloggen Det Tystas Röst i ”Kaj: Sjukförsäkringen – 10 år av debatt”:
  
  ”• Fusket i sjukförsäkringen: Debatten startade på allvar 2002 och har fortsatt sedan dess. Utfall 2009: 0,04 % av utbetalningarna var fusk (DA, Försäkringskassans kontrollenhet).
  
  • Parlamentarisk utredning diskuterades bl.a. 2 nov 2006, tillsattes 29 april 2010, beräknas vara klar 2013.
  
  • Sjukförsäkringssystemet har gått med vinst sedan 2003 (se även Folksam, SVT).
  
  • Sjukförsäkringsreformen har bl.a. finansierat jobbskatteavdragen.
  
  • Utförsäkrade, arbete: Ingen skulle tvingas till det, men sjuka hamnade bl.a. i JUG Fas 3.
  
  • Utförsäkrade, ersättningsskillnader: Majoriteten skulle få mer, mer än hälften fick mindre.
  
  • Utförsäkrade, socialbidrag: Ingen skulle hamna där, många hamnade där.
  
  • Utförsäkrade, återflöde till sjukförsäkringen: Beräknat: 10%. Utfall: ca 60%.”
  
  Svara
k skriver:

26 februari, 2012 kl. 5:40 e m

På sidan ”Bojkotta workfare” (workfare är det system i Storbritannien och USA som kräver att arbetslösa gör samhällstjänst eller tar en praktikplats innan de får bidrag till mat, hyra etc. från staten), en nationsvid kampanj i Storbritannien för att göra slut på det obetalda arbete som människor som är mottagare av välfärd tvingas göra skriver man att:

”Detta system tjänar de rika på genom att det förser dem med gratis arbetskraft, medan det hotar de fattiga genom att dra bort välfärdsrättigheter om människor vägrar att arbeta utan en lön som man kan leva på.

Vi är en gräsrotskampanj, skapad 2010 av människor som har erfarenhet av workfare [system som kräver att arbetslösa gör samhällstjänst eller tar en praktikplats innan de får bidrag till mat, hyra etc. från staten] och dem som är bekymrade/engagerade över detta systems inflytande [även om de inte är direkt drabbade!? Av solidaritet med de drabbade och för att de anser att det är ett dåligt system].

Vi exponerar och vidtar aktioner mot företag och organisationer som tjänar på workfare; uppmuntrar organisationer att göra utfästelser att bojkotta detta system; och informerar aktivt människor om deras rättigheter.”

Detta system kan inte skapa jobb menar man. De 300 jobb för Tesco,som nämns i texten…

”… skulle ha funnits oavsett om workfare fanns eller inte. Tesco skulle ha anställt 300 människor för att fylla dessa jobb och 300 personer skulle ha fått jobb. Det workfare-systemet skulle ha kunnat göra är att ändra vilka som får dessa jobb – att tesco tar någon från workfare hellre än en annan person som svarade på jobbannons. nettoeffekten på anställning är fortfarande densamma – 1 person får ett jobb.

Den enda effekt workfare har på arbetslösheten är att öka den – och det därför att, mot bakgrund av möjligheten registrera [???] workfare gratis, så kommer företag glatt att göra sig av med betalda jobb och timmar, vilket gör att fler människor måste skriva in sig i systemet, något som kostar skattebetalarna ännu mer, medan företagens vinster ökar.”

Någon påpekar också att:

”Det finns litet bevis för att workfare ökar sannolikheten att man ska hitta jobb. Det kan till och med minska anställningschanserna, genom att begränsa den tid som finns tillgänglig för jobbsökande och genom att misslyckas med att tillhandahålla de skickligheter och erfarenheter som värderas av arbetsgivare [de som är engagerade i workfare får varken tif att söka annat jobb och än mindre tid att höja sin kompetens eller därmed attraktivitet på arbetsmarknaden, hamnar i en en moment-22-situation. Sitter fast! De enda som verkligen gynnas är de som får billig arbetskraft, kanske väldigt billig - och skattebetalarna står för största delen av notan!? Dessutom är de här jobben troligen förnedrande. Och hur behandlas den här sortens arbetskraft?].”

Och Ekonomibloggaren Lars Wilderäng skriver om bankupproret”Börja amortera istället för att gnälla på din boränta”:

”Det är förståeligt att man med belånad bostad kan bli upprörd över att bolåneräntorna inte sjunker när Riksbanken sänker sin reporänta, men denna upprördhet bygger på en missuppfattning. Reporäntan styr nämligen inte bolåneräntorna, vare sig de rörliga eller de längre räntorna. Detta har både statliga Bostadskreditnämnden såväl som Riksbanken konstaterat i veckan.

Reporäntan styr in- och utlåningsräntan som Riksbanken erbjuder svenska banker över natten, där utlåningsräntan ligger på reporäntan +0.75, dvs 2.25% idag och inlåningsräntan på motsvarande åt andra hållet, dvs 0.75%. Detta påverkar mycket riktigt omedelbart räntorna på svenska privatpersoners bankkonton, där man också får ränta på saldot över natten och kan ta ut sina pengar omgående.

Men bostadslån är inget man bara har över natten, utan i många år. Med nuvarande prisläge på bostadsmarknaden och dagens obefintliga amorteringar så har man rent av ofta lånen resten av livet som en del av ett frivilligt livegenskap/…/

En del av bolåneobligationerna säljs till utländska investerare. När svenska bostadspriser börjar falla igen så kommer dessa knappast vilja låna ut pengar billigt till en svensk bostadsmarknad i fritt fall. Det är inte orimligt att vi får se marknadsräntorna stiga när den svenska bostadsmarknaden börjar falla på allvar.

Glädjande nog så kan bolåntagare själva påverka sin situation. Man kan nämligen sätta igång och amortera på sina skulder istället för att klaga på banken.

Bankerna är vinstdrivande företag och din ”rådgivare” på banken är inget annat än en säljare och gör sitt jobb, dvs ser till att du som kund genererar maximalt med vinst för banken och dess ägare och anställda.

Vad som däremot är underligt i sammanhanget är att finansminister Anders Borg (m) inte verkar förstå att situationen har ändrats, speciellt som det är höjda krav ifrån svenska staten som delvis ligger bakom att bankerna inte sänker räntorna.

Vare sig statliga SBAB eller Nordea, där staten har delägande och viss ägarmakt, sänker räntorna i samma takt som Riksbanken. Det kan egentligen bara finnas två anledningar till finansministerns uttalanden om att bankerna måste sänka räntorna.

Antingen är Anders Borg obildad eller så är han en populist. Och vi vet att han inte är obildad.

Det korrekta svaret blir förstås att Anders Borg är en populist och att han försöker fiska röster hos den överbelånade svenska medelklassen i landets storstäder genom att peka finger på ett alltid tacksamt mål – bankerna.

Men det är inte bankerna som tvingat folk att ta för stora bostadslån. Det har vi gjort själva, sporrade av drömmen om evigt stigande bostadspriser som skall förvandla varje svensk till miljonär på sitt boende.

Men alla pyramidspel når sitt slut, även bostadsbubblan.

Speciellt när nya Svarte Pettrar i form av ungdomar inte längre kommer till när bolånetaket dragit i bromsen för dessa.”

Svara
k skriver:

26 februari, 2012 kl. 8:32 e m

Läs George Monbiots ”Alltings värde”:

”Vår sociala identitet skapas av värderingar som psykologer klassificerar som antingen intrinsikala eller extrinsikala. Extrinsikala värderingar handlar om status och självförverkligande. Människor med starka extrinsikala värderingar fixerar vid hur andra uppfattar dem själva. De värdesätter ekonomisk framgång, image och kändisskap. Intrinsikala värderingar handlar om relationer med vänner, familj och samhälle, och självacceptans. De som har starka intrinsikala värderingar är inte beroende av beröm eller belöningar från andra människor. De har värderingar som ligger bortom deras egenintresse.

Få människor är helt extrinsikala eller helt intrinsikala. Vår sociala identitet formas av en blandning av värderingar. Men psykologiska experiment i nästan 70 länder visar att värderingar bildar kluster (ansamlingar) i anmärkningsvärt konsekventa mönster. De människor som till exempel starkt värderar ekonomisk framgång har mindre empati, starkare manipulativa tendenser, en starkare dragning till hierarkier och ojämlikhet, starkare fördomar mot främlingar och mindre intresse av mänskliga rättigheter och miljön. Dessa värderingar undertrycker varandra: ju starkare en människas extrinsikala strävanden är, desto svagare är dennes intrinsikala mål.

Vi föds inte med våra värderingar, de skapas av vår sociala omgivning. Genom att förändra vår uppfattning om vad som är normalt och acceptabelt, så förändrar politiken våra tankar såväl som våra omständigheter. Fri och allmän sjukvård, t.ex., förstärker intrinsikala värderingar. Att stänga ute fattiga människor från sjukvården normaliserar ojämlikhet och förstärker extrinsikala värderingar. Den skarpa högersväng som började med Margaret Thatcher och kvarstod under Blair och Brown, regeringar som alla betonade dygderna med konkurrens, marknaden och ekonomisk framgång, har förändrat våra värderingar. Undersökningen ”British Social Attitudes” visar t.ex. en skarp nedgång under denna period i allmänhetens stöd för en politik som fördelar rikedom och möjligheter (2).

Denna förändring har förstärkts av reklam och media. Medias fascination av storpolitik, listor med rika människor, de med mest makt, inflytande, intelligens eller skönhet, dess besatthet av att skriva om kändisar, snabba bilar, dyra semestrar: allt detta inpräntar extrinsikala värderingar. Genom att frambringa känslor av osäkerhet och otillräcklighet – vilket betyder minskad självacceptans – så undertrycker detta intrinsikala värderingar.

Reklambranschen, som anlitar ett stort antal psykologer, är mycket väl medveten om detta. Crompton citerar Guy Murphy, global planning director för marknadsföringsföretaget JWT. Murphy säger att marknadsförare ”borde se sig själva som manipulatörer av kultur; sociala ingenjörer, inte varumärkeshanterare; manipulera kulturströmningar, inte varumärkesintryck” (3). Ju mer de framhäver extrinsikala värderingar, ju lättare kan de sälja sina produkter.

Högerpolitiker har också instinktivt förstått vikten av värderingar när man vill förändra den politiska kartan. Margaret Thatcher uttryckte att ”ekonomin är metoden; målet är att ändra människors hjärta och själ.” (4) Konservativa i USA brukar generellt undvika att debattera fakta och siffror. Istället ramar de in frågor på ett sätt som både attraherar och förstärker extrinsikala värderingar. Varje år, med hjälp av mekanismer som sällan syns och sällan diskuteras, så blir utrymmet där progressiva idéer kan frodas lite mindre. Den progressiva responsen mot denna trend har varit katastrofal.

Istället för att konfrontera förändringar i värderingar, så har vi försökt anpassa oss till dem. Progressiva politiska partier har försökt blidka den förändrade opinionen: tänk på alla de flörtar New Labour gjort med medelklassen (5), som ofta bara var en kod för medelklassens egenintressen. Genom att göra så stöder och legitimerar man extrinsikala värderingar./…/

”Common_cause” föreslår ett enkelt botemedel: att vi slutar med att dölja våra värderingar och istället förklarar och kämpar för dem. Progressiva opinionsbildare föreslås alltså att anamma en förståelse för den psykologi som kommunicerar politisk förändring och visa hur den har blivit manipulerad. De måste också gå samman för att utmana de krafter – särskilt reklamindustrin – som gör oss osäkra och själviska./…/

Människor med starka intrinsikala värderingar måste sluta att skämmas för dem. Vi måste argumentera för den politik vi vill ha inte p.g.a. att den är fördelaktig, utan för att den är medkännande och vänlig; och mot annan politik för att den är självisk och grym. Genom att hävda våra värderingar så blir vi själva den förändring som vi vill se.”

Svara
k skriver:

26 februari, 2012 kl. 9:02 e m

Lena Sommestad i “Socialdemokratins huvuduppgift är att påminna om hur det känns från maktunderlägets sida”, i en bra bloggpostning, som vanligt:

”Lena Anderssons tredje viktiga insikt handlar om klassamhället. ”Det sociala arvet’, skriver hon, ”upphäver i hög grad idén om rättvis belöning för flit, liksom synen på framgång som tecken på absolut duglighet och ansträngning.” Ja, precis så är det. Våra egna framgångar är alltid till större eller mindre del ett resultat av den miljö som vi kommer ifrån och de resurser som andra har ställt till vårt förfogande.

Varför är det så få som vill påminna om hur det känns från maktens undersida? Kanske för att det är en obekväm uppgift. Den som vill påminna om hur samhället ser ut från ett annat perspektiv får inget understöd och ingen uppmuntran i dagens svenska debatt. De som känner igen sig och tycker att du säger något viktigt har ju varken tillgång till ledarsidor, PR-konsulter eller talarstolar. ”Alla” är eniga om att det är helt andra samhällsproblem som är viktiga och intressanta.

På samma sätt är det sällan bekvämt att påminna om att de som har lyckats i livet inte bara har gjort det på grund av sin egen enastående skicklighet. De som själva har lyckats kan från sina positioner fritt odla idén att alla människor kan göra i stort sett vad man vill bara man är smart och duktig nog. Ingen ska skylla ifrån sig eller vara avundsjuk. Den socialdemokrati som en gång påminde om att individens framgång också beror på samhällets institutioner, hörs alltför sällan säga emot.

Tack Lena Andersson för att du går emot strömmen. Jag tror att du möter de stämningar, som slumrar inom många av oss.”

Och detta skriver en som ”lyckats”, som är professor.

Den krönika av Lena Andersson som Lena Sommestad syftar på har titeln ”Alliansens nya vän”:

”Precis som för fyra år sedan sitter Socialdemokraterna i olika grupper och tänker på vad de gjort för fel. Allt ska fram, utom vad det handlat om: väljarnas antipatier mot Mona Sahlin. Det blir en skev analys om man utelämnar det uppenbara, men typisk för ett parti som inte verkar veta vad det ska ha sig självt till.

I stället för att fundera på varför de behövs grubblar Socialdemokraterna på hur de ska vinna nästa val. Men det spelar ju ingen roll om de vinner ifall de tänker göra det genom att fullfölja förborgerligandet av det svenska samhället. Det var nämligen vad Mona Sahlin rekommenderade i sitt märkligt hyllade avskedstal den fjärde december. Talet var ett eko av Fredrik Reinfeldt! Hon trodde inte på den politik hon gick till val på, hon trodde på alliansens politik!/…/

Ett politiskt val är en kamp om väljarnas stämningar, en tävlan om att få dem att betona de stämningar som den egna ideologin svarar mot. Opinionsbildning och långsiktig samhällsförändring handlar om att få människor att föredra vissa stämningar i sig framför andra.

Därför ska socialdemokratin självklart inte, som Sahlin i sitt tal, främja nuets småborgerliga stämningar: upptagenheten vid den egna plånboken, den egna avkomman, det egna skolvalet, det egna egnahemshuset.

För några år sedan hörde jag förre moderatledaren Bo Lundgren tala om ”nån annan-ismen’, en svensk sjuka. Den var borgerlighetens olycka och bestod i att väljarna tänkte: ”jag har det bra men min granne har det nog inte lika bra så jag röstar vänster.” Det var åtminstone uppriktigt. Andra skulle kanske kalla företeelsen solidaritet, empati, omsorg.

Sverige står och väger. Ska en anda befästas där insikt om människans skörhet beskrivs som ”nån annan-ism’, eller som omtanke och jämlikhetssträvan. Många har båda stämningarna i sig. För socialdemokratin finns bara en sak om den inte ska bli helt ointressant: att verbalisera att samhället är något utöver var och en och uppmuntra människor att inte rösta enbart för växtligheten hemma i täppan. Men i sin stora ”självkritik” den fjärde december valde Mona Sahlin att tala till oljepannornas och villaamorteringarnas stämning. Samhället som butik, med Bengt Göranssons formulering.

Sahlin talade också, som i fornstora dar, om småföretagarnas eviga lidande. Detta när fackliga rättigheter urholkas, arbetstagare är utlämnade åt godtycke, låg lön, hopplösa skiftscheman, förslitningsskador och maktlöshetens stress, chefens härskarteknik och krav på tystnad om de vill behålla jobbet. Det är säkert svårt och slitsamt att leda företag, men …/…/

Att det är klassamhällets osynliga hand som vilat varsamt på ens skuldra känns inte.

Ifall socialdemokratin drar sig för att åskådliggöra detta, inte bemödar sig att formulera hur politiska förslag återverkar på den sociala strukturen, avstår från att vädja till medelklassens vilja att tänka bortom sig själva och sina pengar – då kan de ta ner skylten.

Sverige behöver inte ett småborgerligt parti till.”

Så bra skrivet! Nej, det behöver vi inte!

Svara