Människovärde – vadå? God Jul Fredrik Reinfeldt och alla ni som röstat/röstar på alliansen…

apropå svenskars påstådda trygghetsnarkomani.

För det första vill jag påminna om “En riktigt obehaglig skattereform – statens ansvar överförs till godtycket…“

Och läs också Ett hjärta RÖTTs God Jul-hälsning “God Jul och Gott Nytt År med Välgörenhet istället för Välfärd”! Jag instämmer i Ilse-Maries god jul-hälsning!

I “Människovärde och lagstiftning – går det ihop?” kan man läsa:

“Så är det då advent igen. Ordet betyder väntan men i dag undrar jag lite då och då: väntan på vad?

Det här är den tid på året vi förknippar med lycka och förväntan, tindrande barnaögon, lussekattsbakning, pynt, mys med familjen och väntan på julaftonen.

Jag fick för några veckor sedan frågan om jag i dag ser någon förbättring på situationen för de människor som har det svårt och dåligt ställt?

Hos mig kan jag inte se någon förbättring i situationen. Hit vänder sig fortfarande människor som är utförsäkrade för första gången och de som är på väg in i andra omgången liksom pensionärer, arbetslösa och Fas 3-are. Faktum är väl att de flesta som behöver ekonomiskt bistånd finns inom dessa grupper.

Biståndet man söker är för mat på bordet, just nu vinterkläder till barnen, räkningar, mediciner, julklappar mm. Dessutom börjar även effekter av detta synas på fler områden som skapar ytterligare utanförskap och moment 22. Har på sista tiden mött flera vuxna i arbetsför ålder som inte längre har råd att ha en dator och internetuppkoppling. Detta gör att de får ytterliggare problem att betala räkningar och fördyrar levnadsomkostnaderna då många banker i dag tar ut avgift per räkning som betalas över disk. (Detta drabbar även många äldre).

Det gör det också svårare att hålla kontakt med omvärlden och att söka arbete. Men det drabbar även återigen barnen då nästan all kommunikation mellan skola och hem sker via dator. Veckobreven med information om utflykter, medhavd matsäck, badkläder mm går förlorat och barnet blir utanför.”

Vadå, de som kommer i kläm i “reformerna”?

Och vår nuvarande statsminister sitter och skojar om att han och Borg klarade sig bra i finanskrisen för några år sedan (vadå tajming?), se “Finanskrisen var inte fredagsmys, Reinfeldt”:

“… sedan ombads statsministern att ­rita en kurva över sitt liv. Fylla i toppar och dalar samt förklara svängningarna.

Och då hände det.

‘Sen var det lite körigt ett tag och så men sen blev det bättre och finanskris” sa Fredrik Reinfeldt ‘Det tyckte många var jobbigt, men jag och Anders Borg ­hade det bra.’”

Det finns ju absolut inget lustigt i det alls!

“Publiken skrattade lite chockat – för vad var det egentligen statsministern satt och sa?

100 000 svenskar blev av med sina jobb under finanskrisen 2008-2009. Kan en statsminister sitta och säga att det inte spelar någon roll, eftersom han själv hade det bra och fick högre opinions­siffror?

Nu borde det offentliga Sverige väl ändå­ sätta fredagsmyset i halsen?  REINFELDTS HÅN MOT DE ARBETSLÖSA. Men nej, det blev inga krigs­rubriker och detta i ett land med en förhållandevis låg tröskel för politikers skämt.

Betänk att ordet ‘köttberg’ undsluppet på ett frukostmöte på en bank kan ­orsaka mediestorm utan motstycke.

Reinfeldt verkar dock komma undan med precis vad som helst.

Samtidigt är hans skämt väldigt ­talande.

Trots fredagstacos i Sagerska palatset och försök att vara mannen som kunde tala med undersköterskor befinner sig statsministern någon helt annanstans än i verkligheten. Annars kan man inte skämta på det där sättet. Inte om man är statsminister. Inte i nationell tv. Inte om man känner, eller ens har pratat med ­någon som har drabbats av krisen.

Alla de uppsagda. De som fortfarande är arbetslösa. De som fick gå från jobb de haft i tjugo år och börja om någon helt annanstans långt under sina kvalifikationer. Självkänslan. Oron över hur ekonomin ska gå ihop. De som blev ­erbjudna en av Europas sämsta a-kassor och inställningen att arbetslösheten var deras eget fel. I dag är Fas 3 en större ­arbetsgivare i Sverige än Volvo. Men när statsministern i går i Ekots lördagsintervju pressades om varför hans arbets­linje har misslyckats hade han inga svar.

Reinfeldts skämt hos Hellenius borde ha gjort oss rasande. Inte bara genererat honom förstaplatsen på Alex Schulmans inne-lista och fått tidningen Fokus att skriva om framträdandet som en del i ‘Operation Mysfredrik’.

Det är som att vi över huvud taget ­inte bryr oss om vad statsministern ­säger. Det enda som är värt att rapportera tycks vara att han satt där som en del i en ny mediestrategi.

Politisk kompetens har det senaste decenniet allt mindre definierats som förmåga att genomföra reformer och alltmer till att manipulera olika symboler i medierummet. Politiken skildras som en kamp om opinionen inte en kamp om framtiden.

Det skrämmande med Reinfeldts kommentar hos Hellenius är att den ­visar vidden av hur mycket statsministern själv har köpt denna bild. Den ekonomiska krisen är signifikant i Reinfeldts liv inte för vad den gjorde med människor i Sverige.

Utan för vad den gjorde med hans egna opinionssiffror.

Det är väl som man säger: ‘Prob­lemet med politiska skämt är att de ­brukar bli valda.’”

Barbara Ehrenreich i boken “Bait and Switch,” där hon skriver om medelklassen i USA:

“… career coaching and personality testing, then trawling a series of EST-like boot camps, job fairs, networking events, and evangelical job-search ministries. She gets an image makeover, works to project a winning attitude, yet is proselytized, scammed, lectured, and — again and again — rejected.

Bait and Switch highlights the people who’ve done everything right — gotten college degrees, developed marketable skills, and built up impressive résumés — yet have become repeatedly vulnerable to financial disaster, and not simply due to the vagaries of the business cycle. Today’s ultra-lean corporations take pride in shedding their ‘surplus’ employees — plunging them, for months or years at a stretch, into the twilight zone of white-collar unemployment, where job searching becomes a full-time job in itself. As Ehrenreich discovers, there are few social supports for these newly disposable workers — and little security even for those who have jobs.”

Här kan man läsa om den svenska utgåvan ”Körd – uppvaknandet ur den amerikanska drömmen”:

”I Barbara Ehrenreichs förra bok, ‘Nickel and Dimed‘ provade hon på att jobba med de sämst betalda, hårdaste jobben. Hon levde som en av de rättslösa i det gigantiska Wal-Mart som är arbetsmarknaden för lågutbildade. Det var lätt att sympatisera med städerskan som inte vågar gå hem trots att hon brutit foten eller den ensamstående mamman som har tre jobb bara för att kunna betala hyran och köpa mat.

Nu uppfinner hon en ny identitet åt sig, som en fd hemmafru som vill ut på arbetsmarknaden igen, för att jobba inom marknadsföring. Hon ger sig själv en budget och börjar söka jobb, övertygad om att inte behöva söka länge. Snart inser hon att det enda som bjuds är seminarier med kursledare som ger obehagliga ‘Magnolia’-vibbar och märkliga karriärcoacher. Dessa coacher har ett gemensamt: De har själv inga jobb, så de skapar ett jobb åt sig själva genom att ta hutlöst betalt för att hjälpa andra söka jobb. Fiffigt, men någonstans hänger det inte ihop.”

Ja, se också den svenska boken “Åtgärdslandet”!

Vidare om Ehrenreichs bok:

“De är många, akademikerna som finner sig utestängda från arbetsmarknaden. De lägger ned tusentals dollar på coacher, seminarier, mässor och luncher med ‘potentiella arbetsgivare’ som inte leder till någonting. Deras hus förfaller, deras tänder blir allt sämre, deras äktenskap spricker. Iklädda allt luggslitnare kostymer kämpar de på, bara för att få höra att anledningen till att de inte fått något jobb är att de inte har tillräcklig tillit till Jesus. Exakt hur Jesus ska kunna fixa jobb åt dem är dock höljt i dunkel.”

Och slutligen Göran Greider om slutet av den nyliberala eran:

“Skandalerna i dag med Carema och riskkapitalister som väller in i välfärdssystemen, eller det stora sammanbrott som vi kallar finanskrisen, börjar någonstans där, för trettio år sedan.

Jag tror att vi lever i slutet av den eran. Jag tror att det är viktigt att säga just det. Vi måste ropa ut det högt – att nu är det de där idéerna om privatiseringar, avregleringar och skattesänkningar – hela det nyliberala paketet – som är de gamla idéerna.

De har testats under en generation i västvärlden.

De har inte löst några problem.

Tvärtom har de förvärrat de sociala problemen och onödigförklarat människor i en skala som vi inte sett sedan trettiotalet.

Dessa idéer har också förträngt avgörande frågor – om miljö och klimat – och dränkt dem i närmast religiösa idéer om evig tillväxt.

Vi lever i slutet av denna nyliberala era. Nu skulle själva språket kunna vända.

Traditionalister – det är de som fortfarande naivt tror på detta nyliberala paket.

Bakåtsträvare – de som ännu är övertygade om att staten alltid måste dra sig tillbaka och politiken lägga sig i mindre.

Nostalgiker – de som talar om privatiseringar som lösningar på arbetslöshet eller bristande välfärd.

Konservativa – de som klamrar sig fast vid idén att marknadsmekanismen alltid löser problemen bäst.

Språket vänder. Förnyare – det är alla vi som nu vill dra ett streck för trettio års nyliberalt experimenterande med världens befolkningar.”

I ekonomkåren har också ifrågasättanden börjat komma om de “mainstreama” idéerna inom ekonomin, se inlägg under kategorin anti-mankiw t.ex.